EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - Måndag 6 aug 10:32

Jag jobbar och E som alltid är ledig på måndagar skickade iväg barnen till mormorn för en veckas bus och mys. Tror alla i familjen har längtat efter just den här veckan :) och fastän jag jobbar som vanligt så känner jag i kroppen att jag har mer tid på dygnet. Inga fasta tider att passa denna veckan.


Elvis kommer alltid in till mig på natten. Samma tid varje natt och med kudden eller Bobbo från Babblarna under armen. Vi säger inget till varandra. Jag bara lyfter på täcket och så rullar han ihop sig till en liten boll och trycker sig mot mig. Jag snusar honom alltid i nacken och pussar honom på kinden. Ligger kvar tills han blivit varm och puttar bort mig. Då går jag upp och tar hans lilla säng istället. Jag klarar inte av att sova trångt men skulle ändå inte vilja vara utan den där lilla outtalade stunden vi får varje natt. Jag kommer nog att sakna den lite denna veckan.


A-V är väldigt fokuserad på att hon växer och blir större för varje dag. Hon kommenterar att hon nu når si och så högt upp vid handfatet eller att hon når ner med benen till golvet om hon sitter längst ut på soffan. Hon sätter handflatan mot huvudet och markerar hur lång hon är idag och sedan hur lång hon var igår :) A-V sover oftast kvar i sin egen säng men då och då hittar jag henne sovandes skavfötters med mig. Något som lever kvar sedan Elvis var bäbis och hon fick lära sig att sova där nere om hon skulle få plats. Hon är så lång nu att hon kan sparka mig i huvudet istället för, som då, rakt i skrevet.


Ikväll blir det dubbeldate och minigolf, sen kanske något glas vin innan sängen. Märkligt att man glömmer så fort hur det var att ha all tid i världen.


 

ANNONS
Av EVL - Måndag 30 juli 12:31

Vi har länge sagt att vi önskar oss tre barn. Det var faktiskt också planen, att efter Elvis påbörja en ny ivf när han var kring 2-3 år. Men då båda mått dåligt och vardagen med två barn varit nog så tuff har vi hela tiden skjutit upp det till framtiden. Flera saker har gjort mig osäker. Bla tanken på om jag verkligen räcker till till tre barn. Oron för om VI räcker till för varandra med tre barn. Tanken på att sluta träna så hårt gör mig också orolig för det är en av de sakerna som bidrar till mitt mående. Mamma har alltid sagt att två barn är "optimalt" och "tänk på att du fått två friska barn och tänk om ett tredje inte är det".


Samtidigt så känner jag ändå att kroppen längtar lite. Eller är det någon slags ålderskris eller mitt sentimentala inre som längtar tillbaka till att ha en liten bäbis en sista gång?


Vi har absolut inte lagt ner tanken. Den ligger bara på is. Vi förbereder oss mentalt kan man säga. Ingen av oss vet hur vi skulle må av att försöka på egen väg. Hur snabbt skulle det bli jobbigt?


Vi vet inte hur mycket pengar vi har att lägga på ev försök eller hur mycket det skulle slita på den familj vi redan har. Det stör mig också så mycket att mamma, som är den som hjälper oss mest med barnen, inte vill att vi skaffar en till. Det stör mig mer än hon kan förstå.


Vi får se. Vi tänker iaf på en 3:e och det är en väldigt fin tanke.


ANNONS
Av EVL - Fredag 27 juli 12:45

Med sommaren kommer ljuset och då brukar jag må som bäst men denna sommaren känns ljusare än vanligt. Och det beror inte bara på att det är värmebölja. Sedan Elvis föddes har vi tampats med en massa saker. Först av allt är jag ganska säker på att jag fick en förlossningsdepression, fast jag ville inte erkänna det just då. Tiden efter att Elvis kom till oss var rätt så jobbig och jag kommer ihåg att jag blev oerhört stressad och ledsen över småsaker. Jag tålde inte ljud alls. Tyckte alla skrek och ibland kunde det bli för mycket ljud och jag fick så sjukt ont i huvudet. Dum som man var tänkte jag bort det som den vanliga nedstämdheten man brukar få efter en förlossning.


Som jag skrivit 100 ggr tidigare gick vi efter det igenom en massa skit med släkten. E förlorade sin pappa och det stängde han in. Jag förlorade både min farfar och min farmor vilket gjorde att min pappa inte mådde bra såklart vilket startade en spiral hos honom som jag inte trodde vi skulle kunna stoppa. Allt detta toppade vi med att bråka mer än vanligt. Vi orkade såklart inte med allting och så kom det ut hemma. Elvis sov dåligt om nätterna och den dåliga sömnen hjälpte ju såklart inte till.


