Åren går

15 februari 2011 10:53

Jag tror att omgivningens glädje kommer vara ännu större när ni äntligen lyckas, om de vet om era problem innan menar jag.
Bara för att man berättar att man har problem så behöver man ju inte berätta exakt när man gör eventuell behandling och då går det ju att överraska. Eller, tänker jag fel? Själv har jag aldrig sett fram emot att berätta. Känner att den uppmärksamheten skulle göra mig obekväm. Kanske att det kommer kännas annorlunda nu när ganska så många redan är involverade eller i alla fall informerade om vår situation.
Kram och hoppas det känns bra när ni berättar!

EVL

15 februari 2011 12:32

Du har så rätt, det förändrar inte så mycket. Det borde ju vara ganska uppenbart att vi vill ha barn nu eftersom vi har hus, fast jobb osv. Funderar bara på om de kommer att kunna hålla sig från att lägga sig i hela tiden.

Kram!

Åren går

15 februari 2011 15:55

Ja, det är ju inte kul om man inte "får vara ifred". Mina svärisar har inte sagt någonting till mig, men vi har inte setts så mycket på sista tiden heller. Annars är det min mamma som frågar lite försynt om saker. Det kan jag leva med, men inte mer än så. ;-) De kompisar som vet frågar ibland och nu när vi har kommit igång med IVF känns det okej, innan var det lite stressande.

EVL

15 februari 2011 17:02

Mm det känns som om vi måste fundera över konsekvenserna över att berätta. Samtidigt går det ju inte att förutse vad som ska hända *har jag ju märkt*. Man vill ju att dom ska bry sig, men inte vara på för mycket... kan bli svårt.

Skönt att ni trivs med hur mycket/lite folk lägger sig i. Kram!

Kix

15 februari 2011 21:20

Håller med Åren går. Det går väl utmärkt att bibehålla den planen ändå... Dessutom kan du ju också vara tydlig med svärföräldrarna om vilken nivå du vill berätta, om det skulle bli så att de lägger sig i för mycket. Det problem jag har är att jag tycker att svärföräldrarna bryr sig fööör lite. De frågar ALDRIG om något, vilket i sig också är frustrerande... vart är jämvikten?? :)

EVL

16 februari 2011 09:36

Tänker tillbaka på den tiden då jag i min enfald trodde att vi skulle lyckas på första försöket, innan vi visste något om hur jävligt det kan vara att "skaffa barn"... vilka dumma kommentarer man kunde hiva ur sig... Förstår att det är skitsvårt att få till en bra jämvikt. Eftersom man inte visar hur ledsen och nedbryten man är så tror andra säkert att det inte är så farligt. Hade man brytit ihop i deras närhet skulle de säkert förstå men också lägga sig i för mycket.... svårt!