Igår åkte vi med M/S Medvind, jag, E och de äldre ur E´s familj. Hans systrar med respektive äter inte fisk(?!) och fick därför stanna hemma. För er som inte är från området kan jag förklara att Medvind är en båt som tar en tur kring öar utanför Sundsvall. Allt som allt är man till sjöss lite över tre timmar och ombord äter man en jättegod sommarbuffé och lyssnar på musik.

Det var en fin kväll och som alltid väldigt mysigt att sitta och äta tillsammans med svärfamiljen. Under den första skålen höjde E´s mormor glaset och skålade ut över bordet. Lite i förbifarten sa hon "lycka till" och sneglade mot oss. Tar det som att de vet om det här med IVF och ville säga något fint. Kanske var hela kvällen en grej de gjorde för att muntra upp oss?

Mot kvällen när båten sakta gick in mot hamnen stod jag och E på däck och kollade upp mot land för att försöka se vårt hus. Jag påmindes om förra gången vi åkte en liknande båt, Ådalen 3. Det var tre år sedan och med nästan samma sällskap. Även då stod vi ute på däck mot kvällen. Kommer så väl ihåg att E´s pappa sa rätt ut "Nu vill vi ha barnbarn", varpå jag sa leende "Ja då får ni nog vänta ett tag till".  Sen höll vi om varandra och var glada jag och E, för vi visste att det var bara månader kvar tills vi skulle "göra barn".

Vi pratade om det minnet när vi höll om varandra igår. Tänk om vi vetat hur vårt liv skulle se ut idag. Att inget skulle gå enligt planerna. Det var ju meningen att vi skulle stå där med vår lilla dotter eller son. Kanske tillochmed ha en till på gång i magen. Istället stod vi där och pratade om praktiska detaljer såsom om vi ska bo på hotell i Falun och hur mycket ledigt vi ska ta ut i Augusti/September. När vi enligt planerana skulle vara nöjda och glada över livet så stod vi istället och gladdes över att äntligen få hjälp i Augusti.

Vi betämde oss iaf för att nästa gång vi åker M/S Medvind eller någon liknande båt så ska vi ha lyckats! Två år av motvind får räcka tycker jag.

Det är ju inte så konstigt att man stundtals mår extra dåligt när man är ofrivilligt barnlös. Dagarna innan bim är värst. Efter det är det den långa väntan som tär mest på förhållandet. Ovissheten om man nånsin kommer att kunna bryta mönstret av blod och misslyckande. Dagarna runt och direkt efter ägglossningen är väl de bästa.

Ca 7 dagar i månaden. 

Jag vet att jag undanhåller saker och ting för E, för att skydda honom. Om jag får tydliga menskänningar till exempel. När jag drömde om ett positivt graviditetstest för första gången i mitt liv nästan ropade jag ut det till E när jag vaknade. Det var några månader sedan. Igår när jag drömde om det igen så valde jag att inte säga någonting eftersom det är onödigt att börja hoppas på nån knäpp sanndröm mitt uppe i den här långa väntan på bim. Jag valde att skydda honom istället.

Så igår när vi skulle lägga oss slank det ur mig ändå. Att jag drömt om ett positivt test. Då visade det sig att han också drömt att vi plussat, bara någon natt innan, men valt att inte säga någonting till mig. För att skydda mig.

Jag berättade för E igår när han kom hem. Han blev inte ledsen men uppgiven. Vi behövde liksom inte säga så mycket. Gick direkt till ett varmt bad.  

Det känns som ett skämt ibland. Vårt liv tillsammans. Det måste ju vara någon som skrattar åt oss. Så känns det. Det tar liksom aldrig slut. Jag blir så trött!

Jag låg och vred mig hela natten. Pulsen slog dubbelt så fort och jag fick liksom inte ro i kroppen. Jag har varit med om det flera ggr förut men första gången var under mitt examensarbete som höll på att ta knäcken på mig. Sen dess är det Pergotime som gjort mig sömnlös och nu på senare tid är det någon slags ångest som håller mig vaken. Ångest över att vårt liv inte fungerar. Det är en sån jävulsk frustration att inte ha kontrollen över vad som händer och samtidigt känna sig totalt överkörd. Så jag snurrade där i sängen. Några ggr under natten försökte E hålla om mig, men det blev bara värre. Tankarna snurrade i huvudet.

"Hur kan en syster vara superfertil när den andra måste kämpa i flera år?"

"Varför skyddade dom sig inte?"

"Varför blir vi inte med barn, kommer vi nånsin att bli det?"

"Överlever jag om 2012 kommer och vi inte lyckats?"

