Ok yes nu är jag tillbaka. Mensens negativa tankar har runnit av mig och nu blickar vi frammåt. Jag fokuserar på det positiva, det jag kan påverka. Exempelvis:

Läkartider/besök

Se till att ha läkemedel hemma

Äta mina vitaminer

Träna

Äta gott

Semester

Hålla mig borta från ansiktsbok

För att dirigera om mitt fokus har jag börjat drömma om sommaren och semestern. I slutet av Juli är vi antingen gravid eller står i kö till IVF. I vilket fall som helst är vi närmare bäbis. Jag drömmer om att få ta bilen ner till Rättvik bara E och jag. Vi slår upp ett tält och tar ett kvällsbad här:

Efter badet går vi tillbaka till tältet och läser gamla tidningar. Jag skulle laga mat på jägarkök och sen kunde vi sitta och prata och dricka ett gals vin (eller saft, hoppas saft!) Resten av veckan skulle spenderas tillsammans bara vi två. Minigolf och glass på stranden på dagarna och god mat/mys i tältet på kvällarna.

E´s idé om en härlig semester ser inte riktigt ut på samma sätt. Han vill jobba på huset och dricka saft på vår altan... thats it. Själv tycker jag inte att man ska måla väggar och lyfta sten konstant i 4 veckor. Vi får se om vi kan mötas på mitten, eller om jag kan få min vilja igenom ;)

När vi försökt i ungefär ett halvår fick jag reda på att min bästa vän också skulle ha barn. Det visade sig att dom skulle få sin lilla dotter en månad efter att min syster var beräknad. Hade vi lyckats bli med barn hade jag alltså fått vara mammaledig samtidigt som min allra bästa vän. Istället är det min syster som fått tagit över. Idag är de tillsammans på barnvagnsbio och när jag ringde för ett tag sedan satt de och fikade hemma hos min vän. Barnen lekte så snällt i bakgrunden och de lät så glada.

Fan vad det skar i hjärtat. Det är ju jag som ska sitta där och leka vuxen. Jag kunde inte låta bli att se min syster så som hon såg ut innan hon fick sin son. Omogen och ständigt festandes. Nu sitter hon hemma hos min bästa vän och jag sitter här, fortfarande kvar i "ungdomslivet". Jag känner mig så jävla utanför!

De ringde precis från TF. Det blir ingen spolning före detta försök eftersom man riskerar att spola bort de ägg som håller på att mogna när man är så långt gången i cykeln. Eftersom det inte finns någon tid att byta till så får spolningen vänta. Blir jag inte gravid av detta försök så planeras en spolning direkt efter mensen.

För andra gången swischar alltså spolningen förbi precis vid mitt huvud men denna gången känns det inte roligt. Sist tyckte jag att det var skönt att få slippa men nu ville jag faktiskt bara få det gjort. Fick ny tid och dag för VUL och det är på Måndag 4 April. Hoppas hoppas hoppas att den något ökade dosen kortar ner väntetiden innan Ovitrellesprutan. Kollade i almenackan och i hela 23 dagar sprutade jag innan jag fick ta ägglossningssprutan.

Jag väntar på att TF ska höra av sig ang min tid för spolning. Eftersom TF själv inte var inne på kliniken igår så kunde de inte säga ifall det var för sent att spola när jag är på CD12 (Onsdag 6 April). För mig vore det jätteskönt att få flytta tiden till Måndag 4 April istället eftersom:

• Då kan E följa med. Han åker på kurs på Tisdagen och är borta även Onsdagen 6:e. Eftersom jag inte vill åka helt själv så får mamma följa med istället. Det känns ju sådär att vara 25 och ta med mamma till doktorn... Dessutom är hon något av en expert på att ställa knäppa och pinsamma frågor. Vet inte om hon ska vara med under själva ingreppet? Klart jag kan klara mig själv där inne men samtidigt kanske det är bra att ha nån att prata med under tiden, om det gör ont... gör det ont?

• Det blir gjort fortare, dvs jag slipper oroa mig så länge. Bra för mig som är duktig på att måla upp skräckscenarion.

