EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - Onsdag 14 nov 09:26

A-V:

Igår efter skolan blev du plötsligt sur. Ingen vet varför, inte ens du tror jag. Du surade länge och ville inte gå in genom dörren. Väl inne sprang du till ditt rum och gömde dig under stolen med alla gosedjur. Jag satte Elvis i badkaret och gick in till ditt rum. Drog fram dig och satte dig i mitt knä. Så satt vi tyst länge medans jag smekte dig på ryggen. Tillslut slog du armarna om mig och kramade mig hårt. Du tror att jag inte förstår hur du känner med det gör jag. Ibland blir man ledsen eller sur och man måste inte alltid veta varför. Ibland behöver man bara en kram. Vi kramades länge länge i tystnad. Sen gick du och badade.


Oj vad jobbigt det är att ta sig upp på morgonen när det är så mörkt. När klockan ringde släpade jag mig in till dig och la mig hos dig några minuter. Det slog mig hur lång du blivit. Men du luktar fortfarande som min lilla bäbis. Önskar att jag kunde stannat tiden där bredvid dig. När jag fick upp dig ur sängen såg jag att du nogrannt valt ut dagens kläder. De låg prydligt på skrivbordet. Du lärde dig vika så fint när du var fyra och sedan dess har du tyckt om att göra små högar av dina kläder lite här och där.


Du åt frukost medans jag duschade. Jag hämtade upp din overall och bad dig prova om den fortfarande passade. Det gjorde den precis. Du hade den på dig medans jag satte upp ditt hår (alltid i hästsvans nuförtiden) och borstade dina tänder. Jag berättade att Moa, Elsas mamma, hade sms:at mig igår och frågat om du ville följa med Elsa hem nästa torsdag. Den allra första gången du går hem till en kompis själv. Jag var osäker på om du ville det. Ibland blir du osäker vid nya saker. Men dina ögon lyste upp och jag blev så lättad över att du blev så glad. Du sprang direkt in till mitt sovrum där Elvis sov på min sida och ville berätta för honom. "Elvis! Elsas mamma som känner mig sen jag var bäbis i magen vill att jag ska komma och leka med Elsa!!"


Tänk att Moa och jag satt tillsammans på föräldrautbildning för så länge sedan (fast det känns som igår) och nu ska ni snart leka ihop efter skolan...


Du följde med Elvis in till förskolan och kramade fröken Lena. Du håller alltid lillebrors hand när vi är ute och du känner ett sånt ansvar över honom. Det är fint. I bilen på väg till skolan frågade du när Elvis fyller år och jag svarade att han fyller i februari. Vi spenderade resten av resan med att prata om vad A-V skulle kunna ge honom i present. Vi kom fram till att han gillar Babblarna, Schlappy, musik och blommor (han älskar att plocka och ge mig blommor). Du vill ge honom en krukväxt till hans rum. En ros tyckte du blev bäst.




Elvis:

Du vaknade tidigt och ropade på mig. "Mamma! Jag vill ha dig". Svårt att låta dig ligga kvar då. Du kom intultande med kudden under armen och jag lät dig ta min plats i sängen. Jag sov ett tag i din säng tills larmet på väckarklockan började tjuta.


A-V och jag gjorde iordning oss och när det var din tur att vakna sa du direkt "vill ha kontrollen". Du ville se på youtube. Det är fantastiskt egentligen hur fort du lärt dig all teknik hemma. För att slippa skrik så fick du se ett tag medans jag tog på dig kläderna. A-V stod bredid och berättade om Elsa och lekplanerna. Du lyssnade uppmärksamt. A-V är för det mesta den bästa du vet. Och det är det bästa jag vet.


Du pussade en massa luftpussar mot mig inifrån dagiset och jag pussade och vinkade tillbaka. Så himla fin i dina gröna byxor och din rosa tröja och ditt spretiga hår. Det gör ont att titta på dig ibland för jag älsar dig så mycket.

