Ja jag hade ju gett mig själv googlingsförbud, jag vet. Tydligen har jag inte mycket till självkontroll för googlat det har jag. Å vad jag har googlat. Det är ju skitsvårt att låta bli! Ett tips till er i samma sits är att spara alla sidor som skriver det du vill och behöver läsa under favoriter. Gå sedan endast in på dom och läs av dig tills googlebegäret är stillat. På så sätt slipper du de sidor som skriver om allt det du inte känner i brösten/knoppen/kroppen innan bim.

Sidor som ligger under mina favoriter innehåller följande:

"pms och graviditetssymptom = samma sak"
"det går inte att känna skillnad på mens och graviditet"

"oömma bröst = graviditetssymptom"

Amanda skrev i sin blogg att TF stänger i sommar. Det hade jag inte ens tänkt på! Tänk om vi inte lyckas innan de stänger. Orkar jag gå hela sommaren utan ens en chans att bli gravid? Det vet jag inte...

Undrar när de stänger. Måste man in på koll med Puregonsprutorna om man alltid är redo att ta ovitrellesprutan på dag 13? Usch nu blev det ju stressigt.

Det känns mer och mer i magen. Brösten känns inte alls. Humöret är uselt. Börjar jag oroa mig för helgen. Plockar fram Ellen. Graviditetstesten hånflinade åt mig imorse. Smider planer på att stuva undan dom i en mörk vrå. Den dagen jag är gravid ska jag leta upp dom allihop och tvångsdoppa dem i starkt graviditetskiss så att de tvingas att visa två streck. Sen ska jag rada upp alla 18 på badkarskanten och föreviga ögonblicket. En dag ska jag segra över dom! Men det blir nog inte denna gången heller...

De veckor jag får vara positiv, alltså dagarna innan ägglossning och veckan efter, kan jag verkligen känna att det kommer att lyckas...snart. Kan bara beskriva det med att jag liskom kan känna och se mig själv som gravid, att det ligger i framtiden. Men varje gång det närmar sig BIM så flyttar sig den där visionen liiite längre fram.

Jädra flummigt! jag vet men jag tror det är såhär: någonstans inom mig finns det en tjej som lever kvar i den gamla goda tiden då allt bara flöt på. Allt gick som jag ville. Hon bor granne med en nyinflyttad pessimistisk pco-äggstockstjej som absolut inte känner något hopp. När det återstår en vecka till bim så träffas de två grannarna uppe på hjärnbalken och catfight uppstår. Utgången blir alltid att den nya pessimistiska tjejen bankar skiten ur normalmenscykeltjejen.

Det känns som om det borde hända nånting snart, samtidigt verkar det som om det ligger utom räckhåll hela tiden.

Sista veckan för det här försöket och jag känner redan att min positiva inställning håller på att raseras. Det har börjat kännas lite i magen vilket säkert inte är ett bra tecken. Humöret går upp och ner men mest neråt. Fan att man inte kan hålla uppe hoppet. Varför skulle det inte ha kunnat funka denna gång? Varför är jag alltid så tvärsäker på att det inte lyckats?!

Jag får nästan bita mig i handen för att inte googla på "tidigt gravid hur kändes det" eller "veckan innan bim".

Var tredje helg jobbar E från tidig morgon till sena kvällen. Denna helg är det dags igen. När jag var liten hade jag inga problem att tillbringa tid alldeles själv, jag tyckte oftast att det var det bättre alternativet. Tillochmed i högstadiet var jag mycket ensam. Jag tyckte det var skönt. Faktiskt hände det flera ggr att mina fina vänner uttryckte sin oro för min mamma. "**** är så mycket ensam, hon kanske är deprimerad"... det var jag ju inte, jag trivdes bara med ensamheten.

Nu, flera år senare, eller rättare sagt efter 9.5 underbara år med E så fungerar jag inte alls när jag är ensam. Jag blir rastlös om han inte är här, känner mig halv. Oftast försöker jag skruva upp volymen på Spotify för att dölja tystheten eller fylla dagarna med så mycket aktiviteter som möjligt. Idag är inget undantag...

Från och med nu ska jag försöka hålla mig borta från huset så mycket som möjligt. Hoppas ni alla har en bra helg :)

Ps. Igår rev jag ner de första små remsorna av den fula tapeten i rummet som ska bli vårt barnrum. Mer vågade jag inte, men fasiken vad det kändes skönt! I sommar målar vi det vitt i hopp om att det snart ska göras om igen.

Jaha, nu ligger systers sambo hemma och kräks. Han som vi skjutsade till jobbet igår. Han som vi trodde hade klarat sig. Men det borde väl vara som Cecilia skriver, att det inte smittar innan det brytit ut... det borde förklara varför han blir sjuk först nu efter att hans son kräkts och inte innan.... det borde alltså inte finnas så stor chans att han smittat mig i bilen igår?!

Vet att det inte är lönt att tänka på det här men det känns verkligen som om magsjukan förföljer mig. På fyra månader har 14 stycken i min direkta närhet varit sjuka. För min systers son är det andra gången och för hennes sambo är det tredje gången! Nu måste jag vara rädd i ytterligare ett dygn för att se om några baciller hoppat från systers sambo till mig i bilen.

Kan ingen bara utveckla ett vaccin mot att kräkas? Jag hade betalat vilken summa som helst för att få slippa allt sånt i framtiden. Man skulle ha blivit forskare istället!

***uppdatering***

Fan vad dum jag är, det är klart att systers sambo kan ha smittat oss... systersonen hade ju blivit sjuk på natten så smittan fanns ju hemma hos dom redan!! Nu är det 1.5 dygn sedan vi skjutsade honom så man kan väl inte vara lugn förens imorgon :(

Det verkar som om jag klarade mig från äckelpäckelbacillerna. Tack så mycket till alla som lugnade mig med fina kommentarer :)

Jag jobbar och står i, plannerar möhippor hit och dit och försöker fylla dagarna till bredden. Det känns otroligt skönt att jag inte behövde ha ont i bröstvårtorna efter ägglossningen denna gången. Det var alltid en sånn ångest som följde varje gång ömheten började avta. Jag känner mig precis som vanligt (förutom-några-stickningar-i-brösten-då-och-då-men-man-kan-inte-få-allt) och det bidrar till att jag kan koppla bort tankarna om att det gått åt h******.

TF sa ju att de flesta kvinnorna inte känner något speciellt innan mensen uteblir. Tar det för givet att det kommer att vara så även mig. Googlar man på tidiga graviditetssymptom hittar man allt möjligt tok som "nös mycket" "det kittlades i fingrarna" "naglarna gjorde ont"... ok kanske inte så knäppt men typ.

Denna gång har jag belagt mig med googleförbud, sådeså.