Blir så glad över alla fina kommentarer jag får på bloggen. Det känns så bra att det finns fler där ute som bryr sig och vet hur jag känner. Tack så mycket!

Idag hälsade vi på mina svärföräldrar. De är väldigt barnkära och har lite diskret "varit på oss" en längre tid att de vill ha barnbarn. På sista tiden har jag känt att de gett upp hoppet lite. De borde förstå att vi försöker eftersom det är allt som saknas nu när jag har fast jobb, men å andra sidan skulle de nog aldrig tro att vi har problem.

Idag när vi fikade satt jag och tittade i en tidning, jag visade min svärfar (som är väldigt bilintresserad) en otroligt fin trampbil för barn som var byggd som en Hotrod. Hans reaktion var: "Ja, vi får se om ni får uppleva det där"

Det var såklart inte menat som någon elak kommentar, men det var otroligt jobbigt att höra. Det är ju precis det jag är rädd för.

Ibland så tänker jag att det skulle vara så skönt att bara berätta att vi haft/har problem, men vi vill ju ,som alla andra, kunna berätta om vår graviditet på ett roligt sätt. Jag känner att de undrar om vi verkligen vill ha barn, och då vill jag bara skrika att vi inte tänkt på något annat under de senaste åren.

Herregud vilken lättnad det kommer att vara när vi lyckats!

Hade ett möte med chefen. Hon är gravid nu precis som alla andra jag känner...

Jag är såklart väldigt glad för hennes skull, men är det bara jag som ser denna jätteboom av gravida just nu?

Har också räknat ut att min nästa ägglossning är den veckan vi ska dela rum med andra familjemedlemmar på en resa till Göteborg. Om vi måste missa ÄL så vet jag inte vad jag gör!

Några tips på hur/vart man kan "göra det" utan att andra märker? ;P

Har väldigt mycket att göra på jobbet just nu och det känns jätteskönt. Man har inte så mycket tid över till att tänka och känna när man springer som en skållad katt mellan datorn och skrivaren.

Igår på lunchen försökte mamma prata med mig om att mensen kommit. Det slutade som vanligt med att jag satt och storgrät inne på kontoret. Vi är så olika varandra jag och mamma. Hon kan inte rikitgt sätta sig in i min situation och det är så jobbigt ibland. Ibland vill jag bara ha medlidande, se att hon förstår hur jag mår. Istället uppmanar hon mig att se frammåt och tänka positivt. Någon gång skulle jag vilja höra "Men gumman, jag förstår att det känns skit just nu", bara NÅN gång skulle vara fantastiskt. Men mamma är lite av en hippie som allt bara flyter för...

Iallafall, sen gråtattacken på jobbet och på natten till igår så känns det nu mycket bättre. Som om jag fått gråtit bort en del av det onda. Nu väntar jag på att mensen ska avta så att jag kan fortsätta med krämerna tills vårt nästa besök.

En ny dag och det känns lite bättre innombords. Jag var såklart väldigt ledsen igår, men blev tröstad av min otroliga sambo som lugnade mig och höll min hand när vi skulle sova. Och jag fick faktiskt sova en hel natt för en gångs skull.

Det är skönt att E fortfarande är så positiv och lugn. Jag vet att jag också kommer att vara lugnare efter att vi träffat vår gynekolog.

Har varit ute och sprungit tills svetten sprutade. Det känns alltid lite bättre då allt man orkar tänka på är att få luft. Nu följer de jobbigaste dagarna, de med mens. Måste även berätta för E att det inte funkat denna gången heller...

Nu kom mensen igång med rejäl mensvärk. Det gör 100 gånger så ont i själen som i magen.

Vi har försökt i snart ett år, men för varje gång mensen dyker upp känns det som om någon säger "men ni försökte ju inte riktigt". Jag vet att det inte har gått sååå lång tid, och vi har precis bara avklarat kuren mot bakterierna, men jag börjar på allvar bli rädd. Jag är livrädd för att det alldrig ska lyckas! Så rädd att jag redan genomlevt sådanna hemska scenarion i huvudet om och om igen.

Jag är också rädd för hur jag ska må när min yngre syster, min bästa vän, min sambos kusin och halvbror föder sina barn i början av Juni. Det har varit svårt för mig att var uppe i min syster under hela hennes graviditet. Jag har så många blandade känslor över hela situiationen. Det var min dröm det här med barn, inte hennes... det är vi som planerat för det i flera år. Vi som har grunden, de har nästan inga pengar, ingen plan...det var dom som lyckades på första försöket...vi står och stampar fortfarande. Vårt liv går inte frammåt.

Om 15 dagar ska vi till gynekologen, om 22 dagar kanske jag har nästa ÄL. Det känns som en evighet. Nu börjar det regna också... passande.

...då inväntar vi bara mensen då. För mensvärken har hälsat på, som vanligt. Kommer att ha en cykel på 40 dagar denna gång.

Det hade nog varit bättre om vi inte fått tillåtelse att ligga med varandra på ÄL-dagen under antibiotikakuren. Då hade det inte funnits något hopp om att det skulle lyckats nu. Då hade jag kanske kunnat slappna av och försöka hålla ut i 20-23 dagar till (tills nästa ÄL).

Detta betyder att vi inte kommer att vara gravida när min syster, min sambos kusin och äldre halvbror får barn. Jag har ingen aning om hur jag kommer att må då de börjar föda barn. Antagligen ännu mer värdelös...  

Sitter på jobbet och väntar in mensen. Undrar när den behagar dyka upp idag?

Kommer att tänka på vårt femte försök för några månader sedan. Ägglossningen hade kommit igång och på BIM-dagen hade det namn vi tänk oss till vår framtida barn namnsdag. Vi såg det som ett gott tecken och jag gick t.om med på att testa med ett graviditetstest på morgonen, trots att jag bestämt tror att de har något emot mig.

Jag hann bara gå ur sängen innan mensen kom den gången, precis på morgonen. Det blev ännu en kort gråtattack i duschen.

Gynekologen är så positiv och snäll och försäkrar oss att vi kommer att bli med barn. Efter den 3 Juni, när hon säger att allt ser bra ut, då ska jag vara mer positivt inställd. Kanske ska jag tillochmed ändra inställning till graviditetstesten som ligger och väntar i badrummet.