ANNONS
Av EVL - Onsdag 14 nov 09:12

Elvis:

Idag var första dagen på förskola för dig på över två veckor. Jag har hållit dig därifrån pga att det gått magsjuka så länge. Du har fått hänga med mig på jobbet istället och det har varit så himla mysigt. Du fick ett eget litet bord och vi åt frukost ihop vid datorn. Du satt snällt med i-pad:en och på luncherna myste vi med mormor och Pia. När jag berättade att det var dags för förskolan igen började du gråta och ville vara med mig. Det gjorde så ont i hjärtat och jag ville så gärna bara ta med dig. Både för att jag älskar när du är med men också för att jag hade ångest över att lämna dig bland bacillerna.


Som tur var gick det bra att lämna. Du och jag bytte luftpussar genom fönsterrutan och jag formade stora hjärtan med händerna medans jag hoppade högt för att göra dom så stora som möjligt. Det kändes bra att du skulle få leka med dina kompisar.


På eftermiddagen hämtade jag dig och då spelade du spel med Sinicka och dina kompisar. Du följde snällt med när jag sa att vi skulle hämta syrran. Det är så mysigt att du vill vara med henne hela tiden. Vi tog bilen till skolan och du ville som vanligt balansera på cementkanten till rabatterna och gå själv i trappen.


När jag frågade vad ni ville ha till middag svarade ni som vanligt pannkakor och det fick ni. Medans ni badade bubbelbad gjorde jag amerikanska pannkakor med rivet äpple och kanel. Du hann precis vara med och vända de sista i pannan innan mormor kom och det var dags att äta. Du åt många med lingonsylt och mjölk. Alla spillde på kläderna och det blev ombyte innan mormor tog med er till A-Vs körträning. Du och mormor tog med en påse böcker att läsa medans ni väntade.


A-V:

När jag hämtade dig från förskoleklassen skulle du som vanligt krama alla kompisar innan du gick. Både gamla och nya vänner. Och den stora killen som gör sin praktik hos er klass. Ni har ett eget litet språk med varandra och han verkar väldigt glad i dig. Du är som vanligt älskad av alla pga att du är så snäll och omtänksam. Jag förstår inte riktigt vart du får allt ifrån. Man behöver aldrig lära dig något, du bara vet. Härom veckan när jag skulle hämta dig så presenterade du mig och lillebror inför dina vänner och dina lärare. Du säger alltid tack för maten och plockar undan efter dig. Du lägger tvätten där den ska vara och bäddar din säng utan att jag behöver säga till.


Varje tisdag kommer mormor för att vara med er så att jag och pappa kan träna tillsammans. Ni äter ihop hemma hos oss och sen åker ni till kören. Du tycker det är så mysigt att sjunga. Väl hemma läser mormor en massa böcker för er och turas om att ligga lite och kramas med er i er säng. Men först busar ni och sjunger och lekar jagis. Hon är helt otrolig eran mormor.

ANNONS
Av EVL - Onsdag 14 nov 08:57

Till Elvis:

Idag var det din lediga måndag tillsammans med pappa. Du och A-V hade spenderat helgen tillsammans med Pelle och mormor (lekt på Leos, gått på teater och myst hos gammelmormor på hennes nya hem) så du var supertrött. Du hade inte ens vaknat för att krypa ner hos mig på natten. Jag och A-V lyckades göra oss iordning utan att du piggnade till.


Runt 9 hade du gått upp från din säng och letat efter syrran. Du ropade efter henne överallt och gick ut i hallen där du fick se stolen jag hämtat hem från gammelmormors lägenhet kvällen innan. Hon har flyttat till ett hem nu och vi delar upp hennes saker <3 Du blev alldeles förskräckt och rusade in till pappa som fortfarande sov och ropade "De har stökat i gammelmormors lägenhet!! Stolen står i hallen!"


Du är så mån om din bästa vän. Hoppas du får ha henne i ditt liv länge till.


