EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - Tisdag 21 mars 13:21

Elvis har blivit så stor nu att han ibland vill leka bäbis och ligga i min famn ett tag. Han känner väl att han blivit mer självständig och längtar tillbaka lite. Jag längtar också. Självklart är det roligt att se dom växa och lära sig saker. Se vilka dom blir när de själva får bestämma och inte alla intryck är sådana som vi föräldrar skapat åt dem. Men det är verkligen med skräckblandad förtjusning för det går ju så satans fort! Anna-Vera har vuxit ifrån det där småknubbiga stadiet och hennes rörelser och minspel blir allt mer vuxet. Hon leker gärna för sig själv och tycker att det är roligt att lära sig bokstäver och att läsa enklare ord. Hon är sin egen lilla person som älskar klänningar och att spontandansa/yoga till musik hon gillar. Som blir asförbannad på alla kläder hon har och som får feeling och bara kör på det. Som ofta säger att hon älskar mig och hela familjen över allt annat. Stenhård och supermjuk samtidig. Jag tittar ofta på henne och försöker förstå vad som hände? Och hur var det när hon var riktigt liten? Hur var det ens att ha en liten bäbis?


Elvis spjälsäng står inne i A-Vs rum och vi skruvar inte ihop den ännu eftersom han ibland får sova i den när när han sprungit slut på vårt tålamod. När vi inte orkar lägga tillbaka honom i sin storsäng för 105:e gången. Men det är inte långt borta. Den borde egentligen redan vara bortplockad och den tar mycket plats. Skötbordet likaså känns som om den snart är onödig... men shit vad jobbigt att plocka ner! Känslomässigt jobbigt alltså. Är det slut sen? Nej det hoppas jag inte. Men orkar vi med ett barn till? Är det logiskt? Längtan finns absolut där om än inte lika rivande stark som de andra gångerna. Men då jag tänker på att det kanske ska vara slut med barn så skriker kroppen nej.

ANNONS
Av EVL - Måndag 20 mars 12:24

Måndagar innebär en lugnare start på dagen för mig. Eftersom E jobbar i butik har han lite speciella arbetstider (något vi ständigt bråkar om och som är en känslig punkt för honom) och han kan aldrig hämta eller lämna barnen på dagis. Tacksamt nog är han ledig varje måndag och jag kan fokusera bara på mig själv. Varje start på veckan ser nästan likadan ut och såhär är en typisk måndag hos oss:


Någon gång under natten kommer båda barnen in till oss. A-V med kudden under armen och rufsigt hår. Hon lägger sig alltid skavfötters med mig och kilar in sina kalla tår mellan mina lår. Elvis sover mellan mig och E med en hand på mig hela tiden för att känna att jag inte gått därifrån. Runt 4 brukar han börja skruva på sig och ropa "lälling!" varpå jag utan att vakna sträcker upp en hand och tar ner flaskan som stått redo ett tag på sängkarmen. Han dricker upp den och håller sedan upp den i luften så att jag tar den. Han somnar om en stund till för att vakna någon minut innan klockan slår 6 och alarmet går. Jag krånglar mig ner på golvet, rafsar ihop mina kläder och stänger dörren så försiktigt jag bara kan för att inte väcka dom andra. Nu när det är ljust ute fungerar detta inte och båda barnen är vid det här laget klarvakna. A-V har fått tag i dosan och startat något på you tube. Elvis tjatar på henne att sätta på Babblarna.


Jag tar på mig E´s jacka och går ut för att sätta in sladden i bilen, lägger mig i badkaret i fosterställning tills vattnet når näsborrarna och jag vaknar till liv. Frukosten tar jag på jobbet där jag har nära till kaffeautomaten :)


E som hemmapappa är riktigt härlig. Han leker roll-lekar och kryper omkring på golvet i deras kojor. Han jagar dom och spelar spel. Ibland går de till lekparken eller hoppar studsmatta på gården. Jag brukar ringa kring lunch för att få en raport om hur de har det. Oftast hör man hur de kivas över någon leksak i bakgrunden. Elvis tar för sig mer och mer och de har verkligen hittat varandras ömma punkter. För Elvis är den ömma punkten att inte få bestämma, eller om någon tar hans älskade ballonger. För A-V är det värsta som kan hända om brorsan ställer sig framför tv:n eller försöker nästla sig in i hennes lek.


På eftermiddagen när jag kommer hem brukar E´s tålamod vara slut och barnen sitter framför babblarna eller något annat på tv. Tror han brukar panikstäda den sista kvarten innan jag kommer hem för han ser alltid stressad och lite svettig ut när han öppnar dörren :D Bästa stunden på dagen är då barnen blir glada av att se mig och springer för att kramas. Vi kramas länge och Elvis brukar bli ledsen när jag släpper tagit för att ta av mig jackan.


