BIM 0 eller BIM+1. Jag vaknade utan värk i magen. Har faktiskt inte haft ont i magen så mycket denna omgång. En liten liten tanke fanns såklart om att det kanske fungerat denna gången. Självklart slog jag bort det så fort jag bara kunde. Sa det tillochmed till spegelbilden inne på toaletten - "ja jag vet att den kommer, jag är inte dum". Skyddar mig själv. Vet ju att mensen alltid kommer mitt på dagen när det är för sent att välja att stanna kvar hemma och för tidigt att åka hem från jobbet. Om det är en veckodag det vill säga. Är det en helgdag kommer den alltid jättesent. Så att man börjat hoppas. Kanske tillochmed tagit fram ett test tills morgonen efter.

Klockan 8.30 började det göra ont. Jag känner igen det. Blodet finns inte där riktigt än men det är bara en tidsfråga. Kroppen låter mig våndas först. Två alvedon och ett pokerface som så många gånger förut. Jag struntade i kollegornas lockrop och satt kvar på rummet över fikat. Läste "väntrum" istället och tänkte på det Cecilia sa igår. En dag blir det bättre. En dag känns det färdigt.

Jag tänker på alla de gånger då graviditeter varit förknippade med mig. Små små ord eller händelser som fått mig att må bra. Få lite hopp. När TF slog fast att ägglossning skett och sa "det går ju inte att se om det är en tidig graviditet än". Kommer ihåg att jag blev så glad åt att JAG förknippades med någonting som rörde tidiga graviditeter. När han en annan gång förklarade att "vissa känner av en graviditet tidigt men de flesta går ganska länge utan att känna någonting. Vi får se hur det blir för dig" kände jag mig lycklig. Att han sist sa "vid IVF har ni väldigt goda chanser" gjorde mig också glad.

Det är som om jag tar för givet att jag inte kan bli med barn. Kanske kan jag inte det, för varför lyckas det inte? När det enda hindret ska vara ägglossningarna...

Nu för tiden när mensen kommer är det inte mest sorg jag känner. Det är nästan bara rädsla. Jag är rädd att det aldrig ska funka och att det ska dra mig med sig neråt. Jag tror aldrig att jag varit särskilt stark.

E mår så dåligt varje gång jag berättat för honom att mensen kommit. Varje gång har det skett i hallen när han eller jag kommit hem från jobbet. Han har bett mig att inte berätta det just där. Känner ångest när vi är tillsammans i det rummet. Funderar på vilket rum jag ska förstöra för oss härnäst?

Redan på Söndagsmorgonen när väckarklockan ringde för stackars helgjobbande E och jag offrade min sista sovtimme för att äta frukost tillsammans med honom, bubblade förväntan och nervositet inför dagen. Det var äntligen dags för vår efterlängtade bloggträff i Sundsvall. Efter ett kärt återseende av Kix inne i stan och effektiv inhandling av diverse godsaker dukade vi upp picknicken på filtar vid utkikstornet på Norra Berget.

Klockan 13 stod vi, båda nervösa, på parkeringen för att invänta resten av gänget. När en efter en anslöt sig försvann nervositeten och det kändes bara varmt och naturligt. Vi kände ju redan varandra.

Picknicken avhandlade allt från IVF, avundsjuka, sorg och glädje. Jag både hoppas och tror att alla fick ut något positivt av träffen. Jag vet iallafall att jag åkte därifrån med ett stort leende på läpparna. Det enda som gjorde mig lite ledsen var vetskapen om att så fina, vackra och sympatiska kvinnor ska behöva gå igenom det helvetet det innebär att ha svårt att få barn. Kanske kan det iallafall föra med sig något positivt, att få ha längtat och kämpat så för sina barn.

Jag är så tacksam över att få ha träffat er tjejer! Jag bär särskilt med mig Cecilias ord om att det kommer en dag då man känner sig klar. Då allt har fallit på plats.

När jag kom hem planterade jag trädet vi fått av E´s föräldrar. Trädet som symboliserar att de känner och längtar med oss. Efter det var jag oerhört trött och spenderade resten av kvällen i sängen, sträckläsandes Cecilias fantastiska bok "Väntrum". Ni kan beställa den genom att mejla henne på denna adress:

ekhemmanet@ekhemmanet.se.

Jag har vunnit boken genom hennes hemsida och hon tog med sig den till mig på träffen. Hon signerade den och skrev en jättefin text till mig på första bladet. En text som jag läst flera gånger. Boken är helt fantastisk och jag grät och grät med huvudpersonen Bea. Nu ligger den här bredvid mig på jobbet. Efter att jag läst ut den lovade jag att låna ut den till min svärmor.