Jag är inte helt uppe från golvet än, kanske halvägs. Vi kan säga att hukandes går jag tillbaka till jobbet efter en skithelg:

Lördag - mensdag

Som vanligt jobbade E till sena kvällen både Lärdag och Söndag så jag blev lämnad ensam med sorgen och mensvärken. Tack och lov så var mensvärken uthärdlig denna gången. Två aldedon och värken försvann.

Jag gruvade mig nog mest för att behöva berätta den tråkiga nyheten för E lite senare på kvällen. Dagen innan hade han berättat att han i smyg ritat in ett hjärta i Måndagsrutan i kalendern på jobbet. Det skulle bli dagen då vi äntligen lyckades, då vi skulle få se ett positivt graviditetstest, eller iallafall dagen då mensen inte kom och vi skulle gå runt och vara spända och nervösa inför att testa imorgon. Så blev det ju inte och herregud vad jag grät där ensam i huset. Inte så jättemycket för att mensen kom utan för att det känns så lönlöst allting. Det känns overkligt och fel!

Mamma kom förbi för att göra ett försök till att vara nära mig men jag orkade inte. Tillslut gick jag med på att låta henne skjutsa mig till min syster och hennes familj. De tog hand om mig genom att inte ställa en massa frågor eller vilja prata, de lagade mat och lät mig glida omkring i min egen värld. Med tårar i ögonen försökte jag hjälpa till att mata deras 9 månader gamla son. Vi släkte ner och myste i soffan. Inte ett enda ord sades om det som hänt och de kunde inte ha gjort det bättre. Jag hade inte orkat prata om det.

Det gick ok att berätta för E. Han visar ju nästan aldrig några känslor men jag såg att han också blev lite kortade. Kom lite närmare golvet.

Söndag - sprutdag 1

Jag försökte fokusera på att designa inbjudningskort till min mammas bröllop i Augusti. Mamma kom hem till oss och städade och lagade mat. På kvällen gick jag och E på David Batra. Skönt att få skratta lite men svårt att ta en spruta när man sitter i en mörk lokal, inträngd bland en massa okända människor.

På hemvägen åkte vi in på macken och köpte en stor godispåse. De sista timmarna innan sängen låg vi bredvid varandra i soffan och bara höll om varandra.

Måndag - Bäbishelvetet på jorden

Efter en urusel natt var jag tvungen att gå till jobbet igen. Dags att se kontoret som jag lämnade i förhoppningar om att vara gravid och lycklig nästa gång jag slog på datorn. Nästan direkt börjar mina två kollegor prata om deras små barn varpå chefen går dit och också börjar fråga högljud hur de sovit osv.

- "har du fått sooooova nånting i helgen då?"

- "det är väl jobbigt med de där bajsblöjjorna eller hur?"

Jag funderade på att stänga dörren då en nyanställd kille kommer upp i vår korridor. Det visar sig att han ska ha barn vilken dag som helst och har begäret att skrika ut det till alla på kontoret. Det hela utvecklades till en riktig orgie i bäbisprat, dvs ett riktigt bäbishelvete för mig som sög ur stackars energi som jag lyckats samla på mig. Jag lyckades släpa mig till fikat en halvtimme senare men jag var så osocial att jag lika gärna kunde stannat vid datorn.

Jag har iallafall ringt TF och berättat om mensen, frågat om spolningen måste flyttas och plannerat för nästa besök. Dags att återgå till det man är bra på: Plannera inför läkarbesök och försöka bygga upp ett hopp inför nästa försök. Ja just det ja, jag ska oroa mig för spolningen också. Men det kanske är bra att oroa sig för något nytt? Omväxling förnöjjer ju sägs det väl? 

Kalaset gick sådär. Jag lyckades nog se ganska glad ut, men visst stack det i hjärtat när E´s lillasyster pratade om när de snart blir gravida. Jag blev nog inte ledsen så mycket pga att de antagligen kommer att lyckas före oss utan för att längtan blev så stor och jag känner mig så jävla värdelös. Jag är flera år äldre och jag borde vara gravid vid det här laget. På kvällen när vi gick och la oss kunde jag äntligen gråta igen. 5 minuters snyftande var allt som behövdes. Sen kunde jag somna.

