I fredags tog vi farväl av min farfar. Det kändes som en rejäl flashback från farmors begravning med samma kläder, präst, nästan samma folk och musik. Denna gång var blommorna i en annan färg och min farfars vackra unga ansikte på fotot vid kistan ist för farmors. På något sätt var det både lättare och jobbigare denna gång. Det var nog tiden innan akten som kändes lite lättare. Antagligen pga att vi liksom sörjt dem båda på förra begravningen, trots att farfar faktiskt levde då... Ett tag kändes det som om tårarna tagit slut, men så var verkligen inte fallet.

Jobbigare eftersom vi sa farväl till båda två samtidigt. För att stolen där farfar satt för 4 veckor sedan nu var tom och för att min pappa och farbröder var ännu mer nedbrutna. Denna gång stod vi i den närmsta familjen en längre stund runt kistan och det var många som bröt ihop. Jag höll en hand kring magen och en kring min syster. Det kändes så starkt att han inte fanns där i kistan men jag la handen vid den och viskade tyst att jag älskar hononm. Även för farfar skrev jag ett brev och la den tillsammans med rosen på kistlocket ovanför hans huvud. Kunde inte låta bli att undra om farfar suttit och tänkt på att han praktiskt taget fick se sin egen begravning då när han var med på farmors? Det var nog som min farbror senare sa i sitt tal, att farfar kämpade för att hålla sig vid liv till hennes begravning och sedan släppte taget.

Prästen spelade trumpet även denna gång. Det var svårt att hålla tillbaka snoret och tårarna och jag fick bita mig i läppen för att inte snörvla för högt. Min farfar var gitarrist och sångare i ett band som heter dragspelsgillet och prästen spelade två finstämmiga melodier som vi hört farfar sjunga så många gånger förut. Det gjorde så ont i hjärtat att veta att vi aldrig mer skulle få se honom sjunga för oss... att han aldrig skulle få sjunga på våra bröllop.

Efteråt fikade vi i församlingsgården och inte på Villa Marieberg som efter farmors begravning. Det var skönt att det var ett nytt ställe denna gång. Synd bara att det är samma lokaler som vi kommer att hålla till i när vi döper vårt nästa barn.

Vi större kusiner satt tillsammans vid ett bord och delade minnen från farfar. Det var fint. Jag som är äldst kom ihåg mest saker och vi skrattade gott åt allt fint han gjort för oss. Han var så omtänksam och snäll. Verkligen älskad av alla. Farmor var rätt rivig och bestämd medans han var mjuk och go. Samtidigt var han lurig och hade sätt att få sin vilja igenom. Som när han i smyg skickade ner pengar till min farbror i USA och importerade en jättestor Cadillac utan att farmor hade en aning. Det hade varit hans dröm sen han var en liten grabb och den första gången han fick köra den i Sverige hade han ringt hem och sagt att körningen gick bra men att han inte såg någonting av vägen för att tårarna bara strömmade.

Vi pratade om när han alltid var tomte på julafton och den gången han råkade köra ner skotern i diket och svor så att det ekade över hela fjällvattnet. När vi barn hittade hans tomtedräkt i en garderob och skrev en lapp där det stod "God Jul farfar (vi menar tomten)". Hur han alltid skulle göra "specialmackor" till oss på kvällarna när vi sov över. Överdådliga mackor/torn med räkor och majonäs och ägg och tomater... Han försökte alltid få oss att äta upp alla tomater eftersom han avskydde dom men farmor insisterade alltid på att köpa hem flera kilo till honom för att det var nyttigt :D Han "hämnades" genom att smygröka när farmor inte var med. I flera år undrade vi barnbarn varför han alltid hade hårda danska kungen-godisar överallt i bilen.

Han hade en speciell humor min farfar. En gång packade han ner fika till mig och min pappa när vi skulle åka på en bilresa. Någon gång på sena kvällen när vi packade upp mackorna, tomaterna och drickan låg där en gammal potatis. Pappa ringde hem till farmor och farfar och frågade om allt stod rätt till i huvudet hos honom och farfar skrattade i säkert 10 minuter i telefonen.

Han drack alltid kaffe med typ 1 dl grädde. Gömde Dumlekolor i deras brevlåda åt oss barnbarn och älskade Fanta. Han var inte bara musiker utan även konstnär och överallt i Norrland sitter hans fasadsmycken på var och vartannat hus. Vi sålde dom tillsammans han och jag för några år sedan och jag tackade honom i mitt brev för de fina minnena. Önskar att vi haft mer tid till sådana tillsammans, för även om han var 86 år när han dog så skulle han absolut kunnat bli 100... om det inte varit för den jävla cancern.

