EttVanligtLiv

Inlägg publicerade under kategorin Innan plusset

Av EVL - 30 september 2011 10:59

Är spraymensen mer långdragen än en vanlig mens? Idag är jag inne på 6:e dagen och det har fortfarande inte slutat. Så irriterande för man känner sig så ofräsch.

E har börjat kommentera att min mage ser så uppsvälld ut, vilket den verkligen är, och det gör ju inte direkt att jag känner mig vacker eller så.


Skönt att det är fredag iaf så att jag kan få åka och träna lite karate efter jobbet.Tillåter mig själv att köra ett stenhårt pass i veckan fram tills jag börjar med sprutorna.


Biverkningar av sprayen so far:

Svettas

Fryser

Fet/dålig hy

Ont i huvudet

Uppsvälld

Lätt till tårar

Irriterad

Okoncentrerad

Får inte sova på natten - alltså jättejättetrött!


Men vad gör man inte... Trevlig helg alla fina!

 

Av EVL - 28 september 2011 10:22

Jag sover verkligen som en kratta och huvudvärken irriterar mig något fruktansvärt. Det känns som om någon trycker ner ögonlocken på mig hela tiden. Eftersom jag knappt orkar röra mig och jag precis haft/har mens så är hyn dålig också. Jag känner mig inte som världens fräschaste just nu alltså.


Så vad gör man då? Jo, självklart tar man med sig VISAkortet och shoppar loss på lunchrasten. Det spelar ingen roll om man inte sovit på några dagar, shopping löser det allra mesta. Iallafall för stunden.


 



Av EVL - 27 september 2011 13:01

Jag har irriterat mig på att det verkligen känns som om Synarelan inte ger lika stor dos nu som för några dagar sedan så jag skrev ett mejl till TF. Dom är ju så underbara så de ringde ju upp direkt och kunde ge mig svar. Eftersom jag fått en blödning är jag nedreglerad men T tyckte att jag kunde hämta ut en till spray så att jag kan känna mig lugn.


Sagt och gjort, nu ligger det en påse på kontoret med en ny Synarela (jag hämtade också ut en Ovitrelle till med tanke på dig Solensstrålar ;) )


Det är jättesvårt att koncentrera sig på någonting idag eftersom jag knappt sovit på hela natten och jag känner mig yr med huvudvärk. Kvällen kommer därför att vigas endast åt sängen sängen sängen. Och kanske ett bad. Om jag orkar.

 

Av EVL - 26 september 2011 21:15

I somras orkade vi inte längre. Det tomma längtansrummet bredvid vårt sovrum hade stått tomt och kallt i över två år. Tanken var att börja renovera när vi var gravida och lyckliga men som med så mycket annat här i livet fick vi tänka om. När vi gick på semester köpte vi färg och målade halva rummet blått. En djup mörkblå/grön färg.

Det var så otroligt befriande att få smeta över den där äckliga träpanelen. Ibland grät jag lite och ibland log jag. Det var ju faktiskt vår efterlängtade bäbis blivande rum jag inredde. Då vi fick besök visade vi försiktigt upp det vi gjort.

En gång hade jag som fantasi att vi skulle renovera och göra iordning allt för vår bäbis och hålla det låst tills vi skulle berätta den roliga nyheten. Då skulle vi släppa in nära och kära och de skulle på en gång förstå att vi skulle bli tre. Alla skulle gråta och vi två skulle vara så lyckliga tillsammans.


Nu blev det inte riktigt så. I somras släppte vi in våra familjer och fick likadana responser från vissa i släkten. Mammas man utbrast "vad ska ni ha här inne då? Gästrum?". Exakt samma sak undrade E´s pappa när de fick se det halvfärdiga rummet.


Efter det tappade vi orken att fortsätta renoveringen. Jag flyttade med flit mina kläder till garderoben där inne för att iallafall få en ursäkt till att någon gång vistas där. Om ens bara för några minuter varje morgon och kväll. Sen slutet av Juli har det stått så. Tomt och med mina kläder utspridda kring en öppen garderobsdörr. Med halva rummet målat i en modern fin färg och den andra hälften hade kvar sina deprimerade slitna gamla tanttapeter.


