EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - Tisdag 11 april 10:56

Den här jädra yrheten och tröttheten vägrar släppa taget om mig. I söndags var det riktigt jobbigt. Inte förens vid 14 på dagen kände jag att jag var riktigt vaken. Innan dess gungade allt och ögonen ville bara stänga sig. Vid ett tillfälle fick jag lägga mig ner på lekplatsen när barnen lekte. Rörde jag på huvudet var det som att allt släpade efter någon mikrosekund.


I måndags tränade jag på kvällen och det gick som vanligt bra. Det går alltid bra att träna av nån anledning. Känslan i kroppen var också helt bra fram tills det var dags att sova. Det gick bara inte och jag snurrade runt hela natten och kallsvettades. Vaknade med det här illamåendet som jag så ofta har nuförtiden och som jag är SÅ LESS PÅ! Det gör ju att jag får mindre ork med barnen exempelvis. Jag tål inte skrik, jag tål knappt mig själv när jag mår sådär.


Imorse mitt i det där illamåendet skulle vi stressa till sjukhuset för att kolla upp Elvis jobbiga andning. Sen han började dagis har han varit konstant förkyld med rinnande näsa, väsande andning och hosta. I omgångar har han varit riktigt dålig och vi har varit både inlagd på sjukhus och suttit på akuten några ggr. Tillslut fick vi Betapred utskrivet att ha hemma men bara EN dos Betapred stoppar deras växt i EN HEL VECKA. Det är galet. Därför har vi inte velat ge honom det såklart men i lördags var hans andning så pass dålig att vi ändå gav honom en dos.  Efter dagens besök på sjukhuset slog läkaren fast att det antagligen är en blandning av astma och krupp. Vi får köra med inhalator från och med nu vilket är tråkigt men chansen att det växer bort är stor och det är skönt att vi kan ge en medicin som inte påverkar hans kropp så mycket som Betapred iaf.


Väntar på provsvaren. De borde komma idag med posten. Har precis kommit tillbaka till jobbet och räknar ner till lunchen då jag ska springa till vilorummet och sova bort en timme. Förhoppningsvis mår jag svinbra efter det. Så ska jag försöka träna ikväll. Det verkar vara det enda som hjälper just nu.

ANNONS
Av EVL - Torsdag 6 april 11:59

Sen i november kanske, när jag började träna hårt igen efter graviditeten har jag haft problem med yrsel och hjärtklappning. Har mått illa jätteofta och varit låg. Jag kan börja gråta på en sekund över absolut ingenting. Haft dåligt tålamod och ofta känt mig arg och ett tryck över halsen. Som ett stryptag. Flera gånger under den här tiden har jag sökt för det och de första besöken visade ett riktigt dåligt järnvärde. Efter några kurer med järntabletter blev det bättre men den dåliga känslan i kroppen har kommit tillbaka hela tiden med jämna mellanrum.


Egentligen mår jag bara riktigt bra när jag tränar sjukt hårt. När jag sliter och när det gör ont. Efter ett pass känns kroppen som vanligt men jag har märkt att jag också har lättare att "gå in i väggen" efter ett hårt fyspass. Hjärtat slår oregelbundna slag känns det som och det är tyngre att andas.


Igår hade jag en läkartid igen och redan i väntrummet kände jag mig låg. Självklart började jag gråta så fort jag skulle berätta hur jag mår och hur jag mått den senaste tiden. Kunde inte själv säga vad som gjorde mig ledsen men jag kunde inte heller sluta gråta. Och fastän jag sa att jag funderar på om det kan vara något med sköldkörteln så förstår jag ju själv att det är alla symptom på ångest. Det sa såklart också läkaren. Det jävliga är att jag inte kan svara på VAD det är som gör att jag mår såhär. Visst, det har varit mycket skit på sistone och jag känner mig sjukt jävla ensam ofta, men jag har alltid varit bra på att vara själv. Jag har aldrig behövt mer än såhär och det jobbiga som hänt och händer omkring min familj just nu är ändå utom vår kontroll och jag tycker att vi hanterar dom (och distanserar oss från dom) på ett bra sätt.


