Blir så glad över alla fina kommentarer jag får på bloggen. Det känns så bra att det finns fler där ute som bryr sig och vet hur jag känner. Tack så mycket!

Idag hälsade vi på mina svärföräldrar. De är väldigt barnkära och har lite diskret "varit på oss" en längre tid att de vill ha barnbarn. På sista tiden har jag känt att de gett upp hoppet lite. De borde förstå att vi försöker eftersom det är allt som saknas nu när jag har fast jobb, men å andra sidan skulle de nog aldrig tro att vi har problem.

Idag när vi fikade satt jag och tittade i en tidning, jag visade min svärfar (som är väldigt bilintresserad) en otroligt fin trampbil för barn som var byggd som en Hotrod. Hans reaktion var: "Ja, vi får se om ni får uppleva det där"

Det var såklart inte menat som någon elak kommentar, men det var otroligt jobbigt att höra. Det är ju precis det jag är rädd för.

Ibland så tänker jag att det skulle vara så skönt att bara berätta att vi haft/har problem, men vi vill ju ,som alla andra, kunna berätta om vår graviditet på ett roligt sätt. Jag känner att de undrar om vi verkligen vill ha barn, och då vill jag bara skrika att vi inte tänkt på något annat under de senaste åren.

Herregud vilken lättnad det kommer att vara när vi lyckats!