Herregud, var tvungen att dubbelkolla i kalendern vilken vecka jag var i innan jag började skriva. Det är en sån skillnad från första graviditeten. Då hade jag tid att skriva ner minsta lilla symptom och känning. Nu springer bara veckorna förbi utan att vi hinner med! Snart har vi gjort hälften... HÄLFTEN av graviditeten! Det är ju faktiskt obegripligt.

Jag blev såklart sjuk. Men tacksamt inte av någon magsjuka utan av en helt vanlig förkylning. A-V började hosta lite natten till Lördag och sen småhostade hon i helgen. Jag däremot fick hela paketet och låter som en isolerad karl när jag pratar. Jag var tvungen att sitta uppe hela natten mellan lördag och söndag och då passade bacillerna på att gripa tag i mig. Tacksamt nog känns det lite bättre idag så det går nog åt rätt håll.

Vi gick in i vecka 18 i Söndags och i samma veva hände något med magen. E såg det också. Vi var på middag hos några vänner och min mage bara liksom exploderade. E hade suttit och tittat på den och förundrats över att jag helt plötsligt såg så himla gravid ut. På Söndagen fick jag också för första gången frågan om när jag ska föda barn, från någon som inte visste att jag var gravid. Har inte haft tid att ta någon bild än men vi måste få fingrarna ur så fort E är hemma i vettig tid.

Såhär är det nu:

Jag är trött, trött, jättetrött. Går gärna fortfarande och lägger mig i vilorummet på lunchen. Har svårare att sova men måste liksom få ligga ner ett tag.

Fortfarande äckelmagad ofta och mår illa av saker jag var i kontakt med när jag var nygravid.

Mår illa av: min deo, aprikoste och kaffe, tanken på kaffe, bilden av kaffe, minnet av kaffe, min parfym.

Ont i huvudet hela tiden i olika grader.

Pulsen slår genom kroppen jättestarkt och råkar jag springa lite känns det som om huvudet ska sprängas av pulsen.

Jag har fortfarande ont i brösten när jag tar på dom. Känns som hemska blåmärken och blodådrorna syns jättetydligt. De är jättevarma och ibland stenhårda.

Bröstvårtorna och mitt eldsmärke på magen är mycket mörkare hela tiden.

Känns som om jag har feber nästan jämt.

Jag kan känna bäbisen tydligt utanpå magen. Ibland ryggen och ibland något litet knä eller liknande.

Mycket fosterrörelser nu som små bubblor/puffar. E har kännt små sparkar.

Byxorna är jättetrånga men mammabyxorna sitter inte bra än.

Förstoppad något så fruktansvärt men fortfarande dåligt järnvärde antagligen för jag känner mig så himla orkeslös och yr hela tiden.

Har också ångest över att jag inte dokumenterar lika mycket om Anna-Vera längre. Här kommer därför en liten påminnelse till framtida mig.

Anna-Vera 2 år och 1 månad:

- Pratar så himla bra. Det dyker upp ord som vi inte visste att hon ens hört förut. Exempelvis armbåge. "Mamma jag har ont i armbågen"... va? hur vet du vad det är?!

- Älskar dagis och varje gång vi hämtar henne säger de att hon är en liten solstråle och att de tycker så mycket om henne. Hon vill helst inte gå hem när jag ska hämta och att lämna är en piece of cake.

- Är väldigt bestämt och provar att få sin vilja igenom då och då utan resultat. Hon har lärt sig att man kan vara ledsen, glad eller arg och har olika gester och miner till varje känsla. Om hon inte får titta på tv exempelvis säger hon "mamma jag är ledsen" och gnider händerna i ögonen.

- Älskar Musse pigg och Mimmi. Har sett alla deras filmer på Netflix 100 ggr och blir inte nöjd. Lärde sig säga svarte Petter i helgen.

- Älskar att bada och vill gärna tvåla in sig och andra. Kan sitta hur länge som helst och blir alltid arg när vi tar upp henne. Insisterar på att springa vid badkarskanten efteråt trots att hon vet att hon kommer att snubbla på det blöta.

- Hjälper till att laga mat och baka. Dukar. Tar undan sin tallrik efter sig och slänger skräp på rätt ställe.

- Har lärt sig namnen på de flesta i släkten. Kusin Odd är en av favoriterna  och de brukar gömma sig på hennes rum och bygga koja tillsammans.

- Äter all mat. Tycker jättemycket om fetaost och oliver. Dricker alltid jättebra med vätska. Skulle nog kunna dricka en liter mjölk till maten alldeles själv om vi inte sa ifrån.

