Plötsligt går allting så fort. Den efterlängtade graviditeten med gomagen och alla symptom jag så gärna ville ha - allt det är gjort. Nu finns miraklet här hos oss och dagarna bara susar förbi. Jag önskar så ibland att det fanns en pausknapp så att jag kunde hinna med.

Plötsligt är vi mamma och pappa, till någon som ser ut som oss och som redan liksom känner oss. Vi har lärt oss vad hon vill när hon låter och vi kan redan byta blöja halvsovandes.

Plötsligt har vi redan roliga minnen från lilltjejen, som när E satt på golvet nedanför skötbordet och grejjade med blöjtunnan och fick en raketbajs rakt i fejjan.

Plötsligt är jag mer rörlig och plötsligt kändes det för första gången ensamt att ställa sig i duschen alldeles själv.

Plötsligt kommer jag inte ihåg hur det kändes att ha stor mage, hur sparkarna kändes eller hur ont det gjorde att föda barn.

Vi slås hela tiden av hur livet kan vända, bara sådär plötsligt. Ena sekunden var vi mitt i kampen som kändes så oändlig och så en Söndag ändrades allt av ett litet litet rött streck på en sticka. Embryot blev en liten räka på VUL, blev en första spark i sidan magen, blev en riktig liten bäbis på RUL, blev växande kula, blev tryckande fötter och stjärt, blev värk och vattenvagång och tillsist en egen liten person som föddes tidigt en morgon.