När det ändå gått en tid och saker "normaliserat sig" så började jag jobba igen. Jag blev ju av med jobbet när jag var gravid men hade turen att bli headhuntad av ett annat företag. Superroligt! Men hjärnan ville nog mer än kroppen orkade och jag började bli nedstämd igen. Försökte mota det med träning. Hård, hård träning. Och det fungerade för det mesta.


Sen började jag få så sjukt ont i halsen. Och det gick inte över. Veckor blev till månader och under denna tiden hann jag ta säkert 3-4 halsprov och prova en massa olika kurer. Inget hjälpte och tillslut sökte jag mig till vårdcentralen. Vår husläkare DR K började fråga hur jag hade det hemma osv och jag sa som det var att vi haft en jobbig tid men att det var bättre nu. Jag kände mig inte ledsen. Det var bara halsen som gjorde ont samt att hjärtat slog mer dubbelslag än vanligt. Jag fick göra ett EKG och ta fler prover som inte visade på något fel. Det onda var fortfarande kvar men jag tränade på ändå.


Då och då under den här tiden hade jag sjukt låga järnvärden pga min PCO som inte ger mig en normal menscykel och jag började tro att det hade med det att göra. Jag trodde att jag kanske skulle må bättre både kroppsligt och psykiskt om jag började med p-piller för att få kroppen i balans. Såklart hjälpte det inte alls.


De följande besöken hos vårdcentralen grät jag varje gång. Jag visste inte varför, kanske för att det kändes så jävla hopplöst, och jag kunde inte sluta. Var helt emotionellt tömt på energi när jag kom därifrån. Han insisterade på att jag var deprimerad och sa att det inte fanns något fel. Tills jag tvingade honom att verkligen undersöka halsen på riktigt. Han körde in hela handen och kände på musklerna från insidan. De var superspända! Inte konstigt att det känns som om det spricker i halsen när jag gapar. Han skickade mig bara till sjukgymnast och sa åt mig att höra av mig om jag ville äta antidepp.


Nu hade det gått över ett år och jag fick hjälp av en sjukgymnast som nog trodde det var musklerna på sidan av halsen som var för spända. Jag fick stretchövningar och en försäkran om att det inte är något farligt inuti halsen (för vid det här läget så hade jag börjat bli rädd att det skulle vara någon hemsk sjukdom). När stretchningen inte hjälpte sökte jag mig vidare till naprapat som också såg att jag hade problem men halsmusklerna. Han satte nålar och knäckte och vred men efter några ggr skickade han mig vidare till en sjukgymnast. Han visste inte heller varför jag hade ont men trodde på ett möjligt diskbråck i nacken.


Vid det här laget hade jag panik varje dag. Tankarna sprang iväg från mig och jag nojjade över allt från cancer till ALS. Tungan började göra ont och det stack i käkarna och halsen. Det tryckte över öronen och jag hade huvudvärk fan ständigt. Den enda gången det inte gjorde ont var när jag tränade, så det gjorde jag ofta.


Med uppbackning av sjukgymnasten fick jag ÄNTLIGEN! en remiss till Öron-Näsa-Hals. De körde in en slang i halsen genom näsan och gjorde en neurologisk undersökning. Diagnosen även här blev att det är muskulärt men att det vore bra med en MR-röntgen för att vara på den säkra sidan. DR K vägrade men skickade mig på vanlig röntgen av nacken som endast visade på en liten förträngning på ena sidan.


Någon månad till gick och jag försökte hålla ut och tro på att det inte var något farligt, men smärtan fortsatte och det blev outhärdligt. Efter mitt kanske 8:e besök hos sjukgymnasten hjälpte han mig att skicka en begäran om remiss till MR-röntgen och äntligen lyssnade DR K. Han ringde upp för att fråga om mina symptom och då jag summerade allting gav han med sig. Väntetiden var upp till 6 månader men om man är villig att åka en bit från sin hemstad kunde man få komma tidigare.


I väntan på MR var jag faktiskt rätt lugn. Jag hade ont men jag litade på att det kanske var ett diskbråck och att det skulle ordna sig. Jag lyckades släppa tankarna på elaka sjukdomar för ett tag. Det var skönt. Så en morgon innan ett inplanerat besök hos sjukgymnasten så ser jag plötsligt hur min ena vad har en tydlig grop i sig! Jag får sån sjuk panik. Det enda jag kan tänka på är att det är en muskel som atrofierat. Jag skickar en bild till sjukgymnasten som blir väldigt konfunderad och vill att vi tittar på det vid besöket.