- Ska helst gå själv men får perioder då hon bara vill vara i min famn. Speciellt när vi har bråttom någonstans och jag behöver göra mig iordning.

- Vill klättra upp själv i bilbarnstolen och när hon sitter där bak håller hon koll på alla bilarna. Rätt var det är skriker hon "En bil, titta mamma"..."många bilar".... "Åh bussen!!! Titta!"

Jag ringde dagiset på lunchen och då hade de fortfarande inte lokaliserat någon smittspridare och alla var krya. Det kändes lite bättre men jag hämtade iallafall hem henne en timme tidigare än vanligt. När jag kom till hennes avdelning sa fröken att hon trodde att det var sopbilen som tappat något äckligt men det tvivlar jag på. Vi gick hem och tvättade händerna istället. Sen myste vi i sängen för jag var som vanligt komatrött. Hon tittade på Bananer i pyjamas på paddan och jag spelade Mario på snes. Sen tog vi ett skumbad.

Jag vill verkligen att A-V ska känna ett intresse för mat och våga prova och äta allt. Så är jag uppväxt och det var jättekul att få vara med i köket när mamma och pappa lagade mat. Vi kände en sån samhörighet då. Min mamma och pappa närde verkligen min kreativitet genom att aldrig säga eller tro att jag var för liten för att vara med. Jag har alltid fått prova och har det inte funkat eller om jag kladdat ner överallt så har de hjälp till att städa upp utan att vara arga eller irriterade. Det vill jag ha med A-V, så därför har hon fått börja hjälpa till när jag lagar mat. Hon drar fram sin lilla stol till spisen och tittar intresserat på vad jag gör medans jag förklarar högt "detta är bondbönor, de smakar såhär" osv. Igår skulle vi göra laxlasange och hon var mycket involverad. Hon fick steka och röra och salta och hälla. Då jag skivade laxen visade jag med händerna hur stor en laxfisk är på riktigt. 

Allt gick så bra men det var så jädrans varmt vid spisen och jag var väl stressad också över att hålla koll så att hon inte tog på något varmt eller slängde för mycket mat på golvet. Plötsligt känner jag att jag är alldeles svimfärdig. Fasen jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner. Så jag fick lägga mig på golvet ett tag och andas. Mådde verkligen pyton efter det men som tur var hade vi hunnit så långt att det var dags att sätta maten i ugnen och jag kunde lägga mig i soffan tills E kom hem. När vi ätit kändes det mycket bättre.

A-V var så stolt att hon lagat maten till oss och jag och E tackade henne för middagen flera gånger. Hon visade upp med händerna hur stor en lax är så att E också skulle veta :)

På kvällen satt vi i soffan och tittade på Sons of Anarchy. E hade sitt ben mot min mage och plötsligt känner jag hur bäbisen liksom pickar mot hans ben. Vi skyndade oss att lägga hans hand där och äntligen fick han känna de första små sparkarna! Vi blev båda alldeles tysta och koncentrerade. Visste att det var en stor stund för honom. E såg så glad ut.

Jag har ju dragit mig för att berätta för chefen att jag väntar barn. Det har känts jobbigt på flera sätt och ett tag funderade jag på att skriva det i ett mejl. Men det känns ju fjantigt när vi sitter två rum ifrån varandra. Så när han kom förbi alldeles nyss och var på väg hem tog jag mod till mig och sa det. Då sa han "ja jag vet"... "M har redan berättat det för mig för några veckor sedan"...

!!!

Alltså. Va? Jaha. Det är väl inte ok? Det är väl inte min kollegas rätt att gå till chefen och säga något sådant? Hon hade berättat att vi har haft det svårt att bli med barn också. Det känns som om de går bakom ryggen på mig lite. Sen har hon inte sagt något till mig om det heller...

Undrar vad mer de pratar om. Kan ge mig tusan på att chefen berättat om mötet med VD:n som vi ska i Oktober. Irriterar mig på att jag blir behandlad lite som om min kollega på något sätt skulle vara min chef ibland. Vi är ju faktiskt kollegor och inget annat. Undrar om det är för att jag är relativt ung, kvinna eller om jag bara är en pushover...

Imorse tyckte jag att allt gick så smidigt med A-V. Jag och E jobbade tillsammans och för en gångs skull kom jag i tid till förskolan, innan alla satt sig vid frukostbordet. A-V var på toppenhumör och gick hela vägen från bilen till sin avdelning. Stannade och vinkade åt fröken i fönstret. Det enda som var märkligt var att det luktade förbannat äckligt utanför huset.

