Mitt tvingade lunchmöte gick bra igår men oj vad det drog musten ur mig. Jag tycker mycket om min vän och kollega men det var svårt att hålla alla giftiga och jobbiga tankar borta när hon berättade att de verkligen inte har någonting förberett för barnet. Ingenstans att bo, bara en har jobb, ingen bra bil och hon vet inte om hon får ha kvar jobbet. Jag vill inte vara en sån som missunnar andra att bli med barn, det gör jag inte. Men det svider lite extra när andra får barn utan att ha planerat för det när jag och E väntat i fem år på att få börja...

Jag var helt slut när jag kom tillbaka till kontoret igen. Som tur är kunde jag fylla resten av dagen med inspirerande saker så när kvällen kom var jag tillbaka på banan igen.

Idag är det ÄNTLIGEN September och det innebär två veckor kvar till spraystart. Det närmar sig också ägglossning för redan igår började det ömma kring äggstockarna. Det gör det oftast en vecka innan det är dags. Som vanligt får jag vara försiktig med att anstränga musklerna i magen. Något jag inte tänkte på idag. Idag är nämligen första dagen på min kurs i medicinsk Yoga. Inga jobbiga ställningar och man behöver inte vara vig (perfekt för mig). Det hela går ut på att andas riktigt och meditera genom övningarna. Det var jättehärligt och väldigt rofyllt. Många tankar som sorterades under den timmen. Några tårar som brände bakom ögonlocken också men som tack och lov ldrig hittade ut. 

Nu efteråt är jag öm kring lovmodern. Tänker igen på det TF sa om endometrios men avfärdar det hela tiden eftersom jag inte har några andra symptom. Kanske det ska kännas såhär när man har PCO? 

Hypokondrisk och kontrollfreak som jag är så har jag också fått för mig att kolla upp om det finns några bakterier down there innan IVF:et sätter igång. Jag vet ju innerst inne att allt är lugnt men eftersom jag vill lugna mig själv att våra förutsättningar är de bästa när vi börjar vill jag få det kollat.

Min första tanke var att åka till tant L. Men hon svarar inte som vanligt. Ringer heller inte upp. Antar att hon släppt oss.

Som plan B ringde jag till KK och bad om en tid vilket visade sig vara omöjligt. Åk till vårdcentralen sa dom... men kollar de verkligen riktigt i mikroskop??

Kanske bäst att ta denna fråga med TF istället... men då kan det samtidigt vara för sent att göra något åt det om det skulle vara något fel.

Vet inte hur jag ska göra. Men jag vet att jag är glad åt att det är September. Snälla låt dessa två veckor flyga förbi!

Bävar mig inför morgondagen. En fördetta studiekamrat skickade ett sms där hon berättade att de ska ha barn i December. Sedan dess har hon försökt få med mig ut på lunch. Hitills har jag lyckats komma undan. Kände mig allt för labil när vi väntade på det sista misslyckandes innan IVF:en. Men... nu har jag inget att skylla på längre. Imorgon klockan 11.30 måste jag träffa henne och le genom en hel lunch!

Vi har inte träffats på nästan två månader så hon kommer att ha en väl synlig mage och hur ska jag orka låtsas vara så där lagom glad och intresserad över deras graviditet? Dessutom kommer hon såklart att fråga när vi tänker skaffa barn. I vintras när vi lunchade på Birsta såg hon mig köpa hem ett ägglossningstest så hon vet nog att vi försöker.

Jag vet inte om jag orkar berätta allt för henne. Klarar jag att berätta? Usch, kan ingen ge mig styrka eller ta min plats ett tag?

Är så himla dålig på att kommentera hos er just nu men ni ska veta att jag läser och håller mig uppdaterad. Flera gånger har jag varit på väg till bloggplatsen för att skriva ett nytt inlägg men jag har antingen inte haft tid eller inte orkat. Oftast det senaste.

Att vänta 22 dagar på att få sätta igång med sprayen visade sig vara mycket jobbigare än att vänta hela semestern på det första IVF-samtalet. Dagarna verkligen sniglar sig fram och det känns ofta som om tiden står stilla. 

PMS-humöret jag fick när mensen kom sitter liksom i fortfarande och jag känner mig nästan konstant irriterad. Det enda jag tänker på är att få sätta igång någon gång så att vi kommer frammåt. Men tydligen är detta inga tankar som delas med min kära pojkvän. Igår i sängen låg vi och funderade på hur vi ska göra för att slippa en massa frågor under och efter behandlingen. Jag tycker att vi ska säga åt våra nära och kära att vi helst inte vill att de frågar hur det går men E kunde liksom inte bestämma sig. Det är jättesvårt att ens få honom att prata om IVF:et. Han förtränger det hela tiden och blir mest arg när han tänker på vad vi behöver gå igenom.

Detta orsakade ett mindre gräl strax innan midnatt eftersom jag gärna ville att han ska se behandlingen som någonting fint, så som jag gör. E blev mest irriterad och förstod absolut inte hur jag kunde tycka att det är fint. Då blev JAG arg för att HAN inte kommit längre i sina tankar vid det här laget. Varför har jag förlikat mig med IVF och inte E? Det kan ju knappast komma som en chock efter två fruktlösa år?!

Efter att jag skrikit åt honom blev jag istället ledsen och grät. Grät för att det är mitt fel och för att E antagligen innerst inne också tycker att så är fallet.

Kan man få förhormonkossevredesutbrott?? Isåfall har jag nog det. Fantomkänslor innan behandlingen. Hur ska det gå om jag är såhär labil redan innan alla hormoner? Tur att vi har ett gästrum i källaren ;)

Jag får alltid lite ångest innan saker och ting ska förändras utan att jag har någon kontroll över det. Som minuterna innan det slår om till ett nytt år, eller sekunderna innan jag fyller år - då vill jag på något sätt hålla mig kvar. Behålla kontrollen.

Ni kan ju tänka hur jobbigt det var på nyår 1999! ;) Jag sprang omkring och skrev små lappar om att det fortfarande var 1900-tal och höll andan när de andra ropade "Gott Nytt År!" bara för att få vara kvar i det förflutna lite lite till.

Nu när jag snart fyller år finns samma tankar där, önskar att det fanns nånting jag kunde göra. Som höll mig kvar. Som ändrade på det faktumet att jag inte blivit mamma eller gravid detta året heller. Kommer så väl ihåg min 25 årsdag då jag sa till både mig och mamma: '"det här är året då jag blir mamma eller åtminstone gravid". Det blev inte så. Vi var säkert inte ens nära.

När klockan inatt slår om till den 27:e Augusti kommer jag inte att vara så dum att jag lovar mig själv att vi ska lyckas. Jag kommer inte att ta för givet att jag kommer att få se magen växa medans jag fortfarande är 26, eller ens att jag kommer att må bättre då än jag mår nu.

Istället lovar jag att kämpa. Orka fast det inte finns nån ork. Fortsätta fastän vi säkert är livrädda. Hålla ihop trots tårar och frustration. Det är nånting jag kan påverka. Det kan ingen ta ifrån mig. Vi ska fortsätta tills våra älskade barn finns hos oss. Inte bara i hjärtat och tanken utan också fysiskt.

Snart är jag 26, det är året då jag inte tappar hoppet.

Imorgon fyller jag 26. Suck. Det är absolut ingenting jag ser fram emot. Ändå är man tvingad att hålla kalas och skåla för ännu ett år av barnlöshet. De två sista åren känns verkligen bortkastade. Jag ska inte skriva ner allt jag lovade mig själv för ett år sedan för det skulle bara göra mig deppig. Ingen idé att tänka "nästa år" eller "innan jag fyller..."

Nä, skit i det nu. Idag ringde jag TF och fick en plan för IVF:et. Såhär ser det ut:

Spraystart - 15 September

Ett sprut i vardera näsborre morgon och kväll.
(trots att jag sa att mensen kom igårkväll så valde de att se denna dagen som cd1, förlorade alltså en hel dag!)

Sprutstart - 5 Oktober

Menopur 125 ie.

Tar nu bara en halv dos/dag av sprayen.

Äggplock - Vecka 42

Till min förvåning slog jag upp min kalender och såg att jag skrivit "Vad hände idag?" på Onsdagen. Detta skrev jag in på måfå för mer än ett halvår sedan. Hoppas att det betyder någonting bra. Kanske äggplocket blir på just den dagen!

Trodde aldrig att jag skulle behöva blogga om en planering inför ett IVF. Jag undrar hur jag förändrats som person under de här två åren? Då jag gick in i åldern 24 var jag stensäker på att bli med barn fort. När det inte blev någonting började jag ana oro men jag var fortfarande positiv. Ett år senare var jag bekant med olika fertilitetsbehandlingar och dess biverkningar. Jag hade lämnat E´s spermieprov i en syltburk till en gynekolog, blivit van med gyn-undersökningar, börjat prata om barnlöhet med E, gråtit på kontoret och toaletten på jobbet. Vi hade börjat känna ångest över vår situation. Berättade för vår omgivning. Gick igenom de flesta anhalterna innan provrörsbefruktning utan resultat.

Nu går jag in i åldern 26 och jag känner mig nästan som en veteran. Ofrivillig barnlöshet har liksom blivit en del av mig, av oss. Tänk vad mycket mer jag vet nu än för två år sedan. Undrar hur jag varit som person om jag lyckats bli gravid som 24-åring. Det kan ju inte bara vara negativt. Kanske blir jag en bättre mamma i framtiden av det här. Jag tror det.

Mens! Ä n t l i g e n!

Dag 33 förvandlades till dag 1 bara sådär på en sekund och plötsligt känns inte 21 dagar som så lång tid. Inte när man nästan ställt in sig på att behöva sätta igång mensen med Provera i 16 dagar innan...

Imorgon är det 20 dagar kvar och istället för att ringa och gråta i telefonen kan jag säga att mensen kommit och få en plan på hur vi går vidare. Om någon dag kan jag hämta ut alla mediciner. Kanske går tiden ändå ganska fort till den 14 September då vi börjar med sprayen. Kan vi inte säga så?

Under gårdagens VUL kunde jag se en redigt tjock slemhinna i livmodern och förstod att mensen snart skulle komma. Den brukar ju nästan alltid dyka upp 16 dagar efter ägglossningen så jag var säker på att den kommer igång under Onsdagen *läs idag*.

När det så var dags att lägga sig igår kring halv 11 fick jag plötsligt den briljanta idén att om mensen får för sig att dyka upp innan klockan går över 12 så har vi ju vunnit en dag! Så jäkla smart ;D

Så jag satt uppe framför datorn och pillade på en logga som jag fått i uppdrag att göra. Jättetrött och mosig var jag men jag höll ut. Men ingen mens ville komma.

Klockan 12.01 släpade jag mig besviken till sängen. "Då får det bli CD1 imorgon då" - tänkte jag.

Så fort jag la ner huvudet på kudden kom istället tvivlen. Tänk om mensen bestämmer sig för att strula! Tänk om den inte alls kommer på Onsdag. Tänk om vi måste sätta igång den med provera och allting blir flyttat ytterligare 16-17 dagar frammåt i tiden!

Med de tankarna blev det jättesvårt att sova och när jag äntligen lyckades drömde jag att jag väntade och väntade på Indiana Jones. Han skulle komma med mensen, eller så VAR han mensen och han skulle bli min räddning. Men det visade sig att Indiana var en fegis och jag kommer ihåg att jag var skitförbannad på att han tog sån tid på sig.

När jag vaknade alldeles för tidigt av att klockan ringde kunde jag fortfarande inte skaka av mig känslan av att bli snuvad på mensen. Det vore ju typiskt om det blir så, tänkte jag. Men nu kan jag nog med säkerhet säga att jag är honom på spåren. Magen börjar göra ont och mensen borde komma när som helst. Thank you Indiana!

Nu är jag hemma igen. Jobbet sög in mig i möten och deadlines så fort jag satte min fot där efter besöket hos TF så jag hann aldrig med att skriva en uppdatering. Men här kommer den.

TF gick igenom alla steg i en IVF-behandling. Jag visste ju såklart det mesta eftersom man blir lite av en självlärd expert av barnlöshetskarusellen, men det var nog nyttigt för E (som föresten var "drogad" av lugnande tabletter eftersom han blir så nervös av läkare). Vi disskuterade lite om hur det gått med hormonstimuleringen och TF tyckte att det är konstigt att vi inte lyckats eftersom vi fått till fina ägglossningar flera gånger. Jag frågade om det fanns risk att äggkvalitén inte är bra eller om det kan vara något fel med livmodern men det avfärdade han snabbt. Det enda han kunde tänka sig är att mina äggstockar kanske inte rör sig som dom ska och att ägget inte når livmodern pga detta.

Jag berättade om att jag upplever att jag är känslig kring livmodern ibland, oftast veckan innan mens. Han pratade lite om endometrios men jag är osäker på om det verkligen kan vara så, jag har ju inga kraftiga blödningar och inte särskilt ont vid mens. Jag har inte heller ont när vi har sex, det är bara en väldigt svag mensvärk som kommer efter en orgasm ibland. Oavsett så tyckte TF inte att det förändrar något ifall jag har endometrios eller inte, behandlingen är densamma oavsett.

Efter informationsmötet fic vi sitta i ett annat rum med fina T som också jobbar på kliniken. Hon förklarade hur vi ska göra med sprutor, spray och när/var/hur jag ska lämna blod. Som jag befarade så fick jag inte börja direkt utan måste vänta till dag 21 innan vi kan sätta igång. Kommer mensen imorgon blir det äggplock V42. Det är mitten av Oktober!!! Hur långt är det inte dit då?!

Både jag och E är så glada att vi äntligen är på g men samtidigt är det sååå jobbigt att behöva vänta hela tiden. Men vi tar det etapp för etapp. Nu väntar vi de 22 dagarna det är kvar innan vi kan börja spraya och sen går det nog fort.

Istället för Puregon ska vi nu prova Menopur och det känns kul. Det gör att det är enklare att se detta som något helt nytt istället för att tankarna ska gå till våra misslyckade hormonstimuleringar. TF trodde att vi kommer att få ut fler än 5 bra ägg (10-15 st tippade han på) så han förberedde oss på att de antagligen långtidsodlar vilken betyder att vi åker hem mellan äggplocket och ET. Det blir mycket bil men herregud vad det är värt det i slutändan!

Efter besöket åkte vi till sjukhuset i Sundsvall för att lämna blod båda två. Skrev jag att E är rädd för sjukhus? ;) Sjuksköterskan hade skrattat åt honom när han sätt där och kramade armstöden i panik innan hon stack honom i armen. Men han var väldigt stolt efteråt. Vem vet, han kanske har vant sig innan V42... I andra fall har vi många lugnande tabletter kvar i burken :D

Då börjar vi en ny väntan nu då. Eller egentligen två. Vänta på mensen 1/2 dag kvar (förhoppningsvis) och väntan på att få börja spraya 21 1/2 dag kvar!