Åren går

13 september 2011 09:32

Jag fäller både en och två tårar när jag läser.
Det kommer att gå bra och det kommer inte påverka resultatet att E ännu inte accepterat att ni måste genomgå IVF.
Jag hoppas att ni kommer att lyckas på första försöket. Men om ni inte gör det så får ni inte tappa hoppet. Ni kommer att lyckas till slut.
Och ta inte på dig "skulden". Det viktigaste är att ni får ert barn i slutändan.
massa kramar

EVL

13 september 2011 10:04

Tack vännen! Ska försöka tänka så.
Massa kramar tillbaka

candra

13 september 2011 10:37

Jag vet inte vad det är men av någon anledning så är vi alltid först med att bearbeta allt, Peter bröt aldrig ihop han heller för han kände nog som E att han var tvungen att vara starkt för bådas skull. Men jag kände mig oxå ensam, det var inte förrän i slutet som han faktiskt öppnade sig och sa att det var jobbigt. Det var då vi bestämde oss för att ta en paus över sommaren och vi hade gått igenom ivf om det inte hade blivit något. Det är så svårt det här, det bästa man kan göra är att prata men ibland vill man bara inte eller orkar inte och så måste det få vara oxå. Det tråkiga blir att man hamnar på olika nivåer, jag hoppas att han släpper ilskan och snart tar till sig ivf för du kommer att behöva stödet. Båda måste vara delaktiga i detta annars kommer det tillbaka senare och kan förstöra så mycket.

Ni är två underbara människor som förtjänar detta så försök att hålla ut båda två.
Kram

EVL

15 september 2011 08:36

Ja, det måste vara för att vi verkligen känner av allt. Allt händer ju i våra kroppar.

Tack så mycket vännen! Hoppas allt är bra med dig och familjen.
Kramar

M

13 september 2011 10:52

Får tårar i ögonen!! Denna diskussion har vi haft många, många gånger och jag känner tyvärr igen den där hemska känslan av hopplöshet. Det är så svårt för båda parter i den här processen, och alla hanterar den olika. Min man reagerade precis som E och ville helst inte prata om det, medans jag hade stort behov av att få ur mig mina tankar.

Det är bra att du pratar om det och pyser ur dig på bloggen, det hjälper mer än man tror. Klandra aldrig dig själv!! Jag har följt din blogg ett tag och jag vet att du klarar detta, du är stark. Vet hur svårt det är många gånger, men ge aldrig upp.

Du vet att jag redan håller mina tummar, och ett par extra :)

EVL

15 september 2011 08:27

Tack så mycket M. Skönt att få ventilera i bloggen. Skulle nog explodera annars.

Tack fina fina du!
Kramar

Annika

13 september 2011 12:56

Jag fällde även jag en tår när jag läste inlägget. Antar att man bearbetar saker och ting olika, man kanske inte kan vara på samma våglängd jämnt, men någonstans finner man varandra i mörkret, ni finner varandra i mörkret. Skänker en tanke till er.

EVL

15 september 2011 08:26

Tack så mycket Annika!

Mrs L

13 september 2011 12:59

Hej fina du!
Jag har gjort en töntig sak. Jag gick in på alla dina bloggar i blogglistan och skrev ner om dom vara gravida eller er. 18 st var gravida eller hade barn, 20 var barnlösa. Det är ju nästan 50% som lyckats. Sjukt bra odds för oss eller?! hihi..

Stor kram

EVL

15 september 2011 08:25

Hej fina,

:) Så brukar jag också tänka. Klart vi ska lyckas!

Kramar!

Nelle

13 september 2011 13:41

Ni pratar i alla fall, se det som positivt även om ni inte känner lika. På adoptionskursen hänvisade ledaren till forskning om hur män och kvinnor reagerar på barnlöshet och det verkar som om vi sällan är riktigt i fas med varandra.

Du har säkert hört det hundra gånger tidigare, men du är ung och har gott om tid hur det än går den här gången. Ni hinner få både ett och två och tre barn på ett eller annat sätt.
Hoppas att er IVF blir en positivt upplevelse som går bra!
Kram

EVL

15 september 2011 08:25

Ja det är ju iaf bra. Tror nog att båda känner att det är viktigt att ventilera men jag är rädd att E inte får prata ut ordentligt.