 


Kl 10 hade jag tid och jag kommer ihåg hans bekymrade min när han undersökte mig. Just där var muskeln oresponsibel och han kunde inte förstå varför jag fått en grop där. Han sa "nu tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med din läkare och kräva den där utredningen för MS och ALS".


Jag dog lite inombords. Det kändes som om jag rasade ner mot bänken men utåt visade jag inget. Jag försökte se ut som om jag lyssnade när han gick igenom stretchövningarna och avslutade besöket så fort jag kunde. I bilen på parkeringen ringde jag först VC och berättade för telefonisten hur det var och att jag vill ha en telefontid med min läkare så fort som möjligt. Hon lät förstående men hade inga tider förens om några dagar. Efter det ringde jag min mamma. Och då kom tårarna och paniken. Hon släppte allt och sa åt mig att möte henne hemma hos mig. Jag körde hem men har inte mycket minne av det. Skickade ett sms till min chef och berättade vad som hänt och att jag var för chockad och skärrad för att jobba mer den dagen.


Mamma och jag satt på min altan och jag grät tills jag mådde illa. Min tanke gick hela tiden till barnen och vad de skulle bli utsatt för om jag var sjuk, hur egositisk och dålig mamma jag var om jag lämnade dom. Det var en sån fruktansvärd känsla. En sån djup djup ångest har jag aldrig upplevt förut och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den kvällen faktiskt förutom att jag började få muskelryckningar i vaden. Vet att jag inte sov och att jag grät hela tiden när barnen inte var med.


Dagen efter försökte jag jobba hemma samtidigt som jag väntade på att neurologen på sjukhuset skulle ringa upp. De kräver alltid remiss men jag var desperat. Jag kände verkligen att jag inte skulle orka med att gå runt med ovissheten i flera dagar i väntan på att läkaren skulle ringa upp. Då hade de fått köra mig till psykakuten. Kl 11 ringde en tjej upp och tårarna sprutade samtidigt som jag försökte förklara mitt ärende. Som väntat behövde man remiss men som genom ett mirakel ringde hon upp mig lite senare och sa att läkaren var villig att ta emot mig ändå.


Mamma kom hem till mig så fort hon kunde och vi åkte tillsammans till sjukhuset. Hon försökte hålla mig lugn i väntrummet genom att ge mig sudokun att lösa. Hon höll mig på benet också för att få mig att sluta darra. Läkaren var otroligt snäll och förstod att jag var i upplösningstillstånd. Han utförde en hel drös neurologiska tester och tittade länge på ryckningarna och på hålet i vaden. Tillslut sa han äntligen att det inte var ALS och antagligen inte MS heller men att jag skulle få ta blodprover och göra ett EMG som mäter om musklen bryts ner. Men han försäkrade mig om att jag kunde slappna av.


Den lyckan. Den är svårslagen. Jag smsade E på en gång och han ringde upp mig från jobbet och grät i telefonen. Det var som att få livet tillbaka.


Efter någon vecka fick jag äntligen tid för MR i Uppsala och jag tog tåget dit. En otrevlig upplevelse om man har en släng av klaustrofobi men det var skönt att få det avklarat. Vid detta laget hade jag rätt mycket ryckningar i benet men det gjorde mig inte så orolig. Jag fick lämna en massa blod. 9 rör tror jag det var. Av alla de 9 var det ett prov som jag var nervös inför och det var det provet som kunde visa på muskelnedbrytning. Jag såg verkligen fram emot att få det svart på vitt att alla värden verkligen är bra.


Neurologen ringde upp mig på onsdag eftermiddag. Han frågade om ryckningarna och om jag sov. Jag sa att det var oförändrat. Mycket ryckningar och väldigt lite sömn. (Jag hade fått muskelavslappnande utskrivet som både fungerade som antidepp och som smärtlindring) Så frågade han om jag stressat väldigt innan blodprovet? Självklart var värdet för muskelnedbrytning hög. Väldigt hög. När jag sedan googlade på det var det jävulskt högt. Långt över det normala och över det "höga" också. Jag förklarade att jag tränat dagen innan men inte varit stressad när jag lämnade blod. Vi kom överens om att hålla upp med allt två dagar och sedan ta om provet igen.


