EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - 10 februari 2022 15:51

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade sig plötsligt och Bullen gjorde inga seriösa rymningsförsök. Jag tränade på som vanligt med förvärkarna. Mest armar och rygg såklart och det gick inte fort, men jag kände mig stark.

 


På BF-dagen den 17:e November hade vi tid hos barnmorskan Caroline. Emil kunde följa med för andra gången denna graviditet (pga Covid) och det var så fint att han fick chansen att göra det iaf några gånger. 

Vi samtalde lite om hur det kändes i kroppen. Jag sa att jag hade mycket förvärkar och kanske att en liten bit av slemproppen börjat gå. Caroline sa glatt "ojoj nu kan det ske närsom. Ni kanske får barn idag tom". Vi lyssnade på Bullen och mätte magen. Hon snabbade sig eftersom jag knappt kunde ligga på rygg utan att vilja svimma. Innan vi gick pratade vi igen om förlossningen. Vad vi hade för önskemål osv. Jag sa att det enda som är viktigt är att de vet att jag blött väldigt mycket de andra två gångerna samt att jag vill hinna ta EDA innan det är för sent. Och att jag inte ville föda liggandes på rygg. Resten fick gå som det ville. Jag tänkte flyta med.


Vi fick ett papper med information om vad man skulle göra om graviditeten fortgick efter en vecka efter bf. Då skulle Bullen bli vräkt mha igångsättning. Det kändes supermärkligt att ha ett slutdatum! och det var verkligen en läskig tanke att kanske bli igångsatt. Allt jag hört om det är att det blir intensivt och kanske ett snabbare och ondare förlopp än om man kommer igång av sig själv. Vi skulle iaf ringa ett nr kl 8 den 25:e November om Bullen inte kommit då. Jag tänkte aldrig att det skulle bli så.


       


Jag firade bf med ett gympass. Precis som med Elvis så kände jag mig inte klar. Jag längtade inte intensitvt till förlossningen och att det skulle vara över. Det kändes snarare lite ledsamt att det snart skulle vara över, krämpor till trots. Jag gillar mig själv mycket mer när jag är gravid och det är så fint att få bära ett barn. Verkligen så speciellt.

 

 



Dagarna kom och gick. Vi hann med att plocka undan studsmattan och utemöblerna från gården, baka lussekatter att fylla frysen. Jag jobbade på som vanligt hemifrån, och tog kaffepauserna i soffan. Hade sagt att jag skulle jobba fram till bf den 17:e November men eftersom allt var fortsatt så lugnt så fick dagarna bara gå. Det kändes overkligt att det skulle komma en bäbis. Tittade ofta på vagnen och förlossningsväskan som stod i hörnet i vardagsrummet och tänkte att det aldrig skulle bli dags att använda dom.

 

 

 

Anna-Vera gav mig sin amulett som hon köpt för egna pengar och sa att den skulle ge mig kraft inför förlossningen. Så himla fint. Den fick hänga runt halsen tills Bullen kom ut och den gav mig verkligen kraft.


Tillslut närmare sig den 25:e med stormsteg och jag började inse att det kanske skulle bli igångsättning ändå. Fastän jag ville ha kvar Bullen så länge som möjligt försökte jag få värkarna att komma igång av sig själv. Jag åkte till Ikea och sprang omkring där (eller ja sprang och sprang. Jag vaggade snabbt och fick stanna ibland pga att det gjorde så ont i fogarna) samt tog raska promenader med Emil.

   

Pustar ut efter Ikea. Jag och en liten tant satt tysta vid samma bort och fikade. Imorgon skulle det bli igångsättning om Bullen inte plötsligt fick för sig att ta sig ut på egen hand.


Telefonen var smockfull med filmer av stormagen och Bullens rörelser för jag ville så desperat ha kvar det. På kvällen köpte vi godis och såg en film i bion. Jag bar de tunga kassarna från affären och hoppade med dom i handen ute på parkeringen för att locka igång något...men så tillslut var det bara timmar kvar innan den 25:e och jag låg i sängen och hade ångest. Kl 8 skulle jag behöva ringa för att få en tid för igångsättning. Så overkligt, och det kändes som om jag inte hade någon kontroll alls över situationen.


