EttVanligtLiv

Direktlänk till inlägg 23 september 2015

Förlossningsberättelse - Elvis

Av EVL - 23 september 2015 20:30

Shit hörni, detta blir en lång berättelse!

 

Måndag 2 Februari - bf +2
Allt kändes som vanligt i kroppen med rätt låg ork och en bäbis som låg långt ner i kroppen. Det tog emot i ljumskarna när jag rörde mig som om bäbisen liksom kom i kläm när jag rörde på benen.


På eftermiddagen satt vi tillsammans i soffan och myste. E hade köpt en samling med Turtlesserien till A-V och far och dotter avverkade minst fyra avsnitt medans jag somnade i soffan.


 


Alldeles för sent på kvällen fick jag ett craving efter sockerkaka, eller var det blåbär?, så jag och A-V satte igång med ett bak. Runt 12 på dagen hade en svag värk i svanken gjort sig tillkänna och jag kände nog igen den. Inget som gjorde jätteont men jag använde TENS:en för första gången sedan kanske vecka 22. Tänkte nog lite på vad som kanske skulle komma men var helt lugn inför det. På något sätt hade tankarna ställt om sig från att vara gravid till att vänta på ett barn istället. Jag hade liksom nått slutmålet och innerst inne var jag nog beredd att föda fastän jag inte tänkte direkt på just det. Var nästan lite otålig...jag som ville gå över flera dagar.


Nu när jag tänker tillbaka hade jag flyttat fokus från bara mysiga rörelser i magen till att tänka väldigt mycket på sammandragningarna och om det kändes annorlunda i kroppen.


     


Jag och E la oss i sängen kring 22 och vid 23 började jag tänka på att sammandragningarna faktiskt gjorde ont. Jag kom ihåg att det var så det kändes i ca en vecka innan A-V kom till oss. Eftersom ingen slempropp gått och inga andra tecken gjort sig tillkänna tänkte jag att det nog iallafall var en vecka kvar tills det var dags. "Sammandragningarna gör faktiskt lite ont nu!" sa jag glatt till E innan han somnade och sov som en stock. Jag däremot kunde inte alls somna. Varje gång jag slumrade till vaknade jag av värken i magen. Som mensvärk som sakta fyllde den nedre delen av magen tills livmoderns bas kändes som en ballong som liksom ville spricka lite. Av någon anledning vågade jag inte hämta mobilen för att börja klocka dem med värkappen. Trodde kanske att det skulle gå över då.


När jag kom på mig själv med att vilja andas igenom dom gick jag upp i köket och letade fram två alvedon. Bra länge stod jag där i köket och kände efter. Var det såhär det kändes förra gången verkligen?....


Jag tog till slut med mig mobilen till sängen för att hålla lite koll. Klockade runt 15 värkar och såg att de allihop låg på mellan 43-58 sekunder med ett intervall på 6-7 minuter. Spännande! Nu kunde jag ju inte alls sova. Tänkte på allt vi inte gjort iordning... Jag  gick upp igen och sa lite svagt till E  i förbifarten "jag har lite värkar så jag går upp en sväng".




Tisdag 3 Februari - bf +3

När jag rörde mig kom värkarna mycket tätare men då var de inte lika långa och intensiva. Jag arbetade tyst som en ninja i mörkret för att inte väcka de andra. Tror inte att jag tänkte så himla klart... Packade en väska till A-V och "kolhydratladdade", som alla säger att man ska, med två rostmackor. Väntade för att se om alvedonen skulle lugna ner magen men fick liksom dansa mig igenom värken och lutade mig lite mot bänken. Packade ner det sista i förlossningsväskan och vankade av och an i huset innan jag väckte E. Vi kom överens om att A-V borde hämtas tidigt på morgonen och att vi skulle ringa till förlossningen innan frukost. Jag satte mig i vardagsrummet med ipaden och spelade "monster crusher" och klockade värkar tills klockan närmade sig 6. Runt den tiden skickade jag ett sms till min svärmor och förklarade läget. Vi fick svar direkt att de skulle hämta A-V så fort de kunde.

