candra

29 september 2010 18:34

Tror att dem kommer att bli helt överraskade när det väl händer men resan dit kan ni göra tillsammans, makens mamma trodde att vi skojade med henne och min mamma och styvpappa blev så glada över sms:et jag skickade (bild på plusset med texten - Hej mormor och morfar vi ses i februari). En nära vän grät i telefonen när hon fick reda på det så jag tror att reaktionerna blev starkare och mycket mer gladare efter att dem har varit med hela vägen och dem blev definitivt mer överraskade eftersom att det har tagit oss över 3 år att få till det :-D

Jag sa innan att det inte finns bra tillfällen och det gör det inte men jag höll aldrig undan det utan sa det från början så jag/vi hade aldrig det samtalet med våra föräldrar och närmaste vänner, däremot var det jobbigare med dem som visste men som kläckte ur sig dumma kommentarer och inte tänkte sig för först. Det är samma nu, får fortfarande höra att det hjälpte att slappna av mm.

Om ni vill så kan ju du berätta för dina föräldrar och han för sina, så gjorde vi och det kanske underlättar att gråta ut hos sin mamma än hos svärmor!?

Lycka till och kram på dig!

EVL

30 september 2010 08:17

Ja, det är nog så det får bli. Avdramatisera är bättre än att blåsa upp det. Ska bli så skönt att slippa alla pikar och kommentarer. Tänk om människor kunde sätta sig in i situationen lite innan de säger sånna saker som att "det funkade för att du slappnade av".

Tack Candra!
Kram

Kix

29 september 2010 22:39

Jag minns hur svårt jag tänkte att det skulle vara att säga något till de närmsta. Jag drog på det läääänge. Men sedan är man väl gör det så är ett tips att avdramatisera det hela. Det man vinner med det är att det blir inte så spänt och så känslomässigt. Det man kanske förlorar är (det som jag åtminstonde kände) att faktiskt förmedla att det här med ofrivillig barnlöshet är något otroligt svårt och tungt. Fast det kanske går att göra i någon form av kombination. Först avdramatisera, låta föräldrarna smälta. Sedan beskriva och förklara situationen som ni lever i.

Fast herregud, det här är ju så himla individuellt. Jag känner att ju längre tiden gått och ju fler vi berättat det för desto lättare är det att berätta. Man blir som van helt enkelt. Jag tycker som de andra, berätta för dem! Lycka till! Kram Kix

EVL

30 september 2010 08:12

Du har nog rätt Kix, det blir inte lättare av att gå och hålla på det. Bättre att de vet varför vi inte är så glada som vi brukade vara. Känns bara som om man går miste om något som vi fantiserat om så länge, att få berätta om en graviditet på ett roligt sätt och att få överaska.

Tack! Kram