Igår såg vi en film och myste i soffan tätt intill varandra. När vi la oss funderade vi ett tag på att "göra det", men halvägs under akten så ångrade vi oss och ville sova istället.

*Hallå hur många ggr har det hänt under dessa 2 år? :D*

Vi somnade iaf bredvid varandra. Jag höll hans hand. Allting var så där bra som det kan vara när man är kär. Förutom att det saknas en stor bit då men det är ju old news.

Så klockan 4 väcks jag av E. Han ställer sig upp och går ut i köket, säger att han har sura uppstötningar och måste ta en samarin. Redan där får jag onda aningar.

När han sedan kommer tillbaka sätter han sig alldeles lelös på sängkanten och säger orden jag alltid fasar för när det går mot höst:

"Älskling, jag är ledsen men jag tror att jag har magsjuka!"

Han mådde jätteilla och svettades som en gris. För er som kanske inte vet det så är jag världens mesigaste och räddaste när det kommer till kräks. På två sekunder hade jag hoppat ur sängen, tagit på mig kläderna och öppnat balkongdörren så att sovrummet fylldes av kalluft.

Jag var på väg att dra åt mig kudden och fly till soffan i vardagsrummet när han plötsligt säger:

"Nä, nu gick det över. Jag är inte illamående längre" och lägger sig ner för att sova.

Kvar står jag på sovrumsgolvet. Påklädd och med kudden i handen. Livrädd!

E börjar somna om men jag springer ut till köket och sväljer 8st vitpepparkorn. Tillbaka i sovrummet tuggar jag i mig två tabletter Biobics och lägger mig bredvid honom igen. Längst ut på madrassen. Fortfarande med kläderna på under täcket.

Den resterande delen av natten låg jag stel som en pinne bredvid honom och bara väntade på att han ska ångra sig. Att få höra orden "nä nu mår jag dåligt igen". Men de kom aldrig. Inte sömnen heller. Så idag är jag en zombie.

Ganska skönt ändå att vara för trött för att ens tänka på att vi igentligen borde ha sex om vi ska pricka in eventuell ägglossning. Ikväll blir det bara soffan och jag. Sen ska jag sova.

Idag har jag hämtat ut alla mediciner inför IVF:et. Har nog aldrig lämnat apoteket med en sån stor påse förut. Den snälla kvinnan i kassan skrev ut papper på vad jag har kvar att hämta ut. TVÅ A4 fulla med diverse hormonpreparat, ägglossningssprutor och mensframkallarpiller.

Med mig i påsen fick jag ett paket av Crinone-gel a´la 15 st... Visst räker det? Man använder dom väl i två veckor efter återförandet? Blev lite vilsen när jag såg att det fanns ytterligare ett utag kvar på receptet.

Kan inte dagarna gå lite fortare?!

...kan kännas väldigt väldigt märkligt. Kroppen är inte programmerad att ignorera chansen till barn. Ett tag nojjade jag nästan hela tiden och det kändes fel att försöka ignorera värken i magen. Nu tror jag att jag landat i att vi inte ska försöka denna gången.

Vi fick faktiskt till det helt spontant och kravlöst imorse och ikväll. Det har inte hänt på två år. Kanske mer.  Jag hoppas att det beror på att också E börjar släppa våra egna försök och slappnar av på ett helt nytt sätt.

Antar att jag inte borde säga att jag ägglossar snart. Nu är det provrör som gäller. Det spelar ingen roll hur eller var äggen befruktas, bara vi får barn tillsammans.

Idag har jag bara suttit av tid på jobbet. Någon hade grävt av en kabel och kontoret gick tillbaka till 90-talet med sega datorer och papper och pennor. För att få tiden att gå drack jag kopp på kopp med te. Otroligt osmart eftersom jag var tvungen att springa på toaletten 1000 ggr på 8 timmar. Sen är jag ju hypokondrisk också så jag blev tillslut rädd att jag hade fått en urinvägsinfektion eller ännu värre endo på urinblåsan.