Hela begravningen blev ändå ett fint minne. Under fikat klev hans gamla band upp på scenen och spelade några låtar som han brukade sjunga. Vi grät och sjung med omvartannat.

Igårkväll njöt jag och bäbisen av gravidyoga igen. Man får sitta gränsle över ett stort bollster för att bäckenet ska slippa belastning ett tag. Det är så otroligt avslappnande och mysigt och nu när alla i gruppen är rätt så stora börjar vissa somna på gravidkuddarna lite här och var. Alla grymtar och låter när vi ska röra oss till nästa ställning. Vissa mår illa lite då och då och får sätta sig upp och andas. Allting är tillåtet och ok. Instruktören går runt och ger massage i pannan med goda oljor och bullar upp med kuddar under kroppsdelar som behöver avlastning. Nästa gång är sista gången vilket är supertråkigt. Önskar nästan man kunde packa ner den där kvinnloga instruktören i förlossningsväskan.

Det är mycket fokus på andning och avslappning men även lite stretch. Vi har övat på en massa bra rörelser för att öppna upp bäckenet och få avslappning under värkarna. Får se om jag får en chans att använda mig av dem när det är dags. Förra förlossningen försvann alla tankar på att andas riktigt eller att ens prova olika ställningar. Det var som att kroppen tog över totalt. Jag ville absolut inte gå upp och gå eller sitta och gunga på en medicinboll. Andningen fanns där ändå på något sätt och det gick ju smidigt och fort.

Bäbisen har alltid helst legat med kroppen vid min högra sida och med fötterna/knäna tryckta mot ovansidan på magen. Nu verkar den vilja variera sig lite och flera gånger denna veckan har den nog provat att rotera helt där inne. Det medför att det trycks ett knä eller något väldigt hårt mot baksidan av min navel. En väldigt märklig och kraftig känsla som får mig att skrika till och stanna upp. Imorse hände det flera gånger och A-V tittade förundrat på. Varje gång jag skrek till och höll mig på magen tog hon upp ett påhittat plåster och satte det på det "onda". "Jag sätter plåster på dig mamma" sa hon och sen fick magen sig en puss.

Det är något speciellt med henne och plåster. Först var hon rädd för dom och blev fruktansvärt ledsen och rädd så fort hon såg ens asken. Så köpte vi plåster med Svampbob Fyrkant på och något förändrades omedelbart. Nu bär hon dom som accessoar istället. Ett sitter så fint på handen och det fick hon som muta för att hon skulle sova i sin egen säng på natten. Det är det första hon tittar efter när hon vaknar och hon tror också att allt ont kan botas av ett plåster :) I wish!

Hon är mycket för accessoarer i övrigt också. Igår fick hon en röd klocka av mig som vi satte kring hennes lilla arm. Hon blev mycket kär i den. Då och då tittade hon på den och sa "klockan är...9..8!" Den verkar alltid vara det, 9..8. Hon älskar också att gå runt med sin lilla röda handväska runt armen. Varje dag är det nya saker i den och man kan bli förvånad över vad man hittar om man rotar lite där. Då hon blir less på sakerna lägger hon över dom i någon påse hon hittat eller på golvet i hennes rum. På sistone har hon också fått upp ögonen för pengar och älskar att lägga ner kronor i hennes lilla sparuggla - som börjar bli rejät tung. Igår efter yogan kom mamma hem med henne till mig och började direkt rota i sin plånbok. "Jag har lovat A-V pengar" sa hon och A-V sträckte genast fram händerna. Hon fick 29 kronor i småpengar och sprang för att lägga dom i sparugglan. Vet inte riktigt vad jag tycker om det ;) En liten smak av tiden med tonåring sen kanske?

Vecka 29 - fortsättning
Det känns som om jag ska småsvimma hela tiden. Så fort jag sitter bekvämt på en stol eller i en soffa stryps något i kroppen och jag börjar må illa och försvinna lite i huvudet. Det känns liksom svårt att andas och som att det byggs upp ett väldigt tryck innifrån.

Jag tror att jag börjar få lite förvärkar. Det kommer som ett band, som mensvärk, men håller sig hela tiden långt ner i magen. Kommer ihåg att värkarna började så, som ett pirr långt ner i magen som sedan växte över hela livmodern.

