EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - Fredag 14 juli 13:43

Idag är det fem år sedan Anna-Vera föddes och jag fick bli mamma för första gången. Det är precis som föräldrar alltid sagt - "dom föddes ju nyss" och "ååå vad tiden går fort". Det börjar bli svårt att komma ihåg detaljer som hur gammal hon var när hon åt med sked för första gången eller vilken leksak hon brukade leka med mest när hon var bäbis. Ibland är det svårt att se henne som något annat än ett rätt stort och kavat barn och ibland kan jag nästan leta efter henne som liten bäbis. Som om tiden på något sätt var flytande.


Vi väckte henne med sång och i köket fick hon fika, tända ljus och paket. En wonderwoman-docka, ett troll som man kan pynta håret på, en superhjältefilm och ett vattengivär. Elvis satt bredvid henne när hon öppnade paketen men brydde sig bara om ballongerna och honungsmelonen :) Han sa att han också fyllde år. En halvtimme hann vi mysa tillsammans innan stressen inför dagis satte igång. Det var tröjor som inte var fina nog och byxor som satt fel. Huset såg ut som ett bombnedslag innan jag stängde och låste men det är inget som en klassisk panikstädning inte kan fixa :D Ikväll kommer mormor, gammelmormor, farmor, faster och en kusin på besök för att äta lite tårta och fira att barnen går på semester.


         

ANNONS
Av EVL - Måndag 12 juni 14:56

Provsvaren kom och visade på D-vitaminbrist denna gång och en ok nivå järn. Nu orkar jag inte söka något mer för det här utan försöker bara ta det lugnt när jag känner mig nere eller yr. E har köpt järntabletter åt mig och jag försöker stressa mindre än innan. Antar att det är ångest som gör att jag mår såhär. När jag stannar upp och tänker efter förstår jag att det är vissa situationer som får mig att känna mig sämre... Det tillsammans med lite sömn eller dåligt med mat är en superdålig kombo.


Receptet nu är att fortsätta träna så mycket som jag gör, så länge det känns bra. För det är det enda (förutom barnen såklart) som får mig riktigt glad känns det som. Jag behöver köra slut på mig. Ofta så känns det som om jag har en motor på insidan som bara måste få varvas ur. Får jag inte det blir jag på så jädra dåligt humör.


Jag ska fortsätta äta som en häst och inte försöka dra ner på något (förutom jobb och stress då såklart). Försöker också att inte stressa upp mig när jag är med barnen. Att anamma mammas motto om att ta det lugn även när man är svinaktigt försenad... fast shit vad det är svårt. Samtidigt vill jag inte att mina barn ska komma ihåg att mamma alltid sa "KOM NU VI HAR SKIIIITBRÅTTOM!"


Det börjar närma sig A-Vs 5-årsdag och semestern står för dörren. Det är så jädra härligt med ljuset och allt det gröna. Vi har jobbat en del hemma och börjar få det som vi vill ha det, även om det är en bit kvar. Barnen ska få en koja till trädgården och vi ska måla trädetaljerna på huset svart. Utöver det, inga måsten. Så skönt.



ANNONS
Av EVL - Tisdag 11 april 10:56

Den här jädra yrheten och tröttheten vägrar släppa taget om mig. I söndags var det riktigt jobbigt. Inte förens vid 14 på dagen kände jag att jag var riktigt vaken. Innan dess gungade allt och ögonen ville bara stänga sig. Vid ett tillfälle fick jag lägga mig ner på lekplatsen när barnen lekte. Rörde jag på huvudet var det som att allt släpade efter någon mikrosekund.


I måndags tränade jag på kvällen och det gick som vanligt bra. Det går alltid bra att träna av nån anledning. Känslan i kroppen var också helt bra fram tills det var dags att sova. Det gick bara inte och jag snurrade runt hela natten och kallsvettades. Vaknade med det här illamåendet som jag så ofta har nuförtiden och som jag är SÅ LESS PÅ! Det gör ju att jag får mindre ork med barnen exempelvis. Jag tål inte skrik, jag tål knappt mig själv när jag mår sådär.


