Jag har inte alls ansträngt mig särskilt mycket inför denna julen men en adventskalender har jag gjort iaf. En överbliven limfog kapades till formen av en gran och målades vit. Sen slog jag i 24 spikar och hängde upp mina paket på dom. A-V uppskattar den men inte lika mycket som 10 kronors-kalendern från farmor som innehåller choklad :D

Jag och A-V har också bakat lussebullar, det var mysigt. I början. Sen blev det för mycket "sluta stoppa degen i munnen" och ont i ryggen/svimningskänslor mot slutet. Bullarna blev rätt goda iaf fast A-V är inget fan. Hon vill hellre ha en till liten chokladbit från farmors kalender :D

Magen växer. Detta är från vecka 32. Nu börjar det komma små små rödlila markeringar ovanför A-V-bristningarna och jag vet allt för väl vad det betyder. Snart börjar de vandra upp mot brösten. Smörjer in som en tok med bio oil och det hjälper nog lite iaf. Det klias ofta på magen och jag tål inte när jag har för tajta kläder. Det trycker på rejält neråt och klias rejält på ovansidan.  Naveln är oftast obefintlig och huden är ansträngd runt om, liksom blå. Bäbisen gillar att peta ut en fot precis under naveln så att det känns som om det ska gå hål. Det har det inte gjort, än. Vissa gånger kan bäbisen få för sig att lägga sig liksom runt om naveln och då kommer den tillbaka. Då ser magen ut som en munk och jag skrattar åt den ett tag. Får ofta tag i en liten fotsula som jag brukar gosa med. Det gillar bäbisen tror jag.

I helgen var det julfest med jobbet och jag fick många kommentarer om hur stor eller hur liten magen är. Fick också höra att jag inte gått upp i vikt, att det snart måste vara dags att kalva, blev klämd på magen och blev stött på av min kollega som gav mig komplimanger om hur jag sminkat mig "precis lagomt" och att jag är så lugn i varje situation och att jag borde dansa med honom fast jag sa nej tre ggr.

Det är alltid lika...spännande att gå på fest och inte dricka. Tror jag ska bli nykterist.

Anna-Vera fick följa med och julhandla på Lördagen och det gick över förväntan. Förvånas ofta över hur lugn hon är, trots att hon börjat försöka få sin vilja igenom allt oftare på sista tiden. Vi spenderade flera timmar på affärerna men hon gnällde inte en enda gång. Ibland åkte hon vagn och ibland gick hon bredvid oss. Extra spännande var det att gå inne i leksaksaffären. Hon flämtade till ljudligt när hon upptäckte något hon sett på tv eller lekt med på dagis. Skrek "pappa, pappis... jake o piraterna!" och pekade glatt. Några saker som en mimmidocka vill hon ta med i famnen och tittade med sina rådjursögon på oss "du köpa den åt mig mamman?" samtidigt som hon nickade. Vi hjälptes åt att hitta styrkan att säga nej. Hon gick oväntat med på det när jag sa att hon får önska sig den av tomten till jul.

Det är verkligen en rolig ålder. Såhär är hon nu:

Ett litet godismonster. Försöker hela tiden få något sött och bryter rätt lätt ihop om hon inte får som hon vill. Som tur är går det över lika snabbt.

Leker affär och skriker "kom o sööp, glass av mig". Hon sätter sig under sin matstol och kikar ut genom fotspjälorna. När man frågar vad det kostar säger hon "pengar" och sträcker fram handen.

Sjunger mycket och ofta. Gärna "Huvud, asslar, knä o tå...ööööööööögon, sinden kappen tå".

Vill alltid ringa på dörren innan vi går in någonstans. Tittar upp på mig och säger "jag ping ping på?". då hon plingat på bär jag in henne och säger "men VEM är det som ringer på dörren!" och hon svarar skrattande "haha, Anna-Era!"

Hon vet alla sina namn och presenterar sig gärna för oss. När vi är ute presenterar hon ofta mig och Emil som "min mamma där" och "min pappa här".

