Idag är det dags, spolningen blir äntligen av. Almenackan ligger redo på bordet så att jag kan dubbelkolla tiden flera ggr. (Jag lurar mig själv då och då att jag sett fel och kommer att missa tiden.) Bredvid almenackan ligger två alvedon som ska intas en timme innan "ingreppet".

Igår hade jag fullt upp med att plannera möhippan till min bästa vän, så det fanns ingen tid att sätta sig ner och raka benen. Detta får därför göras på fikarasten inne på någon toalett på jobbet. Man kan ju inte se ut som ett troll när man sätter sig i stolen. Lite värdighet måste man ju behålla.

Börjar faktiskt bli lite nervös, ska bli skönt att få det gjort. Kan tänka mig att det inte är det bekvämaste man kan göra på en Torsdagseftermiddag.

Undrar om jag kommer att uppleva det som obehagligt eller som smärta. Ni kanske vet att jag tränar kampsport? När det gäller att slåss, att få hårda slag på kroppen, har jag en väldigt hög smärttröskel. Däremot HATAR jag att stretcha och ha ont i magen... this can go either way!

Nej då, det ska gå bra. Sådeså!

1. Ta ut din gamla cykel och dra på dig träningskläderna. Skojja till det med att ha allt snyggt i tvätten och var tvungen att ta din pappas gamla 80-tals "bästa svängen Hökarängentröja" på dig.

2. Cykla iväg med en väldig fart så långt hemifrån du vågar tills det är en halvtimme kvar tills din hormonspruta ska sitta i magen. Cykla för säkerhets skull en liten bit till.

3. Börja cykla hemmåt i god tro om att tiden och orken ska räcka till.

4. Börja få lite ont i rumpan och känna lite stress över tiden men var säker på att din superkondis klarar en högre växel.

5. Lägg på en växel till och försök att inte låta som en döende gris när du cyklar förbi någon.

6. Tokcykla fastän benen känns som stubbar. Svär lite åt din tidsoptimism

7. Stappla upp för trappan till ditt hem med 5 minuter till godo.

8. Känn dig nyttig och glöm hur jobbigt det var. Skriv ett positivt blogginlägg om ett jättebra tips på träningsmotivation.

Ringde TF imorse och de kunde fixa en tidigare tid för spolning, så på Torsdag är det äntligen dags! Ska bli så skönt att få det gjort. Jag förklarade att förra omgången såg det så bra ut och då gick jag upp till 75ie på dag 10. Då fixade dom så att mitt VUL blir på CD10! Har alltså spolning på Torsdag och VUL på Måndag den 2:a Maj. Trodde aldrig att det skulle lösa sig så bra :) Nu blev jag glad.

Ska fira med en cykeltur eller kanske en tupplur när jag kommer hem.

Helgen kunde ha varit trevligare på många sätt och vis men jag är ändå glad åt allt fint och bra jag har. Fina fina E har som vanligt varit stark och positiv. Allt känns lite ljusare idag. Gårdagen spenderades med stora delar av släkten och ett parti Texas på blodigt allvar. Jag skämde bort mig själv med några glas vin. Det kändes som om jag var värd det. Försöker fokusera på det positiva:

Idag åkte cykeln fram och kondisen verkar inte vara körd i botten riktigt än. Imorgon tar jag en sväng och sen är det bara att  börja cykla till jobbet. Blir skönt att få känna sig tränad igen. Det kändes att kroppen saknat det.

Imorgon ringer jag till TF för att bestämma allt för försök nr3 med puregon och ovitrelle. Förhoppningsvis kan jag spola äggledarna men det är inget jag räknar med när jag har en tid på cd11. Eftersom mensen verkar komma 14 dagar efter ägglossningen (jag hade alltid 16 dagar förut) när jag tar puregon så är det enkelt att räkna ut och få boka en tid för spolning (om det behövs) efter detta försök.

I veckan borde det bli klart med jobbet så att jag kan skriva på. Allt annat är redan bestämt, vilken typ av dator jag ska ha osv.

Tack snälla ni för alla fina kommentarer. Ni är vackrast i världen.

Ibland står man vid ett vägskäl i livet. Väntar på att någonting ska knuffa en vidare i rätt riktning. Är man ofrivilligt barnlös befinner man sig vid ett vägskäl varje gång man väntar på mensen, eller rättare sagt att mensen inte ska komma. Man kan se hela sitt liv ligga som ett oskrivet blad framför en men man får inte själv bestämma vad som ska hända härnäst, man bara väntar. Väntar på den bästa dagen i ens liv, eller totalt nederlag. Man försöker tro på det förstnämnda men förbereder sig på det sista.

