Igår fick det bli en snabbvisit på dagis för A-V. 9-10.30 men ack så nödvändigt det var för oj vad vi bråkade på morgonen. Suck. Det känns som om det är var och varannan dag som jag tyst förbannar mig själv och anklagar mig för att vara en dålig mamma. För att jag inte tar A-Vs trots bättre. För att jag inte orkar vara sådär snäll och förstående precis hela tiden. För att jag ibland låter så himla arg på rösten.

Det börjar alltid på morgonen. Man liksom bara väntar på att det ska smälla till. Igår var det ett par byxor som hon plötsligt inte skulle ha. Och sen skulle hon inte ha någon tröja. Jag fick bära henne till frukosten och där skulle hon inte äta såklart. Jag sa hundra ggr att vi skulle byta kläder sen men hon lyssnade inte. Spillde fil på sig med flit. Ålade av stolen. Satt på golvet och skrek som en stucken gris. Efter minimalt med frukost fick hon på sig andra kläder och sa omedelbart att de kliade och sen skulle hon inte ha dom heller. Det var en kamp innan vi kom iväg till dagis. Jag kände mig som världens hycklare när jag liksom för mitt innre såg hur jag och hon kom gåendes mot hennes avdelning, hand i hand och glada som om vi alltid varit bästa vänner och som om jag var världens bästa och mest tålmodiga mamma. Det kändes falskt på något sätt. Som tur är blir A-V glad på ca 4 sekunder och hon tänkte säkert inte alls på hur vi haft det hemma, men det gjorde jag.

Iaf så var det dags för hennes treårskontroll kl 10.45 I bilen på väg dit satt jag och tänkte på hur tusan det kan ha gått tre år redan. Tre år sedan jag var där på BVC med henne som en liten nykläckt spädis. Tre år sedan babymassagen och babysången. Hur snabbt går tiden egentligen?!

Vår sköterska Ulla tog emot och A-V började prata med henne direkt. Fick sitta på egen stol och höll sin lilla nalle i famnen. Den som vi klätt på ett av dockornas nattlinne "för att den frös". Ulla visade upp bilder på olika saker och A-V sa direkt vad det var. Boll, strumpa, kopp, bil osv. Efter det skulle hon berätta lite om vad man kan göra med sakerna hon såg. A-V skulle sedan ge korten till Ulla i den ordning hon begärde dom. Allting gick jättebra och jag var så stolt att det gjorde lite ont i hjärtat. Vi vägde och mätte också. 14.7 kg och 94 cm är hon nu min stortjej. Som belöning fick hon välja något ur en låda med små leksaker och hon valde en tatuering med ett giraffhuvud som vi satte på hennes arm.

Elvis har ofrivilligt delat både napp och pussar med A-V så han har fått hennes förkylning nu. Det yttrar sig i att han snorar väldigt och bara sover ungefär 20 minuter i stöten. Han är så stark och har sån vilja nu att det är svårt att sysselsätta honom. Han blir väldigt lätt missnöjd om han inte får vara i min famn. Det går bra att lägga honom på en filt eller sätta honom i sin gåstol men då ska storasyster vara med, annars blir han arg. Han kan inte krypa men tar sig frammåt ändå genom att sträcka ut sig i armhävningsposition, lägga sig ner och och ställa sig upp igen...som när man dansar breakdance och gör "ormen" men väldigt väldigt sakta :D

Han säger "mamma" och "hej" men jag vill inte riktigt räkna det som första ord ändå eftersom det inte riktigt är medvetet än.

Idag är det min sista dag som tjugo-nånting. Imorgon är jag trettio. Shit. När E såg mig för första gången (på gymnasiets första dag) och blev förälskad (jag såg inte honom men jag var en nervös inför första dagen och tittade mest bara ner i golvet) så var jag femton år. Snart har vi varit tillsammans i halva mitt liv. Förutom att det känns väldigt vuxet att bli trettio så känns det helt ok. För fasiken det är ju målet, att bli äldre. Det enda som irriterar mig just nu är kroppen. Jag känner mig inte lika fit som jag var förut. Inte konstigt eftersom jag varit gravid och tappat en massa muskler men jag känner att jag kom tillbaka fortare efter A-V än nu efter Elvis. Ett träningspass på karaten har det blivit och det resulterade i en spricka i revbenen på vänster sida. Har nog förlorat för mycket muskler kring magen för att kunna blocka slag ordentligt. Det får jag lida för nu när jag ska bära omkring på Elvis. Kanske borde lära mig att inte bara rusa in i saker...nu när jag snart är vuxen och mogen ;)

Ps. Innan Elvis fick flytta in i min mage funderade vi på maskot. Det blev en Duckula tillslut men ett tag ville vi köpa ett par gamla "Piff och Puff". För någon dag sedan la någon ut precis ett par sådana till försäljning och vi var bara tvungen att ha dem. Båda har alltid velat ha tre barn men det är något vi sett som bara en dröm. Kanske kanske kan dessa två någon gång bli maskot inför nya försök...men än så länge har A-V lagt beslag på dem.

 

c

26 augusti 2015 19:18

Alltså det är ju skrämmande och roligt att tiden tickar på. Man är så otroligt tacksam över allt som man nu för tiden får vara med om ju, även om det kan vara tålamodsprövande. Tvekar inte en sekund på att du är världens bästa mamma åt A-V och det är nog viktigt att hon får se att mamma faktiskt kan bli arg också :)
Tänk att du blir 30, galet men roligt såklart <3 Kram

http://spyor.blogg.se

EVL

23 september 2015 17:16

Tack finis! Kram!

 

Sandra/Zazzriz

26 augusti 2015 22:02

Säger än en gång.. Det hade kunnat vara jag som skriver om Signe! Och det där dåliga samvetet, tålamodet brister och jag blir arg när jag önskar att jag kunde hantera det bättre, hon är ju bara 3 år och gör inget av ondo.. Signe säger till mig " mamma du får inte bli så himla arg" Det gör ont i mammahjärtat.
Men vi gör vårt bästa och vi älskar dom!
Kram!

EVL

23 september 2015 17:16

Uscha ja då gör det ont. Absolut så är det. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...