Har fullt upp för E jobbar hela helgen och A-V försöker lära sig krypa och det går väl, nja sådär och hon blir arg så fort jag inte är i samma rum osv... Vi hade besök av min systers barn (1 och 2.5 år gamla) igår. De for runt som en orkan här hemma. Både jag och A-V satt mest och gapade åt hur mycket två små underbaringar kan stöka till på bara tre timmar. Minstingens favoritsyssla är att ta tag i saker, vad som helst och bara kasta det i golvet. Den äldre av dem vill göra allt precis tvärtom och gärna pilla på saker som låter högt. Han hittade en Nalle Puh-docka som sitter på en stubbe med en massa knappar som spelar högljuda sagor och sånger när man trycker på dom. Funderade allvarligt på att slita av en sladd eller så i smyg för shit vad enerverande det var efter den 12:e "imse vimse spindel". När jag försökte stänga av Nalle Puh ville kusinen istället vara dj och började toktrycka på alla knappar samtidigt så att Puh stammade och typ skrek :)

Vi lagade middag samtidigt som småkillarna drogs till precis allt som de inte fick röra. Hade hjärtklappning hela kvällen tror jag :). När de gick hem runt 19,30 och det var dags att ta på pyjamas och mata med välling var A-V helt sjövild. Det kändes jättemärkligt eftersom hon är typ den lugnaste bäbis jag vet.

Nu sover hon i sin säng efter ännu en dag tillsammans med kussarna. Vi har gått prommenader i solen och ätit våfflor hemma hos min mamma. Barnen hade dragit fram rejält där med men det är ju samtidigt otroligt härligt. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.

Snabb uppdatering. Här hemma försöker vi få A-V att börja krypa men det är ingen hit. Hon vill mycket hellre stå upp hela tiden.

Vad arg och ledsen man blir av att läsa folks kommentarer till aftonbladets artikel om ja till surrogatmödraskap. Tänk att det finns så många som verkligen tycker att barnlösa ska förbli just utan barn "för att naturen bestämt det så". Sådana människor kan aldrig någonsin ha kommit i kontakt med barnlöshet över huvud taget. Men visst måste många av dem ha barn själva? Kan man inte relatera då? Längtade de inte till dem innan de fanns och kan de då inte förstå hur det är att längta in i det oändliga?

Många skriver också "det finns så många barn i världen som har det svårt, det är ju bara att adoptera..." som om det var världens lättaste sak att göra. Där har dom heller inte en tanke på att det är en lång och jobbig process utan de verkar mer se det som om barnen är något slags plockgodis man bara hämtar hem i en liten påse och myser med.

Blir man inte lite rädd för världen och framtiden när det finns människor med 0 medmänsklighet?

Sitter på jobbet och äter lunch framför datorn. Fastän det inte är sån stor ruljans här idag har jag ändå fått höra flera överraskade uttrop "men jobbar du redan?!". Det får mig alltid att känna mig så hemsk. Ja jag är redan tillbaka men inte för att jag själv vill det. Jag är inte nån karriärist som lever för jobbet, verkligen inte. Det har bara att göra med att E vill dela på tiden rättvist. Han vill vara hemmapappa och rå om A-V medans hon är liten och det förstår jag. Så jag sätter mig framför datorn två dagar i veckan och försöker tänka teknik och illustration. Det går väl sådär. Det är svårt att växla mellan mammaläge och kontorsläge. Alla frågar hur det känns att vara tillbaka och då ljuger jag och säger att det är kul, men helst skulle jag såklart byta blöja och hänga tvätt.

Imorse vaknade jag första gången när klockan ringde och insåg att A-V sovit hela natten utan att ha ammat någonting. Eftersom det vänstra bröstet (som jäklats hela tiden) fortfarande inte trappat ner på produktionen lika mycket som det högra var jag tvungen att väcka henne och ge henne mat. När hon låg där brevid mig insåg jag hur mycket jag saknat henne på natten. Vi hade en sån fin stund de där 10 minutrarna då hon åt. Hon sträckte upp sin lilla hand och sökte min. När hon var klar låg hon och tittade på mig och ljudade "mmmmmammma" och "brrrrrrrrrr". Jag passade på att pussa och snosa så mycket jag bara kunde innan jag var tvungen att springa upp. Fick bara 30 minuter på mig innan det var dags att åka men det var det värt!

Nu är A-V 7 1/2 månad och hon lär sig nya saker hela tiden. Hon kryper inte än men har utvecklat någon slags snurrteknik som tar henne dit hon vill. Helst vill hon bara stå hela tiden och hon kan ställa sig upp alldeles själv om man bara hjälper till med balansen. Hon vet vem mamma och pappa är och då E låter henne prata med mig i telefonen så skrattar hon och hoppar upp och ner. Då vi spelar musik brukar jag säga åt henne att dansa och då ställer hon sig på tårna i gåstolen och vevar med armarna. Hon dregglar som om munnen var en kran och det beror på att hennes högra framtand kommer att titta ut vilken dag som helst.

Nä nu måste jag försöka jobba. Med betoning på försöka.

Vi var på trettioårsfest igår och idag höll vi kalas för E som fyllt 29. A-V är inne i en period då hon verkar vara jättenöjd mest hela tiden, trots att hennes lilla framtand snart tittar ut. Det gick jättebra att lämna bort henne igår på kvällen och under dagens fika gick hon utan problem från famn till famn. När det är dags att lägga henne somnar hon utan mankemang efter några pussar på kinden. Eftersom vi vet att det snart kommer att ändras så njuter vi så mycket vi kan.

Jag ammar typ ingenting nu, bara då och då om A-V kräver det på natten. Det känns faktiskt lite tråkigt att den eran redan är över. Tråkigt också att bli av med ett par snygga bröst då jag inte hade mycket av den varan innan graviditeten. Nu känner jag mig mest bara platt och tråkig. Jag kommer säkert ihåg fel men det känns t.om som om jag har mindre bröst nu än någonsin.

Det är mycket som ska hinnas med nu när familjen tillfrisknat. E´s födelsedagskalas fick vi skjuta på i snorinfernot och det ska hållas till helgen istället. Det vankas också 30-årsfest för en nära vän och jag har två tavlor som måste bli färdiga ni i Mars. Samtidigt smider jag och svågern planer på att starta eget och det är mycket med det som ska planeras. Mycket att göra alltså men bara roliga saker.

A-V har fortfarande inte blivit av med hostan men det är mest bara på kvällen som den gör sig påmind. Hon växer så det knakar och ibland kan jag få en liten chock när jag tittar på henne. Hon har blivit så stor! Det är något med hennes blick, hennes närvaro som förändrats. Hon ser ofta lite lurig ut som om hon ska hitta på något rackartyg. Alla säger hela tiden att hon är så lugn och snäll men jag tror nog att det lurar ett litet yrväder där inne :).