EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - 15 december 2015 20:03

Jag har börjat jobba två dagar i veckan men fastän jag tillbringar mer tid hemma än på kontoret känner jag att jag förändrats. Det är svårt att släppa arbetsuppgifterna helt och ofta kommer jag på mig själv med att tro att jag ska till jobbet dagen efter när jag egentligen är ledig flera dagar till. Det är irriterande för jag vill kunna slappna av och njuta lika mycket som förut, men det är väldigt svårt.


Många gånger har det irriterat mig, att det inte är samma känslor nu som när A-V var liten. Man tror att man ska få lika mycket tid även med andra barnet. Att man ska hinna med att njuta. Komma ihåg att skriva ner allt fint de gör för första gången, vad klockan och vädret var just då.... så är det inte. Verkligen inte. Jag fick nästan skämmas på 8-månaderskontrollen när BVC-kvinnan undrade vad han kunde nu och när han lärde sig det. Jag visste inte om han greppade med pincettgrepp eller med hela handen för jag hade inte hunnit tänka på det!


När A-V var liten fanns det inte bara mycket mer tid att njuta, det var också liksom stabilare i omgivningen. Nu finns det så mycket skit och otrevligheter omkring oss att det inte går att jämföra. Fastän vår lilla familj isolerar oss så gott det går så finns det sådant som vi inte rår på. Exempelvis sjukdom och ålderdom. Min älskade lilla mormor har plötsligt blivit dålig och så ofta jag orkar brottas med min rädsla för att hon ska bli sjuk medans jag är där försöker jag hjälpa henne med det jag kan. Lagar mat och håller sällskap. Det gör så ont att hon också kommer att försvinna en dag.


E mår inte heller så bra av andra anledningar. Det var bra för honom att få gå på föräldraledighet nu. Det är det som gör det lättare för mig att gå till jobbet. Som om det inte tärde nog på två föräldrar att ha ständig sömnbrist.


Så ofta nuförtiden känns det som om allting bara tappar sin mening mer och mer. Barnen är såklart ljuset och vår fasta punkt i livet men allt annat känns liksom "löst".  Antagligen kommer det att kännas bättre när det blir ljusare ute och om mormor får bli friskare och om E också får koppla av lite och må bättre. Tills vidare försöker vi rå om varandra så mycket det bara går på kvällarna när barnen somnat. Då äter vi det vi vill och myser framför en film.



Elvis är 10 månader nu och så stor. Han busar med sin syster och är intresserad av allt han ser. Förra veckan lärde han sig att kramas och det gör han ofta och gärna. Han pekar på näsan, öronen och ögonen. Säger "där" och har det bästa lilla skrattet. Tycker att mammas arga röst som säger "ajaj!" är det roligaste i världen. Vill ligga bredvid mig och sova nära nära. Vill också äta hela nätterna. Hatar nappen och slänger den så långt han kan.


A-V har en rosa och lila period. Allt som har de färgerna är bra saker oavsett om det är en nalle eller en potta. Hon pratar väldigt mycket om sin påhittade syster "Peter Melina Hansson" :D som bor tydligen bor i ett torn. Hon har på eget begåv slutat med nappen och tränar väldigt på att inte kissa i blöjan på natten så att hon ska slippa sova i dem. Det är endast fläta som går an som frisyr om man vill sätta upp hennes långa hår. En Elsafläta.


       

ANNONS
Av EVL - 1 december 2015 19:53

A-V har lärt sig själv att vissla. Jag visade henne häromdagen hur det går till och sen har hon övat och övat lite då och då. Så i lördags på morgonen, när vi vaknade allihopa i vår säng som vanligt, satte hon sig bara upp och visslade klart och fint. Nu är hon mallig och säger att hon är stortjej. Pratar mycket om att hon ska gå till skolan snart och "mata sina barn" :D


Elvis tog sina första steg i fredags. Han hade försökt gå mot A-V <3 Jag satt på jobbet när det hände (och fick veta det först på lördagen eftersom E glömt bort det!!) men i Söndags fick även jag se några små steg. Han blir så glad när han lyckas och ofta ställer han sig upp och klappar händer åt sig själv. Härliga unge!