Jag klär alltid av mig alla kläderna så fort jag kommer hem. I hallen faktiskt. Sen hoppar jag in mjuiskläder innan jag gör något annat. E brukar försvinna ner till datorn och jag sätter på musik i köket och börjar laga mat. A-V kommer direkt in och börjar fridansa. Elvis tar sin lilla stol och drar den till spisen. Han skyndar sig före för att öppna kylskåpsdörren och vill vara med och smaka och känna på allt. Oftast är det en mysig stund, om vi inte är stressade.


Efter middagen kommer min mamma för att vara med barnen ett tag medans jag och E får åka och träna. Mormor är den bästa de vet så det är knappt det märks att vi försvinner. En snabb kopp kaffe i soffan brukar vi hinna med och sen pussar vi dom och säger godnatt, fastän vi vet att de inte kommer att sova när vi kommer hem för mormorn spelar alltid förvånad över att tiden gått så snabbt och skyller på att de "bara" skulle bygga en till koja eller läsa en till bok osv.


När mormorn gått hem spenderar vi runt en halvtimme på att springa efter barnen och lägga tillbaka dom i sina sänger. På sistone har det slutat med att Elvis får sova inne i spjälsängen på A-Vs rum.

Kvällen avslutar jag och E i soffan med en kaffe och nån skål med kvarg eller nått. Vi drömmer om att äta chips och godsaker, blir panikhungriga och letar i skafferiet efter något mer att trycka i oss. Hittar inget alt. någon näve mandlar eller annat tråkigt. Vi lägger oss i soffan och somnar till typ Farmen. Samma visa varje vecka. Aj love it.

ANNONS
Av EVL - Måndag 6 mars 16:31

Jag har verkligen tagit mig i kragen på sistone  och ökat på träningen vilket jag känner gör mig så himla gott. Antar att det är ljuset som sakta kommer tillbaka som gör att jag kan komma ut ur idet där jag ruvat så länge nu. Jag känner att orken, lusten, kreativiteten och glädjen kommer med ljuset. Så har det alltid varit för mig. Det är lite jobbigt faktiskt att vara så lättpåverkad av mörkert och jag önskar att jag kunde stänga av den sidan av mig ibland. Jag känner alldeles för mycket. Grubblar för mycket. Söker för mycket.


Dagarna går åt till att jobba, försöka hinna med allt vi vill göra med barnen och förhoppningsvis också hinna hålla på med våra egna hobbys. Det är fasiken livsnödvändigt, eller snarare förhållandenödvändigt. Som tur är har jag en chef nu som är en lika stor fotografnörd som jag är och på kvällar och vissa helger kan vi två åka iväg och fota några timmar bara han och jag. E får chans att sitta hemma med sina projekt och ingen går runt och är sur på den andra för att man inte får utveckla sig själv. Grejt!


Känner mig så jädra ensam fortfarande. Det är en tung känsla som jag inte kan skaka av mig. Jädra tur att jag har träningen ändå. Det är som en gammal vän på ett sätt och nu får jag dela den ihop med min syster vilket är ett superstort plus.


Barnen kan leka själva nu rätt bra med några bråk och knuff då och då. För det mesta är det Elvis som visar sin frustration genom att knuffas eller rivas. Storasystern gillar att springa fort eller hålla upp leksakerna i luften så att han inte når. Vi hinner inte mysa ihop som en familj så mycket nu när dagarna går så snabbt och på kvällarna är ju barnen inte direkt på optimalt humör. Det är synd att så mycket tid bara går åt till att inte ses. Längtar till sommaren så att vi får några väl behövda veckor tillsammans.



Av EVL - Fredag 3 feb 12:35

Två år har gått sedan denna dagen. Det är så sjukt för det känns som om han nyss kom till oss. Ibland kan jag fortfarande känna hur det var att ha honom i magen. Hur det var när det sparkades och bubblade och levde om där inne. Jag saknar det så otroligt mycket ibland. Ofta.


Elvis som alltid har varit morgonpigg har på senaste tiden anpassat sig efter oss andra tröttmössor och nuförtiden vill han gärna sova fram till iaf 8. Det var därför enkelt att smyga upp, bada och duka fram utan att han ens reagerade. Jag och A-V skivade banan och bredde små klickar med jordnötssmör på dom. På toppen fick hon lägga ut hjärtformade små strösselbitar. Barnen skulle äta frukost på dagis lite senare så morgonmyset fick bestå av bara sånt Elvis älskar och allra högst upp på listan står  Babblarna, bananer, ballonger och musik.