Varje graviditetssymptom kan knuffa dig närmare drömmen. Du kan nästan ta på den. Känna hur den tunga stenen lyfts från ditt bröst. Mensen skulle kunna bara utebli och äntligen skulle du få känna den där lyckan som du har så svårt att föreställa dig.

Så kommer den där första droppen blod, alltid lika oväntad, och plötsligt är din närmsta framtid skriven. Det står ju där på bladet. Det blev ingen lycka, inget glädjerus. Det blev fler läkarbesök, spolningar, sprutor... det blev till att gråta sig igenom natten... igen.  

Mensen behagade dyka upp klockan 23. Det borde väl fortfarande räknas som mensdag 1, eller hur?

så drömde jag att jag plussat. Som jag har längtat efter att NÅGON GÅNG få drömma om någonting annat än blod och misslyckande. Det var en otroligt kort dröm men då jag vaknade upp var jag så glad. Jag visste att blodet antagligen kommer idag men på något sätt så kändes det som en liten del av det vi strävar efter hade gått i uppfyllelse. Det låter säkert jättekonstigt att bli glad för en liten kort dröm, men jag har hela tiden brottats med det faktum att jag har så svårt att se mig själv som gravid i framtiden. Inte ens en liten dröm har jag haft om att ha lyckats, tills idag! Och det gör mig så glad.

Igår när vi kom hem ifrån grillfesten mådde jag pyton. Magen hade börjat krampa lite och humöret var verkligen på botten efter flera timmar av falska leenden (från min sida). I soffan innan läggdags bad jag till Gud. Jag bad att han skulle låta oss vara gravida. Att ingenting annat spelar någon roll. Att det är det vårt liv tillsammans går ut på och jag lovade dyrt och heligt att vi skulle bli sådanna bra föräldrar.

På ett sätt känns det som om jag blev bönhörd. Jag fick drömma om ett positivt graviditetstest. Någonting kanske håller på att ändras till att gå vår väg. Synd att man inte kan spela in drömmar och spara dom på en usb. Den hade gått på repeat om och om igen. Den bästa drömmen jag någonsin haft.

Nu ska jag ta Evelinas råd och sysselsätta mig med en massa saker. Hela huset ska städas och med hög musik kanske man dränker tankarna? Värt att prova iaf.

Efter ett mindre psykbryt efter grillfesten så slängde jag äntligen de överblivna graviditetstesten i en kruka i matkällaren. Skönt att slippa se dom varje morgon. Där kan de gott ligga tills jag är glad och full av graviditetshormoner.

Jag jobbar just nu sista dagen för veckan. Borde sitta och rita av gamla maskiner men växlar hela tiden till att göra inbjudningskort, planering för möhippor och programblad till bröllopsmiddagar. Borde vara glad över långledigheten som väntar men imorgon måste jag spendera dagen alldeles själv eftersom E jobbar till sena kvällen. Typiskt och icke önskvärt eftersom det är bim då och ca 90% av gångerna som mensen slagit ner mig har jag varit hemma solo. Jag tror alltid att jag ska klara mig från att gråta. Men så bra har det aldrig gått.

Inser att nån spolning blir det inte heller. Den enda tiden de hade är på min cd12 om mensen kommer imorgon. Precis som förra gången vilket säger mig att de kommer att avboka den också. Vilket kommer att medföra ännu ett försök som jag kommer att ha svårt att tro på.

Jag ska iallafall hålla mig sysselsatt hela Fredagen. Min fina farmor ramlade hemma och ligger nu inlagd på sjukhuset med en reparerad höft. Några timmar hos henne och sen en kaffe hos mamma borde slå ihjäl ungefär halva dagen....om jag har tur.

Ikväll grillas det hemma hos svärföräldrarna. Jag ser inte fram emot det. Det bjuds alltid på vin och eftersom jag inte fått mens än är det jag som tackar nej "eftersom jag kör". Det kommer att kännas som hyckleri att sitta där och inte dricka. De flesta kring bordet kommer att tro att jag är gravid när jag igentligen innerst inne vet att jag bara håller uppe en fasad. Den kommer ju ändå att dyka upp dagen efter... och jag kommer att önska att jag druckit det där jävla vinet. Det och flera flera glas till.