ANNONS
Av EVL - 23 november 2015 13:50

Sitter på jobbet och dricker kaffe för att försöka hålla mig vaken. Idag är det måndag och egentligen skulle jag och E vara hemma tillsammans med barnen, men eftersom min mormor plötsligt blev sjuk i torsdags fick jag avbryta mitt jobb då och se till henne istället. Måste alltså jobba ikapp förlorad arbetstid. Suck.


Har sovit så himla dåligt på sista tiden. Det är som om hjärnan vägrar stänga av och när den äntligen gör det är det dags för Elvis att vakna. Vi övar oss på att inte amma på natten, eftersom det helt enkelt inte finns så mycket mjölk kvar att få, men det vill han inte gå med på. Han är ett sånt matvrak helt plötsligt. Blir inte mätt verkar det som för precis efter en barnmatsburk är han ändå som tokig på A-Vs mat och kan lugnt dricka en vällingflaska och amma lite extra innan han ska sova. Så vill han vara nära också. Känner han inte min hud eller mina andetag blir han arg och någon napp vill han inte ha. Han har lärt sig att kasta saker nu och den där jäkla nappen flyger över hela sovrummet. Trött och slut som man (och de stackars brösten) är så försöker jag ändå stoppa tillbaka nappen för att få honom tyst men då trycker han ut tungan för att mota bort den. Ibland har det hänt att jag blivit så arg att jag kastat den jäkla nappen hårt i väggen...när klockan varit någonting mellan 4-6 och orken att vara "super mom" inte ens finns på världskartan längre. "Jag ORKAR inte mer Elvis" har jag också skrikit och gett efter för hans amningsbehov.


Det är inte det att jag inte vill amma honom. Det vill jag väldigt gärna. Men det vill inte brösten...och när han suger på dem utan att det finns något där i då får jag nästan panik. Efter ett tag ilar det till och det känns som när en gammal bil liksom suckande drar igång på 150:de startförsöket... Som om de säger "men vafaaaan OKEJDÅ!" och producerar någon dl till.


Tacksamt nog har de ändå behållit formen rätt bra, än så länge. De är liksom bara tragiskt mycket mindre. Man får vara glad för det lilla. Haha. Lilla.

Av EVL - 19 november 2015 21:18

Det här med att man blir lite trög när man fått barn.. Det stämmer så jäkla väl. Ibland kan jag få problem att prata och tänka samtidigt :D på riktigt! Jag kan känna mig så jäkla korkad ibland och irriterad på mig själv när jag glömmer saker. Fast tittar man på släkten är det inte konstigt att jag är en virrpanna. Min mamma t.ex glömde bara häromdagen att lägga A-V med blöja vilket resulterade i hennes första torra natt. På vägen härifrån samma kväll glömde mamma även sina handskar och sitt stämpelkort här hemma. De ligger nu i "mormorhögen" i hallen, tillsammans med en massa andra saker som jag glömt att ge henne och som hon i sin tur glömt bort att hon glömt. Ja ni hör ju. A-V var iallafall glad och sa stolt att hon var stortjej nu.


Elvis 

Elvis är nio månader och hans hår har börjat växa ut igen. Det finns mest mitt på huvudet, i nacken och på sidorna vid öronen. Jag brukar kamma mittenhåret till en liten minisnedlugg så att han ser ut som en liten minigubbe.


Han är så nära att ta sina första riktiga steg nu men står fortfarande och övervägen huvida han ska våga. Tillsvidare kan han gå bredvid oss om vi håller hans ena hand.


Det allra bästa han vet är att sno mat från sin storasyster. Fastän han nyss kanske ätit är han som en liten piraja och hugger hennes tallrik så fort han får chansen. Han tycker allt med henne är spännande och när han blir lite äventyrlig kan han plötsligt krypa iväg till hennes rum alldeles själv och sätta sig och rota i hennes saker.


