Tack för allt stöd och alla tips. Jag förundras över att ni verkar vara så starka allihopa. Känner mig inte alls så modig. I måndags ringde min pappas sambo mig för att prata. Hon jobbar inom hemtjänsten och har sett en massa sådana saker som jag inte ens klarar av att tänka på. Hon beskrev hur det var hos farmor och hjälpte mig att fatta ett beslut. Både hon och pappa tyckte att det var bättre för oss barnbarn att inte se henne så som hon var då. Hon var okontaktbar och alldeles uppsvälld i kroppen. Andades väldigt tungt och lugnt. Jag kände hela tiden innerst inne att jag aldrig skulle klara av att besöka henne och efter ett långt samtal med pappas sambo och många många tårar tog jag beslutet att det inte skulle gå. Jag grät och grät hela kvällen men samlade ändå ihop mig och följde med E för att besöka hans föräldrar.

På natten sov jag fruktansvärt oroligt och runt 5 började A-V skrika så hon fick komma över till vår säng. När jag låg där och hade hjärtklappning hörde jag plötsligt ett sånt fruktansvärt ljud. Ett läte jag aldrig någonsin hört förut och det kom från korridoren utanför vårt rum. Det var som ett skrik blandat med ett mörkt gurglande. Ljudet höll i sig i kanske tre sekunder och dånade så högt att jag blev alldeles iskall. Ingen annan hörde det och ingen annan vaknade så jag förstod att det var en varning. Något skulle hända. 

På tisdagsmorgonen tog jag inte på mig någon mascara och jag visste att pappa skulle ringa. När jag kom till jobbet skickade jag ett sms där jag bad honom säga till farmor att jag älskar henne och tänker på henne hela tiden. Han svarade att han lovade att göra det, men att hon redan vet allt detta. Klockan hann sedan bli nästan 10 innan han ringde upp mig. Farmor hade gått bort på morgonen innan de hunnit dit. Hon hade tagit ett sista djupt andetag och sen var hon borta.

Jag stängde in mig på mitt kontor och grät länge. När jag trodde att jag hade kontroll skickade jag ett chattmeddelande till min kollega som på en gång kom in på mitt rum. Självklart brast det på en gång och jag grät länge länge hos henne innan jag orkade gå mot bilen. Min första tanke var att åka hem och lägga mig för att försöka sova bort det värsta men jag kom på att min syster också jobbade den dagen. Jag vände bilen och ringde upp henne, sa åt henne att ta sig ut så att vi kunde försvinna från jobbet tillsammans.

Hon mötte upp mig och vi åkte till närmsta McDonalds och köpte kaffe och en bulle var, sen åkte vi ner till havet och stängde av bilen. Vi pratade och grät och kramades länge. Har ingen aning om vad klockan var när vi kom dit och när vi åkte därifrån. När vi var kalla åkte vi iallfall till mig och letade upp gamla videofilmer på farmor som vi tittade på. Det var så ofattbart att hon plötsligt var borta. Samtidigt kände både ett lugn på något sätt. Det var nog skönt för oss båda att beslutet var taget. Vi behövde inte våndas mer för att hon låg helt hjälplös på ett sjukhus och vi behövde inte ha ångest för att vi inte vågade åka dit.

Jag har gråtit så otroligt mycket sen dess, men nästan bara på nätterna när vi ska sova. Då har jag säckat ihop i E´s famn och jag har varit så jävla liten och rädd. Det är ofattbart att hon är borta. Min farmor blev liksom aldrig gammal. Hon fick inga gråa hår och hon var inte rynkig som en äldre människa. Hela tiden trodde jag att de andra skulle gå före henne, att hon skulle överleva dem allihop. Jag fokuserade på min mormor som var så ensam och varje gång jag gick för att träffa henne gick jag bara förbi min farmor och farfars lägenhet. När de båda blev dåliga tänkte jag ofta att jag skulle laga mat till dom för att underlätta men jag drog mig för att gå dit eftersom det gjorde så jävla ont i hjärtat varje gång. Tillslut vågade jag inte gå dit själv utan ville ha med mig pappa, vilket nästan aldrig blev av.