Nu kan jag ringa hem från jobbet och prata en stund med henne när hon är hemma med E. Hon berättar vad hon gör och hur hon mår. Oftast får jag svaret att hon och han har "lekit" eller "busats".

Älskar vår ipad och vill alltid spela pussel på den. Hon har blivit riktigt duktig och bemästrar alla spel vi har.

Ritar och ger bort teckningar till höger och vänster. Gillar att ge presenter. Det är också viktigt för henne att hon påminner oss om vad hon gjort och till vem.

Har fått dille på att hon ska ha ont någonstans. Är det inte magen är det armen eller håret elller tån. Hon kommer på småljug om att någon på dagis gjort illa henne eller att hon ramlat hemma. Hon vill gärna ha plåster och sätter ofta låtsasplåster på oss.

Hon pratar ofta om bäbisen i magen och lägger gärna handen eller huvudet där för att känna.

Vägrar oftast sova på dagis. Kraschar istället i bilen på väg därifrån. De middagarna som följer en sådan hämtaning är inte de enklaste.

Har svårare att somna själv nu och behöver mycket närhet.

Det händer mycket nu, både i kroppen och med Anna-Vera. Samtidigt ska man orka med julen och övriga släkten... och kanske nån hobby på sidan om :) Formulerar ofta några inlägg i huvudet men när jag väl sätter mig ner vid datorn är det tomt i huvudet.

Igår gick vi in i vecka 33 och enligt appen är det bara 54 dagar kvar idag. Det skrämmer mig! Jag känner mig inte alls redo. Jag förstår det inte riktigt själv men på något sätt tyckte jag att jag var mer beredd när A-V-graviditeten närmade sig slutfasen. Kanske berodde det på att varje ny bäbissak vi köpte tog sån stor plats i vårt annars så bäbistomma hus och det gjorde sånt stort intryck i vårt liv att vi på något sätt kunde vänja oss vid tanken på det som skulle komma. Nu har jag ingen koll på någonting.

Det jag gjort hitills är tvättat bäbiskläder och lagt dem i en egen garderob. Babynestet ligger redo i skötbordet. I Lördags köpte vi en liten varm overall i storlek 50, en vintermössa och några uppsättningar strumpor. Det är mycket kvar som måste fixas:

Blöjor

Salvor

Bindor till mig
Den lilla babyliftern måste tas upp ur källaren
Jag ska sy en filt precis som jag gjorde till A-V
Kolla att vi har nog med flaskor hemma
Vart är mellanlägget?!
Köpa amningsbh
Packa förlossningsväskan

Med den nya slutfasen i antågande så märker jag att kroppen ändras också:

Det gör ondare i brösten nu och några gånger i veckan sticker det i dem som det gör när mjölken rinner till. Än så länge är det bara råmjölk och inte alls några mängder.

Det är svårt att andas och sitta och ligga och ställa sig på huk och att ta sig upp därifrån.

Jag vaggar fram och det gör ofta ont i höfterna.

Tröttheten är mer påtaglig nu och jag kissar oftare.

Drömmarna är superlivliga och jag drömmer om saker jag upplevt eller tänkt på under dagen. Inatt drömde jag att slemproppen gick och jag kommer ihåg paniken över att det antagligen skulle dra igång tidigare. 

Jag har huvudvärk varje dag och är alltid jättetörstig.

Cravings är: granatäpple, iskall läsk, daim, mat från mcdonalds, ägglikör...mmm

Håller mig borta ifrån: gul lök (får halsbränna så att jag kräks i munnen!)

Bäbisen trycker på höger revben nästan hela tiden.

Då och då när jag sitter upp känns det som om jag ska kvävas för att bäbisen trycker på något i magen.

Håret är superlättskött - tack och lov

Bor i badet

Är varm som ett element

Irriterad väldigt ofta och stundvis säkerligen inte lätt att leva med

Idag har jag gjort något så överjävulskt jobbigt. Farmor och farfars lägenhet behövde fotograferas inför försäljning och eftersom jag har ett hobbyföretag som just fotar frågade de såklart mig om jag kunde hjälpa till. Egentligen ville jag inte, inte alls! men kunde inte säga nej till min pappa.