A-V är lite sporadiskt trotsig nu och blir lätt stött när Elvis får något som hon inte får, och hon straffar oss genom att straffa sig själv. Så fort vi pratat om att Elvis har födelsedag slår hon händerna i kors och säger att hon ALDRIG ska fylla år. Får han ena halvan av en frukt ska hon ALDRIG mer äta frukt och får han en kram före henne ska hon ALDRIG mer kramas i hela sitt liv. Tacksamt nog går det rätt fort över och hon kommer gåendes som om inget hade hänt och säger "mamma, vet du vad? Jag älskar faktiskt dig fortfarande". :) Iaf så hann vi med säkert 5-6 såna "Jag ska aldrig" innan vi tog oss in i sovrummet där Elvis låg och sov bredvid E. Vi sjung och kramades och bytte blöjan, sen fick han gå in i köket och se att vi dukat fint på bordet och blåst upp en massa ballonger. Han fick ett munspel, en superhjälteoutfit, Bobbo från Babblarna och ett stort bilgarage.


Efter det tog vi kampen om att få på A-V kläder. Den ständiga kampen mot klockan, svetten och vansinnet. Hon vill inte ha några kläder alls förutom tunna tajts och en klänning. Får man på henne en tröja tillslut så ska det vikas upp ärmar till exakt 3 cm under armbågarna :S Jag lockade med att hon skulle få lite av min bodyspray om hon accepterade katt-tröjan idag och det gick rätt bra. Vi kom iväg till dagis rätt sent som vanligt men jag har lovat mig själv att aldrig stressa på morgonen. Försöker njuta av en lilla stunden då man äntligen kommit fram till dagis och barnen är på sitt bästa humör. Man får många pussar då man lämnar och A-V ställer sig i vinkfönstret och tecknar ett hjärta och pekar på mig.


Kl 11 fick jag hämta upp Elvis igen för att åka på vårdcentralen. Vi misstänker att han har astma eftersom han alltid är förkyld och det sätter sig på luftrören. Han som varit många svängar till sjukhus redan pga detta var otroligt skeptisk till hela grejen och ville inte lämna min famn men vi läste en hel drös med böcker och jag visade Babblarna på telefonen. Han grät och höll mig om kinden när läkaren skulle lyssna på hjärtat men efter det gick det bra. Han fick inhalera lite medicin som skulle räcka över helgen och sen fick vi gå. I bilen på väg tillbaka till dagis sa han själv att han varit snäll och duktig <3


Nu är jag tillbaka på jobbet igen och ska snart sluta för dagen. Vi får dubbla upp på födelsedagsgoset ikväll och får Elvis välja själv så blir det nog pannkakor med lingonsylt och grädde med massa bananer till. Och så ett bad på det :) E jobbar till senare på kvällen men vi får fira bara han och jag ikväll. Fira att vi faktiskt fick två små barn ur den där jobbiga kampen och fira att de faktiskt är små små småttingar fortfarande. Tiden går fort men vi har mycket kvar. Förhoppningsvis finns det tid/ork/pengar/möjlighet till att påbörja ännu en resa lite längre fram.


         

Av EVL - Torsdag 5 jan 12:50

November till April har alltid varit en sämre period för mig. Mycket pga mörkret men också såklart pga alla äckelpäckelmagsjukor som härjar då. Hela November och December kämpade jag som en tok för att hålla barnen friska när dagis hade sina magsjukesvängar. Jag jobbade hemma, fixade barnvakt och grejjade med tider så att de slapp vara där och bli dåliga. Veckan innan jul var de bara hemma med oss för att försäkra oss om att julen inte skulle bli förstörd. För det var mitt mantra "INTE julen! De MÅSTE vara friska till jul!"


Gissa en gång. När tror ni att Elvis fick sin första magsjuka? Natten innan julafton. Självklart. När allt var fixat och finkläderna låg framme. Jag hade toppat om dom i samma säng (för han vägrar sova någon annanstans) och det sista jag sa var "imorgon blir det alldeles magiskt".


Det blev det inte.


Isolering och noll julkänsla blev det istället. E jobbade också såklart men när han kom hem på kvällen hade han köpt med sig ett litet godishus till A-V och munkar till kaffet. Vi försökte mysa så mycket vi kunde mitt i all ångest.


Fyra dagar efter jul blev A-V dålig i magen och hade ingen matlust. Tacksamt nog kräktes hon inte. Efter det vågade vi satsa på en nyårsafton tillsammans med andra och som tur var höll vi andra oss friska nog för detta. Vi hade en mysig "julmyskväll" tillsammans med E´s släkt på torsdagen och nyår firades med min mamma, moster, kusin, mormor och syster med familj.



Idag är det den 5:e Januari och jag jobbar hemma/vabbar två förkylda små barn. Elvis fick åka in till sjukhuset igår för att få Betapred mot sin krupp och nu är hans lilla tunga vit så vi kanske får en halsfluss som bonus också. Det har äntligen kommit snö och vi längtar efter att få gå ut med barnen och åka pulka. Det har varit alldeles för många dagar framför tv:n för dom nu. Nu vill vi vara friska!



