Tack för era fina och stöttande kommentarer! Mår lite bättre nu såhär på kvällen. När jag kom hem efter jobbet gick jag direkt till sängen och grät länge med ALF i famnen. Grät tills jag somnade. Det var liksom droppen att se deras ultraljudsbild och dessutom med den rubriken. Självklart var det inte menat att vi skulle ta åt oss, men självklart gör jag det. Lite konstigt av dom att skriva så när de själva fick vänta ett år innan de lyckades. Det tar nog ett tag innan jag orkar mig in på facebook igen. Kommer tyvärr inte att trycka på "gilla"knappen, och det gör mig ännu mer ledsen. Att jag inte kan känna så stor glädje för deras skull.

När jag vaknade kom E precis hem från jobbet och det var som om han läst mina tankar. Han sa ingenting utan gick direkt till sängen och la sig bakom mig. Jag berättade om bilden och en lång stund lyssnade han och pussade mig i nacken. Höll om mig hårt och lovade att allt kommer att bli bra. Tillslut.

När jag reste mig för att gå till köket och laga mat hade han redan köpt med sig färdigmat hem. Som om han visste att ingen av oss skulle orka laga någonting idag. Allt var klart och på ett kick satt vi i soffan och åt. Drack ett glas vin till maten. Det var vi värda.

Jag vågade inte cykla hem från jobbet igår så min fina mamma lånade ut sin bil till mig. Det är kärlek det, att sätta sig på en alldeles för hög racingcykel med kontorskläder och cykla 8 kilometer för sin dotters skull. Speciellt eftersom mamma är förespråkare för "tantcyklar" och har en uttalat rädsla för handbromsar :)

När jag kom hem väntade E på mig innanför dörren. Vi brukar alltid hälsa varandra välkommen i hallen med en varm kram och några pussar. Igår fick jag en lång hård kram. Precis vad jag behövde. Det är också kärlek det.

E är ledig varje måndag och hans mamma hade passat på att hälsa på honom under dagen. Hon hade inte fått veta något om min krampincident i duschen men hon hade frågat lite om hur vi mår och när det är dags för IVF. Lite försiktigt hade hon frågat om vi plockat ut några ägg nångång för att titta på dom...

Haha, som om det bara är att värpa några stycken! Ok hon har ganska mycket att lära men det är fint att hon frågar tycker jag. Hon har föresten läst ut boken av Cecilia som hon lånade av mig. Precis som jag tycker hon att den är jättebra! Skulle gärna sätta mig ner och prata med henne om boken men av någon anledning verkar hon bara vilja prata om känsliga saker när hon är ensam med E. Lite komiskt eftersom E mer än gärna överlåter sådana samtal till mig.

Idag räknar vi ner till bara?! 50 dagar kvar tills IVF-resan startar. Vi försöker påminna varandra om det varje dag. Att vi har något stort och fantastiskt framför oss. Det är kärlek det.

Är så glad åt att det snart är ny vecka. Bara vi härdar ut till semestern så kommer dagarna att flyga iväg, som de alltid gör på ledig tid. Rätt vad det är så är det den 23:e Augusti och vi kan påbörja vår IVF-resa! Idag är det 52 dagar kvar... snart 51!

Vi hade sagt att vi skulle släppa det mesta av försöken och fokusera på IVF till hösten. Återgå till det normala. Kommit överens om att chansen är liten att det ska funka innan Augusti och att vår relation skulle må bra av att få "ta igen sig". Men det är SÅ svårt att släppa allting. Det går inte.

Först kommer biverkningarna från Pergotime. Lådan låg väl synligt på toalettbordet för att jag inte skulle glömma en tablett. Så igår hämtade jag ut Ovitrellesprutorna och snart måste jag börja kolla efter ägglossning. Dubbelkolla med dyra Clearblue om jag får utslag på de billiga stickorna. Sticka sprutan i magen. Veta att jag ägglossar.... då är det ju skitsvårt att inte hoppas... inte försöka.

Vi pratade om allt igår igen och båda känner samma sak: Vi kan inte släppa allt helt. E sa att om han inte vet att det finns iallafall en liten chans så orkar han inte med sommaren, och jag håller med. Det får vara såhär nu fram tills IVF-samtalet den 23:e. Ingenting att göra åt. Kanske vårt sexliv kan återgå till något normalt när allt satts i rullning på riktigt?

En sak vi kommit överens om är iaf att jag ska slippa stå på huvudet efteråt. En kudde under rumpan på sin höjd. Men jag ska inte svära på att det blir så. Rätt var det är så ligger jag där med benen sprattlandes i luften.

Hoppet är väl det sista som överger en?

Jag tänker på våra barn hela tiden. Konstant. Det går inte en sekund utan att barnlösheten gör sig påmind på något sätt. Ibland känner jag bara en väldig oro och ett obehag över det jag inte kan påverka. Andra stunder känns det som om jag drömmer och snart kommer att vakna upp, normalfertil och glad. Inte ofta men vissa dagar kan jag också känna en glädje över resan vi startar till hösten.

Idag på fikarasten drömde jag mig bort till slutet av Augusti när allt ska sätta igång. Tanken på att det kanske är då vårt första barn blir till gav mig en varm känsla i hela kroppen. Det var skönt att för en gångs skull inte vara rädd inför hela behandlingen utan bara längta tills det sätter igång. Herregud vad jag längtade! Och log.

Då slog det mig. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att längta så här mycket efter någon eller någonting. Det här är den största längtan. Längtan efter meningen med mitt liv.

Det är ganska fint tycker jag. Bloggen får hjälpa mig att komma ihåg att berätta detta för mina framtida barn. Att hos mig och E var de den största längtan flera år innan de fanns.

Jag kan härmed medela följande: Att dricka vin och öl i solen, basta varmt och bada kallt samt vara uppe till kl 1 på natten är ingen bra kombination med en veckas sömnlöshet, ovana att dricka alkohol överhuvudtaget och att börja jobba klockan 8 dagen efter. Jag mår inte så jättebra just nu. Men det var trevligt iallafall och efter något glas kunde jag känna hur barnlöshetssorgen luddades ut. Blev lite mer uthärdlig. Lite farligt är det med alkohol, att man slipper de där jobbigaste känslorna. Tur att jag nästan aldrig dricker. Tycker igentligen att man har mycket roligare utan berusningen.

I köket innan middagen igår passade jag på att prata lite med min chef. Jag berättade att vi nu går vidare till IVF. Som så många andra var hon snabb med att säga "det blir bra det gumman". Så säger ju alla. Jag tycker att det kan jämföras lite med att man alltid utbrister "Nej!" när man får höra några chockerande nyheter, oavsett om det är något negativt eller något positivt. Exempel:

- Vi ska gifta oss!

- Nej! Vad roligt!

Pratar någon om något känsligt säger man alltid "det ordnar sig" eller något liknande.

Vi fortsatte iaf att prata och jag förklarade varför vi tagit det här beslutet om privat IVF. Att det känns lite läskigt eftersom provrörsbefruktning innebär att barnlösheten gått så långt. Då utbrister hon "ja men ni kan ju adoptera!" varpå jag säger "ja det är nog en lång process psykiskt innan man kan acceptera det och adoptera ett barn istället för att fortsätta försöka".

Svaret jag får då är "nej det är det inte. Jag har en väninna som försökte i flera år och sen sa hon helt plötsligt neeej nu adopterar jag"

!!!

Detta är något jag förundrats över många många gånger. Det är alltid människor som redan har barn som inbillar sig att det ska vara så lätt att bara adoptera. Är inte det konstigt? De som upplevt en växande mage, sparkar och det magiska med en förlossning. Som varje dag ser sig själv i sina biologiska barn och kan säga "det där har hon fått av mig". Borde inte dessa människor förstå hur viktigt det är för de flesta att få uppleva samma sak? Att det inte är något man lägger på hyllan bara sådär?

Min chef borde väl ha förstått att hennes väninna inte bara vaknade en dag och visste att de skulle lägga ner försöken? Att det är en låååååång process. Eller är det så svårt att sätta sig in i situationen att det är enklast att stänga ute och bara se till resultatet?

Självklart skulle jag älska ett barn som är adopterat. Lika mycket som biologiska barn. Självklart. Och det är ett fint alternativ. Men graviditeten är ju också jätteviktig för mig. Hela upplevelsen. Det är inget jag vill vara utan. Det gör mig lite ledsen faktiskt att människor inte kan förstå djupet av barnlösheten. För mig saknas inte bara våra barn utan också det underbara med att få vara gravid!

Jag kommer inte att ge mig innan jag fått uppleva  det.

Idag på eftermiddagen åker min lilla arbetsgrupp iväg till en kollegas sommarstuga där vi lagar mat och badar bastu. Detta gör vi alltid kring vecka 26, innan alla försvinner iväg på semester. Jag vet att det är dumt, man får ju bara äta upp det, men förra året tänkte jag att det var sista gången jag drack öl i bastun tillsammans med arbetskamraterna. För nångång under ett helt år måste vi ju ha lyckats?! Det var mysigt att tänka att jag kanske skulle sitta där med en stor gravidmage sommaren därpå.

Men nu sitter jag snart där igen, ett år senare. Med en öl i handen. Hoppas att jag ändå kan njuta av kvällen och lovar mig själv att jag inte ska tänka:

"nästa gång..."

Jag ligger bara och vrider mig runt runt i sängen. Kroppen vill sova men huvudet tillåter det inte. Detta går såklart ut över humöret och jag känner mig allt som oftast som en vresig treåring. Det första jag sa imorse när klockan ringde, då jag precis lyckats somna, var: OH MY GOD du måste skämta!!  

Allvarligt, varför tar man extacy på ravepartyn? Onödigt. Knapra en Pergotimetablett så sover du inte på en vecka! MYCKET mer effektivt.

Idag efter jobbet ville mamma ha med mig till min gravida lillasyster och min ettåriga systerson. För första gången på väldigt länge sa jag "nä det orkar jag inte. Jag måste få vara ensam ett tag". Såg att mamma blev orolig men jag vet precis hur det hade varit... Allt hemma hos min syster skriker bäbis. Det luktar bäbis. Hennes mage växer IGEN och jag hade bara suttit där och sett sur ut. Inte kunnat hjälpa det. Sen hade jag fått dåligt samvete på kvällen för att jag inte kan bete mig som folk. Anklagat mig själv för att inte orkat dra på ett må-bra-leende och gråta ut avundsjukan när jag kommit hem igen.

Nej, det blir bättre såhär. Ensam hemma kan jag andas. Här finns inga bäbissaker förutom de gömda i byrålådan. De ska jag inte ens titta åt ikväll. Jag ska äta jordgubbar och städa.