Jag lämnade henne hos fröken och gick till bilen. Då såg jag det. Världens! största kräkpöl på parkeringen!! Faan var det därför det inte var så många barn på avdelningen? Jag hade inte sett någon lapp. Körde snabbt som tusan till jobbet och ringde till avdelningen. De blev helt chockade och sa att det inte gick något på någon avdelning nu. "Hoppas att det inte är någon på vår avdelning" sa de. JA HOPPAS!!!! Detta betyder ju att någon lämnat en unge som är dålig, alternativt att någon lämnat en unge som har ett syskon eller förälder som är dålig. I bästa fall har någon åkt till dagis med en unge som spytt på parkeringen och sen åkt hem, men det betyder ju också att hen varit på dagis i veckan och kunnat smitta andra. JAG HATAR MAGSJUKA!!

Ville bara ta bilen och hämta hem A-V på direkten. Kände hur kräkslukten satt fast i näsan och hur smittan liksom fanns på huden på något sätt. Klassiskt kräkfobi-beteende. Jag sprang in på toaletten vid mitt kontor och tvättade händerna noga och länge. Skulle ta handsprit men någon hade kläggat igen pumpen så strålen sköt rakt upp i mitt ansikte och i håret istället. In i ögat så att jag ville skrika. Härligt! Nu har jag ont i magen och stinker alkogel.

Ska ringa förskolan och kolla läget efter lunch. Funderar starkt på att åka och hämta henne tidigare idag. Tyvärr så har jag (självklart!) ett möte hela långa dagen imorgon och kan inte vara hemma. Så himla typiskt.

Något som iallafall var mysig och roligt var att jag igår kunde känna ett litet knä eller en fot. Något litet och runt som petade mig från insidan bredvid naveln. Litet litet var det <3.

Haha! Vet ni vad jag kommit på?! Gud så jädra dumt. Igår på ultraljudet... varför tog jag ens av mig kläderna? Det hade jag ju inte behövt för ett vanligt ul. Inte konstigt att TF blev förvirrad och använde vul-staven!

Det måste sitta som reflex att jag ska ta av mig på underkroppen varje gång jag är på hans undersökningsrum. Ingen utav oss tänkte på det efteråt heller, förens nu. Åh vad pinsamt. Och jag hade inte behövt raka benen heller ;)

Haha, typiskt mig!

Igår efter jobbet väntade vi in postens leveransbil som kom med ett viktigt paket. Vagnen! Shit vad märkligt det var att plocka ihop den. Den lilla liggdelen med suflett :,)

A-V blev väldigt intresserad och ville sitta på sin plats hela kvällen. Jag och E turades om att köra omkring henne och hon provade om denna vagnen också hade en tuta. Det hade den (hennes mun) och den lät förvånansvärt lik den som sitter på de andra vagnarna ;).

Hon pratade mycket om att bäbisen skulle sova i liggdelen och blev överlycklig när jag föreslog att hon skulle hämta dockan så att hon fick provligga den. A-V la försiktigt ner dockan på plats och satte sig på sin sittdel bredvid. Hon provade att dra sufletten upp och ner ca 50 ggr och tittade då och då till dockan. Jag fick locka med kvällsfika och Mussefilm för att få henne därifrån.

Vad knäppt det känns att den står i vårt hus nu. Det är ju så lång tid kvar. Tror vi tar ner den i källaren så länge så att vi inte längtar ihjäl oss.

Åh vad bra det gick! Både jag och E höll på att vibrera sönder av nervositet och jag var som vanligt tvugnen att kissa innan så E satt själv i väntrummet och bläddrade i en damtidning. Lite nostalgiskt där inne på toaletten, där jag stått så himla många ggr. Efter ett tag fick jag komma in till Titti som frågade hur det var och tog ett blodvärde på mig. 114 hade jag nu vilket var bättre än på inskrivningen men fortfarande under önskvärda 116. Hon tyckte att jag såg lite blek ut runt munnen så tydligen är det ett tecken på dåliga värden.

Vi pratade lite om droppet och jag fick tipsa om hur jag gick tillväga för att få droppet i vår hemstad. Det tyckte hon var jättebra att höra eftersom det kommer fler och fler nu som ska få prova på detta. Kändes skönt att jag kunde hjälpa dom med något som omväxling. Tacksam som tusan för Falun och för att jag fick prova på droppet så tidigt!! Kanske var det det som gjorde att embryot valde att stanna denna gång.

