Igår fick det bli en snabbvisit på dagis för A-V. 9-10.30 men ack så nödvändigt det var för oj vad vi bråkade på morgonen. Suck. Det känns som om det är var och varannan dag som jag tyst förbannar mig själv och anklagar mig för att vara en dålig mamma. För att jag inte tar A-Vs trots bättre. För att jag inte orkar vara sådär snäll och förstående precis hela tiden. För att jag ibland låter så himla arg på rösten.

Det börjar alltid på morgonen. Man liksom bara väntar på att det ska smälla till. Igår var det ett par byxor som hon plötsligt inte skulle ha. Och sen skulle hon inte ha någon tröja. Jag fick bära henne till frukosten och där skulle hon inte äta såklart. Jag sa hundra ggr att vi skulle byta kläder sen men hon lyssnade inte. Spillde fil på sig med flit. Ålade av stolen. Satt på golvet och skrek som en stucken gris. Efter minimalt med frukost fick hon på sig andra kläder och sa omedelbart att de kliade och sen skulle hon inte ha dom heller. Det var en kamp innan vi kom iväg till dagis. Jag kände mig som världens hycklare när jag liksom för mitt innre såg hur jag och hon kom gåendes mot hennes avdelning, hand i hand och glada som om vi alltid varit bästa vänner och som om jag var världens bästa och mest tålmodiga mamma. Det kändes falskt på något sätt. Som tur är blir A-V glad på ca 4 sekunder och hon tänkte säkert inte alls på hur vi haft det hemma, men det gjorde jag.

Iaf så var det dags för hennes treårskontroll kl 10.45 I bilen på väg dit satt jag och tänkte på hur tusan det kan ha gått tre år redan. Tre år sedan jag var där på BVC med henne som en liten nykläckt spädis. Tre år sedan babymassagen och babysången. Hur snabbt går tiden egentligen?!

Vår sköterska Ulla tog emot och A-V började prata med henne direkt. Fick sitta på egen stol och höll sin lilla nalle i famnen. Den som vi klätt på ett av dockornas nattlinne "för att den frös". Ulla visade upp bilder på olika saker och A-V sa direkt vad det var. Boll, strumpa, kopp, bil osv. Efter det skulle hon berätta lite om vad man kan göra med sakerna hon såg. A-V skulle sedan ge korten till Ulla i den ordning hon begärde dom. Allting gick jättebra och jag var så stolt att det gjorde lite ont i hjärtat. Vi vägde och mätte också. 14.7 kg och 94 cm är hon nu min stortjej. Som belöning fick hon välja något ur en låda med små leksaker och hon valde en tatuering med ett giraffhuvud som vi satte på hennes arm.

Elvis har ofrivilligt delat både napp och pussar med A-V så han har fått hennes förkylning nu. Det yttrar sig i att han snorar väldigt och bara sover ungefär 20 minuter i stöten. Han är så stark och har sån vilja nu att det är svårt att sysselsätta honom. Han blir väldigt lätt missnöjd om han inte får vara i min famn. Det går bra att lägga honom på en filt eller sätta honom i sin gåstol men då ska storasyster vara med, annars blir han arg. Han kan inte krypa men tar sig frammåt ändå genom att sträcka ut sig i armhävningsposition, lägga sig ner och och ställa sig upp igen...som när man dansar breakdance och gör "ormen" men väldigt väldigt sakta :D

Han säger "mamma" och "hej" men jag vill inte riktigt räkna det som första ord ändå eftersom det inte riktigt är medvetet än.

Idag är det min sista dag som tjugo-nånting. Imorgon är jag trettio. Shit. När E såg mig för första gången (på gymnasiets första dag) och blev förälskad (jag såg inte honom men jag var en nervös inför första dagen och tittade mest bara ner i golvet) så var jag femton år. Snart har vi varit tillsammans i halva mitt liv. Förutom att det känns väldigt vuxet att bli trettio så känns det helt ok. För fasiken det är ju målet, att bli äldre. Det enda som irriterar mig just nu är kroppen. Jag känner mig inte lika fit som jag var förut. Inte konstigt eftersom jag varit gravid och tappat en massa muskler men jag känner att jag kom tillbaka fortare efter A-V än nu efter Elvis. Ett träningspass på karaten har det blivit och det resulterade i en spricka i revbenen på vänster sida. Har nog förlorat för mycket muskler kring magen för att kunna blocka slag ordentligt. Det får jag lida för nu när jag ska bära omkring på Elvis. Kanske borde lära mig att inte bara rusa in i saker...nu när jag snart är vuxen och mogen ;)

Ps. Innan Elvis fick flytta in i min mage funderade vi på maskot. Det blev en Duckula tillslut men ett tag ville vi köpa ett par gamla "Piff och Puff". För någon dag sedan la någon ut precis ett par sådana till försäljning och vi var bara tvungen att ha dem. Båda har alltid velat ha tre barn men det är något vi sett som bara en dröm. Kanske kanske kan dessa två någon gång bli maskot inför nya försök...men än så länge har A-V lagt beslag på dem.