Elvis 1 år och 10 månader


* Pratar hela tiden och sätter ihop tre- och fyraordsmeningar. Sen i december har han börjat beskriva saker och känslor. Som "jag ville ha kramas" eller "titta den där stor".


* Älskar och hatar ballonger. Vill väldigt gärna ha dem men är livrädd när vi blåser upp dom. Fast samtidigt är det det han vill att vi ska göra, haha.


*Tycker om att riva ut alla barnböcker vi äger på golvet och lägger sig i dom och läser för sig själv. Tycker också att det är väldigt roligt att riva sönder dom då och då. Vi hittar små bitar lite här och var.


* Vägrar sova någon annanstans än hos sin syster. Vi har äntligen fått honom att gå med på att sova skavfötters istället eftersom A-V fick nog och tyckte att det var trångt.


*Älskar att sjunga och spelar gärna på pianot samtidigt. Det märks att han spelar med eftertanke och vill gärna ha uppmärksamhet och applåder när han framträder.


* Varje natt runt 1 vaknar han och ska in till vår säng för att dricka välling. Går inte att rubba på den rutinen tydligen. Tacksamt nog sover han fortfarande en stund på dagen.


* Kallar tomten för Anton. Vi vet inte vart han fått det ifrån men har var väldigt bestäm på den punkten.

* Vi kallar honom "ekot" här hemma. Han går alltid ett steg bakom syrran och härmar det hon säger. Speciellt om hon tjatar om något. Han hinner inte säga allting lika snabbt som hon kan så han tar ut nyckelord som låter viktiga (som "snällllaaaaaa" och " jag ill!" resten mummlar han fram.


* Vill inte sitta still och se på film som syrran. Har inte tid. Måste göra hundra andra saker samtidigt som att dansa eller kasta en boll mot allt han ser.

*Han avgudar sin mormor och sin gammelmormor. Låtsas han ringa någonstans är det till mormor, låtsas han åka någonstans är det till mormor. Ska vi berätta sagor tänker han på sin mormor. Hon har verkligen en central roll i hans liv. Det är så fint. Varje måndag har hon vigt åt mina barn så jag och E kan få komma iväg och träna tillsammans. Då busar de och leker och berättar sagor och stökar till och lägger sig nästan aldrig i tid, men det gör inget för de har det så fint tillsammans.



Anna-Vera 4 år och 6 månader


* Leker ofta och gärna rollekar. Säger att hon heter "Sarina" :) Gärna lekar där hon tar hand om mig. Ibland är hon läkare och ibland massör som ber mig att djupandas.


* Vi bråkar fortfarande varje dag om kläder. Allt sitter fel. Helst vill hon gå runt i klänning hela tiden eller tunna kalasbyxor. Märker hon att vi är stressade bråkar hon mer. Sätter jag på musik hemma blir hon galen om hon inte får byta om till klänning, för alla vet ju att man snurrdansar bäst med klänning på sig.


* Har blivit intreserad av att spela tv-spel, till E´s stora förtjusning. Hon och Elvis fick ett Disney Infinity i julklapp och fick hon skulle hon spela varje sekund tills hon gick och la sig.


*Är väldigt intresserad av engelska ord och frågar ofta vad de betyder. Vi pratar mer och mer engelska med dom hemma och hon förstår förvånansvärt mycket.


*Hon är fortfarande aldrig klippt, alltså någonsin, och hennes hår går nedanför rumpan. Varje dag får hon stora knutar i det pga att hon gnuggar huvudet mot kudden när hon sover och vi får sitta länge för att försöka få ut det. Vi övertalar henne just nu om att klippa sig korthårig. Får se hur det går. E kallar henne för trollunge och hon ser faktiskt ut lite som ett gulligt skogstroll ibland när hon nyss gått upp ur sängen och håret är bara en enda stor trasselboll.


*Hon älskar att bada och ligger länge med nästan hela kroppen under vatten. Det har hon fått av mig. Vi tänder ljus och lyssnar på musik, sjunger och badar tillsammans.


*Hon kan bli oerhört förnärmad och stött om hon tycker att Elvis får något som inte hon får. Uppmärksamhet eller en lite större bit banan. Då straffar hon oss genom att säga "nu vill inte jag vara med dig något mer!" och klampar iväg med arga steg och händerna i kors. Det kan ta en rejäl stund innan hon kommer tillbaka och tillåter oss att prata med henne.


*Hon är otroligt omtänksam och säger ofta "älskade lilla mamma". Flera gånger om dagen berättar hon innerligt hur mycket hon älskar oss och det är så fint!