Efter en evighet i soffan bredvid E (typ 7 minuter) kom Torbjörn ut och ropade in oss. Vi skakade hand i dörren som vanligt och han frågade om allt var bra. Sen var det bara av med kläderna och hoppa upp i stolen. Till en början tog han fram vul-staven och jag tänkte "jaha, det var märkligt". Så förde han upp den och vi såg typ bara en stor ring. Tyckte det tog jättelång tid innan han hittade något som tickade och jag låg och skrek i huvudet "hitta hjärtat, hitta hjärtat".... Jag såg små armar och ben swischa förbi och så tillslut fick vi se en bröstkorg med ett fint tickande hjärta! Åh lättnaden!

"Eh, vilken vecka är du i sa du?" frågade TF och jag svarade 17. "Jaha, just det ja. Då ska vi ju ta vanliga ul för här är ju allt så ihoptryckt.

Han klickade ut lite gele på magen och tog fram ultraljudsmanicken. Bäbisen ligger precis som jag misstänkte väldigt långt ner just nu. Får springa på toaletten så fort jag ens tittar åt lite vatten och kissar typ nån matsked bara varje gång. H*n är alldeles för stor nu för TF´s maskin så det var svårt att få till någon bra bild. Vi såg en jätteskarp bild på lilla handen och lilla lårbenet. Magen, huvudet, hjärnan, moderkakans placering (glömde såklart fråga vart den ligger!) och rörelsemönstret såg jättefint ut. Vid ett tillfälle fick vi se en fin profil och jag såg hur lill*n svalde lite vatten. H*n låg och kände med sina små händer runt omkring sig <3! Så himla fantastiskt. En liten minibäbis ligger där inne! Det känn lika fantastiskt och överväldigande som första gången.

Jag frågade om immunförsvaret och om det kunde påverka negativt vid detta läget och TF svarade att det kunde det inte. Han såg det som en otroligt liten risk att något skulle hända nu när vi tagit oss så långt. Skönt att höra. TF tyckte att det var fint att denna bäbis gjordes samtidigt som A-V och därmed är lika gammal. Han önskade oss lycka till med ett stort leende och vi gick ut till Ellen och Titti och sa tack så hemskt mycket för hjälpen. Ord räcker ju faktiskt inte till att beskriva hur viktiga dom varit för oss men det var det enda jag fick fram. Även de sken som solar och önskade oss lycka till.

Efter besöket gick vi som på moln direkt till donken. Jag blev kissnödig direkt då jag steg utanför dörren till kliniken men försökte hålla mig. I bilen på väg hem åt jag hamburgare och drack iskall cola. Vi lyssnade inte på någon musik som vanligt utan bara log fåniga leenden och påminde varandra om vad vi sett. E tyckte att bäbisen var lik Anna-Vera, haha. Jag tror mer på att det är en liten pojke där inne, men å andra sidan trodde jag det förra gången också. Oavsett - så himla välkommen!!

Vi fick tyvärr ingen bild vilket var synd men RUL är bara två veckor bort så vi får väl tålmodigt vänta tills dess. Det betyder att vi håller graviditeten för oss själva (och er och familjen) ett tag till. Det får bli koftor på jobbet tills dess, och uppknäppta jeans.

Nervositeten är på topp och jag kan inte koncentrera mig på jobbet alls. Klockan 11.40 har vi tid hos Torbjörn och jag får hoppa upp i stolen för kanske sista gången denna graviditet. Undrar om moderkakan ligger i framkant, det måste jag passa på att fråga. Känns lite sentimentalt faktiskt att vi inte ska dit mer sen, om vi inte försöker få ett tredje barn någon gång i framtiden (om orken och pengarna finnes).

En nära vän som är vecka 14 var på ultraljud igår och tyckte att det var så himla fint eftersom det ju verkligen är en liten bäbis som sprattlar och simmar omkring där inne. Ofattbart att tänka sig att vi också kommer att få titta på vår bäbis, som är rätt stor nu. Vid alla ultraljud vi gjort innan har h*n ju varit från 6mm till kanske 6 cm stor. Nu är h*n ca 16 cm!

A-V är faktiskt väldigt engagerad i att det ligger en bäbis i min mage. Hon brukar klappa sig på sin mage och sen klappa på min och säga "bäbis". Lägger örat mot och försöker lyssna. Är väldigt snäll och stojjar inte vid magen när jag påminner om vad som finns där inne. Hon har till och med bestämt vad bäbisen ska heta. Fast jag tror nog att vi väljer något av våra namn ändå ;)

Anna-Veras namnförslag:

Om det är en tjej: Yoghurt

Om det är en kille: Sessan, alt Eddit

Hon är väldigt bestämd på just namnet Yoghurt. Antar att det är en favorit :D

Haha, lilla Yoghurt Dahlberg.