Anna-Veras förskola flyttar lite under påsken så istället för att ha henne i okända lokaler får hon vara med oss och mysa hela veckan istället. Blir inte klok på det där stället föresten. Både jag och E känner likadant, att de liksom blir sura när vi låter henne vara hemma mycket. Det är väl märkligt, tycker ni inte? Var tredje torsdag är E ledig från jobbet och då håller vi också A-V hemma så att båda barnen får umgås och mysa med sin pappa samtidigt. Detta har vi sagt till förskolan men de håller aldrig reda på det och varje gång vi påminner så tycker de liksom att det är märkligt på något sätt och ifrågasätter varför hon ska vara hemma.

Nu i påsk när de frågade hur vi ville göra blev E så uttittad och utfrågad om varför hon skulle vara hemma hela påskveckan att han kände sig tvungen att ljuga ihop att hon skulle på utflykter med sina kusiner istället för att säga sanningen - vi ska bara vara hemma och dega och mysa. Märkligt inte sant? Känns ju som om att förskolan i första hand ska vilja att barnen är med sina föräldrar när de har möjlighet.

Iaf så hade jag barnen ensam den första delen av veckan. Vi träffade fina Tina och hennes familj på tisdagen (solade och lekte och myste hela dagen) och igår på onsdagen åkte vi till grannkomunen och träffade fina Anna och hennes barn. Jättekul att äntligen ses igen. A-V och Annas A fann varandra direkt genom det gemensamma intresset för Frost och att pyssla. Elvis och lille H lekte omkring varandra på golvet och det var kul att gå på upptäcktsfärd i ett nytt hus. Tack Anna för en mysig dag! Längtar tills vi kan ses igen :)

När vi kom hem igen efter bilresan (där båda barnen somnat) var det dags för middag och orken räckte inte till på långa vägar för A-V. Redan i hallen bröt hon ihop för att jag inte tog av hennes skor tillräckligt fort. Efter det hittade hon på att hon inte skulle ha fläta och när jag då var snabb att dra ut tofsen gick hon över till att byxorna kliade. Jag skyndade mig av med dom också men då började såklart trosorna sitta fel och sen var hon bara en pöl på golvet. Det gick liksom inte att avvärja skriket och gråten - som vanligt. Hon låg i hallen och roterade kring sig själv med armar och ben som slog vilt omkring sig. Tänk er exorsitenungen och det där avgrundsvrålet hon gör när hon är hälften människa/ hälften demon...SÅ lät hon. Jag stängde dörren till hallen ett tag men när hon inte lugnade ner sig bar jag in henne på sitt rum.

Det är under såna här stunder som man verkligen ser barnens band till varandra. Den andra blir alltid så bekymrad när den ena skriker och är ledsen. Elvis lämnar aldrig min sida förutom då något händer med Anna-Vera. Fastän hon skrek och slog inne på sitt rum så gick han till dörren och försökte komma in till henne. Just i den stunden var hon viktigare än att hålla koll på vart mamma befann sig någonstans. Så himla fint!

Som tur är lugnade hon ner sig i tid till middagen och resten av kvällen var mysig och trevlig. Det är verkligen precis som om hon har en viss kvot av trots och gråt som bara måste ut, på något sätt. Som ett tåg som inte går att stoppa eller en lavin som börjat falla ner över en dal. Bara att vänta ut det. Det är ju faktiskt ungefär så det kan kännas för en annan också fastän man är vuxen och någorlunda förståndig. Skillnaden är att jag kan gömma mina laviner rätt så bra.