Pappa och du har börjat kolla på spökhistorier för barn och du är särskilt intresserad (och lite rädd) för dockan slappy (eller schlappy som du säger). Det är en buktalardocka från Goose bumps. Ni satt och myste tillsammans i soffan och tittade ett bra tag. Efter det gick ni till lekparken nedanför huset.


På kvällen när jag kom hem från jobbet tog jag med dig på affären medans pappa och A-V åkte på cirkusskola. Vi köpte munkar som du pekade ut och en klämmis som du ville ha, sen åkte vi hem och slog in paket, tände ljus och gjorde saft och kaffe för att överaska pappa. Vi firade honom på fars dag en dag i efterskott eftersom vi var hos morfar dagen innan. Pappa blev jätteglad för Star Wars legot men mest glad över det fina kort du målat till honom.



Till Anna-Vera:

Du har blivit så stor nu när du går i förskoleklass och det påpekar du nästan varje dag. Du ställer dig på tårna och säger "mamma, kolla vad mycket jag växt! Jag är mycket större nu".


Varje morgon är du supertrött men du bråkar ändå sällan om kläderna nu för tiden. Du tar snällt på dig de plagg du valt ut dagen innan och sen äter du frukost själv i köket medans jag duschar. Denna måndagen tittade du i alla leksaksjultidningar vi fått och för första gången kan du nu skriva av och ner de leksaker du önskar dig. Din första egengjorda önskelista <3


Du är också superduktig på att måla av saker och du lägger mycket tid på att få till detaljerna rätt. Ofta när jag hämtar dig från förskoleklassen sitter du och målar eller pysslar. Jag är så glad att du är kreativ.


Pappa och Elvis hämtade dig från skolan och ni två fick sitta och titta lite på tv för att varva ner. Det blir oftast lite bråk nuförtiden om vad ni ska se på. Du vill se barnprogram för lite äldre barn medans Elvis helst vill kolla på tecknade mr Bean eller det där lilla trollet som jag alltid glömmer namnet på.


Väl på cirkusskolan insåg du att ingen av dina vanliga vänner var där och du vägrade vara med på det mesta, inte ens uppvärmningen. Du har så svårt att vara med om det är tal om tävling eller om du måste göra något du inte gjort förut.

Av EVL - Måndag 6 aug 10:32

Jag jobbar och E som alltid är ledig på måndagar skickade iväg barnen till mormorn för en veckas bus och mys. Tror alla i familjen har längtat efter just den här veckan :) och fastän jag jobbar som vanligt så känner jag i kroppen att jag har mer tid på dygnet. Inga fasta tider att passa denna veckan.


Elvis kommer alltid in till mig på natten. Samma tid varje natt och med kudden eller Bobbo från Babblarna under armen. Vi säger inget till varandra. Jag bara lyfter på täcket och så rullar han ihop sig till en liten boll och trycker sig mot mig. Jag snusar honom alltid i nacken och pussar honom på kinden. Ligger kvar tills han blivit varm och puttar bort mig. Då går jag upp och tar hans lilla säng istället. Jag klarar inte av att sova trångt men skulle ändå inte vilja vara utan den där lilla outtalade stunden vi får varje natt. Jag kommer nog att sakna den lite denna veckan.


A-V är väldigt fokuserad på att hon växer och blir större för varje dag. Hon kommenterar att hon nu når si och så högt upp vid handfatet eller att hon når ner med benen till golvet om hon sitter längst ut på soffan. Hon sätter handflatan mot huvudet och markerar hur lång hon är idag och sedan hur lång hon var igår :) A-V sover oftast kvar i sin egen säng men då och då hittar jag henne sovandes skavfötters med mig. Något som lever kvar sedan Elvis var bäbis och hon fick lära sig att sova där nere om hon skulle få plats. Hon är så lång nu att hon kan sparka mig i huvudet istället för, som då, rakt i skrevet.


Ikväll blir det dubbeldate och minigolf, sen kanske något glas vin innan sängen. Märkligt att man glömmer så fort hur det var att ha all tid i världen.