Imorse mitt i det där illamåendet skulle vi stressa till sjukhuset för att kolla upp Elvis jobbiga andning. Sen han började dagis har han varit konstant förkyld med rinnande näsa, väsande andning och hosta. I omgångar har han varit riktigt dålig och vi har varit både inlagd på sjukhus och suttit på akuten några ggr. Tillslut fick vi Betapred utskrivet att ha hemma men bara EN dos Betapred stoppar deras växt i EN HEL VECKA. Det är galet. Därför har vi inte velat ge honom det såklart men i lördags var hans andning så pass dålig att vi ändå gav honom en dos.  Efter dagens besök på sjukhuset slog läkaren fast att det antagligen är en blandning av astma och krupp. Vi får köra med inhalator från och med nu vilket är tråkigt men chansen att det växer bort är stor och det är skönt att vi kan ge en medicin som inte påverkar hans kropp så mycket som Betapred iaf.


Väntar på provsvaren. De borde komma idag med posten. Har precis kommit tillbaka till jobbet och räknar ner till lunchen då jag ska springa till vilorummet och sova bort en timme. Förhoppningsvis mår jag svinbra efter det. Så ska jag försöka träna ikväll. Det verkar vara det enda som hjälper just nu.

Av EVL - Torsdag 6 april 11:59

Sen i november kanske, när jag började träna hårt igen efter graviditeten har jag haft problem med yrsel och hjärtklappning. Har mått illa jätteofta och varit låg. Jag kan börja gråta på en sekund över absolut ingenting. Haft dåligt tålamod och ofta känt mig arg och ett tryck över halsen. Som ett stryptag. Flera gånger under den här tiden har jag sökt för det och de första besöken visade ett riktigt dåligt järnvärde. Efter några kurer med järntabletter blev det bättre men den dåliga känslan i kroppen har kommit tillbaka hela tiden med jämna mellanrum.


Egentligen mår jag bara riktigt bra när jag tränar sjukt hårt. När jag sliter och när det gör ont. Efter ett pass känns kroppen som vanligt men jag har märkt att jag också har lättare att "gå in i väggen" efter ett hårt fyspass. Hjärtat slår oregelbundna slag känns det som och det är tyngre att andas.


Igår hade jag en läkartid igen och redan i väntrummet kände jag mig låg. Självklart började jag gråta så fort jag skulle berätta hur jag mår och hur jag mått den senaste tiden. Kunde inte själv säga vad som gjorde mig ledsen men jag kunde inte heller sluta gråta. Och fastän jag sa att jag funderar på om det kan vara något med sköldkörteln så förstår jag ju själv att det är alla symptom på ångest. Det sa såklart också läkaren. Det jävliga är att jag inte kan svara på VAD det är som gör att jag mår såhär. Visst, det har varit mycket skit på sistone och jag känner mig sjukt jävla ensam ofta, men jag har alltid varit bra på att vara själv. Jag har aldrig behövt mer än såhär och det jobbiga som hänt och händer omkring min familj just nu är ändå utom vår kontroll och jag tycker att vi hanterar dom (och distanserar oss från dom) på ett bra sätt.


Efter samtalet med läkaren blev jag utskickad att vänta utanför salen där man lämnar blod. Jag satt och tittade på mobilen och försökte torka bort tårarna så fort de dök upp. Det ville inte sluta. Jag fick lämna fler blodprov och göra ett EKG som sköterskan sa såg bra ut. Provsvar kommer nog i brevlådan imorgon. Hoppas så jävla mycket att det kommer att visa på att jag saknar något i kroppen men magkänslan säger något annat.









