Åren går

3 maj 2011 16:25

Jag sa aldrig sagt rakt ut till mina föräldrar att vi hade problem. Jag sa istället att vi påbörjat en utredning för att jag hade strulig menscykel (vilket var sant). Sen under utredningstiden så "rapporterade" jag resultatet. Till min pappa sa jag förresten ingenting utan det fick min mamma göra.
Mina svärföräldrar fick veta att vi skulle göra IVF, ingenting om tiden innan. Och jag var inte med när min man berättade. Faktiskt visste jag inte ens om att han berättat det förrän vi var igång med behandlingen.
Det är lustigt att det kan vara och kännas så olika.
Jag tycker att det är jobbigt att ha för mycket fokus på mig själv så jag har inte velat sätta mig ner och "berättat" utan varit ganska glad över att min man berättade för sina föräldrar och mina egna involverade jag i ett så tidigt stadium att jag inte ännu upplevde det som att vi hade ett "problem".
Om du tycker att det känns jobbigt och krystat att berätta för hans föräldrar så kanske det inte är så dumt att han berättar över telefon? Eller? Och om de har lite känsla då så tar de själva upp ämnet nästa gång ni ses?
Eller så säger ni det nästa gång de pikar?
Jättesvårt att veta vad som känns bäst. Men hur det än kommer fram så hoppas jag att det kommer att kännas lite bättre efteråt. <3
Ursäkta den uppsatslånga kommentaren.
kram!

EVL

4 maj 2011 10:05

Håller med, det är konsigt att det känns så olika inför sina nära och kära. E´s föräldrar är verkligen inga man kan tänka sig att sitta och gråta inför. De är supervarma och fina men det skulle inte fungera. Det skulle bli en sån konstig stämmning.
Tack för alla fina råd och tack för att du skrev en lång kommentar

amanda

3 maj 2011 16:57

Kan ge lite tips i hopp om att det får dig mer positiv till detta, jag var också nervös.

Jag tror att E´s föräldrar skulle uppskatta er ärlighet och dom kommer (förmodligen) förstå. Det är egentligen inte så svårt att berätta :-)

Om ni har ex middag, ta fram dina sprutor och visa dem. Tala om vad det är för något, att ni försöker bli gravida, hur ni känner och hur ni mår. Att gråta är mänskligt, skönt och behövligt. Din sambos föräldrar längtar efter att bli farföräldrar skriver du, varför inte visa vad ni kämpar med :-)?

Jag tror det kommer gå jättebra. Och efteråt kommer ni känna lättnad. Din sambo kommer förmodligen känna sig mer tillfreds med att hans föräldrar också får veta.

Hoppas det hjälpte lite iaf och att det går bra för er att berätta :-)

Många kramar!

EVL

4 maj 2011 08:37

Ja jag har funderat på att bara ta fram dom, men vet inte om jag är beredd på all förvirring och alla frågor som skulle dyka upp.

Tack så mycket vännen!
Kramar!

Anna

3 maj 2011 17:17

Klok flicka ;) För min man berättade för svärföräldrarna när han var på "tremanhand" med dem och sen sa han "men vi vill inte prata om det". Låter kanske hemskt men de är experter på klumpiga kommentarer och det orkar jag inte med, det skulle sluta med att jag inte orkar träffa dem mer. Så nu vet de hur det ligger till och ger inga dryga kommentarer typ "kanske ni inte vet hur man gör, ni får börja träna" osv. Skönt! Lycka till!

Kramen

EVL

4 maj 2011 10:06

Hm det låter ju ungefär som E´s föräldrar. Skulle jag låta E säga det på telefon så skulle han bagatellisera det hela, det vill jag inte heller. Det kanske är egoistisk men jag vill att de ska veta hur jobbigt det är.
Tack vännen!
Kram!

Fia

3 maj 2011 18:09

Räkna inte med att de kommer att förstå hur ni mår. Det kan aldrig bli lika stort för dem som för er.

Du kanske kan ta det i flera steg? Typ berätta det över telefon lite kort (inte sååå kort) och sedan ta ett längre samtal face to face? De kommer ha rätt förväntningar och du behöver inte vara lika nervös. Du vill förmedla dramatiken som ni upplever, men det behöver inte ske på ett dramatiskt sätt, om du förstår. :)

EVL

4 maj 2011 10:07

Nej det har du nog rätt i. Det var ett bra förslag, tack så mycket Fia!
Kram

Cecilia summerar

3 maj 2011 19:22

Sorry, kan inte låta bli att fnissa lite åt det fiktiva samtalet och undrar om det inte är ett riktigt bra förslag? Om alla sitter samlade vid en högtidlig middag blir det lätt laddat och svårt "Det är så här att vi tänkte berätta en sak" ("Ååååh ni ska ha barn?" - vill man ju inte höra då tex...). Men kanske att det i ett vardagligt samtal går att slinka in med att "Jo, vi har haft det rätt tungt med en sak ett tag..." eller nåt som påtalar att här kommer inget graviditetsbesked.