Nu började allting om igen. Oron kom tillbaka som ett slag i magen. Jag kunde inte hitta någon logisk förklaring till VARFÖR mitt värde för muskelnedbrytning var så sjukligt högt om jag inte var sjuk. Neurologen kanske missat något vid undersökningen?! Två vansinnigt påfrestande dagar följde och många många tårar. Det kändes återigen som en domens dag då jag åkte för att lämna provet på fredag morgon. Hela dagen gick och klockan blev 5 innan neuroligen ringde upp. Svaret var nu normalt! Det höga värdet måste ha berott på min hårda träning och en hög muskelmassa i kroppen. Jag satt i badkaret och grät av glädje och lättnad en stund.



Nu var det bara ett test kvar. Det som slutgiltigt skulle visa om jag hade ALS eller inte. Väntan var fan olidlig. Jag försökte mitt bästa att inte tänka på ryckningarna eller ens titta på gropen i benet, men det var SÅ svårt. Dum som jag är (man borde ju ha lärt sig efter barnlöshetstiden) så googlade jag alldeles för mycket. Läste så många historier om att sjukdomen inte syntes förens på EMS:et osv. Flera ggr om dagen sköjlde oron över mig och någon gång bröt jag ihop på jobbet. Som tur var var det ingen av kollegorna som såg det och min syster som jobbar i samma kontor fanns där och kunde trösta.


Fyra eller fem helvetesveckor gick innan tiden för EMG:et kom. De testade musklernas reflexer med ström och stack in en lång nål i varje muskel som oroade mig. Jag visste att det inte skulle låta något från maskinen om muskeln var frisk och den fruktansvärda väntan innan de stuckit in nålen var hemsk. Men det lät ingenting. Musklerna var friska och höll inte på att brytas ned. Den sista stenen kunde släppa från mitt bröst. Jag höll mig från att gråta inför ännu en läkare och vi tog oss ut till parken utanför sjukhuset, mamma och jag. Där firade vi och pustade ut med en fika tillsammans. Jag var lite sen till jobbet men vad faan gör det när man just fått livet tillbaka.


Här någonstans började det ljusna ordentligt. Ryckningarna är kvar och halsontet och stelheten i musklerna men glädjen över att det inte var ALS eller MS har gjort det så mycket lättare att leva med konstant ont. Jag kommer att fortsätta gå till sjukgymnast och kommer antagligen att behöva äta muskelavslappnade ett bra tag till men vad gör det när jag får leva och när jag slipper den där hemska dödsångesten.


Både jag och E mår bättre nu. Pappa mår bättre, E´s familj mår bättre. Vi får vara tillsammans och ingen är sjuk. Det är det enda som är viktigt här i livet.



Av EVL - Fredag 23 mars 10:31

Vi börjar se tecken på att denna överjävliga vinter är på väg bort. Äntligen. Jag höll på att gå under av mörkret och all snö. Här i västernorrland har vi haft snörekord i flera månader och med vallar på långt över två meter får det fasen räcka nu. Jag längtar efter vårkänslor och att få vara lite gladare. Längtar efter att få tillbaka orken. Just nu bara jobbar jag, tränar och städar/lagar mat/bråkar med barn.


Känner mig ofantligt ensam. Onödigt nere. Tur jag har träningen och barnen som gör mig glad. Det är väl såhär att vara vuxen. Man har inte tid för varandra...men kan inte låta bli att bli ledsen över det jag inte har.



Av EVL - 14 november 2017 14:01

Anna-Vera 5 år och 4 månader.


A-V har blivit så otroligt lång. Hon somnar i sin säng men kommer oftast in till oss på natten. Som en vana sen Elvis var bäbis smyger hon ner skavfötters med mig för att inte störa lillebror som redan lagt sig mellan mig och Emil. Nu når hennes fötter ända upp till min armhåla! Och jädrar vad otroligt trångt det blir på min sida. Ofta vaknar jag av att jag ligger som ett diagnoalt streck tvärs över min sängplats med ett barn på vardera sida och överkroppen halvt utanför sängkanten. Slutar ofta med att jag tar någon av barnens sängar.


Hon får utbrott. Flera om dagen. Det är som att de bara måste ut. Oftast är det om kläder som sitter fel men jag märker att det inte direkt är det som är felet. För jag kan få henne att sluta genom att fråga om hon behöver en kram. Tror det grundar sig i att hon känner att hon får mindre närhet än Elvis och det stämmer nog också tyvärr. Hon vill liksom hålla sig på sitt håll och klarar sig så mycket själv nu så det blir lite så. Jag försöker gosa med henne mer och mer.