Av EVL - 4 oktober 2016 07:23

Jag började skriva det här inlägget för en vecka sedan för att dämpa den här ångesten jag har över att jag inte dokumenterar något om barnen, livet, känslorna nu. Som vanligt kom jobb och stress ivägen men nu jädrar ska jag hinna färdigt. Jag tycker det blivit svårare att blogga för varje barn. Det var liksom enklare att sätta ord på sorg och kamp än vad det är att beskriva en helt vanlig vardag. Alla små små men ack så viktiga saker som händer varje dag som jag så gärna vill bevara för alltid men som sen bara glöms bort, usch jag får på riktigt panik över dom.


Vet inte hur många gånger i veckan vi säger till varandra "men åh kan dom det här nu?! Det måste vi skriva upp" och sen går timmarna och mamma-/pappahjärnan glömmer bort det redan samma dag. Sen har E inte alls samma behov av att bevara saker som jag har. Jag vill fota och skriva och filma medans han lever i nuet och känner sig rätt nöjd med det. Hade han hjälpt till hade det kanske varit enklare.


Och det är inte ens de stora sakerna som jag får ångest över, som att Elvis är superduktig på att prata och räkna och sjunga, utan de där mikrosakerna som kanske en liten min han brukar göra när han äter något han inte gillar eller hur han uttalar "tumme" som "bumme". Sådana saker! Jag är rädd att jag inte hinner/orkar/är smart nog att njuta och att memorera de här viktiga stunderna som faktiskt aldrigt kommer att komma tillbaka.


Jag jobbar 80% nu vilket såklart gör att jag ställer om till "work-mode" efter dagislämning. Eftersom min nya tjänst uppmuntrar till att jobba mer med mina intressen (som foto och illustration) så blir det även en del jobb utanför arbetstid och det tar också upp en del av mitt återstående 20%-iga "mamma-mode". Ska sanningen fram känner jag mig allt som oftast som en rätt dålig mamma. De här slitningarna och stressen som både jobb och hem skapar gör att jag har mindre tålamod, mindre ork osv. Det går ut över det mesta. Det känns som om jag har en ilska, en frustration på insidan som måste ut. Den har alltid funnits där och förr fick jag ut den genom kampsporten men nu finns inte tid för den längre. Jag tränar crossfit tre gånger i veckan men det är ju verkligen inte samma sak. Jag behöver helt enkelt slå ut det här. Igår när Elvis hade extra mycket närhetsbehov klängde han sig fast kring mina ben så att jag inte kunde röra mig, sen på kvällen/natten vägrade han sova och kastade ut saker från sängen, slängde vällingen och skrek så att han väckte A-V hela tiden. Jag hade på riktigt kunnat köra knytnäven genom väggen.


Ibland vet jag inte om jag är glad och nöjd eller ledsen och arg. Märkligt. Jag känner mig lika labil nu som under hormonbehandlingarna, fast på ett annat sätt. E jobbar mycket och kommer hem sent vilket såklart också spelar in. Jag känner mig ensam. Antagligen för att jag är mycket ensam. Jag har många fina ytliga vänner men få riktigt nära och det kanske är svårt att komma mig nära också.



För mina minnens skull:

Sen jag senast uppdaterade bloggen har vi flyttat ut Elvis spjälsäng till A-Vs sovrum och direkt började han sova om nätterna. Båda två somnade bättre och sov längre. Så skönt! Vi lägger dom 19 och så får de lyssna på ljudsagor tills de somnar. Runt 2 brukar han vakna och skrika efter välling men somnar direkt om när han fått en flaska.




Elvis 18 månader.


Vill lära sig allt. Han lär sig nya saker otroligt fort, även utan vår hjälp. Varje dag säger han nya saker eller sjunger nya sånger för oss. Han visar väldigt stort intresse för bokstäver och ord. Så fort vi säger något repeterar han det för sig själv som om han vill lägga det på minnet. Han övar på ord tills han kan uttala dom ordentligt. Redan innan han var 1 år och 3 månader var han som ett plåster på en burk med stenar som jag målat bokstäver på. Från början trodde jag att han ville stoppa dom i munnen, såsom han gjorde med alla andra leksaker, men det visade sig att han ville titta på dom. Vi satte oss ner och jag ljudade A, B, C osv och han repeterade glatt. Häromdagen hade han lärt sig siffror och pekade ut en etta och en två samtidigt som han sa "ett" och "å".


När vi går i trappor räknar han stegen och vi är uppe i nästan 20 nu. Han kan säga några engelska ord också som "apple" och "mjölk". Han säger meningar som "mamma, mera mjölk tack" och "titta ballongen där!" Hela tiden pratar han och gör sig förstådd. Han förstår verkligen allt vi säger åt honom också.