Av EVL - Tisdag 21 mars 13:21

Elvis har blivit så stor nu att han ibland vill leka bäbis och ligga i min famn ett tag. Han känner väl att han blivit mer självständig och längtar tillbaka lite. Jag längtar också. Självklart är det roligt att se dom växa och lära sig saker. Se vilka dom blir när de själva får bestämma och inte alla intryck är sådana som vi föräldrar skapat åt dem. Men det är verkligen med skräckblandad förtjusning för det går ju så satans fort! Anna-Vera har vuxit ifrån det där småknubbiga stadiet och hennes rörelser och minspel blir allt mer vuxet. Hon leker gärna för sig själv och tycker att det är roligt att lära sig bokstäver och att läsa enklare ord. Hon är sin egen lilla person som älskar klänningar och att spontandansa/yoga till musik hon gillar. Som blir asförbannad på alla kläder hon har och som får feeling och bara kör på det. Som ofta säger att hon älskar mig och hela familjen över allt annat. Stenhård och supermjuk samtidig. Jag tittar ofta på henne och försöker förstå vad som hände? Och hur var det när hon var riktigt liten? Hur var det ens att ha en liten bäbis?


Elvis spjälsäng står inne i A-Vs rum och vi skruvar inte ihop den ännu eftersom han ibland får sova i den när när han sprungit slut på vårt tålamod. När vi inte orkar lägga tillbaka honom i sin storsäng för 105:e gången. Men det är inte långt borta. Den borde egentligen redan vara bortplockad och den tar mycket plats. Skötbordet likaså känns som om den snart är onödig... men shit vad jobbigt att plocka ner! Känslomässigt jobbigt alltså. Är det slut sen? Nej det hoppas jag inte. Men orkar vi med ett barn till? Är det logiskt? Längtan finns absolut där om än inte lika rivande stark som de andra gångerna. Men då jag tänker på att det kanske ska vara slut med barn så skriker kroppen nej.

Av EVL - Måndag 20 mars 12:24

Måndagar innebär en lugnare start på dagen för mig. Eftersom E jobbar i butik har han lite speciella arbetstider (något vi ständigt bråkar om och som är en känslig punkt för honom) och han kan aldrig hämta eller lämna barnen på dagis. Tacksamt nog är han ledig varje måndag och jag kan fokusera bara på mig själv. Varje start på veckan ser nästan likadan ut och såhär är en typisk måndag hos oss:


Någon gång under natten kommer båda barnen in till oss. A-V med kudden under armen och rufsigt hår. Hon lägger sig alltid skavfötters med mig och kilar in sina kalla tår mellan mina lår. Elvis sover mellan mig och E med en hand på mig hela tiden för att känna att jag inte gått därifrån. Runt 4 brukar han börja skruva på sig och ropa "lälling!" varpå jag utan att vakna sträcker upp en hand och tar ner flaskan som stått redo ett tag på sängkarmen. Han dricker upp den och håller sedan upp den i luften så att jag tar den. Han somnar om en stund till för att vakna någon minut innan klockan slår 6 och alarmet går. Jag krånglar mig ner på golvet, rafsar ihop mina kläder och stänger dörren så försiktigt jag bara kan för att inte väcka dom andra. Nu när det är ljust ute fungerar detta inte och båda barnen är vid det här laget klarvakna. A-V har fått tag i dosan och startat något på you tube. Elvis tjatar på henne att sätta på Babblarna.


Jag tar på mig E´s jacka och går ut för att sätta in sladden i bilen, lägger mig i badkaret i fosterställning tills vattnet når näsborrarna och jag vaknar till liv. Frukosten tar jag på jobbet där jag har nära till kaffeautomaten :)


E som hemmapappa är riktigt härlig. Han leker roll-lekar och kryper omkring på golvet i deras kojor. Han jagar dom och spelar spel. Ibland går de till lekparken eller hoppar studsmatta på gården. Jag brukar ringa kring lunch för att få en raport om hur de har det. Oftast hör man hur de kivas över någon leksak i bakgrunden. Elvis tar för sig mer och mer och de har verkligen hittat varandras ömma punkter. För Elvis är den ömma punkten att inte få bestämma, eller om någon tar hans älskade ballonger. För A-V är det värsta som kan hända om brorsan ställer sig framför tv:n eller försöker nästla sig in i hennes lek.