Tack så mycket!
Kramar!!

Elin

13 september 2011 14:54

Känner igen mig totalt! Även om vi inte gick igenom IVF så hade jag ett stort behov att få prata å prata å prata... tyvärr kände inte min M likadant.. tror att män tänker mera inom sig, och om man inte pratar om problemet tillsammans så "finns det knappt"! lycka till å fortsätt prata!

EVL

15 september 2011 08:24

Ja man är nog lite olika på så sätt, män och kvinnor. Antar att jag får ge honom lite space...

Tack så mycket vännen! Hoppas allt är bra med dig.
Kramar

Morgonpigga Evelina

13 september 2011 17:55

Åh, jag förstår att det är jobbigt. Båda två sörjer men på olika vis. Vi alla är individer. Har ni funderat på att besöka kurator. Jag sökte olika och fick tillslut bra hjälp av en terapeut. Hon fick mig att förstå HUR jag och Micke skulle kommunicera på ett sätt som passar oss båda. Det är inte alltid så enkelt det där med kommunikation. Men jätteviktigt, speciellt i svåra tider. Jag tror att det är viktigt att vara rak och be om hjälp som den andra klarar av. T.ex om du är ledsen och behöver en kram. Säg då att du är ledsen och vill ha en kram. Det är faktiskt svårt ibland men jag lovar att övning lönar sig. Lycka till! Kramar

EVL

15 september 2011 08:19

Jag har funderat över det och det skulle absolut hjälpa, men jag tror att det är svårt att få E att gå med på nånting sådant. Får kanske bearbeta ett tag till.

Tack, lycka till ni med!
Kramar!

Du + jag och framtiden

13 september 2011 19:11

Fy vad jobbigt, för er båda. Ni kommer bli starkare av det här. Ni måste kanske bara acceptera att ni är på olika nivåer just nu. Förhoppningsvis blir det bättre ju längre ni kommer i processen. Behöver han någon utomstående att prata med? Ibland kan det vara skönt!

EVL

15 september 2011 08:18

Det hoppas jag också. Han väljer att inte prata med sina nära vänner. Varför vet jag inte men det kanske är för att han vill vara som förut när han är med dom.

Kram!

Elle

14 september 2011 20:32

Det känns aldrig som man är på samma våglängd fullt ut när man IVF:ar, men som tur är finns det dagar då det känns bättre och lättare. Och den där hopplösheten och skulden gör sig påmind och gör en sårbar när man minst anar det och det är så jobbigt. Det är ju en riktigt skakig resa man gör tillsammans. Själv så försöker jag att samla på mig positiv energi från de dagar det känns bra och tar fram den när det känns riktigt jobbigt.
Vad skönt att ni äntligen får komma igång. Stort lycka till och hoppas att det går vägen :)
Kram

EVL

15 september 2011 08:10

Det var ett bra tips. Ska försöka lagra lite positiv energi.

Tack så mycket!
Kram!

Medan Du Finns

16 september 2011 10:05

Du har ju fått en massa kloka ord redan, men jag lägger till några: för oss lossnade det när jag insåg att vi tar detta helt olika. Och det är okej. Att mitt sörjande syns mer betyder inte att hans är mindre eller sämre. Det här är ingen tävling - det är en gemensam kamp. Stort lycka till (men som jag sagt förut på min blogg - ställ er gärna i adoptionskö om det är ett alternativ för er, så blir det lättare om ni tillhör den ganska stora andel som trots allt inte lyckas)(det betyder inte att jag inte tror på er. Det betyder bara att jag kan statistiken och är realist och en som gärna har både livrem och hängslen).

EVL

16 september 2011 12:33

Jag har börjat tänka så. Ger honom därför lite andrum från allt prat om behandlingen. Hoppas att han vänjer sig vid tanken mer och mer på egen hand.

Ang adoption så är det ett alternativ, om ett den sista utvägen. Vi är inte gifta och E vill inte ens prata om det. När vi gifter oss ska jag ställa oss i kö direkt så att man iaf har en plats.

Kramar!!