Eftersom ägget släppte utan Ovitrellesprutan borde min dumma kropp återgå till en lutealfas på 16 dagar, eller hur? För det är väl inte Puregonsprutorna som gjort att jag fått 14 dagar mellan ägglossning och mens?

Som om helgen inte var jobbig nog.

Det står en resesäng för bäbisar i vårt sovrum. Mamma köpte den till min lillasyster och eftersom vi ska vara barnvakt en hel helg tog hon hit den direkt. Jag och E bar in den i sovrummet. Aj i hjärtat!

Jag träffade mamma på lunchen och kände redan när jag såg henne att det inte skulle gå att hålla inne tårarna. När hon sitter där med armen om mig är allt hon upprepar:

"Du borde be läkaren om lyckopiller. Du är inte dig själv längre. Man måste försöka vara glad åt det man har. Det kan ju gå bra"

Det KAN ju gå bra!! Det är inte sånt jag vill höra av min mamma! Jag vill höra:

"Klart det kommer att lyckas. Snart snart lyckas ni. Ni kommer inte att förbli barnlösa jag lovar!"

Brännande/svidande känsla längst ner i livmodern. Dåligt humör.

2 Alvedon och en stunds gråtande inne på toaletten på jobbet.

Är så less på det här.

När ska vi få börja leva våra liv igen?

Igår var det dags för vårruset här i Sundsvall. Jag kände mig totalt tömd på energi och var tvungen att ta en power nap efter jobbet bara för att ens orka tänka på att springa. När jag vaknade var jag på dåligt humör. Till att börja med var tröjan i stl 38 med företagets logga på var löjligt liten. Den sprack vid halsen när jag drog på mig den och sen nådde den bara ner till strax under naveln! Det slutade med att jag fick dra på mig en av E´s t-shirts med batmanmotiv på. Sen hittade jag inga nålar att fästa nummerlappen med så när mamma kom och hämtade mig satt jag i hallen med häftaparaten i handen. När klammrarna vägrade fästa lappen på tröjan utan envisades med att göra stora hål i tyget istället fick jag ett utbrott både på E och stackars mamma. Kvällen började alltså inte så bra.

Väl vid startlinjen försökte jag fokusera. Lyssnade på musik och försökte stänga av. Så fort jag började springa bestämde jag mig för att jag fasiken inte skulle stanna. Jag skulle lida mig igenom loppet. Straffa mig själv för att jag stod där i år igen. Så jag led, men jag stannade inte. Efter 32 minuter sprang jag över mållinjen, illamående och röd som en kräfta.

På väg till bilen försökte jag förklara för mamma varför jag varit så arg innan.

"Förra året stod jag på vårruset och mådde dåligt för att det gått snart ett år. Men jag lovade mig själv att nästa år, nästa år DÅ är jag gravid"!

Så stod jag där igen. Ett år hade gått. Ett till år utan barn. Nu vågade jag inte lova någonting till mig själv. Jag fick tårar i ögonen och mamma mummlade något om att hon förstod och drog snabbt med mig till bilen.

På natten fick jag sota för att jag sprang. Hela livmodern började värka på kvällen. Halva natten låg jag och vred och vände på mig. Grät mig till sömns.

Idag känns det lite bättre men värken sitter fortfarande i. Det svider från naveln och neråt.

Mensen kommer imorgon.

Under mitt senaste besök hos TF var jag frustrerad. Frågade hur många ggr man brukar behöva använda sig av Puregon och vad planen är. När blir det aktuellt med IVF för vår del? Är det någon idé att fortsätta med sprutorna efter sommaren?

Han svarade att de flesta brukar få prova på Puregon i tre omgångar. Tror jag har skrivit det förut. Att det är ett lotteri. 30% chans att det ska lyckas. Han tyckte att det är rimligt att prova en omgång till, alltså en fjärde gång, innan semestern.

Jag frågade då om vi kommer att sättas upp på väntelistan till IVF och fick detta till svar:

Om man är under 30 och oförklarligt barnlösa ska man ha försökt i tre år innan man får ställa sig i IVF-kö. Har man däremot en förklarad barnlöshet så är väntetiden ca 2 månader oavsett ålder. MEN... Jag har pcos, en ägglossningsstörning som kan behandlas med hormoninjektioner, och därför finns det inga regler för oss. Vi är i praktiken behandlingsbara. Vi befinner oss i ett gränsland. Oklart om vi kan få vårt ENDA (fan vad dåligt) betalda försök innan det gått ytterligare ett år.

I Augusti på min födelsedag har det gått två år sedan vi började försöka bli tre. Jag står absolut inte ut att behöva vänta ett helt år till på IVF! Jag håller på att gå sönder redan nu... så nästa besök hos TF kommer jag att begära en plan. Jag tycker att han kan försöka ställa oss i kö över sommaren. Sen får vi bara hålla tummar och tår för att vi inte får avslag. Det borde väl finnas någon gräns för hur många hormonstimuleringar man vill utsätta en kvinnokropp för, eller?

Har i några dagar irriterat mig nått så fruktansvärt på min hy. På kinderna bredvid munnen är jag så otroligt fet. Det känns som om någon smörjt in mig med bregott! Springer in på toaletten flera ggr om dagen för att tvätta ansiktet men bara efter nån timme så är det tillbaka. Mina kinder känns som en bäbisstjärt komplett med babyolja och hela jag glänser som om jag sprungit vårruset x2. Varje månad har jag några nya symptom innan mensen kommer och jag antar att detta är det senaste.

aka Butterface

Här satt jag på jobbet och tänkte hämta ut mer Puregon på lunchen. Hade ingen aning om att Puregon tydligen är lika eftertraktat som Pergotime. Det var slut överallt! Paniken drog in. Hjärtat i halsen. Sista försöket innan en lååång sommar och den kanske inte ens skulle bli av!

Så ringde min snälla snälla mamma runt till alla apotek inom 10 mils radie och tillsist fick hon tag i det! Ja ni märker ju hur positivt inställd jag är till detta försöket... Har faktiskt inte mycket hopp till över inför nästa heller, men utan Puregon hade vi ju inte haft mycket till chans alls känns det som. Hade inte klarat av sommaren då.

Har mer kramp i magen. Speciellt om jag är kissnödig, sitter ner eller kommer åt livmodertappen. Ibland sticks det i brösten och jag är frysen och trött. Inte dötrött som man är när man är gravid, utan småtrött som man är när man redan surar över att mensen antagligen kommer. E är så fin och håller på magen när vi sover. Han vågar hoppas och tror att det funkat. Då känner jag mig ännu mer nere eftersom jag är nästan 100 på att det inte gjort det. Jag kan nästan inte förställa mig att vi SKA lyckas. Men det måste vi. Det går inte annars.