Han har nu fem tänder och kallas för "femtand" av sin moster. E kallar honom för "Krampus" och jag säger "lille lillman". Undrar om han förstår att han verkligen heter något riktigt? :D


När det är dags att lägga honom ser man direkt om det kommer att gå vägen eller inte. Lägger han sig direkt på sidan i sängen är det bara att lägga på honom täcket och gå ut. Ligger han kvar och tittar på oss är det kört och vi kan lika gärna ta upp honom igen. Vid hans säng knarrar golvet alldeles otroligt mycket och det är med storslagna akrobatiska konster man tar sig därifrån utan att väcka honom när man tittar till honom. Om man hoppar upp på vår säng och liksom slår en kullerbytta ut på andra sidan går det att smyga sig ut. Försöker man på något annat sätt vaknar han direkt. Tur man är smidig...som ett kylskåp.


Jag ammar bara någon gång på dagarna och det gör att mina bröst bara har kapacitet att amma honom en gång på natten. Detta vill han absolut inte gå med på vilket har resulterat i många vakna nätter på sistone. Eller sen han föddes egentligen. Har fasiken aldrig sovit länge eller bra på natten. Ibland går jag sönder av sömn. Ibland blir jag arg och ibland är jag super mom. Precis som i alla andra situationer.


Han kan säga "mamma", "pappa", "nej" och "hej" nu. Vinka och peka på lampan har han precis lärt sig. Han kör "Silviavinken" och ser väldigt nöjd ut.




A-V

Hon är så jäkla rolig alltså. Får fixideér som fastnar och håller sig kvar. En sån sak just nu är Halloween. Det fastnade så himla starkt hos henne. Jag råkade nämna, i slutet av September, att vi kanske skulle klä ut oss och ha halloweenfest med en kompis och hennes familj... Det fick både vi och dagis och släkten höra sen varje dag tills det var dags. Varje dag! Nu är det ju den 19:e November men fortfarande hänger det kvar. Varje gång vi säger god natt eller då vi ska åka till jobbet/dagis ropar hon "glöm inte att säga Halloweenfest" varpå vi måste ropa "HALLOWEENFEST".


Sen hon slutade med blöja har hon tyckt att det varit jobbigt att göra nr 2. I veckan som var resulterade detta i att vi upptäckte att hon var superförstoppad. Hade ont i magen och ryggen, febrig och vägrade äta. Vi fick tillslut åka in med henne till läkare som tog blodprov och ordinerade laxermedel. Som tur var lyckades vi få henne att gå av sig själv med hjälp av två stora glas katrinplommonjuice och en massa messmör.


Hon är omtänksam som bara den och leker en massa rollekar. Idag när vi satt i soffan gick hon fram till E, pekade på ett litet sår på hans hand och sa "pappa du är dålig i din hand, du måste till tandläkaren. Det är ok pappa, hon tar bara ett stick i fingret och sen tar hon ett rör....jag följer med dig. Och mamma" Så la hon sin lilla hand på hans kind <3


Bestämd är hon också. Gud bevare oss på morgonen om jag råkar försöka sätta upp hennes hår i en hästsvans ist för en "Elsafläta", eller om hon inte får ha på sig de kläder hon själv bestämmer.


Hon sjunger ofta och dansar i ring med sig själv. "Brotherfinger brotherfinger where are you? He a am HE A AM how do o o" sjunger hon högt och ljudligt, säkert 50 ggr på raken.



Jag

Jag har börjat jobba 40% och det känns ok. Skönt att vara lite vuxen och att få dricka kaffe i lugn och ro. Konstigt att inte ha med sig en väska med blöjor och skötlappar. Ibland får jag panik i en mikrosekund när jag inser att jag inte har den med mig.


Har börjat träna lite men hårt. Thaiboxning är den nya drogen och det är så jäkla skönt att ta ut sig och liksom när det gör ont. Känner att musklerna sakta vaknar upp igen och det känns skönt som tusan. Som om kroppen legat i sleep mode och längtat efter att få komma tillbaka.


Mörkret gör mig satans trött. Så jädra trött och liksom lite ledsen. Känslig. Tycker inte om det. Behöver mer av allt och blir komplicerad. Är nog inte så lätt att ha att göra med ibland men vem fan är det. Inte E iallafall. Men det är väl därför vi funkar på något sätt. Ibland dricker vi vin på varsitt håll och sammanstrålar i sängen. Ibland ligger vi ihopklistrade i soffan tills armarna domnar bort lite.


