Kära farmor, idag ringde pappa och berättade att dina njurar lagt av helt. Det är bara en fråga om tid nu och vi som älskar dig och helst vill ha dig kvar är tvingade att önska att du får somna in så fort som möjligt. Du ligger på sjukhus och du tittar inte upp när de besöker dig. Någon gång rörde du vid dina ögonlock för att visa att du reagerade på att de var vid din sida.

Pappa hälsade att jag älskar dig så mycket men jag orkar inte besöka dig och det gör mig så himla ont. Jag vill inte se dig så, den allra sista gången. Jag klarar inte att veta att det är slut sen. Klarar inte att säga farväl, det skulle göra alldeles för ont. Samtidigt saknar jag dig så mycket och jag får så dåligt samvete för att jag inte åker till dig. Malin känner likadant.

Jag tänker på alla gånger jag kunde ha besökt er men gått förbi. Hur du fick en vink där du satt i fönstret. Varför gjorde jag inte mer för dig? Varför pratade vi inte mer när du fortfarande var du? Kände du att jag älskade dig? Visste du vem jag var den sista gång vi såg på sjukhuset? Du tittade på mig och log men du var liksom inte där.

Jag kommer inte ihåg vad vi sa. Tror inte att vi kramades. Höll jag din hand? Jag är så dålig på att vara på sjukhus, det skrämmer mig så fruktansvärt.

Hur kunde det gå så fort? Förra veckan hade jag chansen att träffa dig men något kom emellan. Då hade vi kunnat prata. Nu ligger du okontaktbar och väntar på att få somna in. Det är så hemskt att du fortfarande lever men du finns inte. Vi kommer aldrig mer att ses, aldrig mer att pratas vid. Jag kan inte ringa dig. Inte vinka till dig genom fönstret. Du som alltid funnits. Som alltid varit så frisk och sett så mycket yngre ut än vad du egentligen är.

Jag hoppas att du drömmer vackra drömmar nu där du ligger, och att du känner att dina söner och din man finns där. Jag hoppas att du inte känner dig ensam. Snälla Gode Gud, säg att du får mötas av din mamma som du saknat så länge. Snälla säg att du alltid kommer att finnas kvar på något sätt och att vi kommer att träffas igen. Snälla vet att jag älskar dig så otroligt mycket!

Idag tog jag med Anna-Vera till lekplatsen utanför ert hus. Det var så märkligt och hemskt att veta att stolen där du alltid satt är tom. Att du inte tittade på. Att jag inte kunde vinka. Jag saknar dig och jag vill ha dig kvar men jag hoppas att du inte måste ligga så som du ligger nu allt för länge.

Jag älskar dig!