Efter samtalet med läkaren blev jag utskickad att vänta utanför salen där man lämnar blod. Jag satt och tittade på mobilen och försökte torka bort tårarna så fort de dök upp. Det ville inte sluta. Jag fick lämna fler blodprov och göra ett EKG som sköterskan sa såg bra ut. Provsvar kommer nog i brevlådan imorgon. Hoppas så jävla mycket att det kommer att visa på att jag saknar något i kroppen men magkänslan säger något annat.









ANNONS
Av EVL - Tisdag 21 mars 13:21

Elvis har blivit så stor nu att han ibland vill leka bäbis och ligga i min famn ett tag. Han känner väl att han blivit mer självständig och längtar tillbaka lite. Jag längtar också. Självklart är det roligt att se dom växa och lära sig saker. Se vilka dom blir när de själva får bestämma och inte alla intryck är sådana som vi föräldrar skapat åt dem. Men det är verkligen med skräckblandad förtjusning för det går ju så satans fort! Anna-Vera har vuxit ifrån det där småknubbiga stadiet och hennes rörelser och minspel blir allt mer vuxet. Hon leker gärna för sig själv och tycker att det är roligt att lära sig bokstäver och att läsa enklare ord. Hon är sin egen lilla person som älskar klänningar och att spontandansa/yoga till musik hon gillar. Som blir asförbannad på alla kläder hon har och som får feeling och bara kör på det. Som ofta säger att hon älskar mig och hela familjen över allt annat. Stenhård och supermjuk samtidig. Jag tittar ofta på henne och försöker förstå vad som hände? Och hur var det när hon var riktigt liten? Hur var det ens att ha en liten bäbis?


Elvis spjälsäng står inne i A-Vs rum och vi skruvar inte ihop den ännu eftersom han ibland får sova i den när när han sprungit slut på vårt tålamod. När vi inte orkar lägga tillbaka honom i sin storsäng för 105:e gången. Men det är inte långt borta. Den borde egentligen redan vara bortplockad och den tar mycket plats. Skötbordet likaså känns som om den snart är onödig... men shit vad jobbigt att plocka ner! Känslomässigt jobbigt alltså. Är det slut sen? Nej det hoppas jag inte. Men orkar vi med ett barn till? Är det logiskt? Längtan finns absolut där om än inte lika rivande stark som de andra gångerna. Men då jag tänker på att det kanske ska vara slut med barn så skriker kroppen nej.

Av EVL - Måndag 20 mars 12:24

Måndagar innebär en lugnare start på dagen för mig. Eftersom E jobbar i butik har han lite speciella arbetstider (något vi ständigt bråkar om och som är en känslig punkt för honom) och han kan aldrig hämta eller lämna barnen på dagis. Tacksamt nog är han ledig varje måndag och jag kan fokusera bara på mig själv. Varje start på veckan ser nästan likadan ut och såhär är en typisk måndag hos oss:


Någon gång under natten kommer båda barnen in till oss. A-V med kudden under armen och rufsigt hår. Hon lägger sig alltid skavfötters med mig och kilar in sina kalla tår mellan mina lår. Elvis sover mellan mig och E med en hand på mig hela tiden för att känna att jag inte gått därifrån. Runt 4 brukar han börja skruva på sig och ropa "lälling!" varpå jag utan att vakna sträcker upp en hand och tar ner flaskan som stått redo ett tag på sängkarmen. Han dricker upp den och håller sedan upp den i luften så att jag tar den. Han somnar om en stund till för att vakna någon minut innan klockan slår 6 och alarmet går. Jag krånglar mig ner på golvet, rafsar ihop mina kläder och stänger dörren så försiktigt jag bara kan för att inte väcka dom andra. Nu när det är ljust ute fungerar detta inte och båda barnen är vid det här laget klarvakna. A-V har fått tag i dosan och startat något på you tube. Elvis tjatar på henne att sätta på Babblarna.