Det var jag och min pappas tjej som åkte dit. Redan i trapphuset knöt magen ihop sig och jag hade ångest innan hon öppnade dörren. Den allra sista gången jag var där satt jag och fikade med dem båda två vid köksbordet. Fick en puss och en kram i hallen innan jag gick. Nu skulle det snart ersättas av det här:

Det första som mötte mig var en sån där toalettrullstol som ställts mitt i hallen och högar med papper. Jag hann säga "det luktar inte ens som dom längre" men sekunden senare slog det emot mig. Doften av dem som var så bekant men som hade blivit så...mild på något sätt. Det innehöll åratal av minnen den där lukten och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Min pappas sambo satte direkt igång att röja inne i sovrummet medans jag tog mig an köket, men det gick långsamt pga att det var så plågsamt. Jag rörde vid sakerna som om de var gjorda av ömtåligt glas. Ville inte rota. Ville inte ändra.

Jag tog några bilder, torkade tårar, knäppte några till och ställde mig och andades in deras doft. Fy fan vad tungt det var. Allt som allt var vi där kanske en timme. Det kändes ok att lämna, som om de ändå inte var där. Jag ville på något sätt bort fort så att jag inte skulle komma ihåg allt för många detaljer av hur det såg ut när det mesta var bortplockat.

Så lämnade vi lägenheten bakom oss. På kylsskåpet satt den lilla whiteboardskylten med texten "Kom ihåg". Jag brukade alltid skriva "Att jag älskar er!" där och ville så gärna göra det nu med, men pennan var borta precis som de är. Plötsligt finns bara skalet kvar. Ett tomt skal av saker som en människa samlat på och älskat så mycket. På en sekund är det obrukbart.

Väl vid bilen hade jag fått en parkeringsböter såklart. För att parkera där måste man få ett intyg av någon som bor där. Svårt att få det bara när båda gått bort.

Igår gick vi in i vecka 32 och det firade jag och A-V på egen hand genom att julpynta och mysa hela dagen. E jobbade som han gör var tredje helg (vilket känns som varannan minst). Jag försöker hinna och orka med att göra jul och adventskalender och gärna också baka innan vi kommit alldeles för långt in i December, men det är svårt att hitta ork. Tror hela tiden att jag kan köra på som vanligt och blir sedan förvånad när jag blir komatrött helt plötsligt.

Vet att jag borde ta allt som det kommer men på något sätt är jag mer "allergisk" mot alla tankar på saker jag inte riktigt hinner med.

Idag var vi alla fyra hos BM igen för att lyssna och känna på bäbisen. SF-måttet låg på 31 och hjärtslagen på 136. Blodvärdet var 103 vilket är lågt men ändå bättre än i v29 då det låg på 100. Huvudet låg neråt i bäckenet, högt och ruckbart. Den lilla kroppen låg som vanligt mot min högra sida. Jag tror A-V lämnat instruktioner där inne om att det är just höger revben som ska attackeras mest.

Det var jobbigt att lägga sig ner på britsen. Det både liksom spricker och töjs längst ner i magen och redan efter någon minut kände jag hur jag började må riktigt illa av trycket. Känslan brukar försvinna direkt när jag ändra läge men nu följde den med hela vägen till bilen. Vi hade bara några minuters färd hem men halvägs där var jag tvungen att be E stanna bilen så att jag fick gå ut och andas. Höll verkligen på att försvinna bort i huvudet där ett tag.