 

Av EVL - Måndag 30 juli 12:31

Vi har länge sagt att vi önskar oss tre barn. Det var faktiskt också planen, att efter Elvis påbörja en ny ivf när han var kring 2-3 år. Men då båda mått dåligt och vardagen med två barn varit nog så tuff har vi hela tiden skjutit upp det till framtiden. Flera saker har gjort mig osäker. Bla tanken på om jag verkligen räcker till till tre barn. Oron för om VI räcker till för varandra med tre barn. Tanken på att sluta träna så hårt gör mig också orolig för det är en av de sakerna som bidrar till mitt mående. Mamma har alltid sagt att två barn är "optimalt" och "tänk på att du fått två friska barn och tänk om ett tredje inte är det".


Samtidigt så känner jag ändå att kroppen längtar lite. Eller är det någon slags ålderskris eller mitt sentimentala inre som längtar tillbaka till att ha en liten bäbis en sista gång?


Vi har absolut inte lagt ner tanken. Den ligger bara på is. Vi förbereder oss mentalt kan man säga. Ingen av oss vet hur vi skulle må av att försöka på egen väg. Hur snabbt skulle det bli jobbigt?


Vi vet inte hur mycket pengar vi har att lägga på ev försök eller hur mycket det skulle slita på den familj vi redan har. Det stör mig också så mycket att mamma, som är den som hjälper oss mest med barnen, inte vill att vi skaffar en till. Det stör mig mer än hon kan förstå.


Vi får se. Vi tänker iaf på en 3:e och det är en väldigt fin tanke.


Av EVL - Fredag 27 juli 12:45

Med sommaren kommer ljuset och då brukar jag må som bäst men denna sommaren känns ljusare än vanligt. Och det beror inte bara på att det är värmebölja. Sedan Elvis föddes har vi tampats med en massa saker. Först av allt är jag ganska säker på att jag fick en förlossningsdepression, fast jag ville inte erkänna det just då. Tiden efter att Elvis kom till oss var rätt så jobbig och jag kommer ihåg att jag blev oerhört stressad och ledsen över småsaker. Jag tålde inte ljud alls. Tyckte alla skrek och ibland kunde det bli för mycket ljud och jag fick så sjukt ont i huvudet. Dum som man var tänkte jag bort det som den vanliga nedstämdheten man brukar få efter en förlossning.


Som jag skrivit 100 ggr tidigare gick vi efter det igenom en massa skit med släkten. E förlorade sin pappa och det stängde han in. Jag förlorade både min farfar och min farmor vilket gjorde att min pappa inte mådde bra såklart vilket startade en spiral hos honom som jag inte trodde vi skulle kunna stoppa. Allt detta toppade vi med att bråka mer än vanligt. Vi orkade såklart inte med allting och så kom det ut hemma. Elvis sov dåligt om nätterna och den dåliga sömnen hjälpte ju såklart inte till.


När det ändå gått en tid och saker "normaliserat sig" så började jag jobba igen. Jag blev ju av med jobbet när jag var gravid men hade turen att bli headhuntad av ett annat företag. Superroligt! Men hjärnan ville nog mer än kroppen orkade och jag började bli nedstämd igen. Försökte mota det med träning. Hård, hård träning. Och det fungerade för det mesta.


Sen började jag få så sjukt ont i halsen. Och det gick inte över. Veckor blev till månader och under denna tiden hann jag ta säkert 3-4 halsprov och prova en massa olika kurer. Inget hjälpte och tillslut sökte jag mig till vårdcentralen. Vår husläkare DR K började fråga hur jag hade det hemma osv och jag sa som det var att vi haft en jobbig tid men att det var bättre nu. Jag kände mig inte ledsen. Det var bara halsen som gjorde ont samt att hjärtat slog mer dubbelslag än vanligt. Jag fick göra ett EKG och ta fler prover som inte visade på något fel. Det onda var fortfarande kvar men jag tränade på ändå.


