I somras orkade vi inte längre. Det tomma längtansrummet bredvid vårt sovrum hade stått tomt och kallt i över två år. Tanken var att börja renovera när vi var gravida och lyckliga men som med så mycket annat här i livet fick vi tänka om. När vi gick på semester köpte vi färg och målade halva rummet blått. En djup mörkblå/grön färg.

Det var så otroligt befriande att få smeta över den där äckliga träpanelen. Ibland grät jag lite och ibland log jag. Det var ju faktiskt vår efterlängtade bäbis blivande rum jag inredde. Då vi fick besök visade vi försiktigt upp det vi gjort.

En gång hade jag som fantasi att vi skulle renovera och göra iordning allt för vår bäbis och hålla det låst tills vi skulle berätta den roliga nyheten. Då skulle vi släppa in nära och kära och de skulle på en gång förstå att vi skulle bli tre. Alla skulle gråta och vi två skulle vara så lyckliga tillsammans.

Nu blev det inte riktigt så. I somras släppte vi in våra familjer och fick likadana responser från vissa i släkten. Mammas man utbrast "vad ska ni ha här inne då? Gästrum?". Exakt samma sak undrade E´s pappa när de fick se det halvfärdiga rummet.

Efter det tappade vi orken att fortsätta renoveringen. Jag flyttade med flit mina kläder till garderoben där inne för att iallafall få en ursäkt till att någon gång vistas där. Om ens bara för några minuter varje morgon och kväll. Sen slutet av Juli har det stått så. Tomt och med mina kläder utspridda kring en öppen garderobsdörr. Med halva rummet målat i en modern fin färg och den andra hälften hade kvar sina deprimerade slitna gamla tanttapeter.

Men så idag fick vi ett ryck. Nu har vi köpt tapeter och ska färdigställa BARNrummet så som det ska vara tills vi blir gravida. Tills vi BLIR gravida.

När jag vaknade i Söndags fick jag plötsligt en väldigt välkänd känsla i magen. Mensvärken var ett faktum. Trots att det står i papperna från TF att spraymensen bör dyka upp mellan dag 7 och 11 var jag alldeles säker på att den skulle strula. Sådär som den gjorde när jag åt Provera för att kicka igång mensen igen då utredningen drog igång.

Det var alltså inte alls inräknat i planerna att börja blöda och i panik lyckades jag efter ett tag leta reda på de fyra sista tampongerna som fanns i huset. Sen var det bara att dra på sig kläder och ett leende för E´s föräldrar skulle hämta oss tidigt för en tripp upp till sommarstugan. Vi hann inte prata så mycket om det som hänt innan de ringde på dörren, men vi konstaterade att nu var det verkligen definitivt att det är IVF som gäller och att E var väldigt nedstämd över detta. Jag också såklart men jag var för trött för att riktigt känna efter.

Hela vägen till stugan satt jag och tittade ut genom fönstret. Det gjorde för ont i magen och i huvudet för att jag skulle orka bry mig om någon konversation. Tack och lov pratade E på rätt duktigt. Tror han behövde det för att skingra tankarna.

Svärföräldrarna har nyss kommit hem från en veckas semester utomlands och de vet att vi under tiden påbörjat behandlingen. Tots detta sa de ingenting på hela dagen. Inte en enda fråga.

Väl vid stugan fanns andra släktingar på plats. På en gång började det pratas om att två kusiner till E tydligen också är på smällen och hur nära inpå E´s lillasyster de ska föda. Jag och E lämnade klungan direkt och gick en promenad i tystnad. Trots att man försöker hålla skenet uppe så ser man ju på någon att de inte mår bra. Jag VET att jag stundtals såg lite reserverad ut och jag VET att min svärmor fått information om att jag var på bloggträff igår. För mig är det helt ok om hon undrar om jag bloggar, jag ville att hon skulle fråga om det. Istället frågade hon om jag "varit ute på galej igår?". Hon måste ha antagit att jag var bakis eller något...

 Efter fyra kaffekoppar och lika många timmar blev vi hemskjutsade utan en enda fråga om hur vi mår just nu. Den enda barnrelaterade händelsen var i bilen på väg hem när svärfar kommenterade att vi behöver en ny bil snart, en som rymmer en barnvagn... för han tror nog att det kommer orda sig det här...

Som tur var satt jag och E i baksätet så jag tror inte att de uppfattade att jag började gråta av hans kommentar.

Jag kanske är lite överkänslig just nu. Kanske hade det inte kännts bra om de frågat allt för mycket heller. Kanske hade jag aldrig riktigt kunnat vara nöjd med situationen. Det är möjligt att det är onödigt att haka upp sig på sånt här. De försökte ju iallafall umgås med oss. Och E lyckas ju se normal ut. Vi borde väl kunna träffas utan att jag ska kräva att de ska fråga om det vi går igenom hela tiden?

Kanske kan jag skylla på sprayen eller på effekten mensen för med sig.  Eller så är jag omöjlig att tillfredställa just nu helt enkelt. Herregud jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha av omgivningen eller av E. Sprayen har verkligen gett sig till känna i kroppen nu. Jag är ständigt skittrött och har hela tiden huvudvärk. Inte så att jag behöver tabletter men så pass att det irriterar. Kroppen är svag och jag är både lättirriterad och har lätt till tårar. Jag sover numera jättedåligt, precis som med pergotime. Tack och lov kan jag iaf somna till på dagen om jag är smart nog att gå och lägga mig innan middagen.

Nu räknar jag ner dagarna mer än någonsin. Måtte det bli dags för sprutor snart så att jag kan få en annan känsla i kroppen.