Igår på dagen och kvällen ömmade brösten nästintill ingenting och det enda jag kände var små hugg i livmodern, ungefär som vid skrapningen när den lilla nålen/sugen stötte mot livmoderväggen. E jobbade sent och jag försökte desperat att hitta på saker för att slippa vara ensam med mina tankar. Jag och A-V gick därför iväg till min mormor och sedan vidare till min mamma. Vi kom tillbaka till huset rätt sent så jag behövde bara sitta ensam i soffan ungefär en halvtimme innan E var hemma igen och det är jag tacksam för.

Imorse när jag slog upp ögonen och utvärderade situationen gick orden "det räcker inte" genom skallen. En mening som sammanfattar både mina tankar och känslor just nu. Det känns som om jag precis som förra gången försöker övertala mig själv men att jag innerst inne vet jag att jag är tom. Ibland kommer det duster av hopp, som när brösten började kännas och när E verkade så himla säker... men så avtog ömheten och kroppen känns nu lika tråkig som vanligt. Jag önskar att det aldrig ens börjat sticka i dom så tidigt, då hade jag kanske kunnat skjuta upp den är känslan av att ha förlorat lite till. Hade inte tänkt börja nojja förens nästa vecka.

Idag svider det lite i brösten, men det beror nog på att jag nyss tagit en Crinone. Det är inte alls som när jag var gravid med A-V. Det räcker liksom inte. Magen känns som under stimuleringarna - det trycker mot sidorna och mitt i livmodern. Det känns ömt när jag sätter mig ner. I övrigt känner jag bara av alla extra kilon och en tryckande skräck.

Jag är så rädd för vad det ska betyda om vi misslyckas igen. Nu har vi ju provat allt som går. Blir det verkligen någon skillnad av ett frysförsök?

Jag längtar till veckan efter testdagen då jag och E får åka härifrån tillsammans.