Sökt på google de senaste dagarna:

"Hur kändes det i livmodern innan bim?"

"Känslan innan bim"

"Känslan innan plusset"

"Inga symptom innan bim"

"Veckan innan bim"

"Hugg i livmodern innan bim"

"Hur många försök med Puregon"

"Ont i livmodern när jag sitter"

"När känner man av en graviditet?"

"Ont i livmodern efter sex"

"Dagarna innan bim"

"PMS innan plusset?"

"Hur kändes det när ägget fäste?"

"Psykhjälp åt en ofrivilligt barnlös"

"Billig drog för att sova en hel vecka?"

"Mirakelkur mot barnlöshet?"

"Hjälpsam medmänniska som kan byta liv med mig för en billig peng?"

"Oerhört skicklig sierska för framtidsskådning"

"Kunnig häxdoktor i Västernorrlandsområdet"

Jag har ett eldsemärke (rött födelsemärke) stort som en femkrona på magen som ser ut som ett hjärta.

Vet ni vad, det är 6 dagar kvar till bim och jag har så jädra svårt att hålla uppe något slags hopp. Fastän jag lovat E att vara mer positiv den här gången. Det känns bara omöjligt nuförtiden, som om det aldrig kommer att gå. De flesta får tydligen tre försök med Puregon och det betyder att detta igentligen är vår sista omgång. Nu kommer vi att få ett försök till, men någonting annat måste ju vara fel eller hur?

TF tyckte det var konstigt att det inte funkat. Det känns som om alla läkare bara tycker att det är konstigt. Om man har så många och fina ägg med PCO-äggstockar, normal vikt, inga fel på hormonerna, fri passage och normala spermier, VARFÖR funkar det inte? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Hur många försök med Puregon ska det behöva ta?

Jag hatar mig själv som inte kan hoppas. Jag kan inte se att detta skulle kunna gå bra. Det känns hopplöst.

Jag är rädd för hur jag ska må i framtiden, för IVF gör mig så jävla livrädd. Inte för att det ska göra ont eller vara jobbigt fysiskt, utan för att misslyckas. Det är den sista utvägen.

Alla läkare och människor omkring oss säger att det kommer att gå så bra. Ändå sitter jag här som ett stort misslyckande, fortfarande utan bäbis i magen. På Torsdag är det Vårruset igen. Förra året mådde jag pissigt dåligt runt den här tiden, men jag lugnade mig själv med att vi iallafall måste ha lyckats till nästa år.

Jag skulle inte springa ett till Vårruset, jag skulle gå med barnvagn eller sitta hemma med en bäbis i magen. Detta år orkar jag inte lova mig själv sådanna saker. Jag vågar inte. 

Kalaset igår gick bra. Vi var först av gästerna att komma dit och fick varsin kram av E´s mamma. Efter ett tag kom också E´s mormor och morbror. Trots att mormorn väldigt sällan kramas så gick hon på en gång fram till oss och gav oss en kram. Fint tycker jag. E´s lillasyster och pojkvän kom sist av alla. Pga detta och att maten blev klar precis då så blev det aldrig att vi sa något "grattis" eller liknande. Det blev bara ett halvhest "hej".

Vi satte oss till bords och svärmor frågade om någon av oss ville dricka vin. Jag orkade inte säga något utan tittade bara på E. Hoppades att han för en gångs skull skulle vara snabb och säga "ja jag vill gärna ha". 

Middagen var trevlig och mysig. Av hänsyn till oss talades det ingenting om lillasysterns graviditet, fast jag vet att alla ville. Hela situationen gjorde mig ledsen. Ni vet den där tryckande hjärtekramande känslan man har hela tiden då någon gått bort eller man fått andra tråkiga nyheter? den känslan satt jag med hela kvällen. Varenda gång jag tittade mot E´s lillasyster skrek hela min kropp:

"Varför får hon bli gravid och inte jag?!"

Om jag och E tvekat på om alla i släkten vet om vår situation så blev det väldigt uppenbart senare på kvällen. I soffan i väntan på kaffe och tårta berättade svärmor om en cirkelsåg som de försökt köpa från Biltema i flera veckor. Tillslut hade de gett upp eftersom produkten aldrig kom hem i lagret och åkte till K-Rauta istället. Där hittade de en likadan såg till mycket bättre pris. "Det var nog meningen att vi skulle åka dit istället" tyckte hon. Detta fick morbrorn att säga
"Ja allting ordnar sig alltid, på något sätt. Man ska aldrig vara orolig. Detsamma gäller för kroppen också... Det kanske inte alltid blir som man tänkt men det ordnar sig alltid, man ska aldrig vara orolig". 

Här tog svärmor vid och sa "ja det är konstigt att kroppen fungerar som den ska. Jag som läst anatomi vet att det är så mycket som ska stämma för att den ska fungera"

Huuuuuur otroligt uppenbart riktad som en komentar mot oss var inte detta samtal?! Jag och E gick tack och lov därifrån, räddade av svärfar som inte alls förstått de andras pikar och ville visa oss nämnda cirkelsåg.

Summan av kvällen var att det gick ok. Jag sa inte så mycket, såg säkert inte så jätteglad ut och märkte att de mummlade om graviditeten så fort vi inte var i närheten. Men jag överlevde. Kanske blir det bättre för varje gång. Kanske inte.

Tack för omtaken!