Inte lätt. Beror förstås på hurdana människor man ska berätta för. Om de har lätt eller svårt för att fatta när man håller på att berätta nåt viktigt.
Lycka till oavsett hur ni väljer!
Kram

EVL

4 maj 2011 10:09

Ja lite humor måste man ju ha när man skriver om något så ledsamt. Kul att du förstod humorn i det :)

ja du har rätt, det går inte att göra det vid en högtidlig middag eller liknande. Man känner redan vid ohögtidliga besök att de förväntar sig roliga nyheter.

Tack så mycket för råden Cecilia.
Kram!

Sara

3 maj 2011 19:27

Jag förstår vad du menar, när vi skulle berätta det så klarade inte jag av det. Så det blev så att min gubbe åkte till sina föräldrar och berättade och sen berättade han för mina. När de sen visste om allt så gick det så mycket lättare att prata med dem.

EVL

4 maj 2011 10:10

Usch, ja jag vet att jag kommer att bryta ihop totalt. Den där första gråtningen inför någon är värst. Jag har aldrig bölat inför E´s föräldrar och det gör det ännu värre. Börjar mer och mer luta åt det där telefonsamtalet ändå...

Kram!

L

3 maj 2011 20:36

Åh det är inte lätt. Vi berättade för mina föräldrar över telefon och Ts föräldrar vet ff inte. Hoppas ni kommer fram till något som känns bra för er båda för det är ju inte lätt att berätta för någon som inte har en aning. Lycka till! Kramar!

EVL

4 maj 2011 10:11

Ja verkligen, hur kan man få dom att förstå vilket helvete det är utan att gå till överdrift.. och utan att börja grina!
Tack, det behövs.
Kramar!

Orättvisan.

3 maj 2011 22:31

Hmm. Jo. Jag tror faktiskt att det bästa är att bestämma ett möte och så börjar man med: "Nej, vi är INTE gravida." Ochmed det så lättar man lite på trycket. Precis så har vi gjort iaf och det har funkat bra, men jag tror inte att man kan låta bli att gråta. Det kommer av sig självt. Efter ett tag (nu) blir det viktigt att berätta för man vill att de ska ta del av hur mycket man kämpar och hur ledsen man är, så kände jag iaf.

Jag tror INTE att man kan berätta genom att ta det när man ändå ses och "ta det som det kommer" för det ville han göra för dina föräldrar och det slutade bara med att vi inte berättade alls. Så det bästa tror jag som sagt är att bara bestämma möte, inleda med ett "jag är inte gravid" och sen berätta allt inklusive tårar och hela skiten, för efter det så är man...ren. Hänger du med?

Jag tror det är JÄTTEbra om ni gör det. Och helst innan ni ska dit på kalas!

Sjuuukt mycket kärlek och pepp och kramar!

EVL

4 maj 2011 10:13

Ja exakt så känner jag med. Jag har varit så inställd på att hålla det hemligt, men helt plötsligt så har jag ändrat mig. Nu vill jag att de ska veta, jag vill ha deras stöd och förståelse. Samtidigt känns det som om det gått för långt. Det har blivit för jobbigt att berätta.

Du har nog rätt i det. Tack för alla fina råd!
Kärlek och kramar tillbaka!

Kix

3 maj 2011 22:32

Den erfarenhet jag har är att det bästa sättet för båda parter är om man helt "enkelt" berättar så naturligt som möjligt. Inte blåsa upp något stort som brister när man väl berättar om det. Lägg upp en plan om vem som startar så att ni är överrens om vem som börjar berätta, det är enklare då så inte båda sitter som på nålar och undrar vem som skall börja... Dra inte på det! Då blir det bara jobbigare för er själva. Kram Kix

EVL

4 maj 2011 10:14

Det var bra råd, tack så mycket Kix. Ska försöka tänka på det när det väl beger sig. Hoppas det är snart.
Kram!

jenny_maria

4 maj 2011 08:10

För min pappa o hans familj (mamma är död) skedde det rätt mycket av en slump. När vi redan försökt några år så pratade vi om ngt annat en kväll o så ville han att vi skulle äta ngt. Eftersom jag då var på strikt diet för att gå ner i vikt så var det tvunget att vara ngn bra mat. Plötslig hörde jag mig själv säga: Vet inte om du undrat var barnbarnen blir av? Och så berättade jag hur länge vi hållt på o att vi skulle göra ivf. Han blev jätterörd o var väldigt mån om att jag skulle få bra mat. Vi pratar inte jättemycket om det nu, de är väldigt respektfulla o låter oss prata o berätta när vi vill. Sambon föräldrar är nog de enda i vår närhet som vi inte berättat för eftersom... Svårt att förklara så här på mobilen, men de är inte lika taktfulla om jag ska uttrycka mig lindrigt. Lycka till med berättandet iaf! Kramar

EVL

4 maj 2011 10:17

Åh det var ett bra sätt att få det sagt på. Odramatiskt och intimt. Hoppas vi kan få det sagt på ett bra sätt med.
Det låter som om dina svärföräldrar liknar mina. Tänk om det fanns någon som kunde berätta det åt oss... vore skönt.
Tack så mycket!
Kramar!