Elivs a.ka Lilleman är 8 dagar gammal idag. Jag har blivit förkyld och drar ner de andra i slackerträsket. Vi gör verkligen ingenting på dagarna förutom att mysa och snosa och dricker kaffe med alldeles för mycket kakor till :) Igår fick vi ett ryck och gick ut på prommenad med syskonvagnen för första gången, vilketn också ledde till min förkylning, men det var det värt. Det var mysigt men svettigt att dra båda barnen i en vagn och den lutade liksom mot A-Vs håll hela tiden.

Lilleman sover mest hela tiden och gör han inte det så äter han. Det är mysigt att amma så han somnar oftast innan vi hunnit byta bröst vilket gör att de hela tiden är ojämnt stora. Det ser riktigt roligt ut ibland.

Jag försöker hinna med att skriva i hans lilla dagbok men fastän vi inte gör något så springer dagarna iväg ändå. Imorgon hoppas vi att orken finns för att masa sig ut iallafall en liten sväng.

Mina hormoner är "all over the place" och jag är ömsom glad och ömsom lite nedstämd. Kommer ihåg att det var så sist också men inte på samma sätt som nu.  A-V är trotsig mest hela tiden och testar gränser och blir ibland en liten bäbis som bara skriker. Flera gånger varje dag måste vi höja rösten åt henne och det ger mig sådant enormt dåligt samvete! Det känns så hemskt att jag bara gosar och snosar med lilleman samtidigt som A-V och jag mest är arga på varandra. Hon känns så otroligt stor också! När jag tittar på henne känns hon som en jätte... Stort huvud, stor kropp... allt är megastort på henne helt plötsligt. Önskar så jädra mycket att jag kunde gå tillbaka till att få känna att hon är en liten tjej igen.

 

Mikaela

12 februari 2015 10:12

Känner igen allt det du skriver. I början blev jag så ledsen för att jag inte kunde spendera så mycket tid med Aron. Hade alltid dåligt samvete för att Simon krävde all min tid. På något konstigt vis "sörjde" jag över bår tid då det var "jag och Aron"...knäppt nog. Men tillslut hittar man balansen och tiden för båda barnen och det blir lite lättare. Nu efter ett halvår ser man dessutom hur roligt de har ihop. Simon ser så upp till Aron och tycker han är roligast i världen.

Men visst är det en utmaning, speciellt när storasyskonet testar gränser. Samma här, hela tiden.

Hormonerna kommer lägga sig snart och då brukar det kännas lite lättare. Jag grät mest hela tiden under 2 veckors tid. Sen sa det bara poff en dag, och sen mådde jag bättre 😉.

Lite svammligt, men vill bara säga att det tar tid att hitta balans och rutiner...men allt faller snart på plats 💕

EVL

15 februari 2015 19:01

Tack vännen, så skönt att höra att det är fler som kände samma sak. Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...