Men så idag fick vi ett ryck. Nu har vi köpt tapeter och ska färdigställa BARNrummet så som det ska vara tills vi blir gravida. Tills vi BLIR gravida.

 

Av EVL - 26 september 2011 10:27

När jag vaknade i Söndags fick jag plötsligt en väldigt välkänd känsla i magen. Mensvärken var ett faktum. Trots att det står i papperna från TF att spraymensen bör dyka upp mellan dag 7 och 11 var jag alldeles säker på att den skulle strula. Sådär som den gjorde när jag åt Provera för att kicka igång mensen igen då utredningen drog igång.


Det var alltså inte alls inräknat i planerna att börja blöda och i panik lyckades jag efter ett tag leta reda på de fyra sista tampongerna som fanns i huset. Sen var det bara att dra på sig kläder och ett leende för E´s föräldrar skulle hämta oss tidigt för en tripp upp till sommarstugan. Vi hann inte prata så mycket om det som hänt innan de ringde på dörren, men vi konstaterade att nu var det verkligen definitivt att det är IVF som gäller och att E var väldigt nedstämd över detta. Jag också såklart men jag var för trött för att riktigt känna efter.


Hela vägen till stugan satt jag och tittade ut genom fönstret. Det gjorde för ont i magen och i huvudet för att jag skulle orka bry mig om någon konversation. Tack och lov pratade E på rätt duktigt. Tror han behövde det för att skingra tankarna.

Svärföräldrarna har nyss kommit hem från en veckas semester utomlands och de vet att vi under tiden påbörjat behandlingen. Tots detta sa de ingenting på hela dagen. Inte en enda fråga.


Väl vid stugan fanns andra släktingar på plats. På en gång började det pratas om att två kusiner till E tydligen också är på smällen och hur nära inpå E´s lillasyster de ska föda. Jag och E lämnade klungan direkt och gick en promenad i tystnad. Trots att man försöker hålla skenet uppe så ser man ju på någon att de inte mår bra. Jag VET att jag stundtals såg lite reserverad ut och jag VET att min svärmor fått information om att jag var på bloggträff igår. För mig är det helt ok om hon undrar om jag bloggar, jag ville att hon skulle fråga om det. Istället frågade hon om jag "varit ute på galej igår?". Hon måste ha antagit att jag var bakis eller något...


 Efter fyra kaffekoppar och lika många timmar blev vi hemskjutsade utan en enda fråga om hur vi mår just nu. Den enda barnrelaterade händelsen var i bilen på väg hem när svärfar kommenterade att vi behöver en ny bil snart, en som rymmer en barnvagn... för han tror nog att det kommer orda sig det här...

Som tur var satt jag och E i baksätet så jag tror inte att de uppfattade att jag började gråta av hans kommentar.


Jag kanske är lite överkänslig just nu. Kanske hade det inte kännts bra om de frågat allt för mycket heller. Kanske hade jag aldrig riktigt kunnat vara nöjd med situationen. Det är möjligt att det är onödigt att haka upp sig på sånt här. De försökte ju iallafall umgås med oss. Och E lyckas ju se normal ut. Vi borde väl kunna träffas utan att jag ska kräva att de ska fråga om det vi går igenom hela tiden?


Kanske kan jag skylla på sprayen eller på effekten mensen för med sig.  Eller så är jag omöjlig att tillfredställa just nu helt enkelt. Herregud jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha av omgivningen eller av E. Sprayen har verkligen gett sig till känna i kroppen nu. Jag är ständigt skittrött och har hela tiden huvudvärk. Inte så att jag behöver tabletter men så pass att det irriterar. Kroppen är svag och jag är både lättirriterad och har lätt till tårar. Jag sover numera jättedåligt, precis som med pergotime. Tack och lov kan jag iaf somna till på dagen om jag är smart nog att gå och lägga mig innan middagen.


