Nu är bröllopet äntligen över och jag kan andas ut från programtillverkning, talskrivning och funderingar över bordsplacering. Mamma är nu än en gång gift och en vackrare brud får man leta efter.

Själva vigseln skulle hållas klockan 16 på Lördagen så hela morgonen kunde vi ägna till förberedelser som smink, kläder och frisyrer. Eftersom min syster och hennes sambo skulle hålla i fotograferingen fick jag och E ta hand om deras lille son. Det behöver nog egentligen inte ens skrivas att det var helt underbart. Stressigt såklart att hinna mata, leka, byta blöjja och själv hinna göra sig iordning. Men helt otroligt underbart! I bilen på väg till kyrkan ville jag stanna tiden. E också. Båda kände att det var ju såhär det skulle vara! Om allt gått som vi tidigare planerat skulle vi suttit i en kombi tillsammans med vårt barn på 14 månader. Vi skulle ha varit en liten stressad småbarnsfamilj som alltid är lite sena. Egentligen borde det till och med vara jag och E som gått nerför altargången i Lördags, för så var nämligen planen. Efter vårt första barn skulle vi gifta oss. Om allt gått som vi ville skulle vi vara man och hustru nu.

Visst var vi båda lite vemodiga när vi sen kom fram till kyrkan och lämnade tillbaka vårt drömliv till min lillasyster. Det gjorde också extra ont när prästen trodde att jag var lillens mamma och började förklara vart det fanns leksaker i kyrkan om han började få det tråkigt. Men trots detta var dagen och kvällen helt underbar. Ibland är det skönt att få dricka några extra glas vin och kanske puffa på en cigarr. När världen blir lite luddigare än vanligt gör det inte lika ont i hjärtat längre.

Sent på natten, eller kanske tidigt på morgonen stötte jag och E på min mammas mans bror och hans fru. De har brottats med barnlösheten lika länge som vi och för dom är det hans spermier som är problemet. Eftersom alla druckit kunde vi obehindrat prata om allt från det fruktansvärda med att tvingas till sex efter klockan till att känna skuld inför barnlösheten. Att hans låga spermietal är orsaken till deras problem hade länge tärt på förhållandet tills han gick till en kurator som fick honom att tänka om. Tänka att det inte är någons fel och att man måste behålla fokus på att man är två om det svåra. Acceptera sig själv så som man är. Flera flera gånger uppmanade han oss att aldrig sluta försöka. Det kändes jättebra att få prata ut med några som vet precis hur jävligt det kan vara... både att känna skuld och att ständigt gå på nitar.

Detta paret är också i startgroparna för IVF så förhoppningsvis kan vi bli med barn ungefär samtidigt.

Idag är första arbetsdagen och det gör inte ett smack. Det är nämligen bara 8 dagar kvar nu! Allt känns skitbra förutom en sak som mamma och hennes man sa på lunchen. De vill ta med alla till Kroatien på deras smekmånad nästa år. Till sommaren.  Båda vände sig till min syster och sa "ja men då kan ju inte ni följa med eftersom ni har en liten knodd då".

Jag ville bara skrika rakt ut.

HALLÅ! DIN DOTTER SKA GÅ IGENOM ETT IVF OM NÅN MÅNAD... DET FINNS FAKTISKT EN CHANS ATT VI LIGGER OCH FÖDER BARN DÅ!!!! DÅ ÄR DET SVÅRT ATT FLYGA FLYGPLAN!

Det är så uppenbart att de båda bara antar att vi inte ska ha några barn nästa sommar heller. Detsamma gäller ju faktiskt för mammas mans bror med fru. De påbörjar också IVF till hösten, men det hade de inte heller någon tanke på.

Igår kom E´s yngre syster på besök. Inte den gravida systern utan den lite äldre. Hon fick reda på att hon har PCO för två år sedan, ungefär samtidigt som vi började försöka bli med barn. Sedan den dagen vi berättade om våra problem för E´s familj har hon inte sagt någonting alls om barnlösheten eller det hon och jag har gemensamt.

Men så igår kom hon alltså hit. Vi drack kaffe och tittade lite på tv, sånt som man gör. Skillnaden nu var att hon inte åkte hem efter någon timme. Det slutade med att bara hon och jag satt kvar i soffan och pratade om allt möjligt. Jag drog medvetet konversationen mot barnlösheten för att se vad som hände och det gick jättebra. Eftersom jag vet att E´s syster är en direktlänk tillbaka till svärmor så passade jag på att berätta allt det som jag gärna vill att de ska veta. Det som jag aldrig skulle kunna sitta och berätta för svärföräldrarna. Vi pratade om IVF, utredningar, kramper, sorg... ja nästan allt. Det var verkligen jättebefriande!