Igår var vi hos pappa och då blev det bara värre. Han ser helt förstörd ut, skakar om händerna och är rödgråten. Samtidigt tycker han att han tar det bra och dricker alldeles för mycket för att döva smärtan. Han berättade så mycket hemskt om hur det varit de sista dagarna och jag får inte bort den här tunga tunga sorgkänslan ur kroppen. Jag bara tänker på hur hon låg där alldeles hjälplös men ändå besvarade hans puss som hon fick. Jag tänker på hur det måste ha varit att se henne ligga där död. Hur alla bröderna fick ont i huvudet och hur det såg ut som om hon andades för att de hade på värmedynan i sängen så att kroppen inte skulle vara alldeles kall. Jag tänker på hur pappa tvingade sig själv att röra vid henne, att det var hans mamma men ändå inte. Vad säger man som det allra sista innan man aldrig mer får ses? Hur orkar man stå upp, hur orkar man andas? Hur orkar man ta med sig hennes kläder i en påse därifrån?

Det gör så himla ont ändå in i själen och jag får inte sova. Ikväll vill mamma åka till min farfar och jag vet inte om jag klarar av det alls. För det första är han så sjuk. Tunn och svag och har nästan ingen röst. Tydligen är han alldeles gul. Dessutom måste jag gå in i lägenheten och se att hon inte är där. Jag kommer att bli ännu mer förstörd och jag är rädd att den här overklighetskänslan som jag ändå har ska försvinna och att det då blir ännu värre. Jag har inte fattat riktigt att hon är borta, men kanske måste det bli så smärtsamt tydligt ikväll.... sen ska jag hem och klistra på ett leende inför några vänner som ville komma över.

Jag har irriterat mig på att det känts som om magen stått stilla ett tag. På morgonen sjunker den ut och blir nästintill platt och den har, istället för att vara rund, pekat liksom neråt i flera dagar. Alla säger att jag inte ser att den växer och försäkrar mig om att den gör det. Tittar man på bilden så ser man ju att den faktiskt är rätt så stor.

Imorse låg jag kvar och kände efter och livmodern går väldigt långt upp, minst 7 cm över naveln och när jag legat på rygg ett tag spänner den sig upp till revbenen. När jag lägger mig ner från att ha stått upp så blir hela magen en stor putande bulle/slalombacke som spänner riktigt rejält, för att sedan lägga sig sakta neråt.

Vilken skillnad det är att känna sin bäbis genom magen där moderkakan inte är "i vägen". Jag känner skvalp, precis vilka kroppsdelar det är och hur h*n rör sig jättetydligt. Magen hoppar redan nu hit och dit och det är väldigt enkelt för andra att känna rörelser också. Igår fick min mormor känna ett litet pet för första gången.

H*n kommer igång så fort jag vilar, speciellt när jag lägger mig på rygg. Att sträcka på sig så att h*n når från bäckenet till revbenen är tydligen jättekul och då och då känner jag småfladder av fossingar långt ner i magen. Ibland tycker jag att det är så tydligt att det borde klucka på utsidan :)

Den här perioden man "skulle" ha kring vecka 14-15 när man känner sig som vanligt, den har jag nu istället. Nu kan jag dricka kaffe igen, fast jag är inte direkt sugen och tycker inte att det luktar speciellt gott. Huvudvärken är på en rimlig nivå. Håret är inte fett utan istället superlättskött.  Det som är kvar är att brösten är känsliga när jag tar på dem, den känsliga pannan, känsligheten (humöret) och att jag är osugen på mat på kvällen. Mitt röda märke på magen (som man kan se på bilden) är alltid lilaröd istället för ljusrött och det beror på den förhöjda temperaturen i kroppen. Den ser alltid ut så då jag har feber. Vårtgårdarna är sedan länge mycket mycket mörkare men det känns inte som om brösten växer något speciellt nu. De är fortfarande varma men inte lika spända.

Cravings just nu är mandariner, sura apelsiner och tutti frutti-godis.

Jag slåss varje dag med ångesten över att jag inte åker och träffar min farmor för sista gången, men jag vet att jag är alldeles för känslig (även då jag inte är gravid) för att klara av det. Det är så hemskt att hon är borta fastän hon inte är död än. Hon finns, jag skulle kunna sitta vid hennes sida och hålla hennes hand, men hon kan inte prata eller se mig. Pappa säger att det skulle vara för traumatiskt för mig att åka dit och jag vet att han har rätt. Det är kanske bäst att bara försöka komma ihåg henne som hon var, inte som någon som bara sover och tynar bort. Samtidigt hatar jag att jag inte vet om det är rätt beslut. Tänk om hon kan höra?! Tänk om hon vill att jag ska komma dit... Tänk om jag ångrar mig sen. Det är så jobbigt att tänka på och hela tiden måste jag påminna mig själv om att hon snart inte kommer att finnas. Hur skulle ni gjort?!

