Dagarna har återgått till det normala nu när jag är tillbaka från semestern. Kvällarna fylls med renovering och mys framför en bra film. Det går ju inte att släppa tankarna på hur det ska gå för oss och det skulle ju aldrig hända att vi missar en ägglossning... Men på något sätt så känner jag ändå ett nytt sorts lugn över det hela.

Då mensen dök upp lite senare än den brukar förra gången fick jag känslan (som så många ggr förr) "jag kanske ÄR gravid! Det är såhär det ska kännas... Och är jag inte gravid så kommer jag att bli det. Jag kommer att känna så här någon gång och då kommer det att vara på riktigt". Den tanken gav mig ett lugn som fortfarande sitter i. Inte hela tiden och kanske inte lika starkt, men den finns där.

Det är nog harmoni som gäller från och med nu... 

Tillbaka på kontoret efter en underbar lunch som jag tillbringade med en sovande bäbis över axeln. Humöret är på topp och det känns verkligen som om allt kommer att gå vägen snart. Efter jobbet ska jag iväg och handla till en mysig middag som jag ska bjuda E på när han kommer hem. Här finns inga negativa tankar som tynger ner, stressar och förstör.

Recept på mysig, positiv middag med din andra hälft:

Fläskfilé

Rödlök

Potatis i tärningar

Vitlök

Kantareller

Creme fraiche

Dijonsenap

Sambal Oelek

Persilja

Koka potatisen tills den är nästan klar. Stek lök och kantareller i vitlök och sambal. Skär köttet i bitar och stek med salt och peppar. Stek alltihop i en stor stekpanna. Blanda senap coh creme fraiche till en sås. Servera med klippt persilja på toppen av rätten.

Igår började magen kännas som vid ägglossning igen. Konstig mage jag har som börjar känna både ÄL och mens en vecka före... Det spänner liksom. Ska ta upp det med tant L när vi ses i Augusti. Finns det andra som känner likadant?

Hade en riktig skitdag igår. Tänkte bara negativa tankar och kände inte alls så mycket hopp inför detta försök. Till min räddning dök min syster och hennes fina bäbis upp på min trappa. Jag mådde så otroligt mycket bättre av att få hålla i honom och gosa med honom hela kvällen! Var så nära att berätta allt för min syster men kunde inte riktigt hitta orden. Hur ska man börja?

E köpte ett paket med nappar till systers bäbis eftersom han var lite ledsen (bäbisen alltså) och de hade glömt alla nappar hemma hos dom. Nu ligger det en vit liten napp på hyllan i vårt kök. Den väntar på nästa gång bäbisen kommer på besök, men också på vår bäbis! Jag mår bra när jag ser att den ligger där och väntar. På något sätt så har våra försök kännts overkliga eftersom det inte händer något. Nu när nappen ligger där blev det mer verkligt. Vi har verkligen försökt i ett år nu.

På lunchen ska jag hälsa på bäbisen och syster igen. Hans gos ska få rädda hela min dag.

Detta är veckan innan ägglossning. Kan inte nog beskriva hur skönt det är att vi nu verkar ha en cykel på 33 dagar istället för 37-44! Om bara ägglossningen kommer på dag 17 så som den gjort våra två försök sedan vi blivit friska så stämmer det även denna gång.

Igår började jag använda Ovesterin igen. Har lite kvar i tuben så det borde nog räcka denna cykel också. Nu väntar jag bara på den där optimismen man får kring ägglossning. Den där tiden då man igentligen mår som bäst. Nu ser vi fram emot ett plus på stickan och ett återbesök hos underbara tant L.

Ikväll har vi umgåtts med våra bästa vänner och ätit samt gått på bio. Inception rekomenderas varmt, den var skitbra! Mensen håller redan på att försvinna men magen håller på att leva om hela tiden. Nästan konstant känner jag av ilningar i vänster ljumske och flera ggr om dagen sticker det i äggstockarna. Kommer inte ihåg att jag haft så vid mens förut. Det brukar bara vara en dag med mensvärk, nu har jag det en vecka innan och tydligen flera dagar efter. Mycket konstigt. Har ingen att fråga heller... tant L har en mycket välunnad semester till mitten av Augusti.

Denna gång gick det lite lättare att acceptera att det inte funkade. Vi ser det som försök nummer två och vilka lyckas efter bara två försök? :) Försöker intala mig detta som ett mantra hela tiden för att inte känna mig nedslagen och det har faktiskt funkat hitills. Om lite mer än en vecka sätter vi igång igen. Det ser vi som försök nummer tre. Funkar det inte då har vi iallafall ett besök hos underbara tant L att se fram emot...

Vi har bestämt att vi ska berätta allt för våra närmaste och ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Alla tankar vi hade om att hålla det hemligt för att överaska känns ganska främmande nu. Bara vi blir gravida så spelar allt annat ingen som helst roll. Och gravid kommer vi att bli! Snart sitter vi där med våra tre underverk och tänker tillbaka.... Det gäller dig med M och Kix!