Ryggen håller på att döda mig på natten. Jag kan inte ligga på rygg eftersom magen trycker för mycket innåt och gör så att det känns som om svanken ska gå av. På sidan med en kudde mellan benen är fortfarande det bästa alternativet men jag måste ändå vända på mig var 5.e minut.

Bäbisen har hicka säkert 7 ggr varje dag, minst. H*n måste ligga med lillmunnen öppen mycket.

Jag är så himla törstig hela tiden att det är inte klokt. Kylen är full av iskalla lokaflaskor som jag går och halsar ifrån.

Mår illa av tanken på mat men äter som en häst. Värst är det på kvällen när jag måste göra middag. Ingenting lockar mig förutom kanske att dricka kall mjölk och äta en macka. Fast mjölken gör att halsbrännan blir värre.

Halsbränna all the time. Får inte ligga länge på vänster sida för då sätter det igång.

Ett satans tryck neråt i underlivet. Verkar som om flera på gravidyogan har samma problem och igår fick vi tipset att använda en riktigt tjock binda och ett par hårda trosor så att något "trycker tillbaka" underifrån. Låter skönt men orkar inte engagera mig för att prova. Tanken på hårda trosor känns inte heller lockande när man har mer fläsk än vanligt på höfterna. Jag behöver inte fler saker som gör mig kurvig just nu.

Craving efter granatäpplen och sura mandariner. Förutom det har jag nog inte haft något superbehov av något speciellt. Bara mycket av allt, och ofta.

Magen är jättehård hela tiden tycker jag. Navlens dagar är räknade :)

Som vanligt när det är något speciellt så ska E jobba och så var även fallet i helgen när det var farsdag. Jag och A-V fick smyga upp supertidigt för att hinna göra iordning frukost på sängen. Vi tog med varm choklad, juice, danonino-yoghurt (A-Vs favorit) och goda mackor på en bricka med ett litet ljus på. E låtsades bli förvånad precis som man ska ;)

Vi hann få en mysig stund tillsammans i sängen och vi tittade på något barnprogram för att hålla den (näst) minsta nöjd. E filmade lite på magen så att det dokumenterades att bäbisen också var med på firandet. Eftersom vi byter vecka på Söndagar så gick vi även in i vecka 29 samma dag men vi hann liksom inte reflektera så mycket över det innan det var dags för E att åka till jobbet.

A-V hade lite svårt med det här att tala tyst för att inte väcka pappan och då och då kom det små glädjetjut eller önskemål om att öppna yoghurtpaketen innan vi kommit in i sovrummet.

E fick en ny deoparfym (eftersom jag inte tåååål den han har nu.. den tar heller ALDRIG slut!) och en massa bokstöd som han letat efter så länge. Han fick också en bok om alla Robocopfilmer som han suktat efter men den blev såklart försenad och kom först på Måndagen.  A-V hade valt ut farsdagskortet alldeles själv på barnavdelningen på Ica. Det var ett Transformerskort :) och inuti hade hon målat sitt namn över nästan all text jag skrivit. Hon var så stolt.

Jag och A-V fortsatte att fira dagen genom att gå på kalas för min lilla kusin, som inte är så liten längre, äta en god farsdagsmiddag tillsammans och åka till min pappa på tårtkalas.

 Vi passade på att äta torsk i äggsås eftersom E hatar ägg :) Som tur är har det inte gått i arv till A-V.

Min moster gav denna fina och roliga nallen till A-V på kalaset. Hon döpte den genast till Yoga :) så det får den heta. Passar ju bra med dess avslappnade stil.

På måndagen var det dags för besök hos barnmorskan igen. Eftersom E och A-V är hemma tillsammans varje måndag så kunde vi åka alla fyra tillsammans. Hon var så uppspelt och sa flera gånger att hon skulle få lyssna på bäbisen. Barnmorskan är samma kvinna som vi hade förra gången och hon blev så förtjust i A-V och ville ta med henne hem. Vi pekade och visade en bild på hur stor bäbisen är denna veckan och BM illustrerade också hur lite veckor det var kvar. Hon frågade om vi fattat att vi snart ska få barn och nej, det har vi inte. Verkligen inte! Jag tycker att jag var längre gången i mitt tänk och mina föreberedelser vid denna tiden förra gången än vad jag är nu. E känner likadant. Det kommer att bli en chock.