Idag har jag och E inte gjort någonting alls. Vi har bara myst här hemma och inte brytt oss om någon annan än oss själva. Det känns som om det var nödvändigt efter gårdagen. Magen gör fortfarande ont då och då. Något jag märkt är att när det närmar sig bim ska jag nog avstå från sex. Idag fick vi till det för en gångs skull utan att vara tvungna till det. Jag fick en orgasm och fick betala för det hela dagen och kvällen. Först i form av kramper i livmodern, eller mer en tryckande känsla, och sen ont vid äggstockarna som vid en ägglossning. Vet inte varför det blir så? Hoppas det inte är något negativt.

Ska gå och lägg mig alldeles strax men jag sitter och gruvar mig inför imorgon. Försöker fundera ut hur jag ska bete mig och vad vi ska säga. Kanske behöver vi inte säga någonting alls. Kanske kommer det att kännas dumt att låtsas som ingenting och kanske skulle det vara skönt att försöka glömma.

Idag hade vi stormöte på jobbet. Alla var samlade i en stor matsal. E´s morbror jobbar ju på samma jobb och jag såg honom som hastigast bland alla människor. E´s mamma har nog berättat för om vår situation för honom för när han såg mig hade han världens mest beklagande blick. Det var inget glatt "hej!" utan mer ett "åh hej, jag vet och jag är ledsen för er skull".

Hoppas vi slipper de minerna imorgon. Kalaset är klockan 16 så jag har halva dagen på mig att gruva mig :/

Idag på jobbet ilade det till rejält i magen. Ett varmt hugg som spred sig innåt bak mot ryggen, sen försvann det. Det känns konstant som ett tryck/mensvärksmalande i livmodern. Är SÅÅ otroligt less på att inte ha samma känsla varje gång mellan ägglossning och bim. HATAR att få upp någon sorts hopp för att sedan kapas vid fotlederna. Vill bara kunna se in i framtiden och veta när vi kommer att lyckas. Även om det skulle vara om några år så skulle jag iallafall kunna slappna av. Leva ett någorlunda normalt liv. Detta är inte normalt.

Som ofrivilligt barnlös är livet upp och ner, för det mesta. Vi kämpar och längtar efter sådant som andra helst skulle vilja slippa.

Efter ägglossningen har det känts som träningsvärk i tjejmagen. Det har krampat och varit stelt. "Jobbigt" tänker vissa, jag tänker "Jippi jag har haft ägglossning!".

Jag har mått illa då och då av sprutorna men aldrig tänkt "Nej fy vad hemskt". Istället har jag glatt mig åt att hormonstimuleringen fungerat.

Inatt vaknade jag mitt i natten av att det kom en varm våg över överkroppen. Det stack och gjorde rejält ont i brösten och istället för att tänka "Usch vad det är obekvämt" så tänkte jag omedelbart "Å det måste vara såhär ont det gör i brösten när man är gravid! Tänk om jag fick ha kvar det här onda nu". När jag vaknade imorse kändes det precis som vanligt såklart, men varje liten ilning, humörsvängning och illamående är för mig någonting positivt.

JAG LÄNGTAR! Snälla jag gör vad som helst, verkligen jag menar det! 

Ge mig ständigt illamående och bröst som känns som om de ska sprängas.

Gör mig tjock och förstör min kondition. Ge mig bristningar och celluliter.

Dålig hy? inga problem, bring it on.

Dålig humör? självklart det går bra (jag har boxningssäck i källaren).

Kissnödighet hela tiden? spelar ingen roll för jag har toa nära kontoret och skulle skratta hela vägen dit.

Känna mig osexig? gör inget, vi har haft sex så det räcker.

Foglossning? okidå, jag kan ligga i sängen och vara lycklig.

Jag längtar efter att få vara med om sådant som andra vill slippa. Inga graviditetsbesvär kan mäta sig med känslan man får av att vara ofrivilligt barnlös.

Sitter och funderar på hur det ska gå i helgen. Kalas med E´s släkt. Alla vet att vi är ledsna. Alla vet att E´s lillasyster är gravid. En hel kväll med tryckt stämmning.

Eftersom det var E´s mellansyster som berättade om lillasysterns graviditet i förbifarten så har vi fortfarande inte kunnat gratulera dom till att de lyckats. Vad ska jag säga när vi träffar dom på Lördag? Dom vet ju att vi är ledsna och mår dåligt av allt som har med bäbisar att göra. Ska jag smeta på mig världens största falska leende och kliva fram till dom och säga "GRATTIS, Men guuu vad kul att ni är gravida"?? eller ska vi inte prata om det? Vad ska dom säga tillbaka liksom?  "Öhm, tack...vi beklagar att ni har det svårt"?

E tyckte inte att vi behöver säga nånting alls, men det känns ju JÄTTEkonstigt. Ska vi beröva dom på deras lycka bara för att vi mår skit? Samtidigt får tanken på att behöva påminnas om det och se glad ut, min mage att vilja vändas ut och in....

Har fortfarande som träningsvärk i livmodertrakten. För övrigt känner jag inget annat än frustration. När det sticks och huggs och maler i tjejmagen så känns det som om det är något fel på mig. Tänk om det är som på Greys Anaotmy, att livmodern är "fientlig"... kan den vara det eller är det bara påhittat?

Jag får kramp i livmodern då och då. Precis ovanför venusberget stramar det och ilar. Ibland håller det i någon dag och ibland är det bara några minuter. Har inte hittat något samband med vart i cykeln jag befinner mig. Frågade TF om detta och han sa att det är livmodern som krampar så att man känner det. Är det någon annan som upplevt samma sak? Undrar om det har någon negativ inverkan?

Iaf, idag efter middagen satt jag och höll mig för magen. Klagade på att det krampar. Då säger fina E:

"Har du kramp i livstocken?"

Haha, älskade E. Han får IG i biologi men godkänt för att han försökte engagera sig iallafall :D