Jag tar på mig E´s jacka och går ut för att sätta in sladden i bilen, lägger mig i badkaret i fosterställning tills vattnet når näsborrarna och jag vaknar till liv. Frukosten tar jag på jobbet där jag har nära till kaffeautomaten :)


E som hemmapappa är riktigt härlig. Han leker roll-lekar och kryper omkring på golvet i deras kojor. Han jagar dom och spelar spel. Ibland går de till lekparken eller hoppar studsmatta på gården. Jag brukar ringa kring lunch för att få en raport om hur de har det. Oftast hör man hur de kivas över någon leksak i bakgrunden. Elvis tar för sig mer och mer och de har verkligen hittat varandras ömma punkter. För Elvis är den ömma punkten att inte få bestämma, eller om någon tar hans älskade ballonger. För A-V är det värsta som kan hända om brorsan ställer sig framför tv:n eller försöker nästla sig in i hennes lek.


På eftermiddagen när jag kommer hem brukar E´s tålamod vara slut och barnen sitter framför babblarna eller något annat på tv. Tror han brukar panikstäda den sista kvarten innan jag kommer hem för han ser alltid stressad och lite svettig ut när han öppnar dörren :D Bästa stunden på dagen är då barnen blir glada av att se mig och springer för att kramas. Vi kramas länge och Elvis brukar bli ledsen när jag släpper tagit för att ta av mig jackan.


Jag klär alltid av mig alla kläderna så fort jag kommer hem. I hallen faktiskt. Sen hoppar jag in mjuiskläder innan jag gör något annat. E brukar försvinna ner till datorn och jag sätter på musik i köket och börjar laga mat. A-V kommer direkt in och börjar fridansa. Elvis tar sin lilla stol och drar den till spisen. Han skyndar sig före för att öppna kylskåpsdörren och vill vara med och smaka och känna på allt. Oftast är det en mysig stund, om vi inte är stressade.


Efter middagen kommer min mamma för att vara med barnen ett tag medans jag och E får åka och träna. Mormor är den bästa de vet så det är knappt det märks att vi försvinner. En snabb kopp kaffe i soffan brukar vi hinna med och sen pussar vi dom och säger godnatt, fastän vi vet att de inte kommer att sova när vi kommer hem för mormorn spelar alltid förvånad över att tiden gått så snabbt och skyller på att de "bara" skulle bygga en till koja eller läsa en till bok osv.


När mormorn gått hem spenderar vi runt en halvtimme på att springa efter barnen och lägga tillbaka dom i sina sänger. På sistone har det slutat med att Elvis får sova inne i spjälsängen på A-Vs rum.

Kvällen avslutar jag och E i soffan med en kaffe och nån skål med kvarg eller nått. Vi drömmer om att äta chips och godsaker, blir panikhungriga och letar i skafferiet efter något mer att trycka i oss. Hittar inget alt. någon näve mandlar eller annat tråkigt. Vi lägger oss i soffan och somnar till typ Farmen. Samma visa varje vecka. Aj love it.

Av EVL - Måndag 6 mars 16:31

Jag har verkligen tagit mig i kragen på sistone  och ökat på träningen vilket jag känner gör mig så himla gott. Antar att det är ljuset som sakta kommer tillbaka som gör att jag kan komma ut ur idet där jag ruvat så länge nu. Jag känner att orken, lusten, kreativiteten och glädjen kommer med ljuset. Så har det alltid varit för mig. Det är lite jobbigt faktiskt att vara så lättpåverkad av mörkert och jag önskar att jag kunde stänga av den sidan av mig ibland. Jag känner alldeles för mycket. Grubblar för mycket. Söker för mycket.


Dagarna går åt till att jobba, försöka hinna med allt vi vill göra med barnen och förhoppningsvis också hinna hålla på med våra egna hobbys. Det är fasiken livsnödvändigt, eller snarare förhållandenödvändigt. Som tur är har jag en chef nu som är en lika stor fotografnörd som jag är och på kvällar och vissa helger kan vi två åka iväg och fota några timmar bara han och jag. E får chans att sitta hemma med sina projekt och ingen går runt och är sur på den andra för att man inte får utveckla sig själv. Grejt!


Känner mig så jädra ensam fortfarande. Det är en tung känsla som jag inte kan skaka av mig. Jädra tur att jag har träningen ändå. Det är som en gammal vän på ett sätt och nu får jag dela den ihop med min syster vilket är ett superstort plus.


