Jaha då sitter man på jobbet igen då. Veckorna bara flyger förbi! Här kommer ännu en hattig och osammanhängande uppdatering. (Det blir inga skönflytande texter i denna bloggen verkar det som).

Det händer så mycket i vårt liv nu och jag försöker skriva i A-V´s bok varje gång det sker något speciellt men det är svårt att hinna med. Samtidigt vill jag skriva så mycket det bara går så att den känns välfylld när/om hon en dag vill läsa om hur vi hade det under hennes första år.

I veckan som varit har jag både varit med, skjutsat och organiserat samt tagit kort på en möhippa och en svensexa. Jag har också tagit kort på vigselringarna och varit på ettårskalas för A-Vs kompis Sixten. A-V har släppt taget om bordet för första gången, utan att hon tänkte på det stod hon och balanserade i några sekunder. Jag och E stod förstenade bredvid och höll andan. Det var ett sånt fint ögonblick. Kul att vi fick se det båda två!

Härom morgonen gosade vi länge i sängen alla tre. Vi har blivit ganska duktiga på att sova med ett öga och hålla koll på en klättrande uttråkad bäbis med det andra. Vid ett tillfälle tappade hon nappen och jag kan svära på att hon sa "tappade nappen". Det kan iofs vara föräldraöronen som spelar ett spratt så jag räknar det väl inte som den första meningen men roligt var det. Vi påminns hela tiden om att att hon blivit så stor. Häromdagen fick hon för första gången sitta i kundvagnen när vi handladepå ICA. Eftersom hon var lite småhungrig fick hon en banan och den satt hon och höll i själv. Hon kunde och ville äta den helt själv också men jag är så rädd att hon ska sätta i halsen så jag vågade inte riktigt låta henne hållas.

Det är lite spännd stämning på jobbet eftersom 25 st ska bli varslade nästa vecka. Jag har ingen aning om jag hänger löst men tar det ändå med ro. Det finns inte så mycket man kan göra. Håller tummarna att jag får vara kvar, och att mina släktingar också får behålla sina jobb. Det har defenitivt sina nackdelar att ha nästintill hela familjen på samma bolag.

Jag och mamma har hamnat i en jättemysko disskussion. Vet inte hur det kom på tal men jag sa iallafall att om man får drömma så är mitt och E´s önskescenario att en dag få tre barn tillsammans. Det tyckte hon inte alls om. Hon tycker att man bara ska skaffa två barn nuförtiden och då jag tog illa upp och försökte få en förklaring till varför hon har den inställningen drog hon iväg nån lång förklaring om att barn nuförtiden behöver så mycket hjälp med läxorna, tiden räcker inte till osv. Vi var helt klart oeniga alltså. Det sista vi har sagt om ämnet är "Jaha, så du vill alltså inte ha fler barnbarn från oss?" "jo, men bara ett"... Är inte det en jättekonstig reaktion från en mormor?

Det är ett riktigt litet matvrak vi har här hemma. Nu tränar vi på att lära henne äta alldeles själv. Det år väl sådär. Hitills har hon iaf bemästrat konsten att gräva ur mat ur munnen med skeden. Det krävdes mycket tålamod att sitta bredvid och se hur golvet i köket fylldes upp mer och mer med små kletiga risonikorn och halvmosade morotsbitar.

Igår var jag och Anna-Vera på vår allra sista babysång tillsammans. Det var så fint och så sorgligt på en och samma gång. Tror nog att alla föräldrar kände likadant. Bara för en stund sedan träffades vi för första gången med våra små som mest bara dregglade och somnade i våra famnar. A-V och min bästa väns son var bland de minsta barnen och jag kommer ihåg att vi förundrades över de som satt vid bordet och matade sina barn med riktig mat! Då kändes det så långt borta.

Igår satt A-V och åt vanlig mat. Sen ville hon iväg och leka. Min stora tjej. När blev hon så stor?!

  
"Hej här sitter jag alldeles själv och snart fyller jag 30"

Vi fick med oss ett sånghäfte och en fin tröja till A-V som det står "Jag har gått på babysång" på. Som minne hade jag målat en tavla till fina E som varit vår sångledare under dessa två terminer.

Vi hade knytis denna sista träff och alla hade med sig jättegoda bakverk som man var tvungen att smaka på. A-V lekte i lekpölen för sista gången och efter några sista ord och fotografering var det dags att åka hem. Vilken tur att vi fick med oss ett häfte med alla låtar så att jag kan påminna A-V då och då om den här tiden. Tänk om hon kunde få minnas hur glad hon brukade bli när ledaren E sjung om katten som klättrade i trädet eller när vi lyfte och gungade barnen i luften till "bom-shicka-bom". A-V brukade skratta högt och veva med händerna när något var roligt eller när hennes favoritlåtar skulle sjungas. Hon brukade hata alla ramsor då man ska klämma och känna på kroppen för då tog jag av henne strumporna och det var ingen hit. Varje gång vi kom innanför dörren till babysången sken hon upp. Det gjorde alla de andra barnen också. För att inte tala om mammorna som både fick motion, gofika och mysigt sällskap.

Hur roligt det än var på sången så kraschade jag i soffan när vi kom hem. Jag har verkligen mått dåligt i några dagar. Mått illa, varit yr, haft ont i magen, varit döhungrig men inte kunnat äta osv. Höll på att bli tokig ett tag! Först funderade jag på om det kunde vara PMS, en väldigt jobbig sådan. Den idén har jag nu slopat och istället har jag satt diagnos på mig själv. Det måste vara magkatarr. Vet att det är många saker som kan bli värre efter en graviditet och detta är en typisk sådan. Har haft sådana flashbacks till gravidillamåendet! Det är säkert det som gjorde att jag drömde att jag var gravid. Nu knaprar jag Omeprazol i två veckor och hoppas att det går över. 

Inatt kom jag hem kl 2.30 efter en möhippa där jag agerade både väninna, fotograf och chaufför. Det blev väl några timmars sömn innan A-V vaknade. Typiskt att E jobbar hela helgen. Som tur är är A-V också lite lugn idag. Vi sitter mest och myser i vardagsrummet.

Jag drömde så märkligt de få timmar jag sov. Plötsligt hade jag gravidmage igen och alla känslor av hur det var att ha A-V i magen kom tillbaka.. Något jag har haft så svårt att komma ihåg. Plötsligt fick jag förvärkar och bäbisen i magen började böka runt. Det var ben och armar överallt och utanpå magen kunde jag se en liten liten fot. Konstigt nog var jag inte glad i drömmen utan mer panikslagen. Undrar om katten stod och trampade mig på magen... Det kanske var en blandning av det och min längtan efter syskon till A-V. Önskar att jag inte tänkte så mycket på att försöka igen för det är ett bra tag kvar och jag vill njuta av den lilla vi har.

Igår provade jag att shoppa kläder med A-V för första gången. Nu när jag har mindre vagn, en sulky, går det enklare att ta med henne in i omklädningsrummet. Det gick helt ok. Jag mutade med banan och majskrokar. Efter ett tag fick hon också vara lite lös på golvet då det gick att blockera dörren med vagnen. Detta kommer vi att göra fler gånger. Bra också att man måste bestämma sig lite snabbare än vanligt ;)!