Elivs a.ka Lilleman är 8 dagar gammal idag. Jag har blivit förkyld och drar ner de andra i slackerträsket. Vi gör verkligen ingenting på dagarna förutom att mysa och snosa och dricker kaffe med alldeles för mycket kakor till :) Igår fick vi ett ryck och gick ut på prommenad med syskonvagnen för första gången, vilketn också ledde till min förkylning, men det var det värt. Det var mysigt men svettigt att dra båda barnen i en vagn och den lutade liksom mot A-Vs håll hela tiden.

Lilleman sover mest hela tiden och gör han inte det så äter han. Det är mysigt att amma så han somnar oftast innan vi hunnit byta bröst vilket gör att de hela tiden är ojämnt stora. Det ser riktigt roligt ut ibland.

Jag försöker hinna med att skriva i hans lilla dagbok men fastän vi inte gör något så springer dagarna iväg ändå. Imorgon hoppas vi att orken finns för att masa sig ut iallafall en liten sväng.

Mina hormoner är "all over the place" och jag är ömsom glad och ömsom lite nedstämd. Kommer ihåg att det var så sist också men inte på samma sätt som nu.  A-V är trotsig mest hela tiden och testar gränser och blir ibland en liten bäbis som bara skriker. Flera gånger varje dag måste vi höja rösten åt henne och det ger mig sådant enormt dåligt samvete! Det känns så hemskt att jag bara gosar och snosar med lilleman samtidigt som A-V och jag mest är arga på varandra. Hon känns så otroligt stor också! När jag tittar på henne känns hon som en jätte... Stort huvud, stor kropp... allt är megastort på henne helt plötsligt. Önskar så jädra mycket att jag kunde gå tillbaka till att få känna att hon är en liten tjej igen.