 

På morgonen tog min mamma barnen till skolan och jag och Emil vankade nervösa omkring i huset. Hjärtat nästan flimmrade i bröstet kändes det som. Eftersom jag inte hade några värkar så kändes det liksom ännu mer overkligt att det skulle vara dags nu. Mamma kom tillbaka lite senare med sin dator för att jobba hemifrån oss och för att kunna sova här med barnen om det behövdes. Klockan slog 8 och nervös som tusan ringde jag numret på lappen som gick till specialistmödravården på sjukhuset. En trevlig och varm kvinna svarade och tog mina uppgifter. Till vår förvåning var det helt fullt på förlossningen och de kunde inte ge mig en tid idag men hon ville ändå kolla hur Bullen mådde med CTG och även göra en hinnsvepning. Vi fick en tid lite senare på dagen för detta. Vilket antiklimax :D Jag blev glad för att få lite mer tid och kanske skulle kroppen komma igång av sig själv efter en svepning. Den kanske bara behövde en liten knuff i rätt riktning?

Av EVL - 15 december 2021 19:53

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det var tungt och Bullen låg så högt upp i magen att jag ofta hade svårt att andas och fick trycka undan den lilla stjärten som tryckte mot mitt revben... men jag ville inte att det skulle ta slut.


Med två dagar kvar till bf åkte jag in till jobbet och bjöd på tårta i tron om att det bara var några dagar kvar. De andra barnen kom på bf +3 så tanken fanns inte ens på att gå över så mycket mer än så.

Jag passade på att tömma mitt gamla kontor på saker osv. Kommer ihåg att det gjorde förbannat ont i fogarna att gå och jag hade ett stort tryck neråt. Tänkte flera gånger att springet i trappen på kontoret kanske skulle sätta igång något.

 


Dagarna gick och även bf-dagen. Jag och Emil gick tillammans till det allra sista barnmorsebesöket. Där såg allt bra ut som vanligt. Bullen låg ruckbar ganska långt upp och alla värden var toppen. BM gav oss ett papper med information på hur vi skulle göra om ingen bäbis dykt upp efter en vecka men sa att det nog hänt innan dess. Det var lite vemodigt att det var sista gången hos barnmorskan. Såhär med tredje barnet är det verkligen inte så många besök. Inte alls som när man skulle få sitt första barn.

     

 

Jag körde ett gympass på kvällen.

 


Jag fortsatte att jobba hemifrån soffan eftersom inget ändå hände. Dagarna kom och gick. Snön kom och la sig överallt. Jag och barnen bakade lussekatter och la flera påsar i frysen. A-V gav mig sitt vikingasmycke som lyckoamulett inför förlossningen. Elvis tjatade varje dag om att jag skulle släppa ut bäbisen. Jag hann med fler gympass och det var fullmåne i flera nätter i rad.

     

Vårt badrum hann äntligen bli färdigt!

 


Tillslut insåg jag att det nog kanske skulle bli igångsättning och det gjorde mig både rädd och ledsen. Jag hade nästan bara hört dåliga saker om att bli igångsatt. Att förlossningen blir mer intensiv och att det gör ondare. Det var svårt att sova ju närmare vräkningsdatum vi kom. Hade Bullen inte kommit ut innan den 25:e skulle jag ringa specialistmödravården för att få en tid.

Av EVL - 15 november 2021 09:18

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons värme för att kunna sova till morgonen.


Bullen ligger som vanligt superhögt upp i magen. En rumpa trycker något så ofantligt mycket under mina revben och det gör ont och är svårt att andas. Det trycker också bakåt högt upp på ryggen. Jag tar sats för att i fyra steg vända på storkroppen och lägga gravidkudden (A-Vs stora gamla leksakshaj) mellan mig och två höga kuddar så att jag hamnar på min vänstersida istället. Jag kilar in min högerhand mellan Bullens rumpa och mitt revben och tvingar ner hen lite i magen. Det lättar trycket för stunden men snart vaknar jag igen av att det gör ont. Så pågår det tills vår klocka ringer och det är dags att kliva upp. Det är måndag idag och barnen ska till skolan. De sitter som små zombies i soffan med ruffsigt hår och jag ligger bredvid och påminner om att äta upp mackan ca 500 gånger "annars hinner ni inte med nån frukost innan vi åker". Jag äter en macka och försöker hitta en ställning i soffan där det inte gör ont i revbenen. Det går inte.


A-V som tycker det är jättejobbigt att kanske komma för sent frågar flera gånger om hennes schema under dagen. Vi kommer på tillsammans att det är gympa idag och jag får lufsa bort för att försöka hitta några kläder till henne. Elvis spiller ut mjölk från flingorna på mattan i tv-rummet och sprayflaskan med rengöringsmedel får åka fram. Jag har mina vanliga gravidkläder på mig. Har inte orkat köpa en massa olika denna gång. Det går ändå så himla fort. 40 veckor på ca 20! Ett par noppiga mjukisbyxor som sitter dåligt i rumpan och en svart tajt tröja som fått töjas ut samtidigt som magen växt. Det får räcka. Jo, ett par mammajeans med extra stretch har jag också men de är reserverade till när jag måste till kontoret eller som idag då det är utvecklingssamtal för A-V på eftermiddagen.