Barnen kan leka själva nu rätt bra med några bråk och knuff då och då. För det mesta är det Elvis som visar sin frustration genom att knuffas eller rivas. Storasystern gillar att springa fort eller hålla upp leksakerna i luften så att han inte når. Vi hinner inte mysa ihop som en familj så mycket nu när dagarna går så snabbt och på kvällarna är ju barnen inte direkt på optimalt humör. Det är synd att så mycket tid bara går åt till att inte ses. Längtar till sommaren så att vi får några väl behövda veckor tillsammans.



Av EVL - Fredag 3 feb 12:35

Två år har gått sedan denna dagen. Det är så sjukt för det känns som om han nyss kom till oss. Ibland kan jag fortfarande känna hur det var att ha honom i magen. Hur det var när det sparkades och bubblade och levde om där inne. Jag saknar det så otroligt mycket ibland. Ofta.


Elvis som alltid har varit morgonpigg har på senaste tiden anpassat sig efter oss andra tröttmössor och nuförtiden vill han gärna sova fram till iaf 8. Det var därför enkelt att smyga upp, bada och duka fram utan att han ens reagerade. Jag och A-V skivade banan och bredde små klickar med jordnötssmör på dom. På toppen fick hon lägga ut hjärtformade små strösselbitar. Barnen skulle äta frukost på dagis lite senare så morgonmyset fick bestå av bara sånt Elvis älskar och allra högst upp på listan står  Babblarna, bananer, ballonger och musik.


A-V är lite sporadiskt trotsig nu och blir lätt stött när Elvis får något som hon inte får, och hon straffar oss genom att straffa sig själv. Så fort vi pratat om att Elvis har födelsedag slår hon händerna i kors och säger att hon ALDRIG ska fylla år. Får han ena halvan av en frukt ska hon ALDRIG mer äta frukt och får han en kram före henne ska hon ALDRIG mer kramas i hela sitt liv. Tacksamt nog går det rätt fort över och hon kommer gåendes som om inget hade hänt och säger "mamma, vet du vad? Jag älskar faktiskt dig fortfarande". :) Iaf så hann vi med säkert 5-6 såna "Jag ska aldrig" innan vi tog oss in i sovrummet där Elvis låg och sov bredvid E. Vi sjung och kramades och bytte blöjan, sen fick han gå in i köket och se att vi dukat fint på bordet och blåst upp en massa ballonger. Han fick ett munspel, en superhjälteoutfit, Bobbo från Babblarna och ett stort bilgarage.


Efter det tog vi kampen om att få på A-V kläder. Den ständiga kampen mot klockan, svetten och vansinnet. Hon vill inte ha några kläder alls förutom tunna tajts och en klänning. Får man på henne en tröja tillslut så ska det vikas upp ärmar till exakt 3 cm under armbågarna :S Jag lockade med att hon skulle få lite av min bodyspray om hon accepterade katt-tröjan idag och det gick rätt bra. Vi kom iväg till dagis rätt sent som vanligt men jag har lovat mig själv att aldrig stressa på morgonen. Försöker njuta av en lilla stunden då man äntligen kommit fram till dagis och barnen är på sitt bästa humör. Man får många pussar då man lämnar och A-V ställer sig i vinkfönstret och tecknar ett hjärta och pekar på mig.


Kl 11 fick jag hämta upp Elvis igen för att åka på vårdcentralen. Vi misstänker att han har astma eftersom han alltid är förkyld och det sätter sig på luftrören. Han som varit många svängar till sjukhus redan pga detta var otroligt skeptisk till hela grejen och ville inte lämna min famn men vi läste en hel drös med böcker och jag visade Babblarna på telefonen. Han grät och höll mig om kinden när läkaren skulle lyssna på hjärtat men efter det gick det bra. Han fick inhalera lite medicin som skulle räcka över helgen och sen fick vi gå. I bilen på väg tillbaka till dagis sa han själv att han varit snäll och duktig <3


Nu är jag tillbaka på jobbet igen och ska snart sluta för dagen. Vi får dubbla upp på födelsedagsgoset ikväll och får Elvis välja själv så blir det nog pannkakor med lingonsylt och grädde med massa bananer till. Och så ett bad på det :) E jobbar till senare på kvällen men vi får fira bara han och jag ikväll. Fira att vi faktiskt fick två små barn ur den där jobbiga kampen och fira att de faktiskt är små små småttingar fortfarande. Tiden går fort men vi har mycket kvar. Förhoppningsvis finns det tid/ork/pengar/möjlighet till att påbörja ännu en resa lite längre fram.