Konstnärlig. Han kan sjunga hela "lilla snigel" och "imse vimse spindel" med tillhörande gester. Den amerikanska (sjukt störiga) ramsan "daddy finger daddyfinger where are you..." kan han också. Han är inte så mycket för att sitta och titta på film eller youtube men är gärna med och dansar framför tv:n när det är musik på gång. Babblarna och Bollebompa är favoriterna och så fort jag ska sätta på tv:n ropar han "BOMPA!"


Det finns få saker som lockar honom så mycket som att få måla. Mina tavlor och penslar brukade ofta stå på golvet och så fort han hade chansen satt han vid dom och låtsades måla. Han håller upp leksaker mot möbler och väggar och låtsas måla även på dom. När vi väl tar fram färger och papper kan han sitta länge. Han beundrar tuberna med akrylfärger som jag har i en låda och vill gärna sitta och klämma på dom.


Busig! Han älskar att busa och skämtar gärna med oss vuxna. Om vi frågar honom om vad han heter så ljuger han oftast och skrattar. Han vet vad han inte för göra men gör det såklart ändå. Som att ta A-Vs saker, trycka in pappans böcker i bokhyllan eller att ta upp saker och kasta dom i golvet. Efter buset springer han allt han kan och säger "aj bajj" och hyttar med fingret.

Han jagar E genom huset för att killa honom och vill gärna bli jagad tillbaka. Han klättar upp på stolar och bord och öppnar lådor med husgeråd för att sätta dom på huvudet eller bara sprida dom över köksgolvet. Han gömmer sig bakom dörrar och står knäpptyst tills vi hittar honom.


Mammig. Han har en sån mammig period nu. Det är bara jag som gäller och han håller ständigt koll på mig. När han vaknar på natten vill han sova inte bara bredvid mig utan med sitt ansikte mot mitt ansikte och gärna vill han också hålla i min arm. Vänder jag mig om med ryggen mot honom börjar han grina och försöker vända på mig igen. Det är för det mesta jättemysigt men ibland när han låser fast mina ben så att jag inte kan gå någonstans kan jag få lite panik.


Kärt barn har många smeknamn. E har alltid haft en massa smeknamn till barnen. Elvis har hitills en hel drös och ibland kallar han sig själv något av dem. Han kallas: Pipis, lilleman-han-som-kan, lillman, trollman och tokman :)




Anna-Vera 4 år och 3 månader.



Påhittig. Hon bygger kojor överallt i huset. Plötsligt är alla soffkuddarna och täcken till sängarna försvunna. Då kan man hitta henne någonstans inkrupen i en koja skapad av täcken som hon lagt över bord, tröjor som bundits runt stolsben och kuddar som hon ställt upp mot sidorna för att skapa dörrar. Där inne sitter hon med sin lillebror och myser <3


Omtänksam. Hon leker gärna med Elvis och är mån om att han ska ha det bra. På dagis tyr han sig till henne och går iväg från mig endast när han får hålla hennes hand. Hon kollar till honom under dagen och ser till att han har det bra på dagis. Hemma så exkluderas han aldrig och hon anpassar sin lek efter honom. Ibland retas hon såklart och det är roligt att brottas med honom.


Ordningsam och strulig på samma gång. Hon har en sån förmåga att stöka till, men samtidigt vill hon ha nån sorts ordning. En sak som är stor för henne nu är att få ha koll på sina kläder. På kvällen innan sängen vill hon ta av sig själv och viker kläderna till en fin hög. Den högen ska sen ligga bredvid henne i sängen. Gärna under hennes vakande arm så att hon håller koll på den.


Teknisk. Hon har lärt sig det mesta som rör teknik hemma. Tv:n med alla appar och dosor är ingen match för henne och hon vill gärna sitta bänkad så länge hon bara kan framför tv:n. Nu på senare tid har vi satt stopp för youtube eftersom det finns så mycket märkligt där. Nu är det Netflix som gäller och hon älskar Marscha och Björn, Mr Bean och allt som har med superhjältar att göra.


Kärleksfull. Hon säger ofta att hon älskar oss och då hon inte försöker vara stortjej och oberoende så vill hon krypa upp i min famn och gosa. Många pussar och kramar blir det. Hoppas att hon aldrig tänker sluta med det.


Målar och skapar. Hon målar numera figurer och djur med detaljer på de rätta ställena. Småsaker som ögonfransar och näshål målar hon dit. Gärna människor, familjer. Det finns alltid en berättelse bakom varje bild hon gör. Varje födelsedagskort vi ger bort har en eller flera av hennes fina alster målade på sig.


A-V och kläderna. Det är en kamp varje dag det här med kläder. Hon är precis som sin moster var när det gäller det här. Först av allt ska hon prompt välja själv. Sen dissarhon alltid de första kläderna jag föreslår och har vi bråttom dissar hon exakt allt. Sen ska alla kläder vikas i armarna, även jackor. Ingenting får nudda händerna och hela det senaste halvåret har hon sprungit omkring med kläder som sett ut som stora simringar på armarna.