Jag behövde inte ställa mig på vågen denna gång men jag ser ju att det hänt en hel del med kroppen. Inget jag irriterar mig på alls mer än att det är jobbigt att ta sig från badkar, stolar, golvet eller sängen. Ofta när jag sätter mig på huk känner jag att vaderna är gigantiska och uppsvällda. Precis som med A-V så tar det liksom stopp för fort.  Det har börjat göra ont i höfterna och ila ner mot benen också. Ofta liksom spricker det vid bäckenet. Svårt att sova är det också. Kroppen är så tung att höfterna tar stryk på en gång. Försöker palla upp med diverse kuddar och mjukishajar men rätt snabbt vaknar jag av att benen och höften är som bortdomnad. Det är verkligen inte lätt att vända på kroppen och jag vill ogärna behöva spänna magen för att sätta mig upp.

Pga diverse tugna kroppsdelar och smärta lite här och var ligger jag ofta i badet. Nästan aldrig själv men det gör inget. Älskar att bada med A-V. Hon är så omtänksam och tvättar magen och ger den en puss. Ibland klämmer hon in sig på sidan av mig och kramar magen ett tag. Och hur mosig blir man inte när hon säger saker som "Det är min bäbis" och "Jag älskar bäbisen".

Förlåt att jag tjatar om vilken skillnad det är med moderkakan i bakvägg men det är så fränt! Magen har samma form som med A-V men ofta när jag tar på den så är den alldeles mjuk på ovansidan. Där går det att lokalisera och verkligen få tag i en fot eller ett knä. Drar jag fingrarna över där så kan jag förflytta bäbisen lite och jag känner långt ner mot höfterna hur den ändrar läge. Hickningarna syns jättetydligt och jag märker att h*n blir irriterarad på dom ibland. Då slår och sparkar bäbisen med fötter och händer på motsatt sida magen.

Helgen var alltså lugn och mysig. Pennan och Kameran fotade en familj på Söndagen och Lördagen gick åt till att bara mysa. Jo vi sålde en bil också, äntligen! Nu har vi bara den större kvar samt min farfars gamla BMW som vi köpte och tog över. Skönt med två bilar där båda barnen åker säkert. Den bil vi sålde var väldigt liten och A-Vs stol fick inte plats i den. Lite tråkigt var det att se den försvinna, den bil vi hade när vi åkte mot förlossningen då Anna-Vera skulle födas... och den bil vi åkte i till Falun för äggplock och återföring. Samtidigt är det mysigt att se att vi är lite mer förberedda för nästa stora steg som faktiskt närmar sig riktigt fort nu!

Vi är redan i vecka 31 vilket är helt galet. Söndagen få vi byter vecka firades genom att åka iväg till en strandkant och ta lite gravidbilder. Självklart var det Pennan och Kameran som fotade, fast utan "pennan" då eftersom jag mest stod framför linsen denna gång. Vi hade en sån himla tur med vädret för en gångs skull! Det snöade under natten och solen valde att titta fram för att färga himmelen i guld. A-V var också förvånansvärt lugn med hjälp av en klämmis och en massa bus i snön.

Det är många som påpekar nu att jag är så stor, och de har verkligen rätt. Magen är hård och trycker på både uppåt och neråt. Det är verkligen svårt att ta upp något från golvet, vända sig i sängen, ta sig upp från badkaret (eller soffan), ta på/av skorna och att slappna av när jag jobbar.

Magen har sjunkt rätt mycket så nu känns det alldeles mjuk på ovansidan. Där känner jag fötter och knän som sveper förbi istället för ryggen och stjärten. Vilken skillnad det är på känslan i magen om man jämför med när A-V låg där inne. Nu när jag sätter handen mot magen sticker det verkligen ut något litet spetsigt ur huden. När foten eller knät sveper förbi kan jag känna att det är vatten och mjukt där inne. Kroppsdelen glider liksom så himla lätt mot undersidan av min hud. Med A-V kunde jag känna starka rörelser men mer dämpat pga moderkakan. Ibland känns det som om jag kan ta tag i en hel liten fot!