Då och då under den här tiden hade jag sjukt låga järnvärden pga min PCO som inte ger mig en normal menscykel och jag började tro att det hade med det att göra. Jag trodde att jag kanske skulle må bättre både kroppsligt och psykiskt om jag började med p-piller för att få kroppen i balans. Såklart hjälpte det inte alls.


De följande besöken hos vårdcentralen grät jag varje gång. Jag visste inte varför, kanske för att det kändes så jävla hopplöst, och jag kunde inte sluta. Var helt emotionellt tömt på energi när jag kom därifrån. Han insisterade på att jag var deprimerad och sa att det inte fanns något fel. Tills jag tvingade honom att verkligen undersöka halsen på riktigt. Han körde in hela handen och kände på musklerna från insidan. De var superspända! Inte konstigt att det känns som om det spricker i halsen när jag gapar. Han skickade mig bara till sjukgymnast och sa åt mig att höra av mig om jag ville äta antidepp.


Nu hade det gått över ett år och jag fick hjälp av en sjukgymnast som nog trodde det var musklerna på sidan av halsen som var för spända. Jag fick stretchövningar och en försäkran om att det inte är något farligt inuti halsen (för vid det här läget så hade jag börjat bli rädd att det skulle vara någon hemsk sjukdom). När stretchningen inte hjälpte sökte jag mig vidare till naprapat som också såg att jag hade problem men halsmusklerna. Han satte nålar och knäckte och vred men efter några ggr skickade han mig vidare till en sjukgymnast. Han visste inte heller varför jag hade ont men trodde på ett möjligt diskbråck i nacken.


Vid det här laget hade jag panik varje dag. Tankarna sprang iväg från mig och jag nojjade över allt från cancer till ALS. Tungan började göra ont och det stack i käkarna och halsen. Det tryckte över öronen och jag hade huvudvärk fan ständigt. Den enda gången det inte gjorde ont var när jag tränade, så det gjorde jag ofta.


Med uppbackning av sjukgymnasten fick jag ÄNTLIGEN! en remiss till Öron-Näsa-Hals. De körde in en slang i halsen genom näsan och gjorde en neurologisk undersökning. Diagnosen även här blev att det är muskulärt men att det vore bra med en MR-röntgen för att vara på den säkra sidan. DR K vägrade men skickade mig på vanlig röntgen av nacken som endast visade på en liten förträngning på ena sidan.


Någon månad till gick och jag försökte hålla ut och tro på att det inte var något farligt, men smärtan fortsatte och det blev outhärdligt. Efter mitt kanske 8:e besök hos sjukgymnasten hjälpte han mig att skicka en begäran om remiss till MR-röntgen och äntligen lyssnade DR K. Han ringde upp för att fråga om mina symptom och då jag summerade allting gav han med sig. Väntetiden var upp till 6 månader men om man är villig att åka en bit från sin hemstad kunde man få komma tidigare.


I väntan på MR var jag faktiskt rätt lugn. Jag hade ont men jag litade på att det kanske var ett diskbråck och att det skulle ordna sig. Jag lyckades släppa tankarna på elaka sjukdomar för ett tag. Det var skönt. Så en morgon innan ett inplanerat besök hos sjukgymnasten så ser jag plötsligt hur min ena vad har en tydlig grop i sig! Jag får sån sjuk panik. Det enda jag kan tänka på är att det är en muskel som atrofierat. Jag skickar en bild till sjukgymnasten som blir väldigt konfunderad och vill att vi tittar på det vid besöket.

 


Kl 10 hade jag tid och jag kommer ihåg hans bekymrade min när han undersökte mig. Just där var muskeln oresponsibel och han kunde inte förstå varför jag fått en grop där. Han sa "nu tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med din läkare och kräva den där utredningen för MS och ALS".


