EttVanligtLiv

Direktlänk till inlägg 27 juli 2018

Ljuset i tunneln

Av EVL - Fredag 27 juli 12:45

Med sommaren kommer ljuset och då brukar jag må som bäst men denna sommaren känns ljusare än vanligt. Och det beror inte bara på att det är värmebölja. Sedan Elvis föddes har vi tampats med en massa saker. Först av allt är jag ganska säker på att jag fick en förlossningsdepression, fast jag ville inte erkänna det just då. Tiden efter att Elvis kom till oss var rätt så jobbig och jag kommer ihåg att jag blev oerhört stressad och ledsen över småsaker. Jag tålde inte ljud alls. Tyckte alla skrek och ibland kunde det bli för mycket ljud och jag fick så sjukt ont i huvudet. Dum som man var tänkte jag bort det som den vanliga nedstämdheten man brukar få efter en förlossning.


Som jag skrivit 100 ggr tidigare gick vi efter det igenom en massa skit med släkten. E förlorade sin pappa och det stängde han in. Jag förlorade både min farfar och min farmor vilket gjorde att min pappa inte mådde bra såklart vilket startade en spiral hos honom som jag inte trodde vi skulle kunna stoppa. Allt detta toppade vi med att bråka mer än vanligt. Vi orkade såklart inte med allting och så kom det ut hemma. Elvis sov dåligt om nätterna och den dåliga sömnen hjälpte ju såklart inte till.


När det ändå gått en tid och saker "normaliserat sig" så började jag jobba igen. Jag blev ju av med jobbet när jag var gravid men hade turen att bli headhuntad av ett annat företag. Superroligt! Men hjärnan ville nog mer än kroppen orkade och jag började bli nedstämd igen. Försökte mota det med träning. Hård, hård träning. Och det fungerade för det mesta.


Sen började jag få så sjukt ont i halsen. Och det gick inte över. Veckor blev till månader och under denna tiden hann jag ta säkert 3-4 halsprov och prova en massa olika kurer. Inget hjälpte och tillslut sökte jag mig till vårdcentralen. Vår husläkare DR K började fråga hur jag hade det hemma osv och jag sa som det var att vi haft en jobbig tid men att det var bättre nu. Jag kände mig inte ledsen. Det var bara halsen som gjorde ont samt att hjärtat slog mer dubbelslag än vanligt. Jag fick göra ett EKG och ta fler prover som inte visade på något fel. Det onda var fortfarande kvar men jag tränade på ändå.


Då och då under den här tiden hade jag sjukt låga järnvärden pga min PCO som inte ger mig en normal menscykel och jag började tro att det hade med det att göra. Jag trodde att jag kanske skulle må bättre både kroppsligt och psykiskt om jag började med p-piller för att få kroppen i balans. Såklart hjälpte det inte alls.


De följande besöken hos vårdcentralen grät jag varje gång. Jag visste inte varför, kanske för att det kändes så jävla hopplöst, och jag kunde inte sluta. Var helt emotionellt tömt på energi när jag kom därifrån. Han insisterade på att jag var deprimerad och sa att det inte fanns något fel. Tills jag tvingade honom att verkligen undersöka halsen på riktigt. Han körde in hela handen och kände på musklerna från insidan. De var superspända! Inte konstigt att det känns som om det spricker i halsen när jag gapar. Han skickade mig bara till sjukgymnast och sa åt mig att höra av mig om jag ville äta antidepp.


Nu hade det gått över ett år och jag fick hjälp av en sjukgymnast som nog trodde det var musklerna på sidan av halsen som var för spända. Jag fick stretchövningar och en försäkran om att det inte är något farligt inuti halsen (för vid det här läget så hade jag börjat bli rädd att det skulle vara någon hemsk sjukdom). När stretchningen inte hjälpte sökte jag mig vidare till naprapat som också såg att jag hade problem men halsmusklerna. Han satte nålar och knäckte och vred men efter några ggr skickade han mig vidare till en sjukgymnast. Han visste inte heller varför jag hade ont men trodde på ett möjligt diskbråck i nacken.


