Igår åkte jag och shoppade efter jobbet. Som ni kanske vet ligger två bröllop plannerade i sommar, en av vilken jag och två tjejer till ska vara tärna/toastmaster. Det började bli lite panik med klänningar så igår tog vi alltså en räd på Birsta City. När jag kom hem var klockan redan sena kvällen och efter en snabb kopp (koffeinfritt) kaffe gick vi och la oss. Vi började prata om praktiska detaljer kring bröllopet som ska hållas på midsommar, blev lite stressade över allt som måste vara klart innan dess. Som alltid skulle E´s släkt fira i sommarstugan och vi måste meddela att vi inte kommer att vara med i år.

Jag sa att det skulle bli skönt att slippa åka ut dit för att fira midsommar om vi inte lyckats innan dess, eftersom E´s syster kommer att vara där. Självklart menade jag att den högtiden precis som alla andra är extra jobbiga och inte att jag inte ville se henne. Det är ju en sån där dag som man ser fram emot, som man tänker "NÄSTA midsommar DÅ kommer vi iallafall att vara gravid".

Detta kunde E inte förstå alls. Han tyckte att jag var orättvis mot hans syster eftersom jag ju träffade min egen syster så ofta när hon var gravid. Jag försökte påminna honom om hur dåligt jag mådde under min syster graviditet. Att jag grät varje kväll efter att jag samlat mod och ork till att vara med henne. Det var tydligen något han helt glömt bort. Samtalet eskalerade i att E sa något i stil med "varför hatar du min syster?". Det blev droppen och jag tog mitt pick och pack *läs täcke* och drog till soffan i tv-rummet.

Nu kan man ju tro att E skulle inse att han gjort mig ledsen. Att han skulle ta en ordentlig funderare på vad jag verkligen menat. Att det var elakt att beskylla mig för att hata hans syster. Att han skulle gå till soffan och trösta mig eftersom det var så uppenbart att jag låg där och grinade i min ensamhet. Vad tror ni han gör? Han ligger och funderar på om jag ska komma tillbaka, konstaterar att jag var arg och skyller det på sprutorna. Sen somnar han. Han somnar!

Någon som inte somnade var ju såklart jag. Att han inte skulle hämta mig, det förstod jag by past experience (han är skolboksexemplaret som de grundade ideén om att män är från Mars och kvinnor ifrån Venus), men denna gången tänkte jag inte ge mig. Jag låg vaken nästan hela natten i en obekväm soffa och funderade.

Varför är det så svårt för E att förstå hur jag känner? Varför känner han inte likadant? Är det på grund av att det är mig det är "fel" på, eller är det samma sak för alla ofrivilligt barnlösa? Hur lyckas han ta sig igenom allt vad barnlösheten heter utan att ens en gång känna samma orättvisa, avundsjuka och misslyckande som jag gör?

Klockan kvart i sju hade jag sovit ca 3.5 timmar. 3.5 timmar fyllda av drömmar om E´s lillasyster med en växande mage. Jag drömde också att E´s mamma frågade hur vi hade det och att jag började gråta.

6.44 ringde väckarklockan inne hos E och han kom för att hämta mig. Vi gick tillbaka till sängen i tystnad men väl i sängen så talade vi ut så länge som snoozefunktionen tillät *dvs 16 min*. Han bad om ursäkt för att han inte gått efter mig och för det han sa, men han skyller fortfarande det mesta på sprutorna. Att de gör mig arg och ledsen. Det fick mig att känna mig ensam...och lite konstig. Är det jag som är konstig?