Kan tilläggas också att jag började få ont i magen igår. Precis som alltid innan mens. Det lägger sig som ett tryck, ett band över nederdelen av livmodern. Det var ju passande att kroppen känner att den måste tala om för mig att vi inte lyckats nu heller när min lillasyster precis talat om att de råkat bli med barn. Fan vad de måste ha roligt nu, de där som skrattar åt oss.

Ikväll åker vi M/S Medvind med E´s familj. Vi tänker inte berätta om min lillasysters graviditet. Tänker dra ut på det så länge det är möjligt. Orkar inte prata om det.

Önskar att jag kunde ta några glas vin eller öl under turen men det går ju inte.

Inatt under de få minutrarna jag kunde sova drömde jag om ett positivt graviditetstest. Men jag vet inte vems det var. Självklart är det inte mitt. Sånt händer ju inte. Det händer bara andra.

När jag skulle gå ut ur bilen efter en trevlig kväll hos en gemensam vän ville min syster att jag skulle stanna kvar i bilen. Hon sa att hon måste prata med mig och började gråta. De ska ha ett till barn. Jag ska bli moster igen. Hon sa att hon känner sig så dum gentemot mig och E. Att det var vår tur. Att jag skulle hata henne. Det var inte planerat. Det bara hände och efter nyår får de tillökning.

Jag tröstade henne. Blev totalt nollställd inombords. Tyckte synd om henne som mått dåligt och gruvat sig. Lovade att det var ok. Grattade. Strök på kinden.

Min bästa vän, E´s lillasyster och nu min lillasyster... alla tre kommer att få barn i början av nästa år. Jag bad att få slippa vara med när de berättar för alla.

Det känns så himla delat detta. Det gör inte lika ont i själen som första gången. Känner mig nollställd. Kanske jag bara accepterar att jag blir omkörd hela tiden. Det är alltid andras tur, inte våran. Bra iallafall att min syster är superfertil. Skulle inte orka med om hon också hade problem.

Snart kommer E hem och då ska jag berätta. Kanske kommer tårarna då.

Fan, orkar vi detta?

Snälla underbara E ringde från TF. Nu har jag Ovitrellesprutor att hämta på apoteket så att jag kan vara säker på att jag ägglossar med Pergotime och slipper vänta 16 dagar på mensen. Skönt!

De önskade mig lycka till över sommaren och sa "plötsligt händer det".... hoppas att hon har rätt!

Har funderat lite på det här med PCOs. Det finns ju PCO-kvinnor som bara har en massa äggblåsor, inga onormala homonnivåer. Jag är ju en av dom. Men borde inte det betyda att det ska vara ganska lätt för mig att bli gravid då..bara man får till en ägglossning? Förstår inte ens varför ägglossningen hämmas om hormonerna är normala?!

Jag har ätit Pergotime i tre omgångar. Iof så kollades det inte med blodprov att ett ägg verkligen släppt, men jag kände ju av det i magen. Dessutom var äggblåsorna jättestora, upp mot 25 mm. Sen har jag ägglossat fyra ggr med Puregon. Allting har alltid sett bra ut. TF tror att jag med mina cykler på 33-50 dagar måste ha ägglossat iallafall några ggr/år. Detta borde ju betyda att jag ägglossat minst 7ggr under dessa snart två år. Under de ägglossningarna har vi haft sex på precis rätt dagar. Efteråt har jag legat och cyklat med benen i vädret (jättehett jag vet) och sen legat och sovit på en kudde hela natten.

Om allt som ska behövas är en riktig ägglossning, borde jag inte ha lyckats bli gravid vid det här laget då? Det känns ju som om det är något annat fel på oss, eller mig. Jag kan inte släppa den tanken. Den gör mig rädd. Livrädd.

Vad gör vi om vi inte kan bli med barn tillsammans? Om äggen är kassa eller de helt enkelt inte vill fästa? Om vi är okompatibla med varandra?

Jag och E pratade om det där igår. Antagligen skulle den första åtgärden vara spermiedonation. Efter det kanske man kan prova äggdonation. Jag vet att min syster skulle ställa upp, så att bäbisen iaf liknar mig och har våra gener. På så sätt skulle både E och jag få ett biologiskt barn... Men det förutsätter ju att någonting verkligen kan fästa i min livmoder. Läste iofs nånstans att det väldigt väldigt sällan missllyckas  pga att livmodern fungerar dåligt, utan det är kvalitén på äggen som styr det mesta.