         

Av EVL - Torsdag 5 jan 12:50

November till April har alltid varit en sämre period för mig. Mycket pga mörkret men också såklart pga alla äckelpäckelmagsjukor som härjar då. Hela November och December kämpade jag som en tok för att hålla barnen friska när dagis hade sina magsjukesvängar. Jag jobbade hemma, fixade barnvakt och grejjade med tider så att de slapp vara där och bli dåliga. Veckan innan jul var de bara hemma med oss för att försäkra oss om att julen inte skulle bli förstörd. För det var mitt mantra "INTE julen! De MÅSTE vara friska till jul!"


Gissa en gång. När tror ni att Elvis fick sin första magsjuka? Natten innan julafton. Självklart. När allt var fixat och finkläderna låg framme. Jag hade toppat om dom i samma säng (för han vägrar sova någon annanstans) och det sista jag sa var "imorgon blir det alldeles magiskt".


Det blev det inte.


Isolering och noll julkänsla blev det istället. E jobbade också såklart men när han kom hem på kvällen hade han köpt med sig ett litet godishus till A-V och munkar till kaffet. Vi försökte mysa så mycket vi kunde mitt i all ångest.


Fyra dagar efter jul blev A-V dålig i magen och hade ingen matlust. Tacksamt nog kräktes hon inte. Efter det vågade vi satsa på en nyårsafton tillsammans med andra och som tur var höll vi andra oss friska nog för detta. Vi hade en mysig "julmyskväll" tillsammans med E´s släkt på torsdagen och nyår firades med min mamma, moster, kusin, mormor och syster med familj.



Idag är det den 5:e Januari och jag jobbar hemma/vabbar två förkylda små barn. Elvis fick åka in till sjukhuset igår för att få Betapred mot sin krupp och nu är hans lilla tunga vit så vi kanske får en halsfluss som bonus också. Det har äntligen kommit snö och vi längtar efter att få gå ut med barnen och åka pulka. Det har varit alldeles för många dagar framför tv:n för dom nu. Nu vill vi vara friska!



Elvis 1 år och 10 månader


* Pratar hela tiden och sätter ihop tre- och fyraordsmeningar. Sen i december har han börjat beskriva saker och känslor. Som "jag ville ha kramas" eller "titta den där stor".


* Älskar och hatar ballonger. Vill väldigt gärna ha dem men är livrädd när vi blåser upp dom. Fast samtidigt är det det han vill att vi ska göra, haha.


*Tycker om att riva ut alla barnböcker vi äger på golvet och lägger sig i dom och läser för sig själv. Tycker också att det är väldigt roligt att riva sönder dom då och då. Vi hittar små bitar lite här och var.


* Vägrar sova någon annanstans än hos sin syster. Vi har äntligen fått honom att gå med på att sova skavfötters istället eftersom A-V fick nog och tyckte att det var trångt.


*Älskar att sjunga och spelar gärna på pianot samtidigt. Det märks att han spelar med eftertanke och vill gärna ha uppmärksamhet och applåder när han framträder.


* Varje natt runt 1 vaknar han och ska in till vår säng för att dricka välling. Går inte att rubba på den rutinen tydligen. Tacksamt nog sover han fortfarande en stund på dagen.


* Kallar tomten för Anton. Vi vet inte vart han fått det ifrån men har var väldigt bestäm på den punkten.

* Vi kallar honom "ekot" här hemma. Han går alltid ett steg bakom syrran och härmar det hon säger. Speciellt om hon tjatar om något. Han hinner inte säga allting lika snabbt som hon kan så han tar ut nyckelord som låter viktiga (som "snällllaaaaaa" och " jag ill!" resten mummlar han fram.


* Vill inte sitta still och se på film som syrran. Har inte tid. Måste göra hundra andra saker samtidigt som att dansa eller kasta en boll mot allt han ser.

*Han avgudar sin mormor och sin gammelmormor. Låtsas han ringa någonstans är det till mormor, låtsas han åka någonstans är det till mormor. Ska vi berätta sagor tänker han på sin mormor. Hon har verkligen en central roll i hans liv. Det är så fint. Varje måndag har hon vigt åt mina barn så jag och E kan få komma iväg och träna tillsammans. Då busar de och leker och berättar sagor och stökar till och lägger sig nästan aldrig i tid, men det gör inget för de har det så fint tillsammans.