På morgonen åkte E till jobbet och jag blev liggandes kvar själv i sängen. Jag har inte orkar uppdatera nånting om symptom denna gång och jag har heller inte haft så mycket, som vanligt. Jag låg och tänkte att det bästa som skulle kunna hända är ju att mensen inte kommer, det näst bästa är att mensen kommer idag på dag 14. Eftersom mensen alltid kommer efter 16 dagar för mig så skulle det ju betyda att det denna gång funkat som det ska och ALLA andra gånger har det varit något knas. Då skulle kanske denna gång vara vårt första riktiga försök... Jag bad till Gud och förklarade läget.

Så vid fruktosten börjar jag få ont. Tror ni inte att mensen har kommit?! När han äntligen lyssnar så väljer han det det näst bästa! Tur att jag redan lämnat återbud till ett kalas. Dagen får bestå av att skrapa upp mig själv från golvet, igen. Och förbereda mig för spolning om någon vecka. Fan jag är så LESS på det här. Jag vill må bra!!!!

Så skönt att det är Fredag idag! Drabbades av nån miniförkylning som gav mig feber i 1.5 dag och nu känner jag mig väldigt arbetstrött och vimsig. Det är bara jag och "min rival" kvar i korridoren så risken finns att vi måste fika tillsammans bara hon och jag. Det känns verkligen som om hon har någonting emot mig, men det kanske bara är en känsla. Jag tycker verkligen sånt är jättejobbigt, jag vill vara omtyckt av alla. Det är väl bara att inse att man kan inte falla alla i smaken, även om man kan försöka.

On the plus side, idag tittade gruppchefen in och sa att han tyckte att mitt cv var jättebra. Han skickade det vidare till VD:n så att han kunde läsa det :) Det måste ju vara positivt!

Idag efter jobbet ska vi åka direkt till E´s morbror som fyllde 46 år i Onsdags. Det ska bli jättekul och mysigt, älskar verkligen att spendera tid med hans släkt, men soffan och sängen lockar nog minst lika mycket. Känner mig fortfarande hängig och lite nere. Svårt att peppa mig själv till ett bra humör. Har märkt att hälften av gångerna som vi besöker E´s familj blir jag på ett bra humör. Den andra hälften av gångerna blir jag ledsen och nere. Hoppas att det inte syns, det gör det nog. Kanske har det något samband med vart i behandlingarna i befinner oss.
E berättade igår att när jag ringde honom och sa att vi skulle ta Ovitrellesprutan så mådde han jättebra. Han var superpositiv och kände att nu jäklar ska det lyckas. Så igår satt han på jobbet och kände sig nere. Då kunde han inte alls känna något hopp... Vi får se hur det går ikväll på kalaset. Tråkigt nog så vet vi ju att det sitter ett till par bredvid oss som också upplever samma bergodalbana. De vet fortfarande inget om vad vi går igenom.

Det är tur att vi ska på David Batra på Söndag. Det borde ju muntra upp oss.
God knows we need it!

Igårkväll tog jag en snabb dusch efter jobbet. Mitt under schamponeringen slog det mig att det verkligen var längesedan jag gråtit. Konstigt... Jag försökte klämma fram några tårar men jag kände mig underligt kall innombords. Stunden i dushen brukar ju annars vara avsatt för alla undertryckta känslor. Senare på kvällen i soffan försökte jag igen. Nej, ingenting...

Så imorse när mamma stod och gasade med bilen utanför huset och jag var sen som vanligt bestämde min mobil sig plötsligt för att försvinna. Det gick inte att hitta den någonstans och naturligtvis var den satt på ljudlös. Jag sprang omkring som en galning och blev mer och mer förbannad. Onödigt förbannad.

Försenad och strulig i håret satte jag mig tillslut i bilen, utan telefon, kokandes av ilska och med tårar i ögonen. Jag var så arg/ledsen att mamma inte vågade prata med mig förens vi närmade oss jobbet. Ni vet en sån ilska som vill att man bara skriker rakt ut. Ett frustrerat Ronja Rövardotter-skrik (fast utan vårglädjen då alltså).

Jag är fortfarande på dåligt humör över mobilen men mest över vår situation. Okvinnlig och misslyckad är vad jag känner mig. Jag känner mig som illustrationen. Till råga på allt har jag fått jordens största finne på hakan. Nu jäklar skulle tårarna kunna komma. Vart finns en dusch när man behöver den?!