Det är så mysigt att hon kan följa med. Jag satt med henne i knät utanför provtagningen och berättade om när vi satt där tillsammans fast med henne i magen. Det kändes som alldeles nyss. Nu känns hon så stor.

Allt såg bra ut med mig men blodvärdet var fortsatt dåligt. Började på 107 i vecka 15 och nu låg det på 97 vilket jag kan känna väldigt tydligt. Jag har lätt för att bli anfådd och mår ofta lite småilla och är infernaliskt trött. Lovade att jag skulle bli bättre på att äta Niferex. Blä. Vikten ligger på 71 kilo nu vilket kändes rätt ok. Vet inte riktigt vad jag började på men det var nog runt 60 skulle jag gissa. Var beredd på att jag gått upp rätt mycket eftersom jag ser att allting blivit rundare, inte bara magen.

Bäbisen var lite busig och vill bara flytta på sig hela tiden då BM lyssnade på hjärtljuden. De låg på 152 vilket man ju brukar säga är typiska tjejljud. Samtidigt hade A-V alltid "kill-ljud" så det går nog inte att lägga för mycket i det där. Sf måttet var mycket högre än förra gången. Jag är 5 cm större än jag var med A-V i samma vecka. I appen står det att livmodern sträcker sig till mellan naveln och revbenen. För mig går den hela vägen upp till revbenens början när jag ligger ner. Kurvan pekar rakt upp men är fortfarande inom det "normala". SF var 28 cm.

När vi satt i bilen på väg hem hade jag sprungit in på affären för att köpa smör och passade på att köpa hem fikabröd så att vi kunde mysa ett tag på min lunch. När jag kom tillbaka till bilen satt E och stirrade framför sig. Så sa han "Jag har inte fattat att vi ska få ett till barn.... vad många vi blir!" <3

Hur jag mår vecka 29:

Ofta snurrig och yr

Ibland när jag ligger eller sitter i vissa lägen börjar jag må illa och känner mig svimfärdig.

Täppt i näsan HELA tiden.

Brösten är ömma som vanligt men inte så varma och hårda längre. Väldigt mycket blodådror som syns igenom huden.

Bröstvårtorna är mörka och vårtgårdarna större och väldigt mörkbruna.

Har ofta ont i huvudet.

Törstig hela tiden.

Hungrig hela tiden.

Magen är stenhård och det känns trångt där inne. Oftast sparkar bäbisen uppåt mot brösten och trycker kroppen åt min högra sida.

Ofta halsbränna och när jag ligger på vänster sida av magen får jag ofta halsbränna/hickningar/rapningar som är väldigt irriterande.

Bäbisen trycker numera på revbenen och jag får ofrivilligt en bättre hållning när jag sitter ner.

I vårt fikarum står det tre mysiga skinnsoffor från Ikea, de tymmer totalt tre personer var. Det finns också tråkiga trästolar och några pallar, så sofforna är ju väldigt eftertraktade. Redan i kaffekön står folk och trippar och spanar nervöst efter en plats. Någon luring brukar alltid slinka före som en vessla för att hen tagit kaffe i en annan snabbare automat. Eftersom vi är svenskar fyller man på sidorna på soffan först och sen stolarna och sen pallarna. Man vill inte sätta sig i mitten av soffan om man inte kan hjälpa det. Då tar man hellre en ranglig pall och blir utan både frukt och bord att ställa sin glödheta kopp på.

Idag hade jag tur och lyckades haffa en plats i ena soffan. Tyvärr kände jag direkt att det inte alls kändes bra. Soffans ryggstöd är alldeles för lågt och det liksom lutar så att man inte sitter rakt utan lite halvliggande. Om man skulle släppa taget med fötterna skulle man helt allvarligt glida ner på golvet och in under fikabordet helt utan ansträngning. Efter ett tag börjde jag känna att det tryckte på om tusan från magen upp mot lungorna. Överkroppen och huvudet blev tunga och sprickfärdiga. Jag tappade liksom hörseln. En typisk varningssignal.

