Tack för alla tummar och tankar, det gick bra idag på RUL! Vilken flashback det var att återigen sitta i det där väntrummet.. och på samma stolar dessutom. Märklig och underbar känsla att gå förbi förlossningen också. Det kändes nästan exakt som med A-V förutom att vi denna gång vet att tiden går så snabbt. Snart ligger vi där inne och krystar med stormagen. Förra gången tyckte jag att dagarna segade sig fram något så fruktansvärt och det kändes som om det var en evighet tills vi skulle föda.

Det var så roligt att se Cecilias bok Väntrum ligga där på ett bord. Väldigt väl genomläst och några sidor såg till och med ut som om de blivit utrivna för att tas med hem.

Självklart blev jag omedelbart kissnödig och sprang iväg och toaletten. Självklart ropades vi upp ca 2 sekunder senare men efter ungefär en kvart kom de tillbaka och vi fick gå in i ett RUL-rum. Undersökningen skulle ske med av två kvinnor. En ordinarie och en lärling som hette Malin. De hade koll på att det är en IVF-graviditet och frågade om jag visste hur många dagar embryot var odlat samt om den 17:e Maj stämde som ET. Därefter fick jag lägga mig på sängen och dra upp tröjan. Fick mycket kall gelé på magen och sen fick vi se en liten ryggtavla. Kvinnan kollade först att allt såg bra ut. Under den tiden var hon alldeles tyst och jag och E hade hjärtklappning. Vi var mer oroliga och rädda denna gång än förra.

När hon sett att allt såg bra ut gick hon igenom kroppsdelarna och tog mått. Vi fick se en jättefrän vy på ansiktet rakt framifrån där man kunde se ögon och läppar men tyvärr sparade hon ingen bild av det. Hjärta, mage, hjärna och lårben... allt såg bra ut och bäbisen är så stor som man vill i denna veckan. Moderkakan ligger i bakkant denna gång vilket jag även misstänkt eftersom jag känt så mycket rörelser. Bäbisen låg lite dåligt till för rul just nu. Stjärt och ben låg uppåt mot min navel och huvudet hade den borrat långt ner i bäckenet. Ryggen låg längst med min mage och h*n hade sin lilla mage tryckt mot moderkakan. Kvinnan fick trycka rejät för att se något och mot sidorna gjorde det ordentligt ont. Då och då buffade hon till barnet för att få den att ändra läge men h*n tyckte nog att h*n låg bra sådär. Sparkade bara hejvilt med benen som svar :)

Efter alla viktiga mått var det lärlingen Malins tur att ta över. Det blev en riktit utmaning med ett barn som låg så konstigt men det var mysigt att få se allting igen. Höll tillbaka tårarna allt jag kunde men några trillade ner för kinderna. E tyckte att han såg en liten snopp precis i ett ögonblick då jag tittade bort, men det tyckte vi iofs att vi såg med A-V också... En gång när Malin letade en bra bild på huvudet sa den andra kvinnan "jamen nu hade du ju han nästan" men det kan ju bara vara något hon sa och inte en hint till vad det är för kön på den lilla i magen.

E tror fortfarandë att det är en liten tjej trots att han oftast benämner barnet som en han. Jag har alltid trott att det är en liten kille men vågar inte lite på mig själv eftersom jag var övertygad även om att A-V var en pojke.

På slutet av undersökningen som tog ca 45 minuter försökte Malin få till en bra profilbild men lyckades inte. Den andra kvinnan tog över och fick, efter mycket tryck vid min höft, en jättefin bild på världens finaste lilla minibäbis men en urgullig haka. Då hon la apparaten högt upp på magen, nästan under brösten, fick vi en bild på profilen, en del av moderkakan och en liten hand.

Det är en sånn märklig känsla! Jag känner att det är annorlunda än med A-V. Att det är en annan liten individ där inne nu. Samtidigt känns det så starkt att det är någon som hör ihop med henne, som delar väldigt starka band. Allting känns så nytt samtidigt som om det känns precis som för över två år sedan.

Eftersom det är en IVF-graviditet flyttar de inte datumet och alla måtten stämde bra överens med mina 18+4. Det diffade bara en dag så vi fortsätter att räkna som vi gjort. Beräknad födsel är 31 januari. Innan vi gick därifrån fick jag ett papper att fylla i. Man skulle skriva hur mycket (om någon) förlossningsrädsla man har. Jag kryssade i "helt lugn" vilket jag faktiskt känner mig just nu. Kommer säkert att känna mer oro när det närmar sig och när förvärkarna gör sig påmind. Då kommer jag nog komma ihåg hur förlossningen verkligen var, men tills dess vilar jag i tanken på att jag faktiskt klarat det galant en gång förut. Det känns bra att veta att min kropp klarade det.

På väg hem efter sjukhuset höll jag på att svälta ihjäl så vi köpte en firar-pizza till mig som jag åt bredvid A-V i soffan medans vi tittade på "de tre små grisarna och vargen".

Imorgon slipper jag för första gången gömma magen bakom stora koftor. Samtidigt känns det lite jobbigt att komma till jobbet och helt plötsligt se ut som om jag exploderat under natten. Det är ett märkligt läge att dyka upp gravid, med tanke på jobbet, men ingenting är viktigare än att få välsignelsen att vara med barn. Jobb ordnar sig.