Nu räknar jag ner dagarna mer än någonsin. Måtte det bli dags för sprutor snart så att jag kan få en annan känsla i kroppen.


 






Av EVL - 23 september 2011 08:11

Jag har ingen aning om det var en dröm eller om det verkligen hände, men inatt vaknade jag av att E låg och höll om och smekte mig om magen. Så som alla lyckliga gravida gör... ni vet liksom kupar och håller upp magen.


Det spelar ingen roll om det bara var en dröm. Jag vill ha mer!

 


Av EVL - 21 september 2011 10:39

Usch, jag har kommit in i en period där jag bara grubblar och är allmänt rädd inför vad som ska hända i framtiden. Kanske beror det på att jag och E pratat lite mindre om den pågående behandlingen än vanligt, för att inte göra HONOM nervös. Tydligen har min briljanta idé backfired. Det var kanske inte så smart.


Jag är jävligt rädd för vad som ska hända. Att det inte ska bli några ägg, att det blir allt för få ägg eller det värsta - att få ut många bra ägg men ändå inte lyckas.

Eventuell smärta eller obehag rör mig inte ryggen. Det är värt det. Men resultatet skrämmer skiten ur mig. Tänk om det inte kommer någon blödning av sprayen, om jag inte blir nedreglerad som jag ska, om menopur och jag inte alls kommer överens, om jag blir överstimulerad och måste avbryta behandlingen.


Den allra värsta farhågan är inte helt otippat att misslyckas i November. Eftersom chansen att lyckas är typ 35% finns det ju en stor risk att det blir så. Ett misslyckande då när inte mindre än sju(!!!) personer i vår omgivning får sina barn i samma veva kan kanske helt ta död på oss. Det är iaf bestämt att oavsett vad resultatet blir så är det OK för oss att bara packa våra väskor och dra härifrån. Planen är just nu ett fint hotell i huvudstaden. Bara jag och E. och förhoppningsvis också en tredje liten blivande person i magen.


Det här med att sysselsätta sig för att inte grubbla för mycket har hitills gått sådär så imorgon drar jag på mig arbetshandskarna och lägger manken till rejält. Torsdagen bjuder på yoga och senare krokimåleri. Fredagen spenderar jag med E´s syster i träningslokalen. Lördag träffar jag några av mina fina medbloggerskor och på Söndag ska jag *läs E´s pappa* meka med bilen.

 

Av EVL - 20 september 2011 07:36

Jag blir så besviken på mig själv ibland. På att jag inte kan vara mig själv, sådär som jag var innan allt det här drog igång. Igår var en sådan dag.


Vi hälsade på E´s morbror och mormor som bor grannar med varandra. Jag hade sett fram emot det hela dagen. Det alltid är så himla mysigt att träffa dom. I bilen på väg dit var allt tipptopp, sprayen låg i väskan och jag tänkte faktiskt inte så mycket på den. Eller vilken tid den skulle tas.


Men, så fort vi kommer dit får vi reda på att E´s väldigt höggravida lillasyster också kommer att dyka upp till fikat. Antar att hon ville passa på at träffa oss.


Då blev det jobbigt. Hon är ju precis som vanligt, glad och pratsam, men jag klarar inte att vara normal när hon är i samma rum. Det gick inte fastän jag verkligen ansträngde mig. Jag tittade på henne när hon pratade och skrattade åt alla skämt men jag klarade inte att se hennes enorma mage hela tiden. Ofta kom jag på mig själv med att stirra in i tv:n eller ner på mina händer i knät. Och jag tänkte "Faaan, sitt inte där som ett offer. Se glad ut då nån gång!" men det var jättejättesvårt.


När det var dags att gå försökte jag trösta mig själv med att det kanske bara var jag som tänkte på hur ledsen jag ibland sett ut. Kanske hade ingen annan märkt?

Så öppnar vi dörren för att gå, säger "hejdå" och då kommer det....  den där medlidande blicken från E´s mormor.

Fan.

   

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards