Kan inte sova trots att jag är så himla trött och kommer att ångra mig när A-V vaknar tidigt imorgon. Jag fastnade vid datorn och nu sitter jag och tittar igenom bilderna från dopet. Det känns overkligt. Även när vi stod där i kyrkan så kunde jag inte riktigt ta in allting. Att det verkligen hände.

Har ni någonsin haft känslan att det inte finns någon tid? Att du i samma ögonblick som nu fortfarande är liten, ung och gammal? Att det som är nu är ett minne eller något som ska hända? Jag känner ofta så. Sen A-Vs första minuter har jag utan att tänka kallat mig för hennes mamma, men om det verkligen har sjunkit helt än det är jag inte säker på. Alla säger att när man väl fått barn så kan man inte komma ihåg hur livet var innan de kom. Det stämmer inte alls i mitt och E´s fall. Varje gång hon sover eller de få tillfällen jag är ensam kommer jag tillbaka till hur det var innan hon fanns. Innan vi visste att hon äntligen börjat sitt liv inne i min mage, som jag trodde var ogästvänlig. Hur det var att ta varje tillfället att gråta för att få ventilera lite. Hur det var att sticka ner huvudet under vattnet och skrika allt vad jag kunde för att det gjorde så ont i hjärtat. Nu när jag badar och det är tyst i huset måste jag ibland kika in i skötrummet för att se att det inte bara är en dröm. Om hennes saker inte fanns där skulle jag inte bli förvånad.

Vi kommer nog aldrig att glömma hur det var innan hon kom. Och nu är hon här. Overkligt. På dopet läste jag och E tillsammans ur bibeln och tackade Gud för barnet vi fått ansvar för men till och med det känns liksom otillräckligt.