Anna-Vera 4 år och 6 månader


* Leker ofta och gärna rollekar. Säger att hon heter "Sarina" :) Gärna lekar där hon tar hand om mig. Ibland är hon läkare och ibland massör som ber mig att djupandas.


* Vi bråkar fortfarande varje dag om kläder. Allt sitter fel. Helst vill hon gå runt i klänning hela tiden eller tunna kalasbyxor. Märker hon att vi är stressade bråkar hon mer. Sätter jag på musik hemma blir hon galen om hon inte får byta om till klänning, för alla vet ju att man snurrdansar bäst med klänning på sig.


* Har blivit intreserad av att spela tv-spel, till E´s stora förtjusning. Hon och Elvis fick ett Disney Infinity i julklapp och fick hon skulle hon spela varje sekund tills hon gick och la sig.


*Är väldigt intresserad av engelska ord och frågar ofta vad de betyder. Vi pratar mer och mer engelska med dom hemma och hon förstår förvånansvärt mycket.


*Hon är fortfarande aldrig klippt, alltså någonsin, och hennes hår går nedanför rumpan. Varje dag får hon stora knutar i det pga att hon gnuggar huvudet mot kudden när hon sover och vi får sitta länge för att försöka få ut det. Vi övertalar henne just nu om att klippa sig korthårig. Får se hur det går. E kallar henne för trollunge och hon ser faktiskt ut lite som ett gulligt skogstroll ibland när hon nyss gått upp ur sängen och håret är bara en enda stor trasselboll.


*Hon älskar att bada och ligger länge med nästan hela kroppen under vatten. Det har hon fått av mig. Vi tänder ljus och lyssnar på musik, sjunger och badar tillsammans.


*Hon kan bli oerhört förnärmad och stött om hon tycker att Elvis får något som inte hon får. Uppmärksamhet eller en lite större bit banan. Då straffar hon oss genom att säga "nu vill inte jag vara med dig något mer!" och klampar iväg med arga steg och händerna i kors. Det kan ta en rejäl stund innan hon kommer tillbaka och tillåter oss att prata med henne.


*Hon är otroligt omtänksam och säger ofta "älskade lilla mamma". Flera gånger om dagen berättar hon innerligt hur mycket hon älskar oss och det är så fint!



Av EVL - 4 oktober 2016 07:23

Jag började skriva det här inlägget för en vecka sedan för att dämpa den här ångesten jag har över att jag inte dokumenterar något om barnen, livet, känslorna nu. Som vanligt kom jobb och stress ivägen men nu jädrar ska jag hinna färdigt. Jag tycker det blivit svårare att blogga för varje barn. Det var liksom enklare att sätta ord på sorg och kamp än vad det är att beskriva en helt vanlig vardag. Alla små små men ack så viktiga saker som händer varje dag som jag så gärna vill bevara för alltid men som sen bara glöms bort, usch jag får på riktigt panik över dom.


Vet inte hur många gånger i veckan vi säger till varandra "men åh kan dom det här nu?! Det måste vi skriva upp" och sen går timmarna och mamma-/pappahjärnan glömmer bort det redan samma dag. Sen har E inte alls samma behov av att bevara saker som jag har. Jag vill fota och skriva och filma medans han lever i nuet och känner sig rätt nöjd med det. Hade han hjälpt till hade det kanske varit enklare.


Och det är inte ens de stora sakerna som jag får ångest över, som att Elvis är superduktig på att prata och räkna och sjunga, utan de där mikrosakerna som kanske en liten min han brukar göra när han äter något han inte gillar eller hur han uttalar "tumme" som "bumme". Sådana saker! Jag är rädd att jag inte hinner/orkar/är smart nog att njuta och att memorera de här viktiga stunderna som faktiskt aldrigt kommer att komma tillbaka.