Jag dog lite inombords. Det kändes som om jag rasade ner mot bänken men utåt visade jag inget. Jag försökte se ut som om jag lyssnade när han gick igenom stretchövningarna och avslutade besöket så fort jag kunde. I bilen på parkeringen ringde jag först VC och berättade för telefonisten hur det var och att jag vill ha en telefontid med min läkare så fort som möjligt. Hon lät förstående men hade inga tider förens om några dagar. Efter det ringde jag min mamma. Och då kom tårarna och paniken. Hon släppte allt och sa åt mig att möte henne hemma hos mig. Jag körde hem men har inte mycket minne av det. Skickade ett sms till min chef och berättade vad som hänt och att jag var för chockad och skärrad för att jobba mer den dagen.


Mamma och jag satt på min altan och jag grät tills jag mådde illa. Min tanke gick hela tiden till barnen och vad de skulle bli utsatt för om jag var sjuk, hur egositisk och dålig mamma jag var om jag lämnade dom. Det var en sån fruktansvärd känsla. En sån djup djup ångest har jag aldrig upplevt förut och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den kvällen faktiskt förutom att jag började få muskelryckningar i vaden. Vet att jag inte sov och att jag grät hela tiden när barnen inte var med.


Dagen efter försökte jag jobba hemma samtidigt som jag väntade på att neurologen på sjukhuset skulle ringa upp. De kräver alltid remiss men jag var desperat. Jag kände verkligen att jag inte skulle orka med att gå runt med ovissheten i flera dagar i väntan på att läkaren skulle ringa upp. Då hade de fått köra mig till psykakuten. Kl 11 ringde en tjej upp och tårarna sprutade samtidigt som jag försökte förklara mitt ärende. Som väntat behövde man remiss men som genom ett mirakel ringde hon upp mig lite senare och sa att läkaren var villig att ta emot mig ändå.


Mamma kom hem till mig så fort hon kunde och vi åkte tillsammans till sjukhuset. Hon försökte hålla mig lugn i väntrummet genom att ge mig sudokun att lösa. Hon höll mig på benet också för att få mig att sluta darra. Läkaren var otroligt snäll och förstod att jag var i upplösningstillstånd. Han utförde en hel drös neurologiska tester och tittade länge på ryckningarna och på hålet i vaden. Tillslut sa han äntligen att det inte var ALS och antagligen inte MS heller men att jag skulle få ta blodprover och göra ett EMG som mäter om musklen bryts ner. Men han försäkrade mig om att jag kunde slappna av.


Den lyckan. Den är svårslagen. Jag smsade E på en gång och han ringde upp mig från jobbet och grät i telefonen. Det var som att få livet tillbaka.


Efter någon vecka fick jag äntligen tid för MR i Uppsala och jag tog tåget dit. En otrevlig upplevelse om man har en släng av klaustrofobi men det var skönt att få det avklarat. Vid detta laget hade jag rätt mycket ryckningar i benet men det gjorde mig inte så orolig. Jag fick lämna en massa blod. 9 rör tror jag det var. Av alla de 9 var det ett prov som jag var nervös inför och det var det provet som kunde visa på muskelnedbrytning. Jag såg verkligen fram emot att få det svart på vitt att alla värden verkligen är bra.


Neurologen ringde upp mig på onsdag eftermiddag. Han frågade om ryckningarna och om jag sov. Jag sa att det var oförändrat. Mycket ryckningar och väldigt lite sömn. (Jag hade fått muskelavslappnande utskrivet som både fungerade som antidepp och som smärtlindring) Så frågade han om jag stressat väldigt innan blodprovet? Självklart var värdet för muskelnedbrytning hög. Väldigt hög. När jag sedan googlade på det var det jävulskt högt. Långt över det normala och över det "höga" också. Jag förklarade att jag tränat dagen innan men inte varit stressad när jag lämnade blod. Vi kom överens om att hålla upp med allt två dagar och sedan ta om provet igen.


Nu började allting om igen. Oron kom tillbaka som ett slag i magen. Jag kunde inte hitta någon logisk förklaring till VARFÖR mitt värde för muskelnedbrytning var så sjukligt högt om jag inte var sjuk. Neurologen kanske missat något vid undersökningen?! Två vansinnigt påfrestande dagar följde och många många tårar. Det kändes återigen som en domens dag då jag åkte för att lämna provet på fredag morgon. Hela dagen gick och klockan blev 5 innan neuroligen ringde upp. Svaret var nu normalt! Det höga värdet måste ha berott på min hårda träning och en hög muskelmassa i kroppen. Jag satt i badkaret och grät av glädje och lättnad en stund.



Nu var det bara ett test kvar. Det som slutgiltigt skulle visa om jag hade ALS eller inte. Väntan var fan olidlig. Jag försökte mitt bästa att inte tänka på ryckningarna eller ens titta på gropen i benet, men det var SÅ svårt. Dum som jag är (man borde ju ha lärt sig efter barnlöshetstiden) så googlade jag alldeles för mycket. Läste så många historier om att sjukdomen inte syntes förens på EMS:et osv. Flera ggr om dagen sköjlde oron över mig och någon gång bröt jag ihop på jobbet. Som tur var var det ingen av kollegorna som såg det och min syster som jobbar i samma kontor fanns där och kunde trösta.


Fyra eller fem helvetesveckor gick innan tiden för EMG:et kom. De testade musklernas reflexer med ström och stack in en lång nål i varje muskel som oroade mig. Jag visste att det inte skulle låta något från maskinen om muskeln var frisk och den fruktansvärda väntan innan de stuckit in nålen var hemsk. Men det lät ingenting. Musklerna var friska och höll inte på att brytas ned. Den sista stenen kunde släppa från mitt bröst. Jag höll mig från att gråta inför ännu en läkare och vi tog oss ut till parken utanför sjukhuset, mamma och jag. Där firade vi och pustade ut med en fika tillsammans. Jag var lite sen till jobbet men vad faan gör det när man just fått livet tillbaka.


Här någonstans började det ljusna ordentligt. Ryckningarna är kvar och halsontet och stelheten i musklerna men glädjen över att det inte var ALS eller MS har gjort det så mycket lättare att leva med konstant ont. Jag kommer att fortsätta gå till sjukgymnast och kommer antagligen att behöva äta muskelavslappnade ett bra tag till men vad gör det när jag får leva och när jag slipper den där hemska dödsångesten.


Både jag och E mår bättre nu. Pappa mår bättre, E´s familj mår bättre. Vi får vara tillsammans och ingen är sjuk. Det är det enda som är viktigt här i livet.



Av EVL - Fredag 23 mars 10:31

Vi börjar se tecken på att denna överjävliga vinter är på väg bort. Äntligen. Jag höll på att gå under av mörkret och all snö. Här i västernorrland har vi haft snörekord i flera månader och med vallar på långt över två meter får det fasen räcka nu. Jag längtar efter vårkänslor och att få vara lite gladare. Längtar efter att få tillbaka orken. Just nu bara jobbar jag, tränar och städar/lagar mat/bråkar med barn.


Känner mig ofantligt ensam. Onödigt nere. Tur jag har träningen och barnen som gör mig glad. Det är väl såhär att vara vuxen. Man har inte tid för varandra...men kan inte låta bli att bli ledsen över det jag inte har.



Av EVL - 14 november 2017 14:01

Anna-Vera 5 år och 4 månader.


A-V har blivit så otroligt lång. Hon somnar i sin säng men kommer oftast in till oss på natten. Som en vana sen Elvis var bäbis smyger hon ner skavfötters med mig för att inte störa lillebror som redan lagt sig mellan mig och Emil. Nu når hennes fötter ända upp till min armhåla! Och jädrar vad otroligt trångt det blir på min sida. Ofta vaknar jag av att jag ligger som ett diagnoalt streck tvärs över min sängplats med ett barn på vardera sida och överkroppen halvt utanför sängkanten. Slutar ofta med att jag tar någon av barnens sängar.