När jag fått iväg barnen till skolan åker jag hem till datorn och startar upp ett morgonmöte med gruppen. Hela tiden får jag korrigera hur jag sitter för det trycker på högt upp bak i ryggen och mot revbenen. Det blir svårt att andas ibland och jag blir lite snurrig. När mötet är slut lägger jag mig i soffan och trycker tillbaka den lilla rumpan. Jag känner hur Bullen vaknar och ger mig de där första morgonkickarna. Jag säger god morgon och smeker utanpå det lilla knät eller foten. Jag undrar om du där inne tycker om att jag gosar på dig utanpå magen eller om du tycker att det är irriterande. Undrar hur du är. Fattar inte att jag snart ska få veta. Allt är så overkligt.


Vi satte igång med en badrumsrenovering innan sommaren som skulle varit färdigt för länge sedan. Istället får vi spendera veckorna med att jaga hantverkare som smiter undan. Hade allt gått som planerat hade vi kunnat bada tillsammans Bullen och jag men nu står badkaret i ett stort paket i hallen. Tillsammans med all annan inredning. Skötbort och vagn och babyskydd har fått stå i matrummet sen flera månader tillbaka. Idag skulle de komma och kakla men det verkar inte som om de håller det de lovat idag heller. E är orolig för hans 10 dagar tillsammans med oss. Att de inte ska få bli sådär fridfulla och mysiga som vi vill och föreställer oss.


Jag varvar datorstolen med att ligga i soffan. Mår illa av smaken i munnen. Saliven liksom. Det och värmekänsligheten i pannan är det gravidsymptom som bestått genom alla veckor. Jag roterar flera gånger i soffan men hittar ingen skön ställning. Varje gång jag ställer mig upp för att gå hugger det till i bäckenet och det känns som små knivar som skär neråt mot underlivet. Jag vet att det känns så när bäbisen fixerar sig men nu är det tydligt att det finns mycket plats där inne åt Bullen och hen åker liksom lite upp och ner som den vill. Jag känner kickar både neråt och uppåt samtidigt. Ibland kickar hen åt sidorna så att magen blir bred istället. Då kan jag liksom klämma tillbaka den till vanlig storlek igen. 


Huden längst upp på magen är så spänt att det känns som små små stick och hugg när jag drar handen där Jag lokaliserar den lilla rumpan med ena handflatan och trycker till lite. Får en kick av en fot eller ett knä under min andra hand. Det är så mysigt med vår lilla konversation. Jag kommer verkligen att sakna att ha Bullen med mig hela tiden. Fastän det gör så ont och att kvällarna oftast består av mycket sammandragningar och lite mensvärkskänsla så vill jag inte att det ska dra igång. Speciellt inte om det är sista gången jag får uppleva detta. 


Av EVL - 2 november 2021 11:34

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.


Sommaren kom och gick och magen och Bullen i den växte. Pga pandemin fick inte E vara med på RUL men jag hade en supermysig barnmorska som tog sig tid och filmade en massa som jag sen kunde skicka till E på jobbet. Han fick gå iväg till ett hörn och gråta en skvätt. Måste vara jobbigt att inte få vara med.


Jag har fortsattt med träningen genom hela graviditeten och tom blivit starkare (i armarna). Det var otroligt jobbigt i början då tröttheten och illamåendet gjorde mig galen men mellan kanske vecka 14-32 har varit toppen. Efter det började småkrämpor som foglossning smyga sig på. Den där bekanta känslan av att inte riktigt sitta ihop mellan benen. När jag sov på natten (med en stor haj mellan benen som jag snott av A-V) och skulle vända på mig kunde bäckenet knäcka till som ett högt pistolskott. Numera är jag van att hålla ihop knäna och vända mig långsamt i liksom fyra omgångar.



Vecka 38:


Precis som med de andra barnen i magen kan jag inte sova så bra på min vänstra sida. På en gång börjar magen (magsäcken?) låta och jag måste liksom rapa :D Kommer ni ihåg en sån där leksak man hade när man var liten? En stav liksom som lät roligt när man vände den åt olika håll? Exakt så låter kroppen när jag ligger på vänster sida. Har också haft nätter med EXTREM halsbränna då jag fått halsat minst tre samarin pga detta och sen sovit sittandes.