Jag jobbar 80% nu vilket såklart gör att jag ställer om till "work-mode" efter dagislämning. Eftersom min nya tjänst uppmuntrar till att jobba mer med mina intressen (som foto och illustration) så blir det även en del jobb utanför arbetstid och det tar också upp en del av mitt återstående 20%-iga "mamma-mode". Ska sanningen fram känner jag mig allt som oftast som en rätt dålig mamma. De här slitningarna och stressen som både jobb och hem skapar gör att jag har mindre tålamod, mindre ork osv. Det går ut över det mesta. Det känns som om jag har en ilska, en frustration på insidan som måste ut. Den har alltid funnits där och förr fick jag ut den genom kampsporten men nu finns inte tid för den längre. Jag tränar crossfit tre gånger i veckan men det är ju verkligen inte samma sak. Jag behöver helt enkelt slå ut det här. Igår när Elvis hade extra mycket närhetsbehov klängde han sig fast kring mina ben så att jag inte kunde röra mig, sen på kvällen/natten vägrade han sova och kastade ut saker från sängen, slängde vällingen och skrek så att han väckte A-V hela tiden. Jag hade på riktigt kunnat köra knytnäven genom väggen.


Ibland vet jag inte om jag är glad och nöjd eller ledsen och arg. Märkligt. Jag känner mig lika labil nu som under hormonbehandlingarna, fast på ett annat sätt. E jobbar mycket och kommer hem sent vilket såklart också spelar in. Jag känner mig ensam. Antagligen för att jag är mycket ensam. Jag har många fina ytliga vänner men få riktigt nära och det kanske är svårt att komma mig nära också.



För mina minnens skull:

Sen jag senast uppdaterade bloggen har vi flyttat ut Elvis spjälsäng till A-Vs sovrum och direkt började han sova om nätterna. Båda två somnade bättre och sov längre. Så skönt! Vi lägger dom 19 och så får de lyssna på ljudsagor tills de somnar. Runt 2 brukar han vakna och skrika efter välling men somnar direkt om när han fått en flaska.




Elvis 18 månader.


Vill lära sig allt. Han lär sig nya saker otroligt fort, även utan vår hjälp. Varje dag säger han nya saker eller sjunger nya sånger för oss. Han visar väldigt stort intresse för bokstäver och ord. Så fort vi säger något repeterar han det för sig själv som om han vill lägga det på minnet. Han övar på ord tills han kan uttala dom ordentligt. Redan innan han var 1 år och 3 månader var han som ett plåster på en burk med stenar som jag målat bokstäver på. Från början trodde jag att han ville stoppa dom i munnen, såsom han gjorde med alla andra leksaker, men det visade sig att han ville titta på dom. Vi satte oss ner och jag ljudade A, B, C osv och han repeterade glatt. Häromdagen hade han lärt sig siffror och pekade ut en etta och en två samtidigt som han sa "ett" och "å".


När vi går i trappor räknar han stegen och vi är uppe i nästan 20 nu. Han kan säga några engelska ord också som "apple" och "mjölk". Han säger meningar som "mamma, mera mjölk tack" och "titta ballongen där!" Hela tiden pratar han och gör sig förstådd. Han förstår verkligen allt vi säger åt honom också.

Konstnärlig. Han kan sjunga hela "lilla snigel" och "imse vimse spindel" med tillhörande gester. Den amerikanska (sjukt störiga) ramsan "daddy finger daddyfinger where are you..." kan han också. Han är inte så mycket för att sitta och titta på film eller youtube men är gärna med och dansar framför tv:n när det är musik på gång. Babblarna och Bollebompa är favoriterna och så fort jag ska sätta på tv:n ropar han "BOMPA!"


Det finns få saker som lockar honom så mycket som att få måla. Mina tavlor och penslar brukade ofta stå på golvet och så fort han hade chansen satt han vid dom och låtsades måla. Han håller upp leksaker mot möbler och väggar och låtsas måla även på dom. När vi väl tar fram färger och papper kan han sitta länge. Han beundrar tuberna med akrylfärger som jag har i en låda och vill gärna sitta och klämma på dom.


Busig! Han älskar att busa och skämtar gärna med oss vuxna. Om vi frågar honom om vad han heter så ljuger han oftast och skrattar. Han vet vad han inte för göra men gör det såklart ändå. Som att ta A-Vs saker, trycka in pappans böcker i bokhyllan eller att ta upp saker och kasta dom i golvet. Efter buset springer han allt han kan och säger "aj bajj" och hyttar med fingret.

Han jagar E genom huset för att killa honom och vill gärna bli jagad tillbaka. Han klättar upp på stolar och bord och öppnar lådor med husgeråd för att sätta dom på huvudet eller bara sprida dom över köksgolvet. Han gömmer sig bakom dörrar och står knäpptyst tills vi hittar honom.


Mammig. Han har en sån mammig period nu. Det är bara jag som gäller och han håller ständigt koll på mig. När han vaknar på natten vill han sova inte bara bredvid mig utan med sitt ansikte mot mitt ansikte och gärna vill han också hålla i min arm. Vänder jag mig om med ryggen mot honom börjar han grina och försöker vända på mig igen. Det är för det mesta jättemysigt men ibland när han låser fast mina ben så att jag inte kan gå någonstans kan jag få lite panik.


Kärt barn har många smeknamn. E har alltid haft en massa smeknamn till barnen. Elvis har hitills en hel drös och ibland kallar han sig själv något av dem. Han kallas: Pipis, lilleman-han-som-kan, lillman, trollman och tokman :)




Anna-Vera 4 år och 3 månader.



Påhittig. Hon bygger kojor överallt i huset. Plötsligt är alla soffkuddarna och täcken till sängarna försvunna. Då kan man hitta henne någonstans inkrupen i en koja skapad av täcken som hon lagt över bord, tröjor som bundits runt stolsben och kuddar som hon ställt upp mot sidorna för att skapa dörrar. Där inne sitter hon med sin lillebror och myser <3


Omtänksam. Hon leker gärna med Elvis och är mån om att han ska ha det bra. På dagis tyr han sig till henne och går iväg från mig endast när han får hålla hennes hand. Hon kollar till honom under dagen och ser till att han har det bra på dagis. Hemma så exkluderas han aldrig och hon anpassar sin lek efter honom. Ibland retas hon såklart och det är roligt att brottas med honom.


Ordningsam och strulig på samma gång. Hon har en sån förmåga att stöka till, men samtidigt vill hon ha nån sorts ordning. En sak som är stor för henne nu är att få ha koll på sina kläder. På kvällen innan sängen vill hon ta av sig själv och viker kläderna till en fin hög. Den högen ska sen ligga bredvid henne i sängen. Gärna under hennes vakande arm så att hon håller koll på den.


Teknisk. Hon har lärt sig det mesta som rör teknik hemma. Tv:n med alla appar och dosor är ingen match för henne och hon vill gärna sitta bänkad så länge hon bara kan framför tv:n. Nu på senare tid har vi satt stopp för youtube eftersom det finns så mycket märkligt där. Nu är det Netflix som gäller och hon älskar Marscha och Björn, Mr Bean och allt som har med superhjältar att göra.


Kärleksfull. Hon säger ofta att hon älskar oss och då hon inte försöker vara stortjej och oberoende så vill hon krypa upp i min famn och gosa. Många pussar och kramar blir det. Hoppas att hon aldrig tänker sluta med det.


Målar och skapar. Hon målar numera figurer och djur med detaljer på de rätta ställena. Småsaker som ögonfransar och näshål målar hon dit. Gärna människor, familjer. Det finns alltid en berättelse bakom varje bild hon gör. Varje födelsedagskort vi ger bort har en eller flera av hennes fina alster målade på sig.


A-V och kläderna. Det är en kamp varje dag det här med kläder. Hon är precis som sin moster var när det gäller det här. Först av allt ska hon prompt välja själv. Sen dissarhon alltid de första kläderna jag föreslår och har vi bråttom dissar hon exakt allt. Sen ska alla kläder vikas i armarna, även jackor. Ingenting får nudda händerna och hela det senaste halvåret har hon sprungit omkring med kläder som sett ut som stora simringar på armarna.


Snackar engelska. Båda barnen varvar svenskan med engelska. Elvis svarar "yes" eller "no" på mina frågor och kan även sjunga "Daddy finger daddy finger where are you? here I am here I am, how do you do?". Anna-Vera kan också detta och många fler engelska ord. Vi tränar varje dag och ofta upprepar jag ord på engelska, exempelvis när jag häller upp mjölk till dom eller städar upp.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se