Jag kan härmed medela följande: Att dricka vin och öl i solen, basta varmt och bada kallt samt vara uppe till kl 1 på natten är ingen bra kombination med en veckas sömnlöshet, ovana att dricka alkohol överhuvudtaget och att börja jobba klockan 8 dagen efter. Jag mår inte så jättebra just nu. Men det var trevligt iallafall och efter något glas kunde jag känna hur barnlöshetssorgen luddades ut. Blev lite mer uthärdlig. Lite farligt är det med alkohol, att man slipper de där jobbigaste känslorna. Tur att jag nästan aldrig dricker. Tycker igentligen att man har mycket roligare utan berusningen.

I köket innan middagen igår passade jag på att prata lite med min chef. Jag berättade att vi nu går vidare till IVF. Som så många andra var hon snabb med att säga "det blir bra det gumman". Så säger ju alla. Jag tycker att det kan jämföras lite med att man alltid utbrister "Nej!" när man får höra några chockerande nyheter, oavsett om det är något negativt eller något positivt. Exempel:

- Vi ska gifta oss!

- Nej! Vad roligt!

Pratar någon om något känsligt säger man alltid "det ordnar sig" eller något liknande.

Vi fortsatte iaf att prata och jag förklarade varför vi tagit det här beslutet om privat IVF. Att det känns lite läskigt eftersom provrörsbefruktning innebär att barnlösheten gått så långt. Då utbrister hon "ja men ni kan ju adoptera!" varpå jag säger "ja det är nog en lång process psykiskt innan man kan acceptera det och adoptera ett barn istället för att fortsätta försöka".

Svaret jag får då är "nej det är det inte. Jag har en väninna som försökte i flera år och sen sa hon helt plötsligt neeej nu adopterar jag"

!!!

Detta är något jag förundrats över många många gånger. Det är alltid människor som redan har barn som inbillar sig att det ska vara så lätt att bara adoptera. Är inte det konstigt? De som upplevt en växande mage, sparkar och det magiska med en förlossning. Som varje dag ser sig själv i sina biologiska barn och kan säga "det där har hon fått av mig". Borde inte dessa människor förstå hur viktigt det är för de flesta att få uppleva samma sak? Att det inte är något man lägger på hyllan bara sådär?

Min chef borde väl ha förstått att hennes väninna inte bara vaknade en dag och visste att de skulle lägga ner försöken? Att det är en låååååång process. Eller är det så svårt att sätta sig in i situationen att det är enklast att stänga ute och bara se till resultatet?

Självklart skulle jag älska ett barn som är adopterat. Lika mycket som biologiska barn. Självklart. Och det är ett fint alternativ. Men graviditeten är ju också jätteviktig för mig. Hela upplevelsen. Det är inget jag vill vara utan. Det gör mig lite ledsen faktiskt att människor inte kan förstå djupet av barnlösheten. För mig saknas inte bara våra barn utan också det underbara med att få vara gravid!

Jag kommer inte att ge mig innan jag fått uppleva  det.

 

candra

30 juni 2011 09:46

Tyvärr förstår dem flesta inte hela processen, det var samma sak för oss. Av någon anledning så tror alla att det bara är att hämta ett barn och sedan är det deras, vad dem inte fattar är allt det psykiska och fysiska bakom besluten och hela processen.
Jag förstår inte att det ska vara så svårt att förstå eller ens försöka förstå, det gör det svårare för er och alla andra som är mitt uppe i ens livs resa.

Jag önskar så att det kunde göras mer forskning om barnlöshet, att det ska finnas mer förståelse och att personal som har hand om alla dessa par är professionella och hjälpsamma. Jag tycker att det räcker med vänner, bekanta, kollegor och familj som är oförstående och klumpiga. Det må vara omedvetet men det gör ont ändå och då behöver man inte ha en likadan läkare. Dessutom så tycker jag att hela adoptionsprocessen borde granskas och det borde finnas bidrag för det finns så många barn som behöver en familj, en mamma och pappa som vill ha dem och då ska man inte behöva vänta i flera år.

Jag kanske har fel men jag tycker så och jag hade jätte gärna adopterat, det bästa man kan göra är att ge någon annan kärlek.

Kram

http://hizukiblogg.cryptorize.com

EVL

1 juli 2011 12:28

Nej jag tycker inte heller att det ska vara så svårt. Men man vill väl inte prata om känsliga saker med andra. De kanske säger det bara för att kunna ge ett snabbt svar.

Ja det borde det verkligen göras! Varje par borde få chansen att träffa en kurator.

Håller med, det är jättefint.
Kram

 

Åren går

30 juni 2011 12:51

Folk förstår sällan sånt som de själva inte varit med om..
kram

http://arengar.wordpress.com

EVL

1 juli 2011 12:26

Jo, det är ju så.
Kramar

 

Veronica

30 juni 2011 18:52

Det där är sååå klassiskt. När jag berättade om vårt problem på en tjejmiddag sa en tjej med två biologiska barn: "Men det är ju bara att adoptera, det hade absolut kunnat tänka mig om jag inte fått egna barn." Så jääääävla lätt att säga när man själv lyckats få två på naturlig väg. När jag var yngre tänkte jag också så, att ett biologiskt och ett adopterat. Men det är ju som sagt innan man vet hur läget är. Kram till dig!

EVL

1 juli 2011 08:22

Jag förstår inte hur man kan slänga ur sig något sådant. Det bästa de kan göra är att lyssna...

Kramar!

 

Liv

30 juni 2011 21:08

Det är konstigt att vissa har så lite förståelse. Framför allt de som har fler barn och lätt blivit gravida. Jag blir så jävla frustrerad på dem så jag vill skrika. Men de fattar nog inte ändå. Eller är det så svårt som du skriver att förstå vår situation. Det bästa är nog att vi inte bryr oss. Vi får nog acceptera att en del är oförstående som med mycket annat här i livet. Kram

http://1annatliv.blogspot.com

EVL

1 juli 2011 08:21

Ja det är märkligt. Man förstår nog inte innan man själv varit där.

Mm skönt att man är beredd på att de inte förstår.
Kram!

 

Fia

30 juni 2011 22:01

Ännu en anledning att hålla allt för sig själv. Vem f-n vill bli överslätad på det sättet? Bra skrivet!

http://fiavillhaenunge.blogspot.com

EVL

1 juli 2011 08:20

Ja, ibland blir man bara så matt. Man får försöka hitta människor som förstår vad man pratar om för ibland behöver man ändå en fysisk person att tala ut med. Hoppas du hittar någon sådan.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...