Efter vecka 30 blev det svårt att ligga på rygg och en gång höll jag på att svimma inne hos barnmorskan. Från den veckan har jag också haft stark känsla av andnöd och många kvällar har jag stått på alla fyra i soffan och haft panik över att inte få tillräckligt med luft. BM har förklarat att pga att jag fött två barn förut så finns det mycket plats i bäckenet. Bullen ligger liksom som hen vill och det är, precis som med de andra två, gärna precis under höger revben. Jag känner små hälar eller fötter eller knän som drar på insidan av min vänstra och högra sida. När de är där tar jag tag i dom och gosar med dom. Får nästan panik av att inte få känna detta sen. Det är verkligen magiskt.


Jag känner ingen pepp inför förlossningen vilket gör mig ledsen och lite rädd. Med Elvis var jag superpeppad, även om jag gärna hade varit gravid lite längre än bf+3. Nu är jag mest orolig. Vet inte om det beror på att jag tyckte det var rätt traumatiskt på slutet när jag snurrade bort i lustgasen som jag inte ville ha och sen slutade det inte blöda förens en läkare kom in och körde upp hela näven i livmodern. För att förbereda mig går jag på gravidyoga med Therese precis som förra gången och det har hjälpt mycket. E är mer beredd att vara ett stöd för mig denna gång även om det blir som sist att jag sluter mig och vill vara ifred.


Ett tag trodde BM att Bullen vänt sig med huvudet uppåt och jag fick ett ultraljud för att utesluta säte. Det var första gången som jag kände att jag ändå ville föda vaginalt och skulle bli ledsen om det inte blev så. Det var en fin känsla fastän jag var orolig. Som tur var såg vi direkt en liten, eller rätt så stor, Bulle som låg och sög på sin stortå med huvudet neråt i mitt bäcken. Stortån var 1cm (!!!). Vi hade tur med barnmorskan även denna gång och E fick följa med in. Det var första gången sedan det tidiga ultraljudet som han fick se sitt barn. 


Vi håller på att renovera vårt stora badrum på övervåningen och det har varit ett evighetsprojekt verkligen. Alla toaletter har blivit berörda och allt vatten i hela huset har dragits om. Har knappt fått bada någonting alls under graviditeten och det är ledsamt. Badkaret står i hallen nu i kartong :( Istället får jag duscha ofta. Varje gång sjunger jag mormors låt "I min blommiga blå krinolin" för Bullen, precis som jag brukade göra med de andra barnen när jag väntade dom.


Bullen är superaktiv i magen i omgångar. Jag säger godmorgon när jag känner att hen vaknar runt frukost och så smeker jag magen och myser med de kroppsdelar som sticker upp. Hen rotererar rätt ofta ner mot ligamenten i bäckenet nu och jag känner fladdret av små händer där nere. Ovanför naveln sticker rumpan ofta ut. Bullen verkar vig för hen kan sträcka ut sig så att det blir två små bullar stora som en fot eller knä långt ut mot min högra och vänstra sida samtidigt.


Allt är klart här hemma (förutom badrummet då) och det känns så märkligt att ha en barnvagn och skötbord igen. Det är svårare för oss att förstå att det kommer ett barn denna gång. Men SÅ underbart.


Magen är stor och trycker på väldigt. Det känns som om jag ska sprängas ibland. Naveln har varit utplånad några veckor och nu börjar den nästan puta utåt istället. Jag går omkring i mjukisbyxor eller ett par superstretchiga tajts här hemma. När jag måste till kontoret (varje tisdag och torsdag) så har jag ett par gravidbyxor och två tröjor jag får varva med. De sitter åt och gör mig svimfärdig varje gång. Tror inte jag varit på kontoret en gång utan att känna panik över att jag kanske svimmar. Svetten har runnit längst ryggen och jag har fått stänga dörren till kontoret och lägga huvudet mellan benen ett tag.


Några gånger har jag trott att det varit dags. Senast natten till lördag denna vecka 38. Magen har kajkat ur och svidigt/värkt osv och i lördags hade jag också en konstant molande mensvärk. Försökte klocka dom för att se om det gick men utan framgång. Jag tog det lugnt med träningen i några dagar och det har lugnat ner sig. Vill verkligen inte föda tidigt. Även om Bullen är färdigbakad där inne nu. Jag vill ha kvar det magiska vi har tillsammans ett tag till.


Mina cravings är och har varit:

Iskallt vatten med is i. Sen knaprar jag i mig isen när den smält lite. Har alltid ett gäng isbitar på g i frysen.


Sura äpplen, helst Aroma.


Iskalla morötter.


Yoggi med körsbärssmak.


Riskakor med ostsmak.