Ja, jag hade alldeles för mycket tid att sitta och fundera. Som tur är fungerade inte Google heller så jag kunde iaf inte googla alla knäppa funderingar jag fick under dagen.

På lunchen hämtade jag ut de mediciner apoteket hade i lager. Spray,folsyra och Ovitrelle. Resten kommer nästa vecka. Väl hemma låg brevet från TF i brevlådan så nu har jag koll på läget vad gäller starter av spray, sprutor och tider för att lämna blodprov.

Kvällen spenderades tillsammans med E´s ogravida syster. Vi åkte iväg och tränade karate. Hade nästan glömt bort hur skönt det är att svettas ordentligt. I bilen på väg till lokalen påpekade systern att det äntligen är September. Blev varm i hjärtat av att hon kommer ihåg vad denna månaden innebär för oss. Är också väldigt glad för att hon ställer frågor, gärna lyssnar och numera "gillar" föreningen barnlängtan på facebook.

Äntligen är denna veckan snart slut. Såhär ser planeringen ut:

15/09 Spraystart, ett sprut i vardera näsborre morgon och kväll

05/10 Sprutstart Menopur 125 ie, kvällen. Sprayen tas numera ett sprut i en näsborre morgon och kväll. Halverad dos alltså.

10/10 Lämna blodprov och skicka till Falun med expressbud

12/10 Lämna blodprov och skicka till Falun med expressbud

V42 Äggplock!

Mitt tvingade lunchmöte gick bra igår men oj vad det drog musten ur mig. Jag tycker mycket om min vän och kollega men det var svårt att hålla alla giftiga och jobbiga tankar borta när hon berättade att de verkligen inte har någonting förberett för barnet. Ingenstans att bo, bara en har jobb, ingen bra bil och hon vet inte om hon får ha kvar jobbet. Jag vill inte vara en sån som missunnar andra att bli med barn, det gör jag inte. Men det svider lite extra när andra får barn utan att ha planerat för det när jag och E väntat i fem år på att få börja...

Jag var helt slut när jag kom tillbaka till kontoret igen. Som tur är kunde jag fylla resten av dagen med inspirerande saker så när kvällen kom var jag tillbaka på banan igen.

Idag är det ÄNTLIGEN September och det innebär två veckor kvar till spraystart. Det närmar sig också ägglossning för redan igår började det ömma kring äggstockarna. Det gör det oftast en vecka innan det är dags. Som vanligt får jag vara försiktig med att anstränga musklerna i magen. Något jag inte tänkte på idag. Idag är nämligen första dagen på min kurs i medicinsk Yoga. Inga jobbiga ställningar och man behöver inte vara vig (perfekt för mig). Det hela går ut på att andas riktigt och meditera genom övningarna. Det var jättehärligt och väldigt rofyllt. Många tankar som sorterades under den timmen. Några tårar som brände bakom ögonlocken också men som tack och lov ldrig hittade ut. 

Nu efteråt är jag öm kring lovmodern. Tänker igen på det TF sa om endometrios men avfärdar det hela tiden eftersom jag inte har några andra symptom. Kanske det ska kännas såhär när man har PCO? 

Hypokondrisk och kontrollfreak som jag är så har jag också fått för mig att kolla upp om det finns några bakterier down there innan IVF:et sätter igång. Jag vet ju innerst inne att allt är lugnt men eftersom jag vill lugna mig själv att våra förutsättningar är de bästa när vi börjar vill jag få det kollat.

Min första tanke var att åka till tant L. Men hon svarar inte som vanligt. Ringer heller inte upp. Antar att hon släppt oss.

Som plan B ringde jag till KK och bad om en tid vilket visade sig vara omöjligt. Åk till vårdcentralen sa dom... men kollar de verkligen riktigt i mikroskop??

Kanske bäst att ta denna fråga med TF istället... men då kan det samtidigt vara för sent att göra något åt det om det skulle vara något fel.

Vet inte hur jag ska göra. Men jag vet att jag är glad åt att det är September. Snälla låt dessa två veckor flyga förbi!