Vid det här laget hade jag panik varje dag. Tankarna sprang iväg från mig och jag nojjade över allt från cancer till ALS. Tungan började göra ont och det stack i käkarna och halsen. Det tryckte över öronen och jag hade huvudvärk fan ständigt. Den enda gången det inte gjorde ont var när jag tränade, så det gjorde jag ofta.


Med uppbackning av sjukgymnasten fick jag ÄNTLIGEN! en remiss till Öron-Näsa-Hals. De körde in en slang i halsen genom näsan och gjorde en neurologisk undersökning. Diagnosen även här blev att det är muskulärt men att det vore bra med en MR-röntgen för att vara på den säkra sidan. DR K vägrade men skickade mig på vanlig röntgen av nacken som endast visade på en liten förträngning på ena sidan.


Någon månad till gick och jag försökte hålla ut och tro på att det inte var något farligt, men smärtan fortsatte och det blev outhärdligt. Efter mitt kanske 8:e besök hos sjukgymnasten hjälpte han mig att skicka en begäran om remiss till MR-röntgen och äntligen lyssnade DR K. Han ringde upp för att fråga om mina symptom och då jag summerade allting gav han med sig. Väntetiden var upp till 6 månader men om man är villig att åka en bit från sin hemstad kunde man få komma tidigare.


I väntan på MR var jag faktiskt rätt lugn. Jag hade ont men jag litade på att det kanske var ett diskbråck och att det skulle ordna sig. Jag lyckades släppa tankarna på elaka sjukdomar för ett tag. Det var skönt. Så en morgon innan ett inplanerat besök hos sjukgymnasten så ser jag plötsligt hur min ena vad har en tydlig grop i sig! Jag får sån sjuk panik. Det enda jag kan tänka på är att det är en muskel som atrofierat. Jag skickar en bild till sjukgymnasten som blir väldigt konfunderad och vill att vi tittar på det vid besöket.

 


Kl 10 hade jag tid och jag kommer ihåg hans bekymrade min när han undersökte mig. Just där var muskeln oresponsibel och han kunde inte förstå varför jag fått en grop där. Han sa "nu tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med din läkare och kräva den där utredningen för MS och ALS".


Jag dog lite inombords. Det kändes som om jag rasade ner mot bänken men utåt visade jag inget. Jag försökte se ut som om jag lyssnade när han gick igenom stretchövningarna och avslutade besöket så fort jag kunde. I bilen på parkeringen ringde jag först VC och berättade för telefonisten hur det var och att jag vill ha en telefontid med min läkare så fort som möjligt. Hon lät förstående men hade inga tider förens om några dagar. Efter det ringde jag min mamma. Och då kom tårarna och paniken. Hon släppte allt och sa åt mig att möte henne hemma hos mig. Jag körde hem men har inte mycket minne av det. Skickade ett sms till min chef och berättade vad som hänt och att jag var för chockad och skärrad för att jobba mer den dagen.


Mamma och jag satt på min altan och jag grät tills jag mådde illa. Min tanke gick hela tiden till barnen och vad de skulle bli utsatt för om jag var sjuk, hur egositisk och dålig mamma jag var om jag lämnade dom. Det var en sån fruktansvärd känsla. En sån djup djup ångest har jag aldrig upplevt förut och jag kommer inte ihåg så mycket mer av den kvällen faktiskt förutom att jag började få muskelryckningar i vaden. Vet att jag inte sov och att jag grät hela tiden när barnen inte var med.


Dagen efter försökte jag jobba hemma samtidigt som jag väntade på att neurologen på sjukhuset skulle ringa upp. De kräver alltid remiss men jag var desperat. Jag kände verkligen att jag inte skulle orka med att gå runt med ovissheten i flera dagar i väntan på att läkaren skulle ringa upp. Då hade de fått köra mig till psykakuten. Kl 11 ringde en tjej upp och tårarna sprutade samtidigt som jag försökte förklara mitt ärende. Som väntat behövde man remiss men som genom ett mirakel ringde hon upp mig lite senare och sa att läkaren var villig att ta emot mig ändå.