Förr var det viktigaste för mig att jag och E får biologiska barn tillsammans. Nu när det gått två år och längtan bara gör ondare och ondare är det viktigaste att få vara gravid och att få föda våra barn, oavsett om de är helt biologiska eller inte. Jag vill inte leva mitt liv utan att få uppleva graviditeterna och förlossningarna. Det skulle kännas som att bli snuvad på en stor del av livet. Som att få höra men inte se. Eller att veta hur man går men sakna ben. Så känns det.

Varför funkar det inte?

Helgen har varit fullspeckad med möhippeplanering och själva hippan. De två lediga dagarna har bara swichat förbi och helt plötsligt sitter jag här på jobbet igen :/

Möhippan blev iaf toppenbra och vi kunde inte haft mer tur med vädret. Eftersom bruden är gravid blev tillställningen alkoholfri och det kan verkligen rekomenderas. Jätteskönt att må bra dagen efter. Jag hade ju ändå inte velat dricka.

Efter en härlig picknick i Merloparken på morgonen skulle vi åka in mot stan i fina Amerikanare. Tyvärr kunde två tjejer inte följa med vilket medförde att jag fick åka själv i en bil, en cadillac, med pappa som chaufför. Eftersom det är så sällan det är bara han och jag så tog jag mod till mig och berättade om våra problem. Det tog några minuter att hitta de rätta orden, men det var inte alls lika jobbigt som att berätta för tex chefen eller mamma. Kanske har jag härdats?

Iaf så svarade han med några klumpiga kommentarer, mest för att han säkerligen var så himla nervös och obekväm. Hans första svar var "ja men ni kan ju adoptera", sen lade han till "kanske jag också borde försöka få till ett barn med *** (hans nya tjej som är mycket yngre än vad han är)" och sen kontrade han med "konstigt att ni har problem, när jag och mamma ville ha barn var det bara att bestämma sig sen kom inte mensen"...

Jag älskar min pappa och vet att han nästan aldrig talar känslor eller något sådant. Jag lät därför kommentarerna rinna av mig och tog istället tillvara på det fina han sa och det faktum att han nu vet. Det är skönt att det inte finns någon oinvigd i vår närmaste krets.

PS. Det drar ihop sig till bloggträff i helgen. Om ni som anmält skickar ett mejl till mig på ettvanligtliv@hotmail.se så får ni vidare instruktioner om plats och tid. Vi vill inte skriva detaljer här på bloggen för att skydda allas anonymitet.

Tack och lov att ni finns. Som kan ge peppning och råd. För runt omkring oss finns det människor som verkligen inte fattat galoppen. Ibland är det någon närstående, typ mamma eller syskon som råkar säga något oplanerat och klantigt (Exempelvis mammas kommentar för några veckor sedan då hon tyckte att jag bara skulle släppa allt och vara som vanligt...för det kan ju gå!) Ibland är det en vän och kollega. E fick erfara det sistnämnda i veckan.

När jag kommit hem från TF och hade en tid för IVF-samtal, en stor händelse i vårt liv, ringde jag på en gång till E som fortfarande var på jobbet. Vi pratade ett tag om vad doktorn sagt och konstaterade att det kändes skönt att äntligen ha en tid. Ett startdatum att se fram emot. Samtidigt som vi pratade kunde jag höra att E´s vän och kollega stod bredvid honom. Den här killen är nyligen informerad om läget men bryr sig inte riktigt om att prata med E om det. Konstigt eftersom vi hört från annat håll att han i en tidigare relation försökte få barn i några år.

När E kom hem senare på kvällen frågade jag om han fått någon kommentar från kollegan om att vi snart ska inleda IVF-försök. Vet ni vad han sagt?!

Kollegan hade berättat om en vän till honom, som alltid var ledsen och hade svårt att bli med barn med sin sambo. Tillslut hade de gift sig... och sen kunde de aldrig få barn. Slut på historien.

Vad är det för typ av peppning?! Vad ville kollegan att E skulle säga?

"Jaha, det där gjorde mig ju livrädd, tack så mycket"...

Så otroligt tanklöst sagt. Det är detsamma som att säga:

"Jasså har du cancer? Jag hade en vän med cancer, han dog"

Det måste vara så att E´s kollega inte alls ser på barn som meningen med livet. Han är 34 och hon är 38. Båda vill nog ha barn men sätter allt annat framför. Säger att de måste bli färdig med en massa annat innan de börjar. Känner ingen stress och det är ju bra. Men kan man verkligen vara så oempatisk att man inte kan förstå hur man peppar och stödjer en vän med en livskris?

Han borde sagt:

"Vad kul att ni har en tid! Nu kommer det att lyckas det känner jag på mig"