Hon får utbrott. Flera om dagen. Det är som att de bara måste ut. Oftast är det om kläder som sitter fel men jag märker att det inte direkt är det som är felet. För jag kan få henne att sluta genom att fråga om hon behöver en kram. Tror det grundar sig i att hon känner att hon får mindre närhet än Elvis och det stämmer nog också tyvärr. Hon vill liksom hålla sig på sitt håll och klarar sig så mycket själv nu så det blir lite så. Jag försöker gosa med henne mer och mer.


Hon älskar att rita och nu har hon börjat måla av saker. Häromdagen målade hon av en blomvas med rosor i. Annars är det ofta indianflickor med bukett i handen som hon målar.


Sjukt teknisk är hon och det finns nog ingen pryl hemma som hon inte kan med. Hon spelar gärna tv-spel och lär sig bokstäver genom en app på i-paden. Men hon har lite svårt för motgångar och ibland vill hon inte prova på nya saker för att hon är rädd för att inte kunna.


Hon har börjat på danceworld och tycker att det är jättekul. Lyssnar så snällt på lärarna och gör som de säger. Alla föräldrar får trängas utanför lokalen som inte har några fönster. Tiden går så sjukt långsamt där ute men det är så värt det när jag ser hur glad hon är när de väl kommer ut.


Förutom dansen går vi och sjunger tillsammans på onsdagar. Det är samma kvinna som höll i vår babysång som håller i den här gruppen. Det mysigaste som finns är att sitta i den nedsläkta lokalen med ett tänt stearinljus och sjunga "jag vill sitta nära dig" precis som vi brukade göra när hon var bäbis.

Elvis får för det mesta också följa med trots att det är för större barn.


Hon älskar sin lillebror och säger det ofta till honom. De leker så himla fint ihop och vill vara med varandra. De ger varandra trygghet och mitt hjärta smälter varje gång jag ser dom tätt intill varandra i soffan.


Hon är så omtänksam mot andra men också mot sig själv. Säger saker som "du är min värld mamma" och "du är mitt hjärta". "Jag älskar dig och pappa och Elvis men jag älskar också mig själv". Jag blir så stolt och så glad <3



Elvis 2 år och 9 månader


Vi försöker sluta med blöja på dagen och tränar när vi är hemma. För det allra mesta går det jättebra, speciellt nu när han fått kalsonger med skelett på. Han är så fascinerad av det just nu. Hans mormor har ett uppblåsbart skelett hemma som kallas för Åke. Elvis kallar det för "eklecklett".


Förutom skelett är det ballonger, fortfarande, som är det bästa han vet. Han pratar om det varje dag. Ringer jag hem till Emil och barnen och får prata med Elvis så säger han 100% av gångerna "jag vill ha en vattenballong".


Han vill alltid ge oss "en puss och en kram" innan vi ska gå eller innan han ska sova.


Vällingrutinerna är satta i sten och han vägrar sova innan han fått en flaska "lälling". Den ska han sen gå ut med till oss när han druckit klart. Så ska han ha en puss och en kram och SEN kan han sova. Runt 2-3 när han springer in till vår säng ska han ha en till "lälling". Denna gång kall. Den räcker han över till mig sen och så somnar han om. Samma varje dag.


Han älskar sin mormor. Avgudar even.


Han älskar också att spela och sjunga. Dagispersonalen berömmer honom för att han kan alla texter till alla låtar utantill redan. När han är hemma spelar han gärna på pianot och ta mig tusan har han snart lärt sig början på "blott en dag" alldeles själv. Fast han blir frustrerad och arg när han inte klarar av att spela hela låten. Då drämmer han händerna i pianot och skriker "men varför GÅR det inte?!"


Han är superbusig. Lyssnar inte för fem öre. Ramlar ofta. Kladdar överallt. Hoppar från stolar och soffor och ligger på tv-bänken.


Han härmar allt som hans syster gör och han stöttar henne när hon är arg. Är hon på sitt rum med dörren stängd pga skriker och kan inte vara som folk så stannar han utanför hennes dörr tills hon får komma ut. Visst ger han många små tjuvnyp och retar henne ofta men han är ändå alltid kärleksfull mot henne.



 

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se