BIM 0 eller BIM+1. Jag vaknade utan värk i magen. Har faktiskt inte haft ont i magen så mycket denna omgång. En liten liten tanke fanns såklart om att det kanske fungerat denna gången. Självklart slog jag bort det så fort jag bara kunde. Sa det tillochmed till spegelbilden inne på toaletten - "ja jag vet att den kommer, jag är inte dum". Skyddar mig själv. Vet ju att mensen alltid kommer mitt på dagen när det är för sent att välja att stanna kvar hemma och för tidigt att åka hem från jobbet. Om det är en veckodag det vill säga. Är det en helgdag kommer den alltid jättesent. Så att man börjat hoppas. Kanske tillochmed tagit fram ett test tills morgonen efter.

Klockan 8.30 började det göra ont. Jag känner igen det. Blodet finns inte där riktigt än men det är bara en tidsfråga. Kroppen låter mig våndas först. Två alvedon och ett pokerface som så många gånger förut. Jag struntade i kollegornas lockrop och satt kvar på rummet över fikat. Läste "väntrum" istället och tänkte på det Cecilia sa igår. En dag blir det bättre. En dag känns det färdigt.

Jag tänker på alla de gånger då graviditeter varit förknippade med mig. Små små ord eller händelser som fått mig att må bra. Få lite hopp. När TF slog fast att ägglossning skett och sa "det går ju inte att se om det är en tidig graviditet än". Kommer ihåg att jag blev så glad åt att JAG förknippades med någonting som rörde tidiga graviditeter. När han en annan gång förklarade att "vissa känner av en graviditet tidigt men de flesta går ganska länge utan att känna någonting. Vi får se hur det blir för dig" kände jag mig lycklig. Att han sist sa "vid IVF har ni väldigt goda chanser" gjorde mig också glad.

Det är som om jag tar för givet att jag inte kan bli med barn. Kanske kan jag inte det, för varför lyckas det inte? När det enda hindret ska vara ägglossningarna...

Nu för tiden när mensen kommer är det inte mest sorg jag känner. Det är nästan bara rädsla. Jag är rädd att det aldrig ska funka och att det ska dra mig med sig neråt. Jag tror aldrig att jag varit särskilt stark.

E mår så dåligt varje gång jag berättat för honom att mensen kommit. Varje gång har det skett i hallen när han eller jag kommit hem från jobbet. Han har bett mig att inte berätta det just där. Känner ångest när vi är tillsammans i det rummet. Funderar på vilket rum jag ska förstöra för oss härnäst?

 

Fröken solstråle

20 juni 2011 13:29

känner igen rädslan att "tänk om jag inte kan bli gravid alls?", det infinner sig rätt ofta tyvärr....Vi kan bara ge oss tusan på att det kommer fungera för oss, vi hade också några månader av sorg när vi konstaterade för varandra att det inte lyckats denna månad heller. Tillslut sa jag åt min man att nu säger jag inte mer om eventuell graviditet eller mens, vi tar bara för givet att det inte fungerar på egen hand och låter det bli som det bli. Vi fokuserar på framtida IVF-försök och skulle det mot förmodan fungera så får vi veta det då. Kanske en dålig plan för mig men det lättade lite på trycket för honom, kanske lite självplågande för mig eftersom jag kollar ju ändå varje månad men jag informerar inte alltid honom om vad jag gör, utan försöker fokusera på annat bra i vår vardag, vet inte om allt detta svammel ger dig något, alla måste ju hitta sin väg som känns bekväm men det blev lättare för oss iallafall att tänka så. Man kan hoppas på framtiden iallafall!!!

Kramar

http://www.solensstralar.blogspot.com

EVL

21 juni 2011 13:48

Ja det är ingenting man kan skaka av sig. Som en igel.

Jag sa faktiskt precis detsamma till E i förrgår när mensvärken satte in. Vi antar helt enkelt att det inte funkar tills dess att jag säger att mensen inte kommit.

Men detta gick ju inte heller så bra när jag väl fick säga just de orden imorse... så fick vi minus ändå. Haha, det är ju nästan komiskt.

Ja vi får hoppas på framtiden. Jag tror på oss :) trots att vi får kämpa.
Kram!

 

Anna

20 juni 2011 15:37

Tack för senast! Går fortfarande och småler för det var så mysigt att träffas :)

Som du så fint skrev hos mig så hoppas jag fortfarande på ett glädjebesked här med!

Kramar!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

EVL

21 juni 2011 13:45

Tack själv Anna, det var så kul att äntligen ses. Det måste vi göra om.

Hoppas att ni får ett fint pluss om några dagar. Ska tänka extra mycket på er fram tills dess.
Kramar tillbaka!

 

Jenny

20 juni 2011 16:31

Uscha!:( Varför ska kroppen ge en falskt hopp? Tycker att vi har det nog jobbigt ändå!!
Min bubbla drog in mig igen, men snart spricker den igen i vanlig ordning.

Kram!

http://abigpart.blogspot.com

EVL

20 juni 2011 18:52

Detsamma hände mig nu också. Det känns som om kroppen bara jäklas ibland. :(

Kram

 

Cecilia summerar

20 juni 2011 23:05

Oj vad jag önskar att det var glädjen och inte mensen som fick komma nu... och att det är lyckorummet som ska inredas snart.
Tack för alla dina fantastiska ord. Mitt i din egen vånda ger du mig dem. Stort!
Styrkekram!

http://www.villhabarn.se/blogg/3395

EVL

21 juni 2011 13:43

Ja det önskar jag med. Tack själv för en fantastisk bok. Det känns som om det var meningen att jag skulle vinna den.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...