Jag försökte lite diskret korva till mig (norrländskt uttryck) och hitta en bättre ställning då HR-chefen plötsligt kommer in i rummet. Han tittade sig oroligt omking i rummet och såg att alla pallar och stolar var upptagna. Den långa mannen sätter sig motvilligt i mitten av soffan där jag sitter och krampaktigt håller tag i armstödet. Det går några minuter och sen känner jag att jag försvinner bort. Det är som en stor våg av medvetslöshet kommer emot mig och plöstligt trycker magen upp den där bananen och halva koppen latte som jag nyss satt i mig. Fort som tusan sätter jag mig raklång och lyckas hejda det som var på väg att hända. Några djupa andetag så att jag visste att jag klarade av att gå utan att svajja och sen gick jag snabbt därifrån till mitt kontor.

Herregud om han visste den där HR-Bosse hur när det var att han fått både en banan-och-kaffe-spya samt en tung gravid tjej i knät. Hade blivit lite pinsamt att gå och fika framöver. Jag får nog akta mig för att sitta alldeles bekvämt från och med nu.

Idag svider och trycker det långt ner i magen. Det är lite svårt att koncentrera sig på annat. Vet inte om det är bäbisen som trycker på eller vad det är. Obekvämt är det iallafall. Det vore väl typiskt om jag skulle få UVI nu innan helgen...

Jag har börjat sova med kläderna på. Det klias över hela kroppen och det blir bara värre om jag är naken så att ex låren ligger hud mot hud. Måste vara kroppen som töjs ut rejält nu och det är svårt att inte bli helt galen och börja klia sig som en tok. Ibland på jobbet får jag hålla mig för att inte sitta och riva mig på låren. Jag dagdrömmer om de där långa kliarmarna som mor- och farföräldrar av någon anledning alltid har hängandes i hallen.

Än så länge har jag inte fått några nya bristningar vilket jag är tacksam för. Det räcker så bra med de jag fick med A-V. Vet inte om det hjälper men jag smörjer in med Bio-Oil varje kväll, eller nuförtiden är det E som får göra det. En mysig stund eftersom barnet kickar på hans händer för fullt men det förstörs lite av att han samtidigt måste göra äckliga ljud med munnen *smich smosch* Typiskt killar att inte kunna njuta av en fin stund utan att fjanta till sig.

Igår hade A-V maskerad på dagis och vi tränade hemma först för att hon skulle känna sig bekväm med sin lilla nyckelpigedräkt. Det gick sådär. Hon grät och snurrade runt på golvet i några minuter innan E tog upp henne och flög omkring med henne i huset tills armarna gav upp. Det tyckte hon var lite kul och skrattade till då och då mellan tårarna. Vi tänkte att det skulle bli svårt för dagis att få på henne dräkten men som med allt annat är ju dagisfröknarna någon sorts magiker och det hade tydligen gått hur bra som helst. De hade druckit hallonsaft med goda frukter i, ätit popcorn och dansat länge. Ser fram emot att få ett mejl med bilder på vår lilla piga.

Idag är det dags för fotografering. Hennes allra första. Hon fick ha en blå och vitrandig klänning och gråa kalasbyxor som hon på en gång hatade. Vi lockade med nappen och först då gick hon med på att ha dem till dagis. E gick upp extra tidigt och gav henne frukost så att hon inte skulle behöva söla ner sig men jag packade ändå en påse med extra kläder att ta med. Jag känner min lilla dotter. Det är som att smör,pastej och ost liksom bara drar sig till hennes hår och kläder. Vi övade lite hemma på hur man ska se ut när någon knäpper kort. Tyvärr tycker hon att det är jätteroligt att göra miner just nu så det kan bli dagisbilder som ser ut ungefär såhär:

 

"God Jul Farmor och Farfar önskar Anna-Vera" ;D

Det är verkligen en ny erfarenhet att vara gravid på vintern, och dessutom ha en två-årig tungklump att bära på. Jag tycker att jag stönar och låter hela tiden då jag ska göra något men det liksom bara kommer av sig självt. In i det sista försöker jag undvika att behöva sätta mig på huk eller böja mig ner, men det rimmar inte bra med att jag samtidigt är världens mest klumpiga person. Jag tappar allt! hela tiden. E är van nu men höll på att bli galen på mig i början av vårt förhållande.

A-V vill såklart bli buren hela tiden, av mig inte av pappan. Eftersom han jobbar så konstiga tider blir det alltid jag som måste lämna och hämta. När hon ska in i bilen vill hon gärna klättra själv men det tar ca 10 minuter innan hon krånglat sig på plats (hon ska dessutom alltid stanna upp och fråga vad den lilla vågen och klistermärket på sidan av stolen betyder) och oftast så har vi inte tid att vänta. Då blir det till att lyfta.