Mamma kom hem till mig så fort hon kunde och vi åkte tillsammans till sjukhuset. Hon försökte hålla mig lugn i väntrummet genom att ge mig sudokun att lösa. Hon höll mig på benet också för att få mig att sluta darra. Läkaren var otroligt snäll och förstod att jag var i upplösningstillstånd. Han utförde en hel drös neurologiska tester och tittade länge på ryckningarna och på hålet i vaden. Tillslut sa han äntligen att det inte var ALS och antagligen inte MS heller men att jag skulle få ta blodprover och göra ett EMG som mäter om musklen bryts ner. Men han försäkrade mig om att jag kunde slappna av.


Den lyckan. Den är svårslagen. Jag smsade E på en gång och han ringde upp mig från jobbet och grät i telefonen. Det var som att få livet tillbaka.


Efter någon vecka fick jag äntligen tid för MR i Uppsala och jag tog tåget dit. En otrevlig upplevelse om man har en släng av klaustrofobi men det var skönt att få det avklarat. Vid detta laget hade jag rätt mycket ryckningar i benet men det gjorde mig inte så orolig. Jag fick lämna en massa blod. 9 rör tror jag det var. Av alla de 9 var det ett prov som jag var nervös inför och det var det provet som kunde visa på muskelnedbrytning. Jag såg verkligen fram emot att få det svart på vitt att alla värden verkligen är bra.


Neurologen ringde upp mig på onsdag eftermiddag. Han frågade om ryckningarna och om jag sov. Jag sa att det var oförändrat. Mycket ryckningar och väldigt lite sömn. (Jag hade fått muskelavslappnande utskrivet som både fungerade som antidepp och som smärtlindring) Så frågade han om jag stressat väldigt innan blodprovet? Självklart var värdet för muskelnedbrytning hög. Väldigt hög. När jag sedan googlade på det var det jävulskt högt. Långt över det normala och över det "höga" också. Jag förklarade att jag tränat dagen innan men inte varit stressad när jag lämnade blod. Vi kom överens om att hålla upp med allt två dagar och sedan ta om provet igen.


Nu började allting om igen. Oron kom tillbaka som ett slag i magen. Jag kunde inte hitta någon logisk förklaring till VARFÖR mitt värde för muskelnedbrytning var så sjukligt högt om jag inte var sjuk. Neurologen kanske missat något vid undersökningen?! Två vansinnigt påfrestande dagar följde och många många tårar. Det kändes återigen som en domens dag då jag åkte för att lämna provet på fredag morgon. Hela dagen gick och klockan blev 5 innan neuroligen ringde upp. Svaret var nu normalt! Det höga värdet måste ha berott på min hårda träning och en hög muskelmassa i kroppen. Jag satt i badkaret och grät av glädje och lättnad en stund.



Nu var det bara ett test kvar. Det som slutgiltigt skulle visa om jag hade ALS eller inte. Väntan var fan olidlig. Jag försökte mitt bästa att inte tänka på ryckningarna eller ens titta på gropen i benet, men det var SÅ svårt. Dum som jag är (man borde ju ha lärt sig efter barnlöshetstiden) så googlade jag alldeles för mycket. Läste så många historier om att sjukdomen inte syntes förens på EMS:et osv. Flera ggr om dagen sköjlde oron över mig och någon gång bröt jag ihop på jobbet. Som tur var var det ingen av kollegorna som såg det och min syster som jobbar i samma kontor fanns där och kunde trösta.