Den lilla i magen gillar att trycka sig mot revbenen på höger sida och jag får små svimningskänslor mest hela tiden. Ofta får jag stanna upp och ta djupa andetag för att liksom komma tillbaka. Den extrema törsten sitter fortfarande i och jag är sugen på något kallt med kolsyra hela tiden. Tursamt nog finns det en sådan maskin på kontoret.... tyvärr ligger den i andra änden av huset och jag orkar inte ta mig dit så ofta. Tydligen har jag börjat gå som en pingvin nu och det beror nog på att jag blivit rejält mycket större än vad jag var innan det sista FET:et. Ändå gillar jag min kropp mycket mer nu än innan.

Anna-Vera säger ofta att hon älskar bäbisen och att det är hennes. Jag är besatt av att bada även denna graviditet och då blir det ofta med henne i fotändan. Hon brukar tvåla in magen och ge den en puss. Ibland klämmer hon in sig bredvid mig och kramar den ett tag. Väldigt mysigt.

E börjar tänka mer och mer på förlossningen och jag skulle ljuga om jag skrev att jag är helt lugn inför tanken. Tror det börjar komma tillbaka lite hur det verkligen kändes, smärtan av att föda fram ett barn. Det skrämmer mig inte men jag känner mig trött och oförberedd. Fastän vi har så mycket saker och det mesta hemma är redo för en bäbis så är vi mindre redo nu än i samma vecka med A-V - känns det som. Jag kan inte riktigt förklara varför det känns så. Kanske för att det gått så fort denna gång. Tveksamt om jag kommer att vara sådär less som jag var på slutet med A-V.

Började skriva en lista till förlossningsväskan. Den blev lång! Here it goes:

TENS

Daim (cravings även denna graviditet!)

Dricka/vatten

Necessär

Kläder till E och mig

Tidning/bok

Laddare

Kamera

Videokamera!

Bindor

HALSTABLETTER!!!!

Ipad?

Hörlurar till telefonen (som om jag ska ha ro att ligga och lyssna på någon lugn låt )

4-5 bodysar strl 50-56

2-3 byxor strl 50-56

Nappar

Filt

Overall till bäbisen

Mellanlägg!

Duckula (maskoten, viktigt!)

Telefoner

Ev förlossningsbrev

Om bäbisen V30

Det är stor skillnad på känslan i magen nu och när A-V låg där inne. Då var magen liksom bara hård och sparka och dunsar kändes på ett helt annat sätt än nu. Nu när jag tar på magen är det hårt där bäbisen ligger och mjukt runt om. Eftersom moderkakan inte ligger längst ut kan jag känna och se utputande kroppsdelar mycket tydligare. Nu är det verkligen en liten fot som sticker ut ist för bara en bula liksom. Ofta skriker jag till eftersom det känns så märkligt och det ser verkligen ut som en hajfena som sakta drar under huden.

Bäbisen petar gärna ut något stort, kanske rumpan, vid min högra sida. Det trycker på väldigt mycket över höger höft och ibland måste jag hålla emot så att h*n ändrar på sig. Fötter och armar håller den gärna uppåt och jag drar ofta med fingrarna över ovansidan magen eftersom jag känner att jag får med mig en liten häl eller något.

Bäbisen hickar väldigt ofta och det känns som små rytmiska spasmer innifrån magen. Oftast känns det mest långt ner mot bäckenet.

Naveln är nästan helt utplånad nu och det är så mysigt. Undrar om den kommer att hinna puta ut också?

Förutom dom stora rörselserna så känns det ofta som om h*n hoppar eller darrar där inne. Hela magen liksom vibrerar då och då. Man ser det väldigt tydligt och jag kan inte låta bli att stanna upp som hypnotiserad och bara stirra.

Jag känner inte alls när jag är kissnödig. Speciellt inte när jag sitter eller ligger. Man vet aldrig hur mycket panik det kommer att bli när man väl ställer sig upp. Kissar inte heller ofta, alls. Fastän jag inte varit på toaletten på hela dagen kan det bara komma ut nån deciliter. Förstår inte vart allt tar vägen? Kanske kroppen samlar på sig vätska nu som bara den? Kanske är jag stor som michellinmannen utan att riktigt se det själv.