Nu på slutet - Julmust! OMG

Av EVL - 4 maj 2021 16:00

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden.

När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller vad det är så att magen får en stenhårt kul på höger eller vänster sida.


Jag hade inskrivningssamtal förra veckan och eftersom jag är 35 fick vi erbjudande om KUB vilket vi såklart tog. Jag lämnade blodprov samma dag och imorgon den 5/5 är det dags för ultraljud. Det ska bli spännande men också lite läskigt. Vad gör man om man får ett jättedåligt värde? Tänk om något är fel där inne? Det uppdagades att jag behövde järn också så det äter jag nu. Och sisådär 700 plommon om dagen :S


Jag fryser och svettas något så otroligt hela tiden. På natten när vi ska sova är det som om någon slår på en knapp och jag känner hur hela jag börjar koka.

Av EVL - 4 maj 2021 15:35

Har inte orkat uppdatera här alls. Vecka 8-11 har varit som en lång infuensa och magsjuka på samma gång. Som tur är har jag inte behövt kräkas men det har varit nära. Jag har gått mellan jobbdatorn och sängen hela dagarna men som av ett under har jag lyckats träna ändå. Så fort jag får upp pulsen försvinner illamåendet ett tag vilket är så skönt.


Såhär mådde jag:

Runt vecka 7-8 märkte jag att magen sväller upp väldigt på kvällen. 

Förstoppad och kissnödig jämt.

Jag tänker på mat hela tiden och blir så galet hungrig under dagen.

Mår illa när jag inte ätit och sen direkt efter att jag ätit.

Ont i brösten och de är större och tyngre.

Väldigt ont i huvudet av värme. Klarar inte av varma drycker alls. Te eller kaffe lockar absolut inte.

Inga direkta cravings bara hungrig på ALLT hela tiden.

Och törstig!


Av EVL - 1 april 2021 08:23

Igår hade jag min första riktiga gravidcraving tror jag. Innan dess har jag varit sugen på saker som stillar illamåendet och inte direkt det här "måste ha!". Av alla saker man kan bli sugen på så var jag bara tvungen att ha potatissallad, rostad lök och rostbiff. Märkligt när man slutat äta kött för några år sedan :D


Eftersom våra barn är rätt stora nu, 6 och 8, blir detta barn en sladdis på ett sätt. Vi har disskuterat det där mycket här hemma och det finns lite olika definitioner på vad en sladdis är. På finlandssvenska kallas man tydligen för "skrapebulla" efter den lilla bullen som blir gjord av resterna i skålen när de andra bullarna redan är gräddade. Lite hemskt men ändå lite gulligt. Bäbisen i magen fick arbetsnamnet Bulllen.


Av EVL - 1 april 2021 08:12

Det var flera veckor sedan plusset nu men jag har inte orkat skriva något pga en extrem trötthet. Mycket mycket värre än med de andra barnen. Och illamåendet, uscha. Välkomna känslor men de slår ut hela mig.


Såhär ser mina dagar ut nu (tack gode gud för att att jag jobbar hemifrån i dessa tider):

Vaknar och startar datorn, jobbar till 9,30-fikat då jag sover i en halvtimme, jobbar till luchen, sover i minst en timme, jobbar till fikat om jag kan, sover en halvtimme, hämtar barnen, sover en stund, gör middag och försöker äta, sover tills Emil kommer hem. 


Vi fick en tid för första ultraljud den 15 April. Kliniken ville ha ett tidigare VUL men påsken kom emellan tyvärr. Det känns som en evighet tills dess verkligen. På det sättet är det skönt att jag mår så himla illa och är så trött. Det gör det lättare att våga tro att allt är bra där inne i magen.


Gravidkroppen vecka 6-7

Väldigt illamående nästan hela tiden. Speciellt om jag inte ätit på ett litet tag.

Blir otroligt hungrig snabbt efter att jag ätit. Sånt där sug från magsäcken som om man var under svält.

När jag tränar blir jag fruktansvärt varm direkt och får dricka mängder med vatten. Blir också mycket mer flåsig och tycker jag känner mig svagare.

Sover flera timmar om dagen. Orkar bara var uppe korta perioder.

Har ständigt huvudvärk mellan ögonen och pannan är känslig för värme och kyla precis som med Elvis.

Brösten gör jätteont att ta på utanpå bh:n. Bröstvårtorna har blivit lite större och gör ont att ta på.

Det trycker och svider i livmodern. Jag kan liksom känna att det växer på något sätt. Det är för det mesta inte alls att förväxla med mensvärk, även om jag haft dagar och nätter med såna attacker också.


Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards