A-V trivs som fisken i vattnet på den nya avdelningen vilket är skönt. Hon är minstingen så alla fröknarna tycker om henne så mycket och varje gång jag hämtar henne får jag höra vilken liten solstråle hon är och att hon är så easy going. Det enda lilla jobbiga just nu är att hon trivs så himla bra att hon inte vill åka hem. När jag kommer till dagis kl 15 blir hon glad och skriker "min mamma!". Springer och kramar mig hårt om benen och ger mig pussar, sen kutar hon allt hon kan därifrån och gömmer sig någonstans på gården. Jag har fått locka med mig henne på olika sätt: ibland har hon fått ett alldeles eget par bilnycklar att hålla i (det var inge roligt när hon inte fick köra bilen också), ibland har jag lovat att vi ska titta på Musse Pigg när vi kommer hem. Alltid tar det iallafall 10 minuter innan hon följer med.

Igår kom jag till dagis lite tidigare eftersom jag var så trött på jobbet att jag ändå inte fick något gjort. A-V hade fått på sig sina alldeles nya lite för stora regnkläder och var på väg ut. Hon var så himla gullig när hon tultade omkring där inne i omklädningsrummet. Först blev jag förvånad över att de fått på henne gummistövlarna utan bråk men hennes fröken blev alldeles paff när jag berättade att vi minsann aldrig fått tagit på henne några sådana. "Nej hon har aldrig varit sur en enda gång på dagis fick jag till svar".

 Denna dagen sa hon bara "min mamma" och sen försvann hon ut genom dörren som en oljad blixt. Jag förstod att det inte skulle bli lätt att få med sig henne. Samlade ihop hennes saker som skulle med och påbörjade sökandet. Ute på gården stod hon och petade med en spade. Jag såg att hon tittade oroligt åt mitt håll. Så fort jag kom nära henne skrek hon "Nej!" och la sig ner som en mask på marken. Fröken som stod närmast henne sa "Åh vad kul att se henne såhär för så är hon aldrig på dagis"....

Hon krälade och krälade och vägrade gå upp. Skrek så hela dagiset stannade upp. Jag hade ju händerna fulla så jag kunde inte lyfta henne riktigt och varje gång jag tog tag i henne blev hon alldeles lealös som en katt. Det slutade med att fröken gick därifrån för hon tyckte väl att det blev pinsamt. Jag fick trycka ihop alla sakerna och släpa upp henne i famnen. Vi gick mot grinden medans hon skrek och skrek och skrek. Väl vid bilen vägrade hon sitta i stolen och spände ut sig som en båge. Var ju tvungen att ha bildörren öppen så alla hörde vår cirkus som då pågått i typ en kvart. Tillslut fick jag ner henne i stolen och spände fast henne. Hon skrek och var arg tills vi 2 minuter senare svängde in på vår gata, då sa hon "hemma" och allt var frid och fröjd.

Jag tog fram mackor och mjölk, mest för min egen skull för jag behövde kraft efter det där kriget. Vi fikade tillsammans och sen tog vi ett bad. När jag efter många om och men fått upp henne därifrån satte jag på tv:n i sovrummet och la mig bredvid henne. Inte lätt att tampas med en arg 2-åring som ibland tror att hon är 3. Men det är iallafall ett angenämt problem. Skönt att hon trivs så bra. Önskar bara att E någon gång slutade i tid så att han kunde hämta henne från dagis.