Snackar engelska. Båda barnen varvar svenskan med engelska. Elvis svarar "yes" eller "no" på mina frågor och kan även sjunga "Daddy finger daddy finger where are you? here I am here I am, how do you do?". Anna-Vera kan också detta och många fler engelska ord. Vi tränar varje dag och ofta upprepar jag ord på engelska, exempelvis när jag häller upp mjölk till dom eller städar upp.

Av EVL - 29 juli 2016 15:30

De sägs ju att barn och djur är mer mottagliga för spöken och för ett tag sedan trodde vi att kanske A-V hade besök i sitt rum. Hon hade en period där hon totalvägrade att sova i sitt rum. Varje nattning var fruktansvärd och hon bara skrek och hade panik. När vi frågade henne varför sa hon att det fanns monster där inne. Efter några månader med nattskräck som vi försökte bota med "sovspray", tända nattlampor och att "trolla bort monstren" så lugnade hon ner sig. Men det var riktigt jobbigt att se henne ha sån panik över att bara behöva vara på sitt rum.


Vi spekulerade i om hon verkligen hade något eller någon inne i sitt rum. Det finns många kända spökhus på vår gata och jag och E har varit med om en del vi har svårt att förklara. En gång innan barnen fanns satt vi i soffan och såg på tv. Då plötsligt var det någon som applåderade jättehögt från hallen, trots att det inte var någon där. En lampa har också lagat sig själv och tänd sig på natten när jag väntade A-V. Min syster har hört knackningar i väggen i källaren... 


Iaf så glömde vi bort tankarna på det övernaturliga när A-V äntligen började sova bra i sitt rum igen. Men nu är det problem med Elvis vid läggningarna och jag förstår honom! Det hela började för någon månad sedan då Elvis helt plötsligt inte lät oss lägga honom som vanligt. Han har alltid varit så lätt att lägga och vi behöver oftast bara stoppa om honom och sedan gå ut ur rummet. Men nu hade allt det ändrats. Han bara skrek och skrek och skrek tills han var alldeles svettig. Vi fick stå länge lutade över spjälsängen (som står inne i vårt sovrum) och hålla en hand på hans mage för att lugna...


Det var just det Emil gjorde för någon vecka sedan. Elvis skrek och var ledsen. Skulle inte sova. Jag satt nere i källaren vid datorn och A-V låg och sov på sitt rum. Då plötsligt säger någon högt och tydligt E´s namn i nacken på honom. Det var så tydligt att Elvis blev alldeles tyst och stum. E också såklart. Han blev fruktansvärt rädd. Men det blev värre. När han stelt vände sig om såg han att det stod en tunn skepnad på andra sidan rummet, vid hans sängsida. Som han beskriver såg det ut som en dam men något vitt över huvudet och något rött på framsidan kroppen. (Vi har inget rött i rummet och där han såg skepnaden hänger det blåa gardiner).


E kunde nästan inte andas och gick snabbt ut ur rummet men stannade utanför tröskeln. Han var tvungen att gå tillbaka för att se vad det var han tittat på. Så han backar in i rummet igen och ser då en skepnad som liksom sveper från sängsidan och över golvet in mot en spegel som vi har på väggen. Det är en gammal antik spegel som jag köpt på auktion för att det ser ut som spegeln ur "Snövit".


Dagen efter den där händelsen berättade vi om det här för ett kompispar. Vi satt ute på altanen och barnen lekte i ena hörnet. Ingen var i huset. Elvis klättrade upp på utesoffan och tittade in i huset genom fönstret. Plötsligt börjar han skrika och ropa "hej hej!" och "titta". Han vinkade och pekade in i vardagsrummet. I 10 minuter satt han nog där och log och hejjade mot någon där inne.


Varje gång Elvis lägger sig i vår säng på natten vill han ligga klistrad mot mig och han drar upp täcket över huvudet trots att det är jättevarmt nu på sommaren. Häromdagen hämtade jag upp honom kl 23 för att han vaknat och börjat skrika. När jag hade honom i famnen frågade jag vad som var fel och då pekade han mot hörnet där E sett någon stå :S


Två veckor efter den här händelsen satt jag i källaren och E var i vardagsrummet på övervåningen. Barnen sov äntligen. Så plötsligt hörde vi två höga smällar i golvet. När vi sprang ut till ett rum innanför hallen hade en tidning hoppat ner på golvet. Ett tjockt seriealbum som stått inklämd bland en massa andra tidningar högst upp på en hylla. Det var inte ens den tidningen som stått längst ut!