Kära farmor, idag ringde pappa och berättade att dina njurar lagt av helt. Det är bara en fråga om tid nu och vi som älskar dig och helst vill ha dig kvar är tvingade att önska att du får somna in så fort som möjligt. Du ligger på sjukhus och du tittar inte upp när de besöker dig. Någon gång rörde du vid dina ögonlock för att visa att du reagerade på att de var vid din sida.

Pappa hälsade att jag älskar dig så mycket men jag orkar inte besöka dig och det gör mig så himla ont. Jag vill inte se dig så, den allra sista gången. Jag klarar inte att veta att det är slut sen. Klarar inte att säga farväl, det skulle göra alldeles för ont. Samtidigt saknar jag dig så mycket och jag får så dåligt samvete för att jag inte åker till dig. Malin känner likadant.

Jag tänker på alla gånger jag kunde ha besökt er men gått förbi. Hur du fick en vink där du satt i fönstret. Varför gjorde jag inte mer för dig? Varför pratade vi inte mer när du fortfarande var du? Kände du att jag älskade dig? Visste du vem jag var den sista gång vi såg på sjukhuset? Du tittade på mig och log men du var liksom inte där.

Jag kommer inte ihåg vad vi sa. Tror inte att vi kramades. Höll jag din hand? Jag är så dålig på att vara på sjukhus, det skrämmer mig så fruktansvärt.

Hur kunde det gå så fort? Förra veckan hade jag chansen att träffa dig men något kom emellan. Då hade vi kunnat prata. Nu ligger du okontaktbar och väntar på att få somna in. Det är så hemskt att du fortfarande lever men du finns inte. Vi kommer aldrig mer att ses, aldrig mer att pratas vid. Jag kan inte ringa dig. Inte vinka till dig genom fönstret. Du som alltid funnits. Som alltid varit så frisk och sett så mycket yngre ut än vad du egentligen är.

Jag hoppas att du drömmer vackra drömmar nu där du ligger, och att du känner att dina söner och din man finns där. Jag hoppas att du inte känner dig ensam. Snälla Gode Gud, säg att du får mötas av din mamma som du saknat så länge. Snälla säg att du alltid kommer att finnas kvar på något sätt och att vi kommer att träffas igen. Snälla vet att jag älskar dig så otroligt mycket!

Idag tog jag med Anna-Vera till lekplatsen utanför ert hus. Det var så märkligt och hemskt att veta att stolen där du alltid satt är tom. Att du inte tittade på. Att jag inte kunde vinka. Jag saknar dig och jag vill ha dig kvar men jag hoppas att du inte måste ligga så som du ligger nu allt för länge.

Jag älskar dig!

Min pappa ringde precis och berättade att min farmor ligger på sjukhus. Hon är jättedålig och njurarna har plötsligt slutat att fungera. Hon kommer att gå bort, snart. Jag hann aldrig se henne en sista gång. Kommer aldrig att få se henne sitta i sin stol vid köksbordet i lägenheten. Kommer aldrig mer att få prata med henne. Vårt sista möte blev på sjukhuset efter hennes stroke, när hon åt tråkig sjukhusmat och tittade på mig med ögon som lyste av frånvaro men med ett leende på läpparna. Hon var inte samma person men fortfarande någonstans där inne min farmor. Jag trodde verkligen att jag skulle få höra hennes röst igen. Men jag hann inte.

Usch vad jag gruvat mig för den första magsjukan. Den är ju oundviklig, speciellt när barnet går på dagis men ändå. Varför finns det inte bara något botemedel?!

Så fort E ringde och berättade började katastroftämjaren i mig arbeta och jag skrev en massa lappar med saker som måste inhandlas. På lunchen burnade jag iväg till ICA och köpte rengöringsmedel och bra-att-ha-grejjer för typ 700 spänn. Jag satt ett litet tag i bilen utanför huset och hade ångest. Fy vilken ångest att behöva gå in i ett hus där jag vet att magsjukan härjar. Självklart tog jag mig i kragen, jag är ju ändå mamma nu och då får man inte följa impulsen att fly till Kanada istället för att torka kräks.

Så fort jag kom innanför dörren kom hon springandes, hur glad som helst. Jag fick en puss på benet och noterade helt ofrivilligt i min hjärna att jag måste hålla händerna borta från den fläcken nu. Som tur var hade hon inte kräkts mer sen imorse och så länge hon inte åt något mådde hon bra och var som vanligt. E fick ett par diskhandskar och instruktioner om att slänga allt i tvätten, ALLT, oavsett färg och tvättråd. Bara bort med det och tvätta det! Han lydde lydigt för han vet hur jag är i krislägen.