Idag är mensvärken praktiskt taget borta. Hade väldigt ont igår från eftermiddagen till kvällen. Fastän jag planerade att bara vara hemma med E och tillbringa kvällen ihop i soffan så blev vi tvungen att åka och hjälpa min syster med datorn. Det var väldigt jobbigt att behöva vara uppe i hennes fina bäbis när vårat hopp om att få en egen precis hade gått åt skogen.

Min syster har ju märkt vid flera tillfällen att jag inte mår bra och sagt att jag kan prata med henne om vad som helst (hon tror nog att jag och E har problem med förhållandet). Det skulle vara så otroligt skönt om hon visste, för jag behöver verkligen hennes stöd ibland, men jag orkar helt enkelt inte sitta och förklara allt som hänt och böla som en idiot. Jag vill inte heller lägga mina bekymmer på henne så att hon känner att hon inte kan glädjas över deras barn när jag är i närheten. Faktiskt är det bara hennes bäbis som får mig att må bra när det är som värst. När jag håller henne gör det inte så ont i hjärtat längre.

Två veckor kvar tills vi börjar försöka igen. Å vad jag längtar efter de där positiva känslorna man får kring ÄL! Jag står inte riktigt ut med den negativa person jag är just nu...

Nu tillbaka till jobbet. Snart är det Augusti. Det kanske är vår månad :)

Mensen kom aldrig igår. Bara en massa värk. Sprang nog på toan femtio ggr för att kolla om den kommit än, men det gjorde den inte och sakta sakta började jag fundera på om jag kanske kunde vara gravid trots allt? Det finns hur många som helst som har utebliven mens och mensvärk som första tecknen på graviditet.

Kvällen kom och gick och ingen mens. Jag berättade för Emil men han hade inga förhoppningar om att det skulle vara nått eftersom jag haft ont i magen så länge.

Gick ändå och la mig med en härlig känsla. Det var så här det skulle kännas innan man plussar. Hade inte känt mig så här optimistisk på snart ett helt år.

På natten drömde jag att jag var gravid och då jag vaknade hade mensen fortfarande inte dykt upp. Vi låg kvar och myste i morgonvärmen. Allt skulle ordna sig. Så klev jag upp...

Menshelvetet kom! Det enda jag fick ur mig var "fyfaan vad orättvist!". Jag slängde mig på sängen och skrek. Ja jag skrek faktiskt och det var otroligt skönt att få ur mig det. Jag förstår inte varför det alltid blir såhär?! Varje månad händer något som verkligen får mig att börja hoppas, sen kapas vi jämns med fotlederna. Är vi inte värda att få bli med barn? Är det här en mardröm eller ett jävligt dåligt skämt?

Om 16 dagar påbörjar vi försök nr 10. Då har det gått ett år och vi har officiellt svårt att bli med barn. Det är sista försöket innan vi ska tillbaka till tant L...

Och jag är så jävla rädd nu. Fyfan vad rädd jag är att det aldrig ska fungera.

Väntar fortfarande på att mensen ska komma igång nån jädra gång. Har dragits med en jobbigt krampaktig mensvärksliknande värk i magen i över en vecka nu, och betyder det att mensen ska komma så får den ta och göra det nu!

Men allt är som vanligt efter en lätt färgad flytning imorse.

Idag sitter jag (tack och lov) ensam på jobbet, så jag passade på att koppla bort alla jobbiga tankar på lunchen och åkte på en shoppingtur. Det var kanske inte så lyckat att behöva trängas med alla glada nyblivna mammor och deras bäbisar, men jag hade blivit tokig om jag suttit kvar framför datorn hela dan. Nu återstår bara att finna något att sysselsätta mig med tills E kommer hem klockan 10 ikväll. Den enda som finns "ledig" är mamma, men hon är så jobbig att ha att göra med när jag mår så här. Hon bagitelliserar allt och säger "på´t igen" eller något annat som gör att jag inte tror hon förstår mig och min oro...

Skulle verkligen behöva min syster nu, men jag har absolut ingen aning om hur jag ska berätta för henne om allt som varit. Vill inte sitta och böla framför henne och förstöra hennes bäbislycka. Skulle vara så otroligt skönt att bara skicka ut ett mail som förklarade allt för alla som behöver veta. Herregud, hur inleder man ett samtal med sina svärföräldrar som förklarar att vi har problem med att skaffa barn? Bjuder man på middag eller säger man det på telefon?!

Det jobbigaste är att jag sett att E´s mamma och pappa har liksom gett upp hoppet om oss. Dom fokuserar på E´s minsta syster som sagt till dem att hon försöker. Känner jag dom rätt så tror dom säkert att jag inte vill ha barn än och det känns tungt när jag så hemskt gärna vill det! Jag tänker inte på något annat. Min kropp skriker efter det. Men det är ingen som vet något.