Mensen kom aldrig igår. Bara en massa värk. Sprang nog på toan femtio ggr för att kolla om den kommit än, men det gjorde den inte och sakta sakta började jag fundera på om jag kanske kunde vara gravid trots allt? Det finns hur många som helst som har utebliven mens och mensvärk som första tecknen på graviditet.

Kvällen kom och gick och ingen mens. Jag berättade för Emil men han hade inga förhoppningar om att det skulle vara nått eftersom jag haft ont i magen så länge.

Gick ändå och la mig med en härlig känsla. Det var så här det skulle kännas innan man plussar. Hade inte känt mig så här optimistisk på snart ett helt år.

På natten drömde jag att jag var gravid och då jag vaknade hade mensen fortfarande inte dykt upp. Vi låg kvar och myste i morgonvärmen. Allt skulle ordna sig. Så klev jag upp...

Menshelvetet kom! Det enda jag fick ur mig var "fyfaan vad orättvist!". Jag slängde mig på sängen och skrek. Ja jag skrek faktiskt och det var otroligt skönt att få ur mig det. Jag förstår inte varför det alltid blir såhär?! Varje månad händer något som verkligen får mig att börja hoppas, sen kapas vi jämns med fotlederna. Är vi inte värda att få bli med barn? Är det här en mardröm eller ett jävligt dåligt skämt?

Om 16 dagar påbörjar vi försök nr 10. Då har det gått ett år och vi har officiellt svårt att bli med barn. Det är sista försöket innan vi ska tillbaka till tant L...

Och jag är så jävla rädd nu. Fyfan vad rädd jag är att det aldrig ska fungera.