Fyra eller fem helvetesveckor gick innan tiden för EMG:et kom. De testade musklernas reflexer med ström och stack in en lång nål i varje muskel som oroade mig. Jag visste att det inte skulle låta något från maskinen om muskeln var frisk och den fruktansvärda väntan innan de stuckit in nålen var hemsk. Men det lät ingenting. Musklerna var friska och höll inte på att brytas ned. Den sista stenen kunde släppa från mitt bröst. Jag höll mig från att gråta inför ännu en läkare och vi tog oss ut till parken utanför sjukhuset, mamma och jag. Där firade vi och pustade ut med en fika tillsammans. Jag var lite sen till jobbet men vad faan gör det när man just fått livet tillbaka.


Här någonstans började det ljusna ordentligt. Ryckningarna är kvar och halsontet och stelheten i musklerna men glädjen över att det inte var ALS eller MS har gjort det så mycket lättare att leva med konstant ont. Jag kommer att fortsätta gå till sjukgymnast och kommer antagligen att behöva äta muskelavslappnade ett bra tag till men vad gör det när jag får leva och när jag slipper den där hemska dödsångesten.


Både jag och E mår bättre nu. Pappa mår bättre, E´s familj mår bättre. Vi får vara tillsammans och ingen är sjuk. Det är det enda som är viktigt här i livet.



 
ANNONS
 
Tess

Tess

Lördag 28 juli 10:09

Hej
Vad kul att läsa en uppdatering från dig. Har undrat så hur du mår 💕
Ledsen att läsa om den psykiska terrorn du gått igenom.
Hoppas det vänder för dig/er snart.
Kram på dig

http://drommenomettsyskon.blogspot.com

 
Kajsa

]Kajsa

Lördag 28 juli 10:45

Älskade du, SOM jag har bölat nu! Så himla jobbigt ni har haft det. Hoppas verkligen allt löser sig nu! ❤❤
Massa massa kram!!

http://Viharjuvarandrapåinstagram:]

 
Ingen bild

Lise

Måndag 30 juli 12:33

Tack så hemskt mycket båda två <3<3!

 
Ingen bild

Erica

Onsdag 1 aug 09:26

❤️

 
Ingen bild

Intesomvitänkt

Fredag 10 aug 11:35

Men usch vilken pärs och vilken rädsla. Skönt att det inte var något allvarligt! Hoppas sjukgymnast hjälper och att det släpper mer och mer. Men visst är det sjukt vad hälsan påverkar. Det är det enda viktiga. Vad är det man säger? Som frisk har man tusen önskningar men som sjuk har man bara en.
Ta hand om dig ❤️

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av EVL - Måndag 6 aug 10:32


Jag jobbar och E som alltid är ledig på måndagar skickade iväg barnen till mormorn för en veckas bus och mys. Tror alla i familjen har längtat efter just den här veckan :) och fastän jag jobbar som vanligt så känner jag i kroppen att jag har mer tid ...

Av EVL - Måndag 30 juli 12:31

Vi har länge sagt att vi önskar oss tre barn. Det var faktiskt också planen, att efter Elvis påbörja en ny ivf när han var kring 2-3 år. Men då båda mått dåligt och vardagen med två barn varit nog så tuff har vi hela tiden skjutit upp det till framti...

Av EVL - Fredag 23 mars 10:31

Vi börjar se tecken på att denna överjävliga vinter är på väg bort. Äntligen. Jag höll på att gå under av mörkret och all snö. Här i västernorrland har vi haft snörekord i flera månader och med vallar på långt över två meter får det fasen räcka nu. J...

Av EVL - 14 november 2017 14:01


Anna-Vera 5 år och 4 månader.   A-V har blivit så otroligt lång. Hon somnar i sin säng men kommer oftast in till oss på natten. Som en vana sen Elvis var bäbis smyger hon ner skavfötters med mig för att inte störa lillebror som redan lagt sig mel...

Av EVL - 14 juli 2017 13:43

Idag är det fem år sedan Anna-Vera föddes och jag fick bli mamma för första gången. Det är precis som föräldrar alltid sagt - "dom föddes ju nyss" och "ååå vad tiden går fort". Det börjar bli svårt att komma ihåg detaljer som hur gammal hon var när h...

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se