Nu blev det ju lite mer verkligt. Jag gick in till A-Vs säng och satte mig bredvid henne. Innan jag väckte henne grät jag en skvätt. Dels för att jag var så överöst med hormoner och kärlek och känslor men också dels för att jag kände lite dåligt samvete över att skicka iväg henne. Jag strök henne sakta över pannan tills hon vaknade. Förklarade att bäbisen kanske ville komma ut idag och att hon skulle få åka och leka med sin kusin Bell. Hon blev genast pigg och följde snällt med till skötbordet. E tog på henne kläderna och hon ville prompt att den bruna nallen "Nallis" också skulle få följa med till kusinen. Jag valde ut en liten pyjamas ur bäbisens garderob som vi klädde nallen med och sen skyndade vi oss till köket. A-V valde fil och hallonsylt till frukost och nallen fick en egen stol och haklapp och skål framför sig. Hon var så himla glad och fin och jag var tvungen att bita mig läppen flera ggr för att inte börja gråta. Runt 6.30 kom hennes faster för att hämta henne och jag bet ihop genom några värkar för att kunna ta på henne ytterkläderna och säga hejdå. Jag pussade på henne länge och sen sa hon glatt "hejdå mamma" och försvann ut genom dörren. Kvar stod jag i hallen och grät ytterligare några skvättar och höjde Tens:en.

 


Jag och E gick omkring som yra höns. Det kändes så himla osäkert om det var på gång eller inte. Samtidigt kände jag en press på att "leverera" eftersom vi skickat bort A-V och packat iordning allt. Det tog ett tag innan jag ringde förlossningen pga att jag inte ville verka mesig (haha). Man har ju läst om hur barnmorskorna hör redan i telefonen hur nära det är att föda och jag lät ju liksom helt som vanligt fortfarande. Iaf så ringde jag runt kl 8 och fick prata med en jättetrevlig kvinna. Hon frågade om vattnet gått, om det kommit något blod eller slem osv. Jag förklarade att det bara var värkar än så länge. De tyckte inte att det var bråttom men jag kände att jag ville kontrolleras ändå och fick därför komma in när vi kände oss redo.


E var nervös så han satt i soffan och tittade på tecknat. Jag satte igång förlossningsspellistan på Spotify och la mig i badet utan att tända ljuset. Lyssnade på "Happy little pill - Troye Sivan", "Happy från Dumma mig 2", "Breathe of life - Florence and the machines", "This years love - David Gray" och några fler pepplåtar. Nynnade och sjöng med och kände mig glad. Nu började jag vekligen använda mig av det jag lärt mig på gravidyogan. Djupandning in genom näsan och ut genom munnen. Det funkade så jädra bra! En stor stor skillnad från förra gången var att jag visste hur det kändes med värkarna och jag var inte rädd att liksom "gå in i dom" och tillåta dom ta över min kropp. Vid varje värk andades jag lugnt och djupt och tänkte "ja det gör ont men det är inte farligt, det kommer snart att gå över"... Nästan som om jag utforskade varje värk. Så skönt att jag inte var rädd alls.


E kom in då och då och hjälpte till. Vid varje värk tryckte han ner mina axlar och såg till att jag inte spände mig. Det var en märklig, mysig stämning där inne i badrummet och då jag inte drack apelsinsaft och andades så sjung jag med i låtarna och var faktiskt bara glad. E åt sin frukost i vardagsrummet och behövde faktiskt inte alls springa på toaletten hela tiden som när A-V skulle födas. Även han verkade rätt lugn än så länge.


Låg nog i badet i ca 1-1.5 timme innan jag gick upp. Tens:en åkte direkt på och vi satte oss framför tv:n. Jag åt min femte apelsinsaftisglass. Klockan var nog runt 10 nu och jag började märka att värkarna klingade av. Vi blev båda irriterade och ville inte åka in till förlossningen i onödan. För att få igång något tog vi på oss ytterkläderna och gick ut i snön. Först en rask promenad till en skola som ligger på andra sidan en liten skog, sen ett varv runt kvarteret där jag nästintill sprang för att få igång värkarna igen. Tyvärr verkade ingenting hända, tvärtemot försvann smärtan nästan helt....

 

 


Vi blev irriterade och gick in igen. E gjorde kaffe och vi la oss på sängen för att kolla på "Gaminggrannar" på youtube. Jag försökte klocka värkarna men orkade inte eftersom de kom med så långa mellanrum. Tillslut kom tröttheten ikapp mig och jag börja somna till. Det kändes verkligen inte alls som om det skulle bli någon bäbis denna dagen och E ringde till jobbet och sa att han kunde jobba några timmar. Vaknade av en värk när E precis skulle åka men det kändes helt ok att han åkte iväg just då.