Skulle föresten inte förvåna mig för jag märker att jag plötsligt fått jättestora vader. Kanske borde väga mig men jag skippar nog det ett tag till. Det är ju snart helg och Lördagsgodis! ;)

Nu går jag som en gravid kvinna också. Liksom vaggar fram.

Får inte längre igen jackan :)

Om Anna-Vera 2 år och 4 månader

Vi får henne att somna i sin säng på kvällarna. Med hjälp av olika knep, några tillsägelser, lite bärande och två nattlampor. Där sover hon så länge det är ljud i huset. Så fort vi släcker ner och går och lägger oss hör jag att hon börjar att skruva på sig. Runt 3-4 brukar hon sen komma in till oss och klättra upp till mig. Där ligger hon och roterar och sparkar E i ryggen men myser något så oerhört. Det blir inte mycket plats kvar till mig men jag har vant mig. Tycker det är skönt att hon vill vara nära och tänker tillbaka på hennes spädbarnstid då hon bara kunde somna om jag låg med min näsa tryckt mot hennes.

Hon är trött på morgonen och vill gärna sova ut till iallafall 8.30 - 9 om hon får bestämma. Helst ligger hon på magen och sover precis som jag gör i vanliga fall.

Säger ofta att hon har ont i magen och vi vet inte riktigt vad det beror på. Ett tag trodde vi det var mjölk hon reagerade på men eftersom hon snarare är hård än lös så är det nog inte det. På senare tid har hon även sagt att hon har ont i hårbotten och i kläderna så det kanske bara är en fas hon går igenom.

Slänger sig med uttryck som "Ja gärna", "okidå mamman (följt av en suck)" och "Oj, nära ögat". Gillar att härmas och skämtar gärna med mamma och pappa.

Hon är väldigt omtyckt på dagis och leker bra med alla barn. Får ofta kramar och pussar. Verkar vara väldigt social de gånger jag iaktagit henne på håll. Har inga problem att söka upp barn av olika åldrar för att leka med dem.

Älskar oliver, fetaost och saltgurka. Mindre förtjust i mjukmackor. Får hon en god limpmacka slickar hon bara bort pålägget och kastar resten. Då går hårdbröd mycket lättare ner. Dricker massor massor av vätska, helst mjölk. Redan innan hon drickit färdigt skriker hon "Mera mjölk" innifrån glaset.

Hennes älsklingsting är en röd liten väska med ett rosa hjärta på. Den har hon runt armen hela tiden och det ligger olika saker där i från dag till dag.

Sjunger gärna och ofta. En snabb version av "huvud, axlar, knä och tå" kan man få höra närsom och det är så gulligt när hon sjunger "sinden kappens få" att jag bara vill gråta en skvätt. Andra favoritlåtar är "lilla snigel", "krokodilen i bilen", "imse vimse spindel" och "björnen sover".

Hon älskar att gömma sig och ett återkommande inslag i vår vardag är att vi gömmer oss när den ena föräldern kommer hem från jobbet. Så fort hon hör nyckeln i dörren stannar hon upp och säger "oj! gömma oss" och springer till närmsta täcke. Hon kan aldrig hålla sig för skratt utan fnittrar och tjoar under täcket tills någon drar av det och säger BU!

Allt kan hon själv nu tycker hon. Man får inte ta på vantarna, mössan, tröjan eller skorna på henne längre. Säger ofta "jag kunde" och är stolt över sin prestation.

Igår lämnade jag Anna-Vera och mamma nerbäddade i soffan för att åka till det allra sista gravidyogapasset. Det var som vanligt mysigt men också lite vemodigt att det inte skulle bli några fler gånger med det gänget. När jag satt där på bollstret försökte jag, som så många ggr förr i olika situationer, att verkligen ta in upplevelsen. Men det går ju inte att bevara, och när man börjar tänka för mycket på att man måste njuta så njuter man ju inte fullt ut eftersom man tänker på att man måste njuta ;)