Flera gånger om dagen säger Elvis "mommo!" och pekar ut mot ingenting i huset. Han säger mommo till både sin egen och min mormor, alltså hans gammelmormor. Jag börjar därför tro att det är E´s farmor som han ser. När hon levde var hon liten och såg lite ut som Elvis gammelmormor...och eftersom någon nu kunde Es namn så utgår jag ifrån att det är någon E känner...om det inte följt med någon med spegeln som jag köpte. Oavsett så blir det intressant att höra om Elvis säger något mer om det nu när han börjar prata mer och mer. Det känns "sådär" att sova i vårt sovrum nu faktiskt.  



Elvis som

Av EVL - 29 juli 2016 09:42

Anna-Vera har nyss fyllt 4 år. Hon håller stolt upp fyra fingrar och vi pratar om att det snart är "en hel hand". Hon tycker att hon är stortjej och klarar det allra mest helt själv. Vill göra saker själv och ibland vill hon krypa ihop hos mig och vara så liten som en hjälplös bäbis. Jag njuter av båda stunderna.


Elvis fyller snart ett och ett halvt år, vår lilla stora grabb. Helt ofattbart att han då kommer att gå mot att vara tvååring. Det känns som igår som jag bar omkring honom i babyskyddet och han hade sin röda bäbismössa försiktigt snörad runt den lilla halsen. Samtidigt är det svårt att på riktigt komma ihåg hur det var när han var ny i världen. Det känns som om den perioden var så intensiv och så speciell att jag kanske inte hann njuta eller tänka efter. Jag glömde bort att bara vara i stunden helt enkelt. Tog inte lika mycket bilder eller filmade så som jag gjorde när A-V var liten. Nu när jag tänker efter har jag nog befunnit mig i en sorts "tidskris" en längre tid. Inte så konsitigt när jag tänker efter på vad som kan vara orsaken.


"Tvåbarnschocken" pratade man mycket om innan förlossningen och den upplevde vi verkligen sedan när vi väl var en familj på fyra. Vid tiden kring Elvis födelse skakades också både min och E´s släkter i grunden av saker som vi som par inte kunde påverka. Det är ju så... att man sällan kan påverka något själv. Det lär sig barnen just nu, att fastän viljan är så stark måste man ibland (oftast) vika sig för andra makter. Man får försöka acceptera och flyta med, eller gömma sig. Vi gjorde lite av båda.Det var en jobbig tid, som egentligen tog sin början redan när jag var i 6:e månaden då både farmor och farfar plötsligt gick bort. Det var starten på en period som jag nu efteråt ser tillbaka på som både mörk och ljus. Jag satt på deras begravningar och grät så ögonen var alldeles röda men var fortfarande i samma stund så levande och glad för Elvis som äntligen fanns där inom mig. Hjärtat kunde liksom samtidigt både rivas i tusen bitar och svämma över av lycka... Jag och E grät tillsammans ihopkurade i soffan över det som hände i hans familj samtidigt som vi myste med längtansmagen och kände lycka över det miraklet. Vi isolerade oss tillsammans från släkten och försökte koncentrera oss bara på det fina som äntligen skulle komma. Jag oroade mig för händelser i min egen släkt men försökte slå bort dom med gravidyoga och genom att köpa nya små bäbiskläder. Och så A-Vs trots som startade någon månad innan jag var beräknad...


Så när han äntligen kom hade vi inte så mycket energi över till varandra jag och E. Vi gled isär på ett sätt. Fast jag kan inte direkt förklara hur. Det var inte bra helt enkelt. Det var som en urladdning. Vi hade förändrats båda två på något sätt och behövde hitta tillbaka. Behövde acceptera varandra igen. För vi var båda helt andra människor nu än innan.Kanske var båda för upptagna med alla andra känslor än de som vi hade, eller såklart fortfarande HAR, för varandra.


Det var en underbar tid när lillebror kom men det var samtidigt oerhört påfrestande och därför känner jag att jag missat så mycket. Jag har liksom fått nån sort tidspanik när det gäller barnen. Allt har gått så fort och varit så intensivt att jag blivit apatisk. Det HAR funnits tid att dokumentera på bloggen och/eller i deras böcker men jag har inte gjort det. Jag har nästan fått panik av tanken att sätta mig och skriva ner allt för jag vill komma ihåg det som jag SER det. Som jag KÄNNER det i stunden och inte genom några ord. Jag vill STANNA tiden inte bara kunna drömma mig tillbaka. Jag känner en sån ångest över allt jag redan nu inte kommer ihåg och det jag snart kommer att glömma. Jag känner mig snuvad på den här första tiden och ju mer jag våndas över det ju mer tid förspiller jag på ångest istället för att njuta av det som är NU. Och så får jag panik över det och så går det runt och runt och runt.


Antar att det enda jag kan göra är att acceptera och flyta med. Acceptera att saker och ting går vidare och förändras. Människor kommer och går. Barn blir större och alla åldrar är underbara. E är inte statisk. Jag är inte statisk.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se