Fick tillslut tag i TF. De sa åt mig att ta ett ägglossningstest och ringa om det är ägglossning, annars skulle jag ha kvar min tid imorgon. Åkte hem på tidig lunch och testade. Självklart negativt... Det kommer inte mycket blod så det behöver inte vara kört.. men det är ju det där med att få vara lugn och känna hopp... varför ska det vara så jävla svårt?

Gick på toa och upptäckte att jag blöder från livmodertappen... WTF!? Ägglossningsblödning eller vad är det som pågår...??

Skyndar mig att läsa alla bloggar jag följer idag för på mitt jobb går det alltid igång en scanner på Torsdagar. Den scannar av allt vi gör på datorn. Kränkande I know! men verklighet. Kan ju inte gå en hel arbetsdag utan att kolla läget hos alla så nu har jag snabbläst hos er alla :)

En kollega var tvungen att avliva sin hund igår. På morgonen smög jag in en blomma och ställde på hennes skrivbord. Tycker att det är viktigt att man visar att amn bryr sig om sina medmänniskor. Alla har sina problem, ingen går säker.

Idag och igår har ägglossningsflytningarna verkligen kommit igång. Börjar bli lite nervös på att vi ska missa ägglossningen. Har en tidig tid hos TF imorgon, men tänk om jag ägglossar as we speek?! Nej, ska inte tänka så...måste motstå att åka hem och ta ett ägglossningstest..

... typiskt, måste nog åka hem på lunchen. Skulle bli galen om vi missar ägget detta försök...

Jag har för tillfället två möhippor att plannera men idag började jag skriva på den första sidan i boken "Det är vanligare än man tror" Yey!

Vågade mig för övrigt på att se "en unge i minuten" igår. Tur att jag var ensam hemma...

För ca 10 år sedan inledde min mamma en tradition. Varje vår tävlar jag, min syster och min mamma om att vara den första som hittar vårens första tussilago. Tävlingsinriktad som jag är så såg jag till att vara obesegrad, fram tills förra våren. Precis efter att min syster berättat att de var gravida så vann hon tussilagotävlingen för första gången någonsin. Jag blev löjligt nog ledsen för detta och tyckte att det var väl typiskt...att hon vann både tussilagotävlingen och att hon får vara först med att ge mamma och pappa ett barnbarn.

Ja jag vet att det var töntigt tänkt men ju mer det går åt vår destå mer har jag tänkt på den stundande tävlingen. Detta året måste jag hitta den första tussilagon och det måste betyda att vi kommer att lyckas...att i vår är det vår tur att få barn. Så fort jag hade tänkt den tanken så etsade den sig kvar och samtidigt kom rädslan för att någon annan skulle hinna före! 

Så idag, på väg hem till E´s varma famn på lunchen, så står dom plötsligt där i slänten! De fanns inte där imorse utan måste precis ha blommat ut. Jag hade bråttom hem för att hinna spendera tid med E men jag var bara tvungen att svänga in vid närmaste avfart. Som ett fån kutade jag bort mot blommorna. Skorna gick igenom den osmälta snön och mina svarta byxor blev alldeles leriga, men det spelade ingen roll. I triumf satte jag mig ner på huk vid de små blommorna och tog en bild. Skickade ett sms till både mamma och syster där det stod "Jag vann!"

Tänk att man kan bli så löjligt fixerad vid en sånn liten blomma.

Satt framför datorn igår och funderade på det här med att blogga anonymt. Det känns som om vi kommit så långt i vår bäbisverkstad att alla hämningar har släppt nu. Jag skulle kunna sätta mig ner med nästan vem som helst och prata om det vi går igenom. Vore det inte så att vi vill hålla på det lite inför E´s familj så hade jag nog inte haft några som helst problem att "komma ut" i bloggen. Antagligen kommer jag att göra det nån dag...

Sen tänkte jag vidare på det där och igentligen så är det ju tvärtom. Det är ju i bloggen som jag visar mitt verkliga jag. Det man ser på tillexempel Facebook är  en fasad, bara det yttre. Man kan ju faktiskt säga att jag inte bloggar anonymt. Det är i verkliga livet som jag är anonym. 

Här är några exempel:

Statusuppdatering på Facebook:

"Fantiserar om vad jag ska laga för mat i helgen :)"

Status i verkligheten:

"Försöker planera in hur jag ska ta mig till nästa läkarbesök och efterföljande övertid"

Statusuppdatering på Facebook:

"Blir bortskämd av mamma som städar och lagar mat ♥"

Status i verkligheten:

"Är helt förkrossad över att försöket med Puregon inte fungerade. Orkar inte ens städa mitt eget hus så mamma hjälper till"

Vilka känner mig igentligen bäst, ni eller mina vänner IRL? Svaret är ganska enkelt tycker jag.

Fastnade i detta fina inlägg av Solens strålar. Läs det gärna, hon har skrivit helt fantastiskt.

Idag åkte jag till TF igen. Chefen blev underrättad någon timme innan. Frågade hur det gått och såg ledsen ut när jag skakade på huvudet.

Igår red jag på vågen och lyckades faktiskt behålla min positiva inställning hela kvällen. Efter jobbet åkte jag och E hem till hans familj. Jag kände verkligen att jag kunde vara mig själv. Skrattade och pratade mycket.

Väl hemma så struntade vi totalt i att det ser ut som ett bombnedslag i köket och gjorde tortillapizza, satte vi oss i soffan med ett eller två glas rött vin och såg på "Simma lugnt Larry". Tillsist somnade vi tätt intill varandra i sängen, lite lätt snurriga och avslappnade av de första glasen vin på flera flera månader. Det kändes nästan som back in the days. Visst, det gick inte många minuter som vi inte tänkte på att vi är ofrivilligt barnlösa men förutom det mådde vi faktiskt riktigt hyfsat.

Jag tänkte inte ens på mötet med gamla kollegan på lunchen igår. Vi träffades på apoteket och han kollade konstant ner på min mage och frågade flera gånger om "något nytt" hänt... Nä jag tänkte inte ens på det. Alls...