Igår klockan 13.50 satt jag och E i soffan hos TF. Stackars E tycker inte om sjukhus eller något ställe som påminner det minsta om sjukhus så han satt stel som en pinne och svettades om händerna. Jag vilade mitt huvud mot hans axel och han höll sin arm om mig. Nuförtiden känner jag mig som en veteran i det där väntrummet.

Väl inne hos TF gjordes ett VUL som visade att ett ägg på höger äggstock kanske håller på att ta fart. Det låg precis på gränsen till 10mm. Pga alla lediga dagar framöver fick jag en ny tid på Tisdag men det finns ju en stor risk att ägglossningen sätter igång till helgen. Det blir alltså till att köra med stickor igen. En sak är iallafall säker och det är att får jag utslag på äl-stickan så sätter jag genast Ovitrellen i magen. Aldrig att jag tänker vänta 16 dagar på mensen igen.

Innan vår tid hos TF var över passade jag på att fråga om krampen/brännande känslan i livmodern. Han tyckte inte att det skulle vara något att oroa sig för eftersom det inte fanns några tecken på att något ska vara tokigt under VUL eller spolning. Antar att jag får släppa det där nu. När jag berättade hur ont spolningen gjorde så svarade han att det är så olika hur man upplever den. Vissa tycker att det gör ont och andra inte. Det betyder inte att det finns något fel. Skönt att höra! Släpper det med.

Så till den viktigaste frågan - IVF. Vi berättade att vi vill bli uppsatta på kö till IVF och fick till svar att det kan bli svårt. Vi har ett känt hinder men man anser att det kan behandlas med stimulering. Detta gör att vi ligger i en gråzon. Han skulle försöka få till en remiss i Augusti men det kan bli så att vi måste vänta ETT ÅR TILL!!  Vi fick nöja oss med det. Fast vi var inte nöjda såklart.

Resten av dagen sket vi fullständigt i vad jobb heter och åkte hem till E´s föräldar för att dricka kaffe. Min svärmor är jättefin och underbar på alla sätt och vis men hon vågar inte riktigt prata med mig på samma sätt som med E om känsliga saker. Ganska dumt faktiskt eftersom E hatar att prata känslor med sina föräldrar. Enda sedan E ringde och berättade om vår kamp för dom så har jag önskat att de ska fråga någonting om hur det går, men hitills hade de inte vågat. MEN igår när vi berättade att vi varit hos TF började svärmor äntligen fråga hur det går och hur vi mår. Som jag längtat efter att hon ska göra det! Det var svårt att inte bli grötig på rösten men vi pratade ett bra tag om sprutorna och vår plan.

Såhär ser vår plan ut föresten:

Vid nästa besök eller då jag ringer för att avboka min tid pga att ägglossningen kommit i helgen så ska jag be om Pergotime. (Inte för att jag tror att det ska fungera utan för att mensen inte ska försvinna under sommaren och för att vi ska ha en liten chans till ägglossning iaf).

Jag ska också be om en ny tid i Augusti och fråga om TF har möjlighet att skicka förfrågan om remiss till IVF redan då.

Får vi avslag på remiss till IVF i Augusti kommer vi att gå privat till IVF-kliniken i Falun. Där kan man köpa ett trepack med "Graviditetsgaranti" för 55000kr.

Eftersom min syster och hennes sambo skulle komma hem först sent på Söndagskvällen innebar Morsdag något alldeles extra för mig i år. Jag fick vara extramamma till min lille systerson på snart ett år. Mamma höll kalas i hennes lägenhet och hade fullt upp så jag fick mata, leka, byta och gosa med lille V hela dagen. Självklart har jag tagit hand om honom förut men inte en hel dag. Han tydde sig bara till mig och under fikat la han sig och gosade i min famn. Han somnade och jag bar in honom till sängen där jag låg och smekte honom över pannan tills han sov riktigt djupt.

