Helgen inleddes med jäkt och stress. Som brudtärna har man minst lika mycket som bruden att tänka på, om inte mer. Det var faktiskt ganska skönt för det gav inte så mycket utrymme till jobbiga tankar. Vi är tre väldigt nära vänner som hållit ihop sedan barnsben och K som kämpat med IVF i flera år och äntligen lyckats var den som skulle gifta sig. Jag och T var tärnor.

T har själv blivit gravid av en olyckshändelse med sin pojkvän så de vet att de kan och funderar nu på att börja försöka efter sommaren. Hela hela tiden kommenterade hon hur fin K är som var gravid, undrade hur det kändes och ville se ultraljudsbilden. Jag är ju glad för hennes skull men det gjorde så ont i hjärtat eftersom jag stod där med mensvärk.Lite senare på dagen anslöt sig även min syster och hennes familj till förberedelserna. Ännu mer barnprat.

Så när bröllopsdagen äntligen var över och vi vaknade på Lördagsmorgonen var det dags att bege sig till E´s sommarstuga. Hans lillasyster och hennes sambo skulle också komma dit. De ringde tidigt och ville samåka de två timmarna i vår bil, men det lyckades E tack och lov avstyra. När vi kommer fram till stugan är där mycket mer folk än vi först trodde att det skulle vara. E´s kusiner har också anslutit sig. Och vet ni vad? ALLA hade barn, eller var gravida. Visst var det mysigt att sitta i stugan och grilla men hela dagen tog så mycket kraft av mig. Det sprang småbarn överallt och E´s lillasysters mage var mycket större än när vi såg henne sist. Om man slår upp känslan av otillräcklighet och okvinnlighet så skulle jag finnas illustrerad på bild.

Redan i bilen på väg från stugan resulterade helgens spänningar i ett bråk mellan mig och E. Som alltid blev vi snabbt vänner igen men jag är så less på att barnlösheten ska förstöra så mycket. Inte bara för OSS utan för hela omgivningen. E´s lillasysters graviditet måste hållas dämpad så fort vi är i närheten. Min syster mår dåligt över att hon råkade bli gravid igen när vi har det svårt. Ingen vet hur de ska bete sig kring oss och vi kan inte vara glada för att andra lyckas. Längtan riktigt kliar innuti huden och det finns ingenting jag kan göra för att trolla fram ett barn eller få tiden att gå snabbare.

Söndagen var lugn och vi försökte isolera oss. Trodde att vi var safe från bäbissnack tills vi åker för att hämta en ugnsform från E´s föräldrar. När vi kommer in i huset har E´s större syster börjat slänga ner alla barnleksaker från vinden. De letade efter gamla barnkläder att ge till E´s lillasyster. E´s hög med leksaker och kläder låg i en separat hög. Den skulle upp på vinden igen.

Så kommer vi till Måndagen. Jag gjorde misstaget av att åka hem till min syster på lunchen. Där var redan mamma och hennes nya man. ALLT de pratade om var min syster graviditet eller om hennes son. Jag bara kände att jag orkar inte mer. I bilen på väg därifrån kunde jag konstatera att det ännu en gång blivit riktigt jobbigt att träffa min syster. Jag känner igen den här bittra, ledsna tjejen... jag var precis såhär när hon väntade min systerson. Det är så jäkla många nu som är gravida. Jag orkar inte hålla uppe en fasad. Men jag kan inte isolera mig heller.

Vafan ska jag göra? Jag kan ju inte lägga mig och sova bort sommaren heller, för Pergon gör mig sömnlös!

Jag äter Pergotime igen. Usch, jag trodde att jag skulle slippa de där pillren för alltid. Men nu är det så. Skillnaden denna gång är att ägglossningen kommer att förstärkas av Ovitrellesprutor och att vi inte sätter mycket hopp till att det ska bli några barn utav det. Har vi inte lyckats på minst 7 fina ägglossningar så är nog chansen liten att det skulle göra det nu. Det känns som om chansen istället är stor att det är något annat fel. Kanske rör sig inte mina äggstockar tillräcklig? Iaf så äter jag tabletterna bara för att vara säker på att mensen inte får för sig att försvinna. Men självklart kommer vi att försöka.

Efter första tabletten fick jag en bekant huvudvärk som fortfarande sitter i nu på tredje dagen. Magen och brösten gör lite ont, men det värsta är att jag inte får sova! Precis som under mina tre första kurer ligger jag bara och vrider mig i sängen. Kroppen är SÅ trött men hjärnan snurrar på helvarv och håller mig vaken.

Trots alla sura bieffekter har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och börja röra på mig igen. Under Puregonbehandlingen la jag kampsporten på hyllan och när jag mådde dåligt vid mensen rörde jag inte på mig alls. När jag mådde bra tog jag och E tillvara på tiden tillsammans. Vågar nog inte ställa mig på vågen och några kilo skulle jag må bra av att bli av med. Speciellt inför IVF:et till hösten.

Därför drog jag imorse fram cykeln och begav mig mot jobbet. Det var SKITjobbigt och ingen bra idé på fastande mage som innehåller blott en liten pergotimetablett. Men som med all träning mår man bra efteråt. Fast jag gruvar mig lite för hur det ska gå att ta sig hem med huvudvärk, ont i magen (+ rumpan från sadeln) och med en kropp som bara sovit 40 min totalt.

Tänkte skriva ett inlägg om helgen som varit men för det krävs en mindre C-uppsats. En kortare version kanske kommer senare. Kan förkorta den såhär:

Bäbis, bröllop,bäbis, bäbiskläder, barn, stress.

Sa jag att det var tre av mina närmsta som ska ha barn? Never mind, ikväll fick jag reda på en till. Det blev lite svårare att andas. De har också gått hos TF och tillslut kom inte mensen. Kul för dom, men varför lyckas alla med behandlingarna när vi misslyckas hela tiden?!

Men vi fick iallafall hem vår ALF idag. En liten tröst.

... är bara så trött och har miljoner saker att göra. Imorgon är det bröllop och på jobbet är jag överhopad av arbete, vilkt iof är skönt för då slipper man grubbla så mycket. De senaste dagarna har jag varit tvungen att vara uppe i både min gravida vän och min syster. Också det har tagit på krafterna. Man är ju så skör den där första dagen då mensvärken pulserar i kroppen. Att man då måste stå och le och se glad ut åt andras lycka kan jämställas med en trasig propp i en diskho... sakta sakta rinner tålamodet och orken bort.

Tack så himla mycket för alla fina kommentarer jag fått! Vill svara på alla så jag sparar dom till Söndag då allt lugnat ner sig. Ni är så fina <3

Nu kom blodet. Jag har än en gång bara varit nåns jävla skämt. Nån som skrattat riktigt gott åt att vi nästan orkade hoppas denna gång. Som så många gånger förr satt jag länge och grät ensam på toaletten. Det var en pina att gå genom hela den långa korridoren tillbaka till mitt rum. Jag kände mig så jävla misslyckad. ÄR så jävla misslyckad. Alla andra, förutom en stackars dam, på hela stora kontoret har barn. Mina vänner blir gravida, min syster fast hon inte ville. Men inte jag. Kommer jag nånsin att få bli det? Jag vågar ju inte ens hoppas längre.

Nu har vi misslyckats med denna behandlingen också. Låghormonstimulering fungerar inte. Det finns bara IVF kvar. Tänk om det bara blir samma sak igen och igen och igen.

Ikväll berättar min syster för pappa och hans släkt. Samtidigt är jag tvungen att åka till min gravida vän i flera timmar och sen hem till E för att förstöra hans dag också. Det känns så jäkla tungt. Sorgen som vi bär på tynger ner oss mer och mer. Förr kunde det släppa lite mellan mensen, när vi fick tillbaka lite hopp. Nu känns det ständigt jämntungt för det finns ingenstans att ta vägen. Överallt får våra vänner och familjemedlemmar det vi inte får. 

När ska det bli vår tur?! Det verkar som om någon glömt oss.

När man vaknar bredvid den person man älskar mest i hela världen och mensen fortfarande inte har kommit för att förstöra tillvaron... när man är på BIM+2 och den hemska mensvärken man hade på BIM+1 är borta... då vill man kunna känna bara ren lycka. Man vill kunna hoppas. Inte gruva sig för att ta ett test.

När man sen tar ett jäkla test, med en puls på 2700 slag/minut vill man inte känna sorg över att man antagligen väntar på det oundvikliga. Att historien ska upprepa sig.  Man vill våga stanna kvar vid testet och se när två streck sakta visar sig samtidigt som mungiporna dras uppåt, inte gömma sig i soffan under en filt.

Mest av allt vill man inte se den man älskar bli så oerhört ledsen och uppgiven när han sprungit till toaletten och sett ett negativt test. Igen. Och höra orden: Det ser ut som vanligt.

Jag har ringt TF. Provera om en vecka. Jävla skitkropp. Inte ens en utebliven mens verkar betyda graviditet för oss. Detta har hänt förut, men jag trodde inte att det skulle kunna hända när jag VET att jag haft ägglossning och tagit ägglossningssprutan. Vad är det som uppehåller mensen?!

BIM 0 eller BIM+1. Jag vaknade utan värk i magen. Har faktiskt inte haft ont i magen så mycket denna omgång. En liten liten tanke fanns såklart om att det kanske fungerat denna gången. Självklart slog jag bort det så fort jag bara kunde. Sa det tillochmed till spegelbilden inne på toaletten - "ja jag vet att den kommer, jag är inte dum". Skyddar mig själv. Vet ju att mensen alltid kommer mitt på dagen när det är för sent att välja att stanna kvar hemma och för tidigt att åka hem från jobbet. Om det är en veckodag det vill säga. Är det en helgdag kommer den alltid jättesent. Så att man börjat hoppas. Kanske tillochmed tagit fram ett test tills morgonen efter.

Klockan 8.30 började det göra ont. Jag känner igen det. Blodet finns inte där riktigt än men det är bara en tidsfråga. Kroppen låter mig våndas först. Två alvedon och ett pokerface som så många gånger förut. Jag struntade i kollegornas lockrop och satt kvar på rummet över fikat. Läste "väntrum" istället och tänkte på det Cecilia sa igår. En dag blir det bättre. En dag känns det färdigt.

Jag tänker på alla de gånger då graviditeter varit förknippade med mig. Små små ord eller händelser som fått mig att må bra. Få lite hopp. När TF slog fast att ägglossning skett och sa "det går ju inte att se om det är en tidig graviditet än". Kommer ihåg att jag blev så glad åt att JAG förknippades med någonting som rörde tidiga graviditeter. När han en annan gång förklarade att "vissa känner av en graviditet tidigt men de flesta går ganska länge utan att känna någonting. Vi får se hur det blir för dig" kände jag mig lycklig. Att han sist sa "vid IVF har ni väldigt goda chanser" gjorde mig också glad.

Det är som om jag tar för givet att jag inte kan bli med barn. Kanske kan jag inte det, för varför lyckas det inte? När det enda hindret ska vara ägglossningarna...

Nu för tiden när mensen kommer är det inte mest sorg jag känner. Det är nästan bara rädsla. Jag är rädd att det aldrig ska funka och att det ska dra mig med sig neråt. Jag tror aldrig att jag varit särskilt stark.

E mår så dåligt varje gång jag berättat för honom att mensen kommit. Varje gång har det skett i hallen när han eller jag kommit hem från jobbet. Han har bett mig att inte berätta det just där. Känner ångest när vi är tillsammans i det rummet. Funderar på vilket rum jag ska förstöra för oss härnäst?

De säger inte så mycket, E´s familj, om det vi går igenom. Men de har funnit andra sätt att låta oss veta att de finns här för oss. Ett sätt var genom turen med M/S Medvind och igår stod en symbolisk gåva på vår farstutrapp.

Jag och E har fått en Malus Profusion. Ett jättevackert träd som blommar bara några dagar varje vår. Trädet har vackra röda blommor och kommer att planteras bredvid vår altan. Vi fick den "för att vi förtjänade ett vackert träd som blommar varje vår", men jag vet att det är för att muntra upp oss, ge oss hopp och låta oss veta att de tänker på oss.

Så fint.