A-V 22 månader

Det är svårt att förstå att vår lilla bäbis snart fyller hela två år! Men så tittar vi på henne och ser allt hon kan och allt hon lärt sig. Tiden går så fort! Nu sover hon i sin egen säng, oftast utan mankemang. Hon väljer ut några lyckligt lottade leksaker, oftast någon docka och något gosedjur som får sova med henne. Jag pussar på pannan och säger att jag älskar henne. Då brukar hon blunda, le och säga mmmm. Innan jag går klappar hon på kudden bredvid henne och säga "mamma" för att få mig att lägga mig ner. När det inte fungerar gosar hon in sig bland sina kamrater och försöker sova.

Hon är väldigt fascinerad av kiss och bajs just nu. Alla har bajsat. Dockor, gosedjur, böcker... allt hon ser. Hon hämtar små handdukar och lägger ut dom på soffan eller golvet. Så tar hon fram en våtservett och viker den i handen som hon sett oss göra. Hon lyfter försiktigt på leksakens ben och torkar noggrant. När hon själv ska bytas på brukar vi ta med en leksak till skötbordet. Först byter vi på A-V och sen får hon byta på leksaken. Detta är ett välbehövligt knep eftersom hon annars hatar att bli bytt på. På dagarna går hon omkring och sjunger "bajsa bajsa bajsa" och det är helt omöjligt att någonsin få vara ensam på toaletten. Vi smiter undan och låser men hör väldigt snart små steg följt av knackningar på dörren.

Det är också mycket roll-lekar nu. Hon bakar kakor i ugnen och serverar familjen, klär ut sig i olika skor och mössor, plockar ut alla påsar hon hittar och sätter dom kring armen som en väska, försöker lyfta tunga saker som hon sett pappa göra i källaren. Hon får vara med överallt och både jag och E försöker nog influera henne att gilla det vi gillar. Vi bakar och lagar mat tillsammans vilket hon tycker är väldigt spännande.

Angående maten så är det svårare att få henne att äta nuförtiden. Förr bara öppnade hon munnen och åt allt hon kom över. Nu får vi lirka lite. Hon älskar ärtor och majs. Blandar man majs i maten vet man att hon kommer att äta bra, alternativt lägga en timme på att pilla ut alla majskorn. Hon gillar nog all sorts mat men det gäller att vara ute i rätt tid. Har hon precis vaknat eller om vi sliter henne från en rolig leksak får vi problem.

Hon älskar att titta på tv. När hon kommer hem från dagis är hon oftast lite kinkig och trött. Då springer hon direkt till soffan och vill sitta bredvid mig och mysa. Helst ska det vara Musses klubbhus eller Dora, program där man kan "vara med". Hon ropar "Du tiiiingest" och pekar och vinkar när figurerna på tv:n frågar om det rätta svaret.

A-V tränar mer på språket nu och hon vågar försöka ljuda. Helst säger hon folks namn och hon har fastnat speciellt för min moster som heter Pia, eller som A-V säger PIIIIIIAAAA! Ibland kommer det längre meningar som "vill ha den" eller "de e pappasch". Hon går också omkring och pekar på saker, förstår att vissa saker är mammas och vissa saker är pappas. Mamma sover på den sidan av sängen och pappa på den andra. I mitten ligger hennes kudde.

Hon älskar att leka ute. Skriker "gunga" eller "kana". Hon blir så ivrig att hon oftast ramlar men det är högst sällan som hon grinar. Ibland vill hon att man ska blåsa på det onda så går det över på en sekund. Om hon däremot får ett sår blir det mer traumatiskt. Hon tycker att det är jobbigare med ett plåster än utan så oftast får vi inte på henne ett. En gång blev hon riven på handen av katten eftersom hon jagat henne och dragit henne i svansen. Det blev några små rispor och i flera veckor visade hon oss handen och sa ledset "kitten". Vi har blåst och pussat på hennes hand säkert 1000 ggr vid det här laget :)

Vi märker att hon börjat fundera på omvärlden och det hon ser. När vi är ute och går får vi ofta stanna och inspektera saker. Jag förklarar vad det är och varför den är där. Hon lyssnar noga. Det går verkligen att kommuncera med henne nu. Vi frågar henne om vad hon vill och hon får ofta välja själv.

Det finns säkerligen 1000 fler saker att skriva om henne men här var iallafall en liten resumé av hennes 22:a månad hos oss.

Idag ringde jag MVC för att få en tid för hälsosamtal. Tyvärr var barnmorskan vi hade förra gången på semester från och med nästa vecka så jag fick någon annan. Det är många tider att hålla reda på nu: hälsosamtal 23/6, Intralipid-dropp (i sundsvall från och med nu) 25/6, VUL hos tf 30/6, Intralipid-dropp 15/7.

Jag tar fortfarande Prednisolon (men har halverat dosen) vilket håller min förkylning på en konstant nivå. Ibland är det svårt att veta vad som är symptom på graviditeten och vad som är förkylning. Det är jättesvårt att hålla mig motiverad och pigg på dagarna. Helst vill jag bara lägga mig i fosterställning någonstans och sova. Det gör liksom ont bara av att tänka.

Fastän jag såklart är så himla glad för vår skull är jag samtidigt så bedrövligt ledsen för våra nära vänner som bara får dåliga besked på dåliga besked. Jag är helt säker på att det kommer att ordna sig men jag blir så nedslagen av att de ska behöva gå igenom så mycket på sin väg till ett syskon. Varför ska vi få lyckas och se ett fint litet hjärta slå när de på samma dag får provsvar från helvetet? Samtidigt känner jag mig lite ensam på något sätt. Det kanske har att göra med att jag inte är så utåt just nu. Eller för att jag tänker och känner för mycket.

Jag känner mig lite instabil, och matt. Jag har ont i huvudet hela tiden och tröttheten har verkligen slagit ner som en bomb. Orkar verkligen ingenting. Hungern är nästan overklig men jag mår såklart illa direkt efter att jag ätit. Känner igen det från förra gången. Sitter på jobbet men längtar bara till på Fredag då jag kan stämpla ut och gå på fyra veckors semester.

E jobbar till 22 ikväll så jag ska försöka underhålla A-V i soffan. Igår blev hon bortskämd med "Musses klubbhus" så att jag kunde glida in i koma på en kudde bakom henne.

Jag fick se ett litet tickande hjärta på ett foster som är 6,8 mm!! Beräknad till den 1 februari <3!

Idag blir det svårt att koncentrera sig på jobbet. Klockan 13.15 har jag tid hos Tant L för nytt vul. I vecka 7 verkar de flesta kunna se hjärtat slå men det beror såklart också på vilken årsmodell av ultraljudsmaskin som gynläkaren har. Tant L har väl typ världens första så jag kommer säkert inte att kunna se något. Jag förbereder mig på det. Men det innebär isåfall att jag antagligen kommer att bli ännu mer nervös efteråt än innan. Tänk om vi inte ser något. Tänk om vi ser!

Igår gick vi in i vecka 7 vilket innebär att hjärtat nu ska slå på den lilla lilla (1 cm) i magen. Jag och E har tillbringat helgen i Stockholm, mest i sängen där vi sovit eller vid något fik där vi ätit alldeles för mycket. En väldigt lugn och avkopplande resa. Jätteskönt att komma iväg bara vi två, men självklart saknade vi A-V hela tiden. Vi fick uppdateringar och bilder på henne flera gånger om dagen så att vi skulle överleva. När vi visste att hon hade det bra och var glad var det enklare att kunna njuta.

Jag börjar känna mig mer gravid nu. På kvällarna kommer ett välbekant illamående smygande och det sitter i mellangärdet och upp mot huvudet. Inte så att jag behöver kräkas utan mer som att vara lätt åksjuk och behöva sitta instängd i en varm bil som kör på en krokig väg. Obehagligt liksom. Brösten fortsätter att vara ömma men det går i vågor och nu har jag lärt mig att inte få panik när det försvinner ett tag. Konstant är huvudvärken och den känsliga pannan. Det gör så himla ont att duscha när det varma vattnet träffar huvudet att det bara blixtrar för ögonen. Märkligt gravidsymptom. Har också fått upp ögonen för sura gröna äpplen igen och jag sitter och önskar att jag hade ett just nu.  Är hungrig hela tiden och äter lika mycket eller mer än E. Måste verkligen sluta med det. Jag är fortfarande förkyld. Minns inte när jag var frisk senast men det är väl Prenisolonet och droppet som gör det.

På Söndagsmorgonen tog vi en bild på magen. Oj vad mycket jag måste ha gått upp av kortisonet. När jag släpper ut magen är den lika stor som när jag var i vecka 20 med A-V.

Här är en dålig bild från morgonen då den är som minst. På kvällen är den dubbelt så stor! Jag tycker mig redan nu känna livmodern lite över blygdbenet och det beror nog på att livmodern är uttänjd från förra graviditeten. Min syster säger att jag kan vänta mig att magen liksom bara exploderar i storlek och det kan jag verkligen tänka mig. Jag jobbar denna veckan ut och sen går vi på 4 veckors semester. Undrar hur magen kommer att se ut när jag kommer tillbaka till jobbet? Det kanske blir svårare att hålla graviditeten hemlig till och med RUL denna gång.

Resan hem blev jättejobbig pga signalfel mellan Stockholm och Uppsala. Vi fick klämma in oss på en gammal buss med bagaget i knät och blev fraktade till Uppsala utan AC. Elementen däremot var satta på högsta möjliga temperatur och det dröjde inte länge innan jag började må riktigt illa. Vecka 7 är en sån där vecka då man ofta har mycket växtvärk, vilket jag också fick just då. När bussen äntligen stannade var jag bara en minut ifrån att få panik. Gubben i sätet bredvid oss såg nog hur dåligt jag mådde och släppte ut mig först. Himla snällt.

När vi kom hem slängde vi in väskorna innanför dörren och tog bilen till A-V. Det var så underbart att få se henne igen. Hon blev så glad och ville kramas och pussas resten av kvällen.

Idag har jag ringt till KK här i Sundsvall för att få hjälp med de två återstående dropptillfällena. Sköterskan jag pratade med på telefon var väldigt förstående och tillmötesgående men det återstår att se om fert. läkaren är likadan. Jag har haft med honom att göra förut i början av våra barnlöshetsår och då gick vi inte riktigt ihop. Imorgon ringer de upp och berättar om de kan hjälpa till eller inte. Hoppas verkligen att det går att lösa. Måste få dropp två ggr till var tredje vecka, alltså sommarvecka 26 och 29.

Jag och E är i stockholm för att fira hans 30-årsdag, därav dålig uppdatering och svar på kommentarer. Idag är vi inne på den sista dagen vecka 6. Jag försöker verkligen inte nojja över att brösten känns mindre och mindre. Kan inte låta bli att tänka på hur det var förra gången. Då fokuserade vi på att kunna bli med barn och när vi äntligen lyckades kändes det liksom säkert att man skulle få ett barn. Nu tänker jag hela tiden på att det verkligen inte är en garanti.

Det jag känner är iaf: blixtrande huvudvärk när jag får något varmt på pannan, kanske lite tröttare, det kan hugga i sidorna när jag hostar, alltid hungrig.

Imorgon går vi in i vecka 7. På tisdag är det dags för nytt vul.

Snart dags för dropp.