Han åkte kring 11 och jag somnade mellan varje värk. Välbehövlig sömn! Det var nog kring 12 som jag märkte att jag inte alls kunde somna om. Började klocka igen och märkte att de nu var regelbundna igen. Typiskt! men det kändes ännu inte som om det var några problem att ta sig igenom dom. Tog några stycken och flåsade på rätt bra i min ensamhet. Tur att vi har tv i sovrummet. Jag satte igång Monsters Inc 2 och försökte koncentrera mig på handlingen.


Efter en halvtimme kom jag på mig själv med att ligga på magen i sängen med alla kuddar, täcken och A-Vs gosedjurshaj som pallade upp mig. Hängde med armarna neråt och flåsade som en hund. Nu hade jag också börjat låta lite vid värkarna när jag andades ut. Också något vi lärt oss på gravidyoga. Det lugnar kroppen att stillsamt ljuda "oooooooo" vid utandningen. Testa det! Förstod att det kanske dragit igång igen :) Vid några värkar kunde jag till och med känna hur det liksom buktade ut något mellan benen. Det kändes verkligen som om vattnet skulle gå vilken sekund som helst. Tog mig ur sängen för att inte blöta ner den.
 

"Värk-selfie" underifrån där jag låg över en hög med kuddar. Jag sms:ade E:


Jag - "Älskling jag vet inte om du kommer att kunna jobba till 17. Om det fortsätter att minska får du komma hem fort. Intervallerna alltså. Det är fem minuter mellan nu".

E - "Okej säg bara till så åker jag på stört"

Jag - Oki ska försöka bada igen"


Jag la mig i ett varmt bad och flåsade. Vet inte alls hur länge. Tiden liksom bara försvann nu. Någon gång ringde det i mobilen och jag svarade som om inget speciellt var på gång, haha. Det var mamma som undrade vad jag och A-V gjorde. Jag förklarade läget och sa att hon gärna fick komma förbi.... jag ville inte vara ensam. Men jag ringde fortfarande inte efter E, vilket såhär i efterhand var lite dumt.


Mamma, som såg ut att vilja svimma lite, och min mormor ringde på runt kl 13. Ett högst märkligt besök där jag gjorde kaffe och tog värkar och la fram kakor och dansade runt i köket. Mormor som knappt förstod vad som pågick satte sig vid pianot och började spela några gamla visor sådär som hon alltid brukar. Mamma satt och drack kaffe och var nervös. Hon frågade flera ggr om jag inte skulle ringa efter E men jag ville vänta.

   


 
Försöker göra kaffe och klocka värkar under tiden.

Så tittade jag ner på mobilen och såg att de nu kom med 4-5 minuters mellanrum. Efter några munnar kaffe hade det gått ner till 3-4 minuter. Då började jag känna mig nervös och sms:ade efter E.


Jag - "Det går mot 3-4 min nu. Du kanske ska komma?".

E - "Ja. Ska jag köpa något så man kan äta middag?"

Jag - "Banan, läsk, mer?"

E - "Öh vad äter du för middagar? Färdigbaguette?"

Jag - "Blä vet inte. Risifrutti.."

Jag - "Skynda dig hem"

E - "Japp"

Jag - "Mindre än 3 min nu ibland" Kommer ihåg att jag var lite rädd när jag skickade detta.

 

"Värkface" Det kändes precis som om livmodern skulle spricka vid varje värk. Full fokus.


Efter det sista sms:et tog det inte lång tid innan han kom inrusandes genom ytterdörren. Han trodde jag blivit knäpp när han såg att jag tagit emot folk och att mormor spelade gammeldansmusik på pianot :D Vi sa hejdå till min mamma och mormor. Minuterna efter att de gått stod vi med förlossningsväskan i handen och den lilla babysittern med filten och Duckula. Jag filmade när E stängde dörren till vårt hem för sista gången i graviditeten.


Det var en märklig färd mot sjukhuset. Kommer inte ihåg om vi sa något alls faktiskt. Vi var nog alldeles för spända och nervösa. Jag drog upp Tens:en och slutade klocka värkar. Det var rätt fint väder tror jag men mycket snö och kallt. När vi körde in i garaget under sjukhuset immade rutorna igen totalt och vi blev ståendes helt blinda med fläkten på högsta flås. Det tog några minuter innan vi fattade att imman satt på utsidan och vi kunde fortsätta att köra. Vi skrattade åt att vi var så nervösa och dumma.


E småsprang och jag vaggade genom sjukhuskorridoren till hus nummer 2. Tror inte vi sa så mycket alls nu heller. Spänningen! Vid förlossningens dörrar ringde vi på och tittade spännt på varandra. Efter någon minut gick dörrarna upp och en kvinna med mörkt hår och blåa kläder tog i hand och hälsade. Vi blev visade till det första rummet på höger sida. Samma rum som vi låg i när vi kom in för att föda A-V och de ville göra ett door test. Jag tog av mig jackan och hoppade upp i sängen. Förklarade hur värkarna hade varit hemma och fick band kring magen samt den där manicken som mäter bäbisens hjärtljud och mina värkar. Vi blev lämnade ensamma och jag fick ligga i en kvart ungefär.  Under den tiden fick jag några rätt stora värkar. E hejjade på och jag flåsade och sa "oooooooo".


Som omföderska får man stanna på förlossningen först när man är öppen 4 cm och över. Vår BM gjorde en undersökning och kände att jag var öppen 3. Tappen var mjuk och fin men bakåtlutad och inte frammåtlutad såsom den ska vara när man är i aktivt skede. Både jag och E blev besvikna och såg framför oss hur vi skulle skickas hem igen men BM var snäll och sa att hon skulle hjälpa kroppen på traven. Hon förde in två fingrar i tappen och skulle hålla emot när jag fick en värk. Självklart dröjde det innan värken kom precis då så vi fick några obekväma minuter när vi bara satt där med hennes fingrar i min kropp. Tillslut kom det en värk och jag flåsade och hon tryckte. "Sådär, nu är du öppen 5 cm och får stanna" sa hon glatt! *YEY*. Hon sa att värkarna var rejäla och att hon kände hur fosterhinnan buktade ut och var nära att spricka under dem. "Om jag bara skrapar lite med nageln under värken skulle jag kunna ta hål på dem" sa hon glatt.  Hon frågade hur vi ville ha förlossningen och jag berättade att jag promt ville hinna få EDA. Hon log lite och sa "jamen man ska inte stirra sig blind på att ta EDA. Ibland går det så snabbt att man får den i onödan. Då är det ju bättre att det går fort än att man blir stucken i ryggen av ingen anledning". Jag höll inte riktigt med henne och berättade att jag hade haft det så intensivt mot slutet vid den förra förlossningen och var rädd för samma sak nu. Vi kom överens om att jag skulle börja med att bada och sen säga till om EDA när jag kände att det var dags.



Vi fick med oss våra saker och följde henne bort till rum nummer 5. "Många som föder barn idag" sa hon glatt. Rummet var stort och rymligt och mörkt, faktiskt mysigt. Jag hoppade direkt ner i badet och tyckte att det hjälpte väldigt bra med det varma vattnet mot magen när värken rev tag. Ulrika visade hur badet fungerade och vart larmet satt på väggen. Det fanns uttag för lustgas i rummet men masken var i användning i något annat rum. Hon frågade om hon skulle gå och se om den var ledig nu men jag avböjde eftersom jag var rädd för att tappa koncentrationen och lugnet som jag ändå hade helt på egen hand. Nu såhär i efterhand inser jag att det hade varit smart att börja med gasen i tid eftersom det tar ett tag att få in tekniken.


E sprang ner till bilen för att hämta alla saker och jag satt kvar i badrummet och småpratade med en äldre sjuksköterska som var trevlig och gav mig sockerdricka genom sugrör. Fick beröm för hur bra jag andades och för hur jag gungade med höfterna när det kom en värk. Hade verkligen full kontroll över situationen nu och jag kände mig jättestark och glad. Som superwoman ;) När E kom tillbaka såg han förvånad ut över hur glad och avslappnad jag var. Sköterskan satte två band kring min handled och lämnade oss sedan inne på toaletten. E hämtade kameran och filmade lite kort när jag satt i badet. Alla tankar om att filma och fota varje minut var som bortblåsta vid det här läget. Det kändes inte som om det behövdes, som om det var vår egna tid, men nu efteråt ångrar jag mig ju såklart.

 
Totalt avslappnad genom en värk med duschmunstycket mot magen. Stor skillnad på när jag satt i badet under A-Vs förlossning. Då var jag så spänd att axlarna satt uppe vid öronen. Såhär:
  
Ont under A-Vs förlossning! 


Jag badade rätt länge, från 16.20 till ca 17.30 Under tiden kommer Ulrika in var tjugonde minut för att lyssna på bäbisen i magen. Hade verkligen en dålig tidsuppfattning redan nu för det känns som om hon kom in ungefär var femte minut. Ulrika säger "vilken fantastisk kropp du har som sätter igång på det här sättet" vilket får mig att bli lite peppad och kanske lite extra stark. Värkarna kommer tätare och tätare och var tredje ungefär var väldigt rivig som höll i sig extra länge. Efter varje sådan extra stark överväger jag att gå upp för att hinna få EDA men eftersom det känns så bra med vattnet väntar jag ett tag till. E satt på en liten stålpall bredvid mig och åt Kvarg. Vi skämtade om att det är viktigt att ladda ordentligt och funderade på att ta ett kort på oss och lägga upp under taggarna #Lindahlskvarg #Laddaladda :D Några vänner sms:ade och undrade vad vi gjorde och vi svarade dem att vi var på förlossningen och födde barn. Surrealistiskt.



Tillslut börjar varje värk vara sådär rivig och jag får samma känsla som jag fick hemma ibland, att det liksom buktar ut mellan benen. Jag ber E trycka på larmet. Ulrika kommer in rätt fort och ser lite förvånad ut över att jag vill gå upp men jag förklarar att jag vill hinna få EDA. Jag klär på mig den fina rocken och skrattar lite över att jag svettas så mycket att jag ser ut som en röd kräfta i ansiktet. Vi kliver ut i förlossningsrummet där lamporna är släkta. Ulrika går iväg för att hämta något och jag och E blir kvar mitt på golvet. När det kommer en värk lutar jag mig mot honom och andas lugnt i hans famn. Vaggar fram och tillbaka. Det är en fin stund vi får tillsammans men E är rätt nervös över att de kommer så tätt. Vi tror båda att jag är rätt så många cm öppen vid det här laget. Vi tar en osmickrande bild på mig och skickar den till hans mamma som vi vet sitter som på nålar hemma.

Ulrika kommer tillbaka och jag hoppar upp på sängen. Hon känner efter och säger att jag bara är öppen 6 cm. Jag blev lite ledsen, eller mer besviken på att jag inte "gjort bättre ifrån mig". Hon bestämmer att vi ska ta hål på hinnorna och jag blir så jädra nervös. Nu skulle det bli "på riktigt"! Jag tittade på E och vi såg nog lika tagna ut båda två. Det var liksom "lugnet före stormen-" känsla i rummet eftersom det var alldeles tyst och mörkt. Ulrika tog fram en eller två långa stickor och förberedde med en dyna under min rumpa. Självklart fick vi vänta extra länge på en värk även denna gång så det blev ytterligare några minuter med hennes hand inne i mig. När den tillslut kom kände jag mot slutet av värken hur det blev varmt mellan benen. Frågade nervöst "är det klart eller färgat?" och hon svarade med ett leende att det var ofärgat och fint. "Jag passade på att töja lite också så nu är du öppen 7 cm" sa hon och jag påminde än en gång om att jag ville ha EDA. Kände direkt att värkarna ökade både i styrka och längd vilket gjorde mig orolig och jag utbrast också "ojoj nu drar det igång ordentligt".


Ulrika förklarade att hon ville se att bäbisen rör sig och är vaken innan hon kontaktar någon för EDA. Hon gav mig lustgasmasken och sa åt mig att andas i den men det var verkligen svårt att tajma in det ordentligt. Jag tog den alldeles för sent och tyckte att det var väldigt läskigt att bli så otroligt snurrig. Det var också svårare att andas och känna det där lugnet som jag förlitat mig så mycket på innan. Klockan är nu 17.46 och 18.00 står det i journalen att jag ber om EDA igen. Denna gång förbereder hon iaf med en nål i handen vilket gör mig lite mer lugn. Värkarna gör att jag drar upp benen mot rumpan och hon är snäll och hämtar en kudde som stödjer mellan låren och fötterna. Nu varar värkarna dubbelt så länge som förut och jag börjar få lite panik. Gasen gör att jag inte kan andas och vara lugn men samtidigt känner jag så desperat att jag behöver något så jag drar ändå i mig så mycket jag kan. Tyvärr kommer effekten efter att värken varit som värst och jag får svälja några ggr då det känns som om maten trycks upp i halsen. Tacksamt nog var jag inte rädd för att kräkas under den här tiden. Jag vrider och vänder mig i sängen.

18.10 står det att jag har 4 värkar på 10 minuter som håller i sig en minut. Ulrika väntar fortfarande på att bäbisen ska reagera och visa att den är vaken. Jag känner då och då hur han kickar mig upp mot den övre delen av magen där CTG-bandet sitter åt och jag påpekar också detta men Ulrika förklarar att han bara rört sig under en värk och att det inte gills. Jag är lite sur på henne och försöker hålla E´s hand för att få lite hjälp. Värkarna är konstanta nu och det känns som om det är tre st som följs åt. Den första värken tar jag utan problem men den följs direkt av en till som är lite svårare och hantera och DEN följs sen av en tredje som gör att all ork bara rinner ur mig. Smärtan går långt långt upp på magen nu vid slutet av värken och det känns precis som om jag är en disktrasa som liksom vrids ur. Jag får svårt att ligga still och i slutet av värkarna skriker jag i masken för det är det enda som hjälper lite. Trycker ut benen över kudden som ger stöd under benen och ligger raklång som en pinne av smärtan.


Jag ber om EDA igen för kanske 7:e gången men Ulrika väntar fortfarande på att bäbisen ska visa sig vaken. Hon känner efter med fingret på hans huvud och jag känner hur det liksom skrapar i mitt bäcken. "MEN SÄTT EN SKALPELEKTROD DÅ!" skriker jag mitt i en värk. Det gör Ulrika och klockan är då 18.39 När hon tar ut sina fingrar utbrister hon "ojdå nu är du öppen 8 cm, det är snart över det här". Hon lutar sig över mig och säger varmt och försiktigt att det inte finns någon tid för EDA. Jag hade redan förstått detta men gråter ändå till lite. Nu var det jag och den jädra lustgasen som skulle få klara av resten. Och det blev intensivt snabbt. I förlossningsjournalen står det "Skalp CTG-reg inledd pga svårt med yttre reg. Djupa kompl dec. Mm ö 8cm. Nu snabb progress".


Jag har inte så jättemycket minne av vad som hände nu. För att överleva (ja så kändes det) började jag hyperventilera i masken vilket gjorde att jag försvann helt. Det var så konstigt för en del av mig var fortfarande helt klar och jag tänkte till och med flera gånger "oj det här måste jag berätta för E, att jag någonstans var helt klar och kunde förstå att jag betedde mig märkligt". Det var som om jag blev försenad i fyra sekunder. Jag uppfattade gasmasken mot min mun och jag hörde mina egna hjärtljud som tunga slag i hela huvudet. Så hörde jag hur någon sa åt mig att ta bort masken, vilket jag gjorde, men den var fortfarande för min mun... så i fyra steg såg jag hur den sakta togs bort och hur jag höll den i handen. Innan jag hunnit uppfatta att jag andades friskluft såg jag hur jag förde den mot min mun igen. Det var som om kroppen gjorde som den ville medans mitt medvetna bara fick följa med. Ansiktet domnade bort och jag andades men kunde inte känna att jag drog in luft, det bara gjordes automatiskt.


18.48 tillkallar Ulrika läkare pga låga fosterljud. Detta var inget jag uppfattade och i journalen står det "intensivt värkarbete". Shit det var det vekligen, det var en sån otrolig kraft som rev igenom mig och jag snurrade samtidigt runt ute i kosmos. Tyvärr tyckte jag inte att värken försvann av gasen...det vara bara min kontroll och min förmåga att komunicera som jag tappade.


Innan läkare hinner in på rummet är jag öppen 10 cm. Någonstans i gasdimman hör jag att Ulrika säger väldigt bestämt att jag måste upp på alla fyra. Jag kommer ihåg att jag blev lite orolig över tonen hon använde. I mina fyra sekunders försening vaknar jag till liv mer och mer och börjar också känna hur det luktar i rummet. Fostervatten, blod och annat äckligt. Upptäcker att jag ligger på sidan och har ingen aning om när jag la mig åt det hållet. Skyndar mig upp på alla fyra och direkt känner jag att jag måste krysta. Uppfattar att den äldre sköterskan rusar in och säger "Oj här måste det ha gått undan" varpå BM Ulrika svarar "ja det har gått jättefort" samtidigt som jag känner att huvudet kommer ut.


"Krysta inte mer!" ropar Ulrika och jag skriker "jag måste!!!". Kroppen krystar av sig själv och sköterskan skriker "men flåsa då!". Jag sätter ner huvudet i kudden och flåsar. Herregud vad jag flåsar... och samtidigt är jag sååå lättad för jag vet att det snart är över och det gör inte ont.. det bara trycker på som sjutton. Vid nästa krystvärk känner jag hur bäbisen kommer ut och jag gråter till i kudden. Känner hur navelsträngen hänger ut och förstår att de torkar av barnet för att få honom att skrika. Det är alldeles tyst i rummet och E har ställt sig upp vid min sida. Efter någon sekund hör vi Elvis skrika och jag tittar mot E med en blick som sa "vad är det för något" och han skakar på huvudet och går lite närmre. Så kommer han tillbaka till mig med ögonen fulla av tårar och säger att det är en pojke! Han ser så himla förvånad ut och stammar "vi har fått en son, det blev en pojke". Ser nu i förlossningsjournalen att han hade navelsträngen ett varv kring halsen och behövde frotteras en stund innan han skrek till.