Det kanske låter egoistiskt eller konstigt men jag vill att våra nära och kära ska veta hur jäkla svårt det är att vara barnlösa mot sin vilja. Jag vill inte att det ska verka lite småjobbigt. Jag vill att de ska veta allt. Att IVF är någonting stort och skrämmande. Att det inte BARA är att lägga ner och tänka på annat. Att det kommer att göra ont. Förändra mig och min kropp.

Det finns allt för många som inte förstår. Men nu vet iaf E´s familj lite mer.

Nu sitter jag uppe och våndas över att jättetöntigt tal jag tänker hålla på min mammas bröllop imorgon. Det är inget jag har lust att göra men det är en sån där sak som man tvingar sig till för att utmana sig själv. Det hade kännts mycket bättre om talet var färdigskrivet men det är det såklart inte. Blir nog uppe en bra stund till och våndas. Men det gör inget för vet ni vad? Nu är det bara 10 dagar kvar!!!!!

Jag har skickat iväg ett mejl till läkarpraktiken ikväll där jag frågar om det finns möjlighet att veta om vi kan sätta igång med behandling redan nu. Blir skönt att iaf veta så att jag kan ställa in mig på antingen det ena eller det andra.

Idag är det den fjärde dagen sedan Ovitrellesprutan och redan i morse hade jag en svag värk i livmodern och äggstockarna. Ni som spolar äggledarna, när de når upp till livmodern med kataterröret och man känner att den tar i väggarna där inne... precis så känns det i livmodern till och från. Som små små stick och kramp. Så irriterande. Hoppas att det inte är något fel där inne. Hoppas att det bara är slemhinnan som växer eller något.

12 dagar kvar nu!!

PS. Candra!

Jag vill jättegärna måla en tavla åt dig som tack för allt fint du gett oss. Är inte så jättebra på att skapa på beställning, men finns det något särkilt motiv du skulle vilja att jag målar?

Funderar lite på det där med sprayer osv till behandlingen.. Måste det beställas på apoteket i förväg? Det skulle ju kunna vara en sån sak som sätter käppar i hjulet så att vi inte kan börja behandlingen direkt. Någon som vet?

Vi hade besök av mina fina svärföräldrar igår. Det var jättemysigt men som vanligt sa de lite saker som irriterade mig. Vi visade dom vårt blivande barnrum där vi målat om och ska lägga nytt golv. Svärfar frågade då: Vad ska det bli av detta rummet då?

...

Sen sa de att de tror nog att vi kommer att få barn. Att det säkert kommer att funka. Sättet de sa det på fick det att låta som om det fanns en chans att vi aldrig skulle få barn om IVF inte lyckas. Detta irriterade mig också. Om någon i min närhet pratar med mig om IVF vill jag att de ska säga att det är klart det lyckas. Jag har nog med tvivel själv.

Den tredje saken som irriterade mig var precis innan de åkte hem. Svärfar sa att han trodde nog att det skulle ordna sig innan behandlingen. Jag sa att det är nog inte så troligt. Då sa han, "Jorå, ni har nog bara haft för mycket för er".

De tror alltså fortfarande att jag flänger omkring och tränar arslet av mig. Att det är därför det inte lyckas. Trots att både jag och E sagt flera flera gånger att jag slutat träna kampsport just nu.

Deras besök var alltså lite bitterljuvt och lämnade mig med en sur min ett tag.

Usch, nu skakar jag av mig det där och glädjs åt att det närmar sig mötet iaf. Tack Kix för att du påminde mig! Det är ju bara 13 dagar kvar idag!!! :D

Sitter och väntar på att ett Clearblue ägglossningstest ska sluta blinka och visa sitt resultat. Håller tummarna för att det visar en tom cirkel eftersom ägglossning idag innebär mens dagen efter vårt första IVF-möte och det skulle säkerligen vara för tätt inpå för att få påbörja behandling (eftersom man ska hinna betala och hämta ut medicin etc). Krampen i äggstocksområdet säger mig att det verkligen är på gång men om den bara håller ut tills imorgon så har vi iallafall vunnit EN extra dag.

Vet inte hur fort det kan gå från att man har sitt första möte tills man får sätta igång...

Fan. Där fick jag en glad gubbe.

Skit också. Nu måste jag ju ta Ovitrellen. Antagligen får vi vänta till dag 21 innan vi får sätta igång.

Suck för denna väntan!

15 dagar kvar... mens om 16

Det var som alltid jättemysigt att umgås med min syster och hennes lilla familj. Men det tog samtidigt på krafterna psykiskt. Speciellt jobbigt var det att gå omkring på Furuvik bland alla småbarnsfamiljer och putande gravidmagar. Både jag och E har kännt oss som zombies och gått omkring med spänningshuvudvärk sedan i Fredags. Nu börjar det släppa, efter två dagar i isolering hemma med bara slappande i soffan och god mat.

Under dessa dagar har en stor men liten räddare i nöden kanske oväntat varit min fina systerson på 13 månader. Det låter säkert konstigt men sen den dagen han föddes har det känns som om han förstår att han är en tröst för både mig och E. Att han behövs. Han kan se när jag är ledsen och stapplar fram och kramar mig. När jag och E är på besök tyr han sig nästan bara till oss. Som om han förstår att vi mår bra av att få rå om honom. Jag är så otroligt glad att han får oss att känna oss gladare när vi är med honom. Innan han föddes var jag livrädd för att inte kunna umgås med min syster och hennes familj. Nu får jag tröst när det hugger som värst i hjärtat. Inte av någon förstående vuxen utan av en liten kille på 13 månader som vet när man behöver en kram.

 E får en kram.

Lina kommenterade och sa att det är ovanligt att man får börja en behandling på CD1 utan man måste oftast vänta till CD21. Har räknat ut att det isåfall hinner bli långt in i Oktober innan vi vet något resultat. Känns så otroligt långt bort att jag inte orkar tänka på det. Fokuserar istället på att det nu är 16 dagar kvar till vårt första IVFmöte!

Kanske dumt men imorgon bär det av mot Furuvik och två dagar i familjehimlen där vi delar stuga med min gravida syster, hennes sambo och deras lille son. Har ingen som helst aning om hur det kommer att gå så wish us luck!

Ps. Här kommer låten som får mig att tänka på alla mina fina bloggvänner.

20 dagar kvar!

Varmt välkommen kära efterlängtade Augusti! Iom detta är det endast 23 dagar kvar tills vårt möte inför IVF:et och månaden då allt ska dra igång är äntligen här! Behöver nog inte beskriva vidare hur skönt det känns.

Här hemma råder det dock delade känslor ang detta med att påbörja IVF. E längtar också såklart... efter att vi ska bli gravida. Inte efter själva behandlingen, den bävar han för. Mycket mer än vad jag gör verkar det som. Jag räknar dagarna och glädjs åt att semestern springer iväg men han vill hålla kvar vid den så länge som möjligt. Tror det beror på att han är rädd för allt som påminner om sjukhus och läkare. Fråga mig inte varför för det tror jag inte att han vet själv. De gånger vi pratar om hur det kommer att bli under till exempel äggplocket har jag påpekat att han säkert kan få lugnande innan han med, men då blir han arg. Antar att han tycker att det hotar hans manlighet.

Varför tror vissa killar att omgivningen förväntar sig att de ska vara och känna på ett speciellt sätt? Jag är mer bekväm med E när han vågar visa sina känslor än när jag vet att han stänger dom inne. Om han tycker att situationen är jobbig och är väldigt rädd inför äggplocket så vill jag såklart att han ska få något lugnande. Inte ser jag honom som mindre manlig för det. Tvärt om. Synd bara att det inte går in hos honom.

Mamma ringde och ville prata ytterligare med mig och Cecilias underbara bok. Hon förundrades över att det fanns så mycket i boken som jag pratat med henne om långt innan jag ens läst den. Att de flesta barnlösa har samma tankar. Hon sa också att hon förstår hur problematisk och jobbig omgivningen kan vara när man går igenom någonting sånt här. Hon skulle nog ha kunnat prata om boken hela natten om hon inte skulle till jobbet imorgon. Vilken otrolig tur att det finns en sån här bok som kan beskriva hur det är på andra sidan staketet, där gräset inte alls är så grönt. Tack igen för en jättebra bok Cecilia! Om ni inte läst Väntrum kan ni köpa den här eller skriva en fin motivering och vinna den här.