Själv tog jag på mig handskar och greppade en flaska klorin. Det första som rengjordes grundligt var hennes matstol som hon kräkts på. Nu var allt borta men jag baxade den till badkaret och sprejade med klorin och tvättade med varmt vatten, länge. Sen tog jag rum efter rum och torkade alla ytor. Vi la ut handdukar överallt istället för sängkläder. A-V fick vara nakis i bara blöjan och alla leksaker förutom hennes röda favoritväska och katten Findus som hon fått av mig helgen innan gömdes undan. Jag vädrade alla rum... ja ni hör ju. Paniken.

E stod i köket och lagade mat när jag gick. Hur han lyckas äta och vila i ett hus med äckelbaciller förstår jag inte men jag är glad att vi inte är lika panikslagna båda två. Jag tog vitpepparkorn, en kapsel med mjölksyrebakterier, lite blåbärssoppa och en shot med proviva innan jag åkte tillbaka till jobbet. Där fick jag äta "lunch" bestående av en yoghurt och en snickers. Handspriten stod också redo såklart.

När jag kom hem efter jobbet var det fortfarande lugnt och det luktade klorin överallt. A-V hade fått lite att dricka och äta och det hade stannat kvar. Hon hade blivit väldigt förbannad över att hon inte fått dricka upp allt och det var ju ett bra tecken. Jag fick fler pussar på benen och noterade även de ställena ofrivilligt i hjärnan. A-V fick sova/titta på tv i soffan, omringad av en massa handdukar, medans jag och E tog med oss risgrynsgröt och mackor till sängen och såg på tv där inne. Snart kom A-V och ville vara med och äta av min gröt. Hon fick de sista skedarna och sen fick hon ligga i fotändan på en massa handdukar. Mot kvällen satt hon i mitt knä och surplade proviva med blåbär låååångsamt. Hon var så snäll och protesterade inte över att hon fick så lite att äta. På tv:n såg vi ett family guy-avsnitt och det handlade om tomtefar som var sjuk. A-V sa "mamma tomten sjuk... jag också sjuk....jag har kräkits".

Hon somnade tidigt och sov skönt hela natten. Det kan man verkligen inte säga om mig. Jag hade ont i magen och mådde dåligt, antagligen pga att jag var så orolig. Låg och våndades och väntade på att E skulle säga att han börjat må dåligt. Hade dessutom ingen kudde eftersom jag i panik slängt in den i tvättmaskinen. Tacksamt nog var E frisk hela natten och även när jag lämnade honom för att åka på jobbet.

Frammåt 6 imorse började hon ropa efter oss. Hon försökte med en massa saker som vanligt men inget fungerade, tills hon ropade:

"Mammis....Älskling" Det var första gången hon någonsin sagt älskling <3!

Då smälte jag och gick upp. Hon fick min plats i sängen med en massa handdukar och innan jag gick fick hon små bitar av vitt bröd med smör på. Det tyckte hon om och sa "mer mat" men jag sa att hon fick vänta lite eftersom hon varit sjuk. "Ja jag har kräkits" svarade hon. "Ja men nu är du väl bra? Har du ont i magen?" frågade jag och hon svarade nej och klappade mig på kinden. Jag smälte ännu mer men gick direkt och tvättade med handsprit.

Så sent som imorse stod jag i duschen och tänkte på att det är sån tur att A-V fått ett imunförsvar som är lika bra som mitt. På två år och två månader har hon bara haft någon typ av magsjuka en gång och då hade hon bara diarré, antagligen rotavirus. Så ringer Emil och säger att hon precis kräkts tre gånger!

Först trodde han att det berodde på att hon hostar så mycket slem, men då jag ringde dagis sa de att det börjat gå magsjuka nu. Ingen på hennes avdelning hade det än men en av föräldrarna var tydligen sjuk.

FAAAAAAAAN också!!!! Jag hatar magsjuka. Jag får panik! Dessutom jobbar E hela helgen till 21.30 så jag blir helt själv! Helt själv!! Stannar han hemma utan att vara sjuk går vi miste om 5000 kr pga allt ob han får för ett helgjobb.

Sitter på jobbet och har panik. Måste åka på lunchen och köpa tvättmedel och blåbärssoppa. Hur ska jag klara det här?! Jag kommer ju att få det jag också, nu när mitt imunförsvar är nedsatt. Det går inte att värja sig. Jag kommer att tvätta ihjäl mig hemma. Sprita sönder händerna. Inte kunna sova.

FAN!!

Jag hade en sån ork igår. Vet inte vart det kom ifrån, jag som brukar behöva sova lite när jag kommer hem. Genast började jag riva i garderoberna och slänga en massa saker som vi har sparat på helt i onödan. Tog mig också för att rensa A-Vs kläder och flyttade över hennes saker till en större garderob. Fem stora påsar blev det med kläder som nu är för små (storlek 74-92). Otroligt vad fort det gick från 74 till 98 som hon har nu. Jag hann inte med! Blundade när jag la ner vissa plagg för förvaring.

A-V tycker om att hjälpa till och lägger gärna saker i påsar och väskor, det är lite av en hobby som hon har. Överallt ligger det påsar med leksaker som hon lagt undan och ibland tar hon upp dom och delar ut saker till oss. Igår innan hon skulle lägga mig räckte hon över två salladslöv i tyg och ett plastlejon. "Till mamma" sa hon stolt. I handen höll hon en tårtbit i trä, "det är pappas!". Hon stannade kvar för att se att jag låtsades äta den som jag skulle, vilket jag såklart gjorde och fick ett nöjt litet skratt till svar.

I ett par byxor hittade jag två kronor och lovade henne dom om hon packade in en klädhög i en påse. "Ja kan hämta" skrek hon då och fick en väldigt fart in i köket. Hon kom stolt tillbaka med en påse och började packa. När hon var klar räckte hon fram handen och fick sina kronor. Vi gick tillsammans till hennes rum och la dem i hennes ugglesparbössa som hon fått av C och Freja. Hon var så nöjd över sina kronor där i och hur bössan blir tyngre och tyngre. Fick mig att tänka på när jag var liten och programmet om systrarna "Spara och Slösa". Jag var en typiskt "Slösa" när jag var barn medans min syster alltid var en "Spara". Undrar vem A-V tar efter?

Det ser ut som ett krigsfält hemma nu så det blir till att fortsätta stöka idag, oavsett om jag orkar eller inte. Nu finns det iallafall en garderob till bäbisen och h*ns kläder. För tillfället ligger det en babybjörnsele och två små pyjamaser där inne. Vet inte när jag ska våga mig på att tvätta upp storlek 50!

Har en massa planer på hur jag ska göra om hemma för att underlätta när vi nu snart blir fyra. Jag vill gärna bygga saker själv medans E tycker att vi ska köpa. Tror jag skiter i honom just i dessa fall och drar iväg på Bauhaus så fort vi får lön. Det första projektet är en lutande hylla till skötrummet där det ska finnas plats att ställa lådor med A-Vs och bäbisens saker (små strumpor, blöjor och trosor mm). Det andra projektet är ett skrivbord till A-V. Jag har letat och letat efter ett som fyller alla krav men det lutar nog åt att jag gör ett själv även där.

A-V fortsätter att förundra oss. Igår vid middagen började hon sjunga på blinka lilla stjärna och kunde nästan hela sången utantill. Imorse visade hon att hon kunde uttala alla färger och när vi gick upp för stentrappen till vårt hus förra veckan räknade hon från ett till tretton alldeles själv. Att gå på en lite större avdelning på dagis har sina fördelar också fastän det är jobbigt att hon vill vara så stor och t.ex vägrar sova på dagarna numera.

Idag diskuteras surrogatmödraskap hos Malou efter 10 (https://www.facebook.com/maloueftertio?fref=nf) och som vanligt blir det vild debatt. Jag har så svårt att förstå hur så många kan vara emot... det kokar lite i mig av de orättvisa och känslokalla kommentarerna som vissa slänger ur sig.

Vissa kommer med det gamla "barn är något man får, inget man skaffar", som om det var 1800-tal fortfarande... Det är som att säga "fungerande hjärta är något man föds med, inget man får".

För mig, och nu pratar jag bara för mig men säkerligen också för många ofrivilligt barnlösa par, är det en självklarhet att det ska bli lagligt i Sverige. Verkligheten ser inte ut så längre att barn är något man liksom bara "får". Det är för mig ett oerhört förlegat tankesätt och jag tror inte att någon som varit med om svårigheten att få barn skulle slänga sig med sådana uttryck.

Många skriver "är barn en rättighet?" och anser därigenom att de som föds utan svårigheter på något sätt har rätt att vara utan barn. Jag tycker att det är en rättighet att få kämpa för det många anser vara det viktigaste i livet.

Om surrogatmödraskap skulle bli lagligt i Sverige skulle det såklart regleras av lagar så att det blir rättvisa villkor för både föräldrar och den bärande kvinnan - det är ju självklart.