Som de flesta av mina vänner fasar jag just nu över hur jäkla kalla folk kan vara. Det är märkligt att inse att det finns så många som inte delar ens grundprinciper. Att man tänker så himla olika. Känner olika. Tur man är vuxen och kan välja sina vänner på ett annat sätt än innan.



 

Jag har föresten startat ett instagramkonto för de tavlor och postrar jag gör. Ni som är intresserade, följ mig gärna på: lise_pennan



Anyway...

HALLOWEENFEST!

Av EVL - 28 oktober 2015 21:43

Jag har inte sagt det högt till mig själv ännu men detta är den sista veckan som heltidsmammaledig med Elvis *högg i hjärtat*. Från och med nästa vecka ska jag börja jobba 40%, dvs två dagar i veckan. Det låter kanske inte som mycket att hänga upp sig på, herregud jag får ju vara hemma och ledig i FEM dagar på raken... men det är det här ni vet med att tiden går så fort, ett slut på något som aldrig kommer tillbaka... njöt jag? kommer jag att komma ihåg?.. Den grejen.


Det som gör att det inte känns riktigt lika jobbigt som när jag gick tillbaka till jobbet när A-V var liten (för då hade jag verklig ångest) är att E är så sliten. Detta har inte varit ett bra år, förutom då såklart att världens bästa lillebror kom till oss. På bådas sidor av släkten har det varit hemskheter som fortfarande pågår och bubblar då och då. Samtidigt ska man försöka "hitta tillbaka" till varandra och var sådär nästan äckligt lyckliga och bara vilja ha varandra hela tiden och leva idylliskt och fint, men så är det inte. Ibland kan jag riktigt känna hur jag söker bråk. Behöver det! Och det är samma för E.


Iaf så tror jag att E skulle gå in i väggen om han fortsatte i samma tempo på jobbet. Det är bra att han får ett andningshål nu med Elvis. Det gör att det känns lättare och börja jobba och komma tillbaka till "verkligheten". Kanske är det precis det vi behöver. Fast ja...stoppa tiden och allt sånt där. Jag har bestämt mig för att bara köra nu och inte tänka efter så jädra mycket.



Av EVL - 11 oktober 2015 20:55

Pustar ut efter en helg utan E. Det är verkligen pest när han jobbar till 21.30 både lördag och söndag. För det första vi alla tre förkylda och Elvis sover som bekant inte jättebra på natten. De har dessutom satt i system att väcka varandra. Runt 7 vaknar Elvis och är superpigg. Vid mina försök att hålla honom stilla och nöjd i sängen brukar han ropa så att A-V vaknar och kommer till oss. Självklart på min sida så att vi ligger tre st på halva sängen.


Som tur är har min mamma kommit hit båda dagarna och hjälpt till. I lördags tog hon med A-V på vernisage och sen café. Jag och Elvis däckade omedelbart i sängen och sov i tre timmar tills de kom tillbaka. Idag tog hon med sig henne på affären medans jag och Elvis fick bada och slöa lite. På eftermiddagen ryckte jag upp mig och klippte gräsmattan samt ansade lite i buskarna utanför huset...sådär så att man kunde se att där finns fönster ;)


Mensen härjar i kroppen men det är inte alls som med A-V då jag typ inte kunde röra mig utan att behöva byta ob direkt. Det är mycket mindre nu, men jag gissar att jag hade en cysta i ena äggstocken som sprack idag. Plötsligt kändes det som om höger äggstock skulle sprängas, en känsla jag haft några ggr förut. Det bara ökade och ökade tills jag fick lägga mig på golvet. Efter ca 40 minuter började det avta med hjälp av alvedon. Skönt eftersom jag skulle ta hand om båda barnen ensam hela kvällen. Nu såhär några timmar efteråt känns kroppen som vanligt igen, förutom en lätt mensvärk som gärna får gå över typ nyss.


Det är så härligt när vi är tillsammans men fasiken så skönt när de somnat också. A-V är så bestämd just nu. Det är precis som om det bara MÅSTE ut en viss mängd trots varje dag och kommer det inte någon bra chans så bara skriker hon rakt ut. Idag var det jeansen och strumporna och maten och håret och snoret och tv:n och maten och blöjan och snoret och kudden och lampan... tills hon somnade. Så himla viljestark. Ibland kan jag se in in framtiden och hur vi två kommer att stångas.