Hon älskar att rita och nu har hon börjat måla av saker. Häromdagen målade hon av en blomvas med rosor i. Annars är det ofta indianflickor med bukett i handen som hon målar.


Sjukt teknisk är hon och det finns nog ingen pryl hemma som hon inte kan med. Hon spelar gärna tv-spel och lär sig bokstäver genom en app på i-paden. Men hon har lite svårt för motgångar och ibland vill hon inte prova på nya saker för att hon är rädd för att inte kunna.


Hon har börjat på danceworld och tycker att det är jättekul. Lyssnar så snällt på lärarna och gör som de säger. Alla föräldrar får trängas utanför lokalen som inte har några fönster. Tiden går så sjukt långsamt där ute men det är så värt det när jag ser hur glad hon är när de väl kommer ut.


Förutom dansen går vi och sjunger tillsammans på onsdagar. Det är samma kvinna som höll i vår babysång som håller i den här gruppen. Det mysigaste som finns är att sitta i den nedsläkta lokalen med ett tänt stearinljus och sjunga "jag vill sitta nära dig" precis som vi brukade göra när hon var bäbis.

Elvis får för det mesta också följa med trots att det är för större barn.


Hon älskar sin lillebror och säger det ofta till honom. De leker så himla fint ihop och vill vara med varandra. De ger varandra trygghet och mitt hjärta smälter varje gång jag ser dom tätt intill varandra i soffan.


Hon är så omtänksam mot andra men också mot sig själv. Säger saker som "du är min värld mamma" och "du är mitt hjärta". "Jag älskar dig och pappa och Elvis men jag älskar också mig själv". Jag blir så stolt och så glad <3



Elvis 2 år och 9 månader


Vi försöker sluta med blöja på dagen och tränar när vi är hemma. För det allra mesta går det jättebra, speciellt nu när han fått kalsonger med skelett på. Han är så fascinerad av det just nu. Hans mormor har ett uppblåsbart skelett hemma som kallas för Åke. Elvis kallar det för "eklecklett".


Förutom skelett är det ballonger, fortfarande, som är det bästa han vet. Han pratar om det varje dag. Ringer jag hem till Emil och barnen och får prata med Elvis så säger han 100% av gångerna "jag vill ha en vattenballong".


Han vill alltid ge oss "en puss och en kram" innan vi ska gå eller innan han ska sova.


Vällingrutinerna är satta i sten och han vägrar sova innan han fått en flaska "lälling". Den ska han sen gå ut med till oss när han druckit klart. Så ska han ha en puss och en kram och SEN kan han sova. Runt 2-3 när han springer in till vår säng ska han ha en till "lälling". Denna gång kall. Den räcker han över till mig sen och så somnar han om. Samma varje dag.


Han älskar sin mormor. Avgudar even.


Han älskar också att spela och sjunga. Dagispersonalen berömmer honom för att han kan alla texter till alla låtar utantill redan. När han är hemma spelar han gärna på pianot och ta mig tusan har han snart lärt sig början på "blott en dag" alldeles själv. Fast han blir frustrerad och arg när han inte klarar av att spela hela låten. Då drämmer han händerna i pianot och skriker "men varför GÅR det inte?!"


Han är superbusig. Lyssnar inte för fem öre. Ramlar ofta. Kladdar överallt. Hoppar från stolar och soffor och ligger på tv-bänken.


Han härmar allt som hans syster gör och han stöttar henne när hon är arg. Är hon på sitt rum med dörren stängd pga skriker och kan inte vara som folk så stannar han utanför hennes dörr tills hon får komma ut. Visst ger han många små tjuvnyp och retar henne ofta men han är ändå alltid kärleksfull mot henne.



 

Av EVL - 14 juli 2017 13:43

Idag är det fem år sedan Anna-Vera föddes och jag fick bli mamma för första gången. Det är precis som föräldrar alltid sagt - "dom föddes ju nyss" och "ååå vad tiden går fort". Det börjar bli svårt att komma ihåg detaljer som hur gammal hon var när hon åt med sked för första gången eller vilken leksak hon brukade leka med mest när hon var bäbis. Ibland är det svårt att se henne som något annat än ett rätt stort och kavat barn och ibland kan jag nästan leta efter henne som liten bäbis. Som om tiden på något sätt var flytande.