Många jobbiga moment blir det varje dag:

Lyfta i och ur bilen. Sätta mig ner på huk och krångla på henne vinterkläderna. Ställa mig upp och tappa vanten. Lägga 5 minuter på att försöka peta upp den på foten men det går oftast inte. Ta sats för att nå fötterna när mina skor ska på. Stöna ljudligt. Skratta åt mig själv och få kramp i sidan. Tappa nyckeln. Svära lite och ta sats. Stöna. Skrapa pansarisen av rutan och lägga upp magen på huven för att den inte ska komma i kläm. Prångla in kroppen i bilen *stön* Lyfta A-V och springa till dagis för att vi alltid är sena. Hon blir alltid blyg i dörren och vägrar ta av sig själv. Ner på marken och dra av henne ytterkläderna och skorna. Upp gen *stön* se normal och inte anfådd ut när jag lämnar. Springa till bilen för att jag är försenad till jobbet. In i bilen *stön* ut ur bilen *stön*. Tappa kortet till dörren på jobbet. Svära och stöna. Av någon anledning har jag en alldeles för stor och tung väska också som jag bär omkring på.

Fast jag gillar det ju. Mer än att vara smidig och full av ork. Skulle gärna vara gravid i 18 månader ist för 9. Måste bara försöka hitta sätt att underlätta för mig själv. Idag drog jag upp E fastän han hade sovmorgon (ska jobba till 22). Det kommer inte att funka i längden att jag tar alla morgnar.

Förutom dessa nya erfarenheter känner jag igen den här fasen av graviditeten väldigt väl. Så fort jag kniper åt med fötterna eller sträcker på benen får jag kramp. Magen är hård och jag känner tryckförändringarna där inne väldigt väl. Då bäbisen petar och undersöker känns det som små kolsyrebubblor som strömmar på insidan och när h*n sprakar hoppar både magen och jag till. Det märks att det börjar bli trångt där inne för igår vände sig hela bäbisen och jag skrek rakt ut. Jag kände hur hela huvudet och ryggen trycktes med en väldig kraft mot min högra sida.

Trycket i underlivet kom ju väldigt tidigt denna gång och det gör lika ont nu som då jag väntade A-V. Det är inte roligt att kissa och behöva slappna av där nere. Är också förstoppad typ hela tiden precis som förra gången. Urinblåsan ligger på något konstigt ställe för jag känner inte att jag är kissnödig längre. På natten vaknar jag flera ggr av känslan att jag måste göra något men vet inte vad. Tillslut går jag på toa och förstår att jag var superkissnödig. Bröstvårtorna är mörka och brösten känns som svidande blåmärken. Har också väldigt tydliga blodådror över hela brösten. Nu börjar bäbisen trycka uppåt och ibland när jag sitter ner kan jag få lite svårt att andas.

Jag har inte tänkt så mycket på förlossningen faktiskt, tills nu. Nu börjar läsa-alla-förlossningsberättelser-som-finns-nerven göra sig påmind. Det är märkligt det där att man glömmer helt hur ont det egentligen gjorde... för när jag låg där kommer jag ihåg att jag tänkte "det här kan jag aldrig göra om". Man tycker ju att man borde blivit lite rädd av upplevelsen också, men än så länge känns det faktiskt bara mysigt med tanken på den stora dagen. Däremot är jag mer rädd för komplikationer denna gång, nu när man vet allt som ska klaffa. Man kan nog vara allt för påläst ändå.

E känner som alltid, att han nästan kissar på sig av nervositet av bara tanken.

Då jag knarkat förlossningsberättelser har jag sett att många väljer att ge storasyskonet en present när h*n träffar sin nyfödda lillasyster eller lillebror för första gången och av en slump snubblade jag in på disneystore.se. Där finns det världens mest klockrena present att ge A-V. En stor Musse Pigg-docka! Man kan dessutom brodera in något under ena foten. Vi tänker oss texten "Storasyster Anna-Vera". Visst kan det bli ett fint minne?

Jag fick det stora nöjet att fota "Inte som vi tänkts" gravidbilder för ett tag sedan och nu börjar jag göra mig redo att själv ställa mig framför kameran. Det känns som igår som jag och E stod i parken på Merlo och kände oss nervösa inför att det snart var dags att bli föräldrar. Samtidigt tittar jag på bilderna och känner att jag är en helt annan person nu än då.