På eftermiddagen när jag kommer hem brukar E´s tålamod vara slut och barnen sitter framför babblarna eller något annat på tv. Tror han brukar panikstäda den sista kvarten innan jag kommer hem för han ser alltid stressad och lite svettig ut när han öppnar dörren :D Bästa stunden på dagen är då barnen blir glada av att se mig och springer för att kramas. Vi kramas länge och Elvis brukar bli ledsen när jag släpper tagit för att ta av mig jackan.


Jag klär alltid av mig alla kläderna så fort jag kommer hem. I hallen faktiskt. Sen hoppar jag in mjuiskläder innan jag gör något annat. E brukar försvinna ner till datorn och jag sätter på musik i köket och börjar laga mat. A-V kommer direkt in och börjar fridansa. Elvis tar sin lilla stol och drar den till spisen. Han skyndar sig före för att öppna kylskåpsdörren och vill vara med och smaka och känna på allt. Oftast är det en mysig stund, om vi inte är stressade.


Efter middagen kommer min mamma för att vara med barnen ett tag medans jag och E får åka och träna. Mormor är den bästa de vet så det är knappt det märks att vi försvinner. En snabb kopp kaffe i soffan brukar vi hinna med och sen pussar vi dom och säger godnatt, fastän vi vet att de inte kommer att sova när vi kommer hem för mormorn spelar alltid förvånad över att tiden gått så snabbt och skyller på att de "bara" skulle bygga en till koja eller läsa en till bok osv.


När mormorn gått hem spenderar vi runt en halvtimme på att springa efter barnen och lägga tillbaka dom i sina sänger. På sistone har det slutat med att Elvis får sova inne i spjälsängen på A-Vs rum.

Kvällen avslutar jag och E i soffan med en kaffe och nån skål med kvarg eller nått. Vi drömmer om att äta chips och godsaker, blir panikhungriga och letar i skafferiet efter något mer att trycka i oss. Hittar inget alt. någon näve mandlar eller annat tråkigt. Vi lägger oss i soffan och somnar till typ Farmen. Samma visa varje vecka. Aj love it.

Av EVL - Måndag 6 mars 16:31

Jag har verkligen tagit mig i kragen på sistone  och ökat på träningen vilket jag känner gör mig så himla gott. Antar att det är ljuset som sakta kommer tillbaka som gör att jag kan komma ut ur idet där jag ruvat så länge nu. Jag känner att orken, lusten, kreativiteten och glädjen kommer med ljuset. Så har det alltid varit för mig. Det är lite jobbigt faktiskt att vara så lättpåverkad av mörkert och jag önskar att jag kunde stänga av den sidan av mig ibland. Jag känner alldeles för mycket. Grubblar för mycket. Söker för mycket.


Dagarna går åt till att jobba, försöka hinna med allt vi vill göra med barnen och förhoppningsvis också hinna hålla på med våra egna hobbys. Det är fasiken livsnödvändigt, eller snarare förhållandenödvändigt. Som tur är har jag en chef nu som är en lika stor fotografnörd som jag är och på kvällar och vissa helger kan vi två åka iväg och fota några timmar bara han och jag. E får chans att sitta hemma med sina projekt och ingen går runt och är sur på den andra för att man inte får utveckla sig själv. Grejt!


Känner mig så jädra ensam fortfarande. Det är en tung känsla som jag inte kan skaka av mig. Jädra tur att jag har träningen ändå. Det är som en gammal vän på ett sätt och nu får jag dela den ihop med min syster vilket är ett superstort plus.


Barnen kan leka själva nu rätt bra med några bråk och knuff då och då. För det mesta är det Elvis som visar sin frustration genom att knuffas eller rivas. Storasystern gillar att springa fort eller hålla upp leksakerna i luften så att han inte når. Vi hinner inte mysa ihop som en familj så mycket nu när dagarna går så snabbt och på kvällarna är ju barnen inte direkt på optimalt humör. Det är synd att så mycket tid bara går åt till att inte ses. Längtar till sommaren så att vi får några väl behövda veckor tillsammans.



Av EVL - Fredag 3 feb 12:35

Två år har gått sedan denna dagen. Det är så sjukt för det känns som om han nyss kom till oss. Ibland kan jag fortfarande känna hur det var att ha honom i magen. Hur det var när det sparkades och bubblade och levde om där inne. Jag saknar det så otroligt mycket ibland. Ofta.


Elvis som alltid har varit morgonpigg har på senaste tiden anpassat sig efter oss andra tröttmössor och nuförtiden vill han gärna sova fram till iaf 8. Det var därför enkelt att smyga upp, bada och duka fram utan att han ens reagerade. Jag och A-V skivade banan och bredde små klickar med jordnötssmör på dom. På toppen fick hon lägga ut hjärtformade små strösselbitar. Barnen skulle äta frukost på dagis lite senare så morgonmyset fick bestå av bara sånt Elvis älskar och allra högst upp på listan står  Babblarna, bananer, ballonger och musik.


A-V är lite sporadiskt trotsig nu och blir lätt stött när Elvis får något som hon inte får, och hon straffar oss genom att straffa sig själv. Så fort vi pratat om att Elvis har födelsedag slår hon händerna i kors och säger att hon ALDRIG ska fylla år. Får han ena halvan av en frukt ska hon ALDRIG mer äta frukt och får han en kram före henne ska hon ALDRIG mer kramas i hela sitt liv. Tacksamt nog går det rätt fort över och hon kommer gåendes som om inget hade hänt och säger "mamma, vet du vad? Jag älskar faktiskt dig fortfarande". :) Iaf så hann vi med säkert 5-6 såna "Jag ska aldrig" innan vi tog oss in i sovrummet där Elvis låg och sov bredvid E. Vi sjung och kramades och bytte blöjan, sen fick han gå in i köket och se att vi dukat fint på bordet och blåst upp en massa ballonger. Han fick ett munspel, en superhjälteoutfit, Bobbo från Babblarna och ett stort bilgarage.


Efter det tog vi kampen om att få på A-V kläder. Den ständiga kampen mot klockan, svetten och vansinnet. Hon vill inte ha några kläder alls förutom tunna tajts och en klänning. Får man på henne en tröja tillslut så ska det vikas upp ärmar till exakt 3 cm under armbågarna :S Jag lockade med att hon skulle få lite av min bodyspray om hon accepterade katt-tröjan idag och det gick rätt bra. Vi kom iväg till dagis rätt sent som vanligt men jag har lovat mig själv att aldrig stressa på morgonen. Försöker njuta av en lilla stunden då man äntligen kommit fram till dagis och barnen är på sitt bästa humör. Man får många pussar då man lämnar och A-V ställer sig i vinkfönstret och tecknar ett hjärta och pekar på mig.


Kl 11 fick jag hämta upp Elvis igen för att åka på vårdcentralen. Vi misstänker att han har astma eftersom han alltid är förkyld och det sätter sig på luftrören. Han som varit många svängar till sjukhus redan pga detta var otroligt skeptisk till hela grejen och ville inte lämna min famn men vi läste en hel drös med böcker och jag visade Babblarna på telefonen. Han grät och höll mig om kinden när läkaren skulle lyssna på hjärtat men efter det gick det bra. Han fick inhalera lite medicin som skulle räcka över helgen och sen fick vi gå. I bilen på väg tillbaka till dagis sa han själv att han varit snäll och duktig <3


Nu är jag tillbaka på jobbet igen och ska snart sluta för dagen. Vi får dubbla upp på födelsedagsgoset ikväll och får Elvis välja själv så blir det nog pannkakor med lingonsylt och grädde med massa bananer till. Och så ett bad på det :) E jobbar till senare på kvällen men vi får fira bara han och jag ikväll. Fira att vi faktiskt fick två små barn ur den där jobbiga kampen och fira att de faktiskt är små små småttingar fortfarande. Tiden går fort men vi har mycket kvar. Förhoppningsvis finns det tid/ork/pengar/möjlighet till att påbörja ännu en resa lite längre fram.


         

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se