Vi väckte henne med sång och i köket fick hon fika, tända ljus och paket. En wonderwoman-docka, ett troll som man kan pynta håret på, en superhjältefilm och ett vattengivär. Elvis satt bredvid henne när hon öppnade paketen men brydde sig bara om ballongerna och honungsmelonen :) Han sa att han också fyllde år. En halvtimme hann vi mysa tillsammans innan stressen inför dagis satte igång. Det var tröjor som inte var fina nog och byxor som satt fel. Huset såg ut som ett bombnedslag innan jag stängde och låste men det är inget som en klassisk panikstädning inte kan fixa :D Ikväll kommer mormor, gammelmormor, farmor, faster och en kusin på besök för att äta lite tårta och fira att barnen går på semester.


         

Av EVL - 12 juni 2017 14:56

Provsvaren kom och visade på D-vitaminbrist denna gång och en ok nivå järn. Nu orkar jag inte söka något mer för det här utan försöker bara ta det lugnt när jag känner mig nere eller yr. E har köpt järntabletter åt mig och jag försöker stressa mindre än innan. Antar att det är ångest som gör att jag mår såhär. När jag stannar upp och tänker efter förstår jag att det är vissa situationer som får mig att känna mig sämre... Det tillsammans med lite sömn eller dåligt med mat är en superdålig kombo.


Receptet nu är att fortsätta träna så mycket som jag gör, så länge det känns bra. För det är det enda (förutom barnen såklart) som får mig riktigt glad känns det som. Jag behöver köra slut på mig. Ofta så känns det som om jag har en motor på insidan som bara måste få varvas ur. Får jag inte det blir jag på så jädra dåligt humör.


Jag ska fortsätta äta som en häst och inte försöka dra ner på något (förutom jobb och stress då såklart). Försöker också att inte stressa upp mig när jag är med barnen. Att anamma mammas motto om att ta det lugn även när man är svinaktigt försenad... fast shit vad det är svårt. Samtidigt vill jag inte att mina barn ska komma ihåg att mamma alltid sa "KOM NU VI HAR SKIIIITBRÅTTOM!"


Det börjar närma sig A-Vs 5-årsdag och semestern står för dörren. Det är så jädra härligt med ljuset och allt det gröna. Vi har jobbat en del hemma och börjar få det som vi vill ha det, även om det är en bit kvar. Barnen ska få en koja till trädgården och vi ska måla trädetaljerna på huset svart. Utöver det, inga måsten. Så skönt.



Av EVL - 11 april 2017 10:56

Den här jädra yrheten och tröttheten vägrar släppa taget om mig. I söndags var det riktigt jobbigt. Inte förens vid 14 på dagen kände jag att jag var riktigt vaken. Innan dess gungade allt och ögonen ville bara stänga sig. Vid ett tillfälle fick jag lägga mig ner på lekplatsen när barnen lekte. Rörde jag på huvudet var det som att allt släpade efter någon mikrosekund.


I måndags tränade jag på kvällen och det gick som vanligt bra. Det går alltid bra att träna av nån anledning. Känslan i kroppen var också helt bra fram tills det var dags att sova. Det gick bara inte och jag snurrade runt hela natten och kallsvettades. Vaknade med det här illamåendet som jag så ofta har nuförtiden och som jag är SÅ LESS PÅ! Det gör ju att jag får mindre ork med barnen exempelvis. Jag tål inte skrik, jag tål knappt mig själv när jag mår sådär.


Imorse mitt i det där illamåendet skulle vi stressa till sjukhuset för att kolla upp Elvis jobbiga andning. Sen han började dagis har han varit konstant förkyld med rinnande näsa, väsande andning och hosta. I omgångar har han varit riktigt dålig och vi har varit både inlagd på sjukhus och suttit på akuten några ggr. Tillslut fick vi Betapred utskrivet att ha hemma men bara EN dos Betapred stoppar deras växt i EN HEL VECKA. Det är galet. Därför har vi inte velat ge honom det såklart men i lördags var hans andning så pass dålig att vi ändå gav honom en dos.  Efter dagens besök på sjukhuset slog läkaren fast att det antagligen är en blandning av astma och krupp. Vi får köra med inhalator från och med nu vilket är tråkigt men chansen att det växer bort är stor och det är skönt att vi kan ge en medicin som inte påverkar hans kropp så mycket som Betapred iaf.


Väntar på provsvaren. De borde komma idag med posten. Har precis kommit tillbaka till jobbet och räknar ner till lunchen då jag ska springa till vilorummet och sova bort en timme. Förhoppningsvis mår jag svinbra efter det. Så ska jag försöka träna ikväll. Det verkar vara det enda som hjälper just nu.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se