Vi satt 8 st gravida kvinnor på röda kuddar (bollster) i ett mörk rum med svag belysning endast från värmeljus. Ledaren Therese spelade avslappningsmusik på låg volym och vi övade på att djupandas. In genom näsan, ut väsandes och långsamt genom munnen. Det luktade massageolja med citron i hela rummet. Utanför var det alldeles kolsvart och då och då hörde man klockorna för järnvägsspåret som varnade för något tåg. Andningsövningar varvades med stretch och jag kände mig som en stel val i många positioner. Som tur var fick vi en massa kuddar och filtar att bulla upp runt omkring oss så att vi kunde slappna av. Många ställningar gick ut på att antingen öppna upp bäckenet (och rotera höften så att bäbisen får hjälp neråt) eller att stretcha kroppen för att förebygga ex foglossning men också för att träna på att andas genom smärta och fokusera. Passet avslutades som vanligt med en längre vila omgiven av en massa kuddar och bollster som avlastade. Therese gick runt och masserade våra pannor med olja och man ville bara vara kvar där för evigt på något sätt. Som vanligt somnade minst en kvinna och det var helt ok. Vi satt kvar på våra mattor länge efter att passet var slut medans Therese fixade med avslutningsfika i ett annat rum.

Sen satt vi alla nio runt ett bord, insvepta i filtar och drack te och smaskade på kladdkaka med grädde. Vi pratade länge och skrattade. Tre av oss hade inget barn sen innan och vi som fött förut delade med oss av våra erfarenheter. Riktigt mysigt. Ser redan fram emot mammayogan med våra små spädisar. Herregud vad det är snart!

Idag har jag fått en massa kommentarer om hur stor jag blivit bara på några dagar och det stämmer nog. Har varit så dålig på att ta bilder på mig själv. Typiskt liksom när man har en egen fotoverksamhet att glömma sig själv... iaf så tar vi tag i det och på Söndag ska vi föreviga oss och magen.

Vi gick in i vecka 30 igår och det skrämmer mig mer och mer att det snart är dags. Inte för att jag vet vad som väntar med smärta och allt sånt utan att det sen kommer att vara gjort. Det går så fort. Klart jag längtar som en galning efter bäbisen i magen men jag älskar också tiden som är nu. Den kommer ju liksom inte tillbaka.

Det har börjar göra ordentligt ont i brösten nu. Starka ilningar drar från sidorna ut mot bröstvårtorna och det är ungefär som när man känner att mjölken rinner till fast mycket ondare. Jag provade att trycka lite på dom och mycket riktigt kommer det nu råmjölk. Sa ingenting till E om det eftersom jag inte vill förstöra den lilla (lilla) sexighet jag kanske har kvar i hans ögon.

Vad märkligt det var att förstå att brösten nu producerar mjölk igen. Det har liksom inte gått in att jag snart är höggravid. Visst, jag är fruktansvärt otymplig nu och det är en pina att försöka plocka upp något från golvet. Skulle "snygga till där nere" i duschen i lördags och det måste varit en syn som heter duga. Det går ju inte att se under magen så jag fick liksom titta från sidan och försöka trycka bort magen lite medans jag rakade på känn. Det var ju skitjobbigt att stå så framåtböjd också så slutresultatet var nog inte jättesnyggt. Jag var tvungen att gå upp till E och visa upp konstverket. Vi skrattade båda två, fastän jag inte direkt kunde se precis hur roligt det såg ut. Det är skönt att veta denna gång att allt där nere kommer att "gå till sig", för allt har verkligen förändrats.

Vet inte vad jag ska tro längre om könet på bäbisen i magen. Fram tills bara för ett litet tag sedan var jag tvärsäker på att det är en liten kille, men nu har jag faktiskt ingen aning. Det som skiljer sig denna gång är att jag inte fått någon tydlig hormonrand på magen, att jag inte har några direkta supercravings och att bäbisen är livligare (vilket säkert beror på att moderkakan ligger i bakvägg). Magens form och placering är nog rätt lika, bortsätt från att jag är mycket större denna gång (minst 5 cm).

Lillebror eller lillasyster i magen vecka 30

Anna-Vera i magen vecka 30.