För mig var det en helt fantastisk dag och när jag stod och bytte på honom inne på toaletten fick jag känslan att även om vi inte skulle kunna få helt biologiska barn så kommer det att ordna sig. På något sätt kommer jag att få bli mamma i framtiden. Det kändes så himla fint och i hela kroppen kändes det att jag är menad att bli mamma. För en gång skull kändes morsdag inte så himla jobbig och ouppnåerlig.

Jag och min sambo E är ofrivilligt barnlösa. Vi träffades 2001 och sedan dess sparat, studerat och längtat efter dagen då vi kunde slänga p-pillren. Blåögda tog vi för givet att det skulle gå på ett kick. Sommaren 2009 började vi äntligen försöka.

Efter 4 månader av strulig ägglossning, menscykler på runt 37 dagar och vätska i bröstet sökte jag mig ledsen och rädd till Kvinnokliniken i Sundsvall och fick veta att alla hormoner var ok men ingen mer hjälp. Mer och mer nedslagna fortsatte vi försöka, trots att jag kände att någonting var fel med min kropp. I samma veva berättade min lillasyster att hon och hennes sambo ska ha barn, något jag tog väldigt hårt. För att inte förstöra hennes graviditet kämpade jag allt jag kunde för att se glad och lycklig ut i hennes närhet.

När det gått 9 månader sökte vi oss till en gynekolog i Sundsvall som inte hittade något fel. Hon gav oss antibiotika för Bakteriell vaginos och menscykeln kortades ner något. Tre kurer Pergotime gav mig svettningar, illamående, nedstämdhet, sömnsvårigheter, fin slemhinna och stora äggblåsor, men ingen graviditet.  Tillslut tyckte hon att det inte fanns mer att göra och ville sätta oss i kö till IVF. Sa att det bara satt "i huvudet".

Efter 1.5 år sökte vi oss vidare till ytterligare en gynekolog i Härnösand som direkt såg att jag har PCOs, dvs äggstockar med många äggblåsor som stör ägglossningen. I mitt fall ca 13 st i varje äggstock. Jag har i övrigt inga andra symptom på PCO.
Vi fick direkt påbörja hormonstimulering med Puregonsprutor för att få till en riktig ägglossning.  Efter tre misslyckade stimuleringar sprutar jag nu Puregon inför vårt sista försök innan sommaren. På Tisdag ska vi träffa läkaren igen och få svar på en massa frågor och försöka få en plats på IVF-listan.

Nu försöker vi lista ut hur vi ska överleva sommaren om det sista försöket misslyckas och det blir IVF. Nyligen berättade vi för min sambos sida av släkten.

Bjuder på en bild för första gången i bloggen, bara för att fira de barnlösas dag. Har efter snart två år förstått att ofrivillig barnlöshet finns överallt och det är inget att skämmas över. Det finns så många som går omkring med samma tankar och känslor. So this is me...

Kramar i massor till alla som kämpar <3

Min syster är bortrest på bröllop och mamma har tagit på sig att vara barnvakt hela helgen. Tyvärr så var hon tvungen att närvara vid en begravning klockan 13 och jag fick ta ledigt från jobbet ett tag för ta hand om lille V.

Eftersom bäbis nyss varit magsjuk hade jag ingen lust att sitta innomhus och andas in bakterier. Vi gick därför ut på en långpromenad. Mysigt kan tyckas men oj vad ont det gör i hjärtat ibland. Att dra en vagn med en underbar bäbis i. Som inte är din. Som är din yngre systers. Som blev till när jag och E började försöka. Vars dop betydde att vi försökt i ett år.

Lille söte V gör mig alltid glad men idag när jag drog hans vagn och mötte pensionärer som log fånigt när vi gick förbi kändes livet så jävla orättvist. Vart är min bäbis? Varför får inte vi bli gravida? Förtjänar inte jag och E samma lycka som min syster och hennes sambo? Kommer jag att vara moster hela livet? En snäll "tant" som köper dyra presenter och sitter barnvakt då det behövs. En bitter kvinna som senare på kvällen åker hem ensam till sitt stora hus, har för mycket pengar och på tok för mycket fritid?

Jag mådde alltså skit när jag traskade där med vagnen. Sen började det regna också. Efter ett tag började det tokregna och när jag var ungefär 15 minuter från min systers hus började det verkligen ösa ner. Det var ju passande.

Min infertlia blogg skrev att hennes doktor sagt att det är ovanligt att man känner av spolningen om man inte har något problem. Det lät ju inte alls bra. Hoppas att det inte stämmer!

Ett extra tack till Kix denna veckan. Det är pga dig som jag vågar "komma ut" mer och mer på fejjan. Men det förstod du nog ;)

Jag bara oroar mig hela tiden. Antar att det måste finnas något rejält fel på mig eller E fastän läkaren säger någonting helt annat.

TF säger att jag har fri passage i äggledarna, men varför gjorde spolning då så ont? Många skriver att det inte kändes när de sprutade in vätskan, men för mig gjorde det jätteont.

Varför har jag kramper i livmodern då och då? Veckan innan mens bränner och krampar det väldigt ofta. Sitter jag ner eller om jag är kissnödig så utrymmet för livmodern förminskas gör det ondare. Har jag endometrios? Kan man ha det fastän jag inte har sån hemsk mensvärk?

Är det fel på mina ägg? Efter 19 försök borde väl ett litet ägg blivit befruktat?!

Varför har jag alltid 16 dagars lutealfas när jag får 14 dagar med ovitrellesprutan? Vad är det min kropp håller på med de där sista två dagarna?

Kan man vara okompatibel med sin pojkvän?

PS. Håll er borta från Facebook idag. De är "Mammavecka" och man ska skriva och skryta med hur ung man var när man fick barn för första gången...

Hade jag mod nog skulle jag ge "svar på tal".

När människor som vet vad vi går igenom alltid tittar länge på magen när vi träffas. OM jag var gravid så hade jag sagt det. Sluta stirra. Jag är bara mullig av sprutorna eller uppblåst av mensen!

Tack för alla fina kommentarer. Jag ska ta och svara på dom så fort jag orkar. Just nu försöker jag bara koncentrera mig på jobbet och min och E´s tid tillsammans.

Jag är så fruktansvärt less på allt det här nu. Det känns totalt meningslöst att ens fortsätta med sprutorna. Varje månad får jag några nya symptom som får oss att hoppas, och varje månad har mensen dykt upp. Kapat oss vid fotknölarna.

Jag är rädd att det finns något annat fel än bara pcos. Tänk om mina ägg är helt värdelösa? Tänk om ingenting kan fästa i min livmoder? Tänk om det är fel på E´s simmare? Det finns många många "tänk om" just nu och det är jobbigt att inte kunna skaka av sig obehagskänslan av att något är fel.

Denna månaden hade jag exakt samma symptom som Jenny_Maria. Exakt samma känsla i magen, inga ömma bröst osv... Antar att jag är beviset på att man kan känna samma symptom innan mens som när man är gravid. Är iaf så himla glad att allt verkar bra med Staffan och Bengt <3 Jenny förtjänar verkligen att ha lyckats nu. Vi förtjänar ALLA att lyckas nu.

När mensen kom igår började också brösten göra ont. Det är tydligen det nya för mig, jag som alldrig haft ont i dom förut. Nu klias speciellt höger bröst något fruktansvärt och vätskan är tillbaka...fastän jag inte har några förhöjda prolaktinvärden. Måste prata om det på nästa besök.

Tisdag den 31 har vi tid för VUL hos TF. E ska med och vi måste försöka få vår vilja igenom. Visst är det underligt att tiden kan rinna iväg så snabbt men samtidigt kommer man inte vidare? Blä, jag hatar hur jag mår just nu.

Mens... Varför?! Jag ger upp snart. Min kropp funkar inte som den ska. Det känns så meningslöst att sätta sprutan i magen imorgon. Det kommer ändå inte att fungera.