Ulrika skickar Elvis till mig och jag får hålla i honom ståendes på knä. Kan inte hålla honom mot min kropp pga navelsträngen som var rätt kort utan håller honom en bit ovanför sängmadrassen och bara tittar på honom. Var förvånad över att han var så liten och jag grät tillsammans med E. 18.53 kom han ut efter två krystvärkar. Moderkakan kom ut någon minut efteråt tror jag... var fortfarande så snurrig så jag tänkte inte så mycket på det. E klippte navelsträngen och jag får lägga mig ner på rygg.

 


Han är lite kall så vi lägger på honom en massa lager med filtar. E får lägga in hans små kläder i ett värmeskåp så att de är varma och mysiga när han ska ha dem sen. BM kontrollerar mig och säger nöjt att jag inte spruckit. Hon lägger ändå ett stygn på insidan eftersom det blöder en del. Innan hon går ut ur rummet trycker hon på magen och får blod som koagulerat.
 

För er som kommer ihåg, eller kanske just läst, min förlossningsberättelse med A-V så blödde jag en hel del efteråt från livmodern. Det blev exakt samma sak nu. Då BM lämnat rummet och jag fått gosa lite med Elvis vill jag rätta till kroppen lite. Så fort jag tar i med magmusklerna känner jag hur det bara väller ut blodklumpar. Jag förstår att det är samma sak som förra gången och Emil får trycka på larmknappen. BM kommer in och klämmer på magen ännu en gång. Rätt mycket koagulerat blod kommer ut och det gör ont som faan eftersom livmodern var så trött. Efter några minuters tryckande kommer det inte något mer och hon blir nöjd. Jag däremot är inte nöjd för jag visste att det inte skulle sluta. Jag kunde riktigt känna hur magen fylldes på igen. Efter några minuter provar jag att trycka på lite och mycket riktigt kommer det ännu mer. BM larmar på mer personal och


BM kommer in och trycker några gånger till och varje gång ser hon lite mer orolig ut. Tillslut får jag tabletter som ska få livmodern att dra ihop sig. Det funkar inte och man trycker typ 50 ggr till på magen. Det började göra riktigt ont. Efter detta fick jag dropp istället och jag frågade oroligt om det skulle göra ont att börja få kramper i magen igen men det var ingen som riktigt svarade.


När droppet sattes var jag riktigt orolig och frågade BM om vad man skulle göra om detta inte skulle få blödningen att sluta. Till svar fick jag "det finns några mediciner till... det är bara en per år som vi måste operera bort lovmodern på".


Tyvärr så fungerade inte det heller särskilt bra och när dropp-påsen nästan var slut kom det in en kvinnlig läkare i rummet med en ultraljudsmaskin. Hon tog på sig ett par plasthandskar och bad mig sära på benen. Sen förde hon in hel näven in i underlivet och upp i livmodern. HELA NÄVEN! FYRA GÅNGER!! Det var som att krysta ut ett barn varje gång hon tvingade in handen eftersom mitt bäcken var tvungen att liksom sära på sig. Jag skrek rakt ut. Detta var värre än hela förlossningen. En barnmorska såg lite besvärad ut och frågade om jag ville ha lustgas men jag skrek bara "neeej!" och genomled det istället. Den sista bindan med blodklumpar vägdes och sammalagt hade jag förlorat lite över 1 liter blod.


Efter att hon grävt klart och jag hämtat andan kollar de med ultraljud och ser att det nu minskat. SÅ SKÖNT. Efter detta känner jag mig helt avtrubbad och såklart yr. Får alvedon och ibumeten mot eftervärkarna. Eftersom jag är alldeles för yr för att gå till toaletten och då jag typ int ehar någon känsel där nere tappar de mig på urin vilket också gjorde skitont. Jag var så jädra less på att ha ont vid det här laget. E såg ut att lida han med. Vi ville bara att det skulle vara över så att vi kunde mysa tillsammans.


Efter detta får vi äntligen in brickan med fika. Emil tvingar i mig mackor och juice. Elvis får ligga mot min kropp med en hel hög med täcken på sig för att bli varm. Hela tiden tjatar de om att jag måste kissa och hotar med att tappa mig igen. Får in en jättekanna med vatten och dricker allt vad jag kan. Får hjälp att ta mig till duschen där jag står och håller mig i väggen. Lyckas kissa lite lite medans jag står där men det känns ungefär som om jag inte har någon känsel där nere. Kom på att jag glömt schampo och balsam och får därför ett hår som mer liknar svinto än hår :D


Efter duschen fick jag in en kanna till med vatten och sen får vi äntligen vara ifred. Jag sover inte på hela natten utan bara ligger och tittar på lillman så att han andas. Skriver en hälsning till honom i hans lilla dagbok. När en barnmorska kommer in på morgonen ljuger jag och säger att jag sovit varpå hon svarar "Ja det är typiskt andragångsmödrar, de är mycket mer lugna än de som fått sitt första" :)



 

 
ANNONS
 
Intesomvitänkt

Intesomvitänkt

23 september 2015 21:10

Åhh va fint! Jag grät! Var det Ulrika Sjöström ni hade? ❤️

http://Intesomvitankt.blogg.se

 
Evl

Evl

23 september 2015 21:47

Tack fining :) Nej en annan Ulrika. Bestämd med snäll :D

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 
Therese

Therese

24 september 2015 17:17

Älskar förlossningsberättelser men sitter ju med tårar i ögonen ☺️

Häftigt att du kommer ihåg så mycket.

http://themasyr.blogspot.se

 
Susanna

Susanna

24 september 2015 20:01

Åh så intressant att läsa! Jag är i vecka 37 med första barnet så förlossningen närmar sig vilket både känns spännande och skrämmande på samma gång. Så cool och stark du var hemma och jag är imponerad över hur bra du lyckades slappna av med hjälp av din andning innan hinnorna togs och allt blev så intensivt. Så vacker du är när du står utanför eran ytterdörr i snön! Får man säga så utan att det låter konstigt?

http://vilsen5.wordpress.com

 
Evl

Evl

25 september 2015 14:39

Vad roligt Susanna. Det är en sån häftig upplevelse och när det väl sätter igång så upplevde iallafall jag att man automatiskt går in i ett annat mode. Men blir fokuserad och lite av den där nervositeten man hade innan försvinner. Stort lycka till när det väl är dags <3 och tack för komplimangen <3! Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 
Alvis

Alvis

28 september 2015 16:36

Hej! Vilken jättesöt och läsvärd blogg du har, Verkligen! :)

Kika gärna in på min blogg och lämna en kommentar eller två.

Vem vet, min blogg kanske är något i din smak? KOLLA GÄRNA!!

Ha en bra dag, Kram! ^^

http://PeaceOfLove.bloggplatsen.se

 
Bortom längtan

Bortom längtan

1 oktober 2015 21:22

Åh vilken fin berättelse. Så kul att läsa! Nu blev jag ännu mer peppad och längtar ännu mer efter förlossningen :) Kram!

http://Bortomlangtan.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

120

Av EVL - Måndag 3 juni 15:30

Huj vad tiden går! Maj 2019 och båda mina föräldrar har fyllt 60. 60! Det ger mig lite, nej mycket, panik. Panik över att tiden går så fort. Jag hinner inte med mig alls och det är så svårt att stanna upp och njuta. Jag tittar på A-V och hon ä...

Av EVL - 14 november 2018 09:26

A-V: Igår efter skolan blev du plötsligt sur. Ingen vet varför, inte ens du tror jag. Du surade länge och ville inte gå in genom dörren. Väl inne sprang du till ditt rum och gömde dig under stolen med alla gosedjur. Jag satte Elvis i badkaret och g...

Av EVL - 14 november 2018 09:12

Elvis: Idag var första dagen på förskola för dig på över två veckor. Jag har hållit dig därifrån pga att det gått magsjuka så länge. Du har fått hänga med mig på jobbet istället och det har varit så himla mysigt. Du fick ett eget litet bord och vi ...

Av EVL - 14 november 2018 08:57

Till Elvis: Idag var det din lediga måndag tillsammans med pappa. Du och A-V hade spenderat helgen tillsammans med Pelle och mormor (lekt på Leos, gått på teater och myst hos gammelmormor på hennes nya hem) så du var supertrött. Du hade inte ens va...

Av EVL - 6 augusti 2018 10:32


Jag jobbar och E som alltid är ledig på måndagar skickade iväg barnen till mormorn för en veckas bus och mys. Tror alla i familjen har längtat efter just den här veckan :) och fastän jag jobbar som vanligt så känner jag i kroppen att jag har mer tid ...

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se