A-V 3 år och 3 månader:

Har börjar försöka att inte tycka om viss mat/konsistens/värme på maten. Detta utan någon som helst framgång hos mig men middagarna kan pågå i en evighet.

Väldigt bestämd med hur saker ska göras/sjungas/sägas/kännas osv.

Ger saker påhittade namn. Ett återkommande är Baba och Kapja.

Älskar att klä ut sig och snurrar omkring i prinsessklänningar eller springer runt med transformersmask och turtlessvärd.

Älskar att pyssla och målar smått smått och väldigt detaljerat. Kan sitta i flera timmar koncentrerat.

Svänger sig med engelska ord som "I love you" "You did it" "thank you".


Är blöjfri hela tiden förutom på natten. Tycker att det är lite läskigt att bajsa i pottan eller toan och håller sig gärna tills på natten.


Är väldigt medveten om att saker kan vara för barn och andra för vuxna. Leker ofta att hon blir rädd för monster i trappan eller försöker smyga upp och titta på våra program efter hennes läggning.


Säger ofta "jag skulle klara mig utan dig mamma" med en medlidsam ton och håller sin hand på min kind. Vet inte vart det kommer ifrån.


Trotsar och skriker och lägger sig på golvet helt okontaktbar utan att tänka på vart hon är eller vilka som är där och ser på.  Man får inte vara rädd för att skämma ut sig när man har barn...och skrapar upp dem från golvet på ica för att en liten pixibok inte fick följa med hem.


 




Elvis 8 månader:

Står upp överallt och ramlar rätt ofta.


Han vet om att han är busig och tittar kaxigt på oss samtidigt som vi skriker "AJAJ ELVIS!" Skrattar sedan högt.


Är otroligt medveten om att mamma och pappa kan försvinna. Vill absolut inte befinna sig i ett annat rum än mig och sitter helst i min famn typ jämt. Ibland när jag tar upp honom tror jag att han vill äta upp mig för han blir så ivrig att vara nära att han liksom bara försöker äta upp mitt ansikte eller axeln.


Säger "pappa" och "mamma", "hej" och ibland låter det som om han säger "tutte" (napp).


Börjar få mycket av håret tillbaka <3 och har tjockat på sig rejält. Har storlek 68 nu.


Somnar runt 18-19 på kvällen för att vaknar runt 23-24 för att äta första gången. Vill amma minst tre ggr/natt.


Kan gå med gåvagn och skulle helst av allt vilja springa iväg av sig själv.


   



Mamman då:

Att fylla 30 känns ju faktiskt rätt nice ändå. Skönt att vara vuxen och "mogen" :D Fast jag tror att jag är som min pappa, dvs jag kommer att fortsätta vara exakt som jag är tills jag inser att jag är pensionär sedan många år. Det jag kan känna har ändrats de sista åren är att jag liksom landat i mig själv. Jag vet nog vem jag är och tycker det är rätt ok. Bryr mig mindre, mycket mindre om hur jag ser ut. Alltså jag bryr mig såklart men jag accepterar kroppen mer. Jobbar med det jag har. Vågar stå för vad jag tycker och tänker. Vågar fråga när jag inte vet. Vågar erkänna att jag vet vad jag är bra på och ta för mig. Är inte lika "grå" i sociala sammanhang, även om jag nog fortfarande är rätt tystlåten och inte är den som syns mest...fast det är den jag är och det är ok :) Vågar hoppa in i nya upplevelser och i nya sammanhang - vilket är bra för innan var det något som skulle kännas läskigt. Det känns bra att vara mamma och vuxen... även om jag flera gånger måste påminna mig om att jag faktiskt är båda dom sakerna nu!


 

Av EVL - 10 oktober 2015 20:28

Idag kom den, mensen. Lite sån "riv i hjärtat"-känsla när jag såg blodet. Det sitter så djupt det där att blodet förstört. Nu spelar det ju ingen roll förutom att den är irriterande men jag känner mig ändå rätt ledsen på något sätt. Kanske för att den symboliserar att den första tiden med miniElvis är över.. att det snart är dags att sluta amma...snart dags att jobba. Lite ångest. Blä

Av EVL - 5 oktober 2015 23:18

Denna dagen alltså. Det var en sån dag som våra barn kommer att få höra om och kunna tänka "ja det låter ju som typiskt vår familj". En sån där dag då man inte skulle bli förvånad om man plötsligt hörde cirkusmusik i bakgrunden. Faktum är att jag och E brukar skoja om att vi borde ha en liten cirkusmelodi eller varför inte Benny Hill-låten som ringklockesignal till vårt hus....för det är så ofta som det är helt galet här hemma.


Undrar hur A-V och Elvis kommer att se tillbaka på hur det var att växa upp med oss? En mamma som startar projekt lite här och var. Det står ofärdiga konstverk överallt. Målarfärgsstänk på parkettgolven. Nästan alltid musik som pumpas ut i högtalarna. Mamman dansar omkring i huset, oftast halvnaken för att hon glömt vart hon klätt av sig kvällen innan. Pappan samlar på spel, leksaker och annat märkligt och roligt som man inte får röra. I något hörn står en byst av Freddy Krueger och letar man i gömmorna kan man hitta saker som lösmonstermunnar och soft airguns balndade med peruker och annat märkligt cosplay. Stressiga situationer är vanliga där ingen av föräldrarna är särkskilt förberedda och så busmormorn då som tar ut dem på äventyr med nästan motivet att få dem genomblöta eller hittar på andra tokigheter.


Jag ser så mycket av min egen mamma i mig själv. Hon var, och är fortfarande en hippie. Vi fick experimentera och gegga och måla och pyssla och dansa och skapa helt fritt. Oavsett hur mycket stök det medförde. På något sätt orkade hon alltid hjälpa till att plocka undan. Förstår att min kreativitet kommer från henne. Samtidigt kommer min andra sida, den lite "pojkaktiga" och "tuffa" från min pappa som var min stora idol när jag växte upp. Motorcyklar, militärer, bilar och spränga minor i vattnet.. vem skulle inte tycka att det var världens tuffaste pappa? Är rätt säker på att jag varit aktiv inom det militära om jag inte träffat E när jag gjorde det.


E kommer också från en familj där det hände och fortfarande händer mycket roligt. Det är liksom som om det dras till dem. De har så många roliga minnen att prata om, sånt som bara händer en "Sune-familj". Tänk typ filmen Sunes sommar... det är E´s familj.


Och på något sätt har vår familj skapats ur det där, så man förstår ju att det blir lite speciellt. Idag var en sådan dag:



Sector Alarm skulle komma och installera ett larm i vårt hus. Någon gång mellan 8 och 15 skulle de komma. Klockan 10 låg vi fortfarande kvar i sängen och försökte få barnen att sluta klättra på oss och varandra så att vi fick liiiite liiiite mer sömn. Runt 10 över började E bli nervös och tog med sig Elvis till skötbordet. Jag låg kvar ett tag för jag tyckte att jag förtjänade det eftersom E inte tagit en enda nattblöja. I hemlighet önskade jag att Elvis hade bajsat jättemycket! Istället hörde jag E säga "A-V du kan ta av dig blöjan och slänga den är du snäll.... har du kissat jättmycket?"


Tystnad. Hon svarar glatt "Nej pappa, jag har bajsat". Sen hör jag bara världens PLOFF i golvet och så E som skriker till. "MEN VAD GÖÖÖÖR DU?! LISE det är BAJS på golvet!! EN BOLL....DET ÄR EN BAJSBOLL PÅ GOLVET!"


Jag hoppar upp ur sängen och springer naken in i badrummet medans jag ropar "DU FÅR TA GOLVBAJSET, JAG TAR A-V!". Där inne står E och stirrar på världens största bajsboll (alltså stor som en tennisboll, jag skojar inte) som ligger mitt på golvet. A-V står framför den med bajs i stjärten och ser förskräckt ut. Några sekunder står vi och bara stirrar och vet inte vad vi ska göra. Så börjar A-V låta som om hon ska kräkas. Hon tycker att det känns så äckligt med rumpan full av bajs och jag som är livrädd för kräks blir såklart LIVRÄDD för att hon ska spy nu också helt plötsligt! I panik lyfter jag upp henne och bär ut henne i hallen medans jag ropar "DET ÄR BARA BAJS DET ÄR BARA BAJS DET ÄR INGEN FARA!". Samtidigt ringer mobilen. Jag springer in i A-Vs rum för att svara och försöker låta normal. De ville komma om 45 minuter. "Jaaaa det går så braaaa" säger jag och lägger på. "DOM KOMMER SNART!!!! OH herregud hur ser det ut här?!" Plötsligt ser jag hur det ser ut. Disk som står framme, bordet fullt i skräp, dammiga golv...bajs fulla badrummet.


E sprang omkring för att hämta en påse att lägga äckelpäckel i samtidigt som han försökte stoppa Elvis från att krypa in i badrummet. Jag torkar A-V och tvättar av henne i badkaret. Det luktade förjävligt där inne alltså så när allt bajs var borta från barnet och golvet hämtade jag min älskade flaska klorin och i stressen hällde jag ut alldeles för mycket. Typ 3 dl rakt ut i en stor pöl och över E´s händer. Det blev rent... jävligt rent, men tyvärr så blev lukten bara ännu värre för på något magiskt sätt gjorde blandingen av klorin och rengöringsmedlet att det luktade typ kattpiss istället. Kattpiss med lite rosor i... Jag slet åt mig E´s parfym och sprayade golvet med det och sen stängde jag dörren.


E fick mata barnen och jag skyfflade in allt löst i en garderob. Efter en kvart såg det rätt ok ut men det behövdes såklart dammsugas. E slår på den och det börjar stinka gammalt damm i hela huset. Självklart var påsen full och vi hade inga nya. Jag slet upp luckan och drog upp påsen i panik!. Det var en SOS-påse, alltså en påse som är alldeles för stor som man liksom limmar fast på den förra påsens papp-del. En sån där nödlösning som man köper om man är på affären och har amningshjärna och inte vet vilken sorts dammsugarpåsar man ska ha till just sin egen sugare. Med påsen i handen sprang jag till köket och skulle hälla ut skräpet i sopåsen...fast det gick inte för allt bestod av en enda stor hårboll. "DET ÄR DITT FEL MED DITT LÅNGHÅR" skriker E som också hade panik och gav mig en sked (!) att gräva med. Självklart blev det bara värre. Stora dammpuffar slog upp från påsen och jag, som började bli rätt förbannad, fick slita ut innehållet med händerna. "Åh fyfan det är säkert skitmycket spindlar i det här" skrek jag och E sa "jamen har man mycket spindlar så har man iallafall ett friskt hus" och skrattade nervöst.


När påsen var halvfull försökte vi limma på den redan trasiga pappdelen på påsen med sånt där papperslim som kan hade när man gick i skolan. Det gick såklart inte så jag våldade bara ner den i dammsugaren. Jag spred ut några sådana där piller som gör att det ska lukta "rosor" när man dammsuger och så kunde vi ta det värsta i vardagsrummet. Samtidigt fick A-V för sig att hon skulle bli arg på sina strumpor så hon segnade ner i ett vredesutbrott. Inget hjälpte och jag fick släpa med mig henne till sitt rum. Hon skrek och slog på saker, vägrade lugna sig. När jag står där krökt över henne och skriker "NU RÄKNAR JAG TILL TIIIIIOOOOO" med min argaste röst och ni vet den där blicken där man spänner ögonen så mycket att man tror de ska ploppa ut, ser jag plötsligt att det går en man utanför i trädgården. Självklart Sector Alarm-killen som kommer lite tidigt. Jag tittar mig i spegeln och inser att jag inte tvättat bort sminket från gårdagen. Helt svart under ögonen och håret står rätt ut som ett penntroll. Lämnar A-V skrikandes i sitt rum och springer in på toaletten där det luktar....klorerad man. Hinner precis tvätta av mig och sätta upp håret i en fläta innan E öppnar dörren.


Går ut och hälsar med ett stort leende och ser inte ett dugg stressad ut. I bakgrunden skriker A-V som en tok. "Hej vad trevligt, vi kan sätta oss och prata sen vill jag gå en sväng och titta lite i huset"...


Som tur var hann barnen äta frukost men jag och E fick äta wienerbröd till frukost. Det är ju också någon sorts...näring.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se