Resan mot äggplocket påbörjades igår kring lunch när jag åkte hem från jobbet. Förutom ett möte där jag bara halvt medverkande fick jag absolut ingenting gjort från kl 8 till kl 12. Väl hemma i huset möttes jag av E som oroligt vankade av och an i huset. Jag kunde se på en gång att han var lika spänd och nervös som jag var.

Alla väskor packades in i bilen och så var vi plötsligt på väg! Vädret var verkligen uruselt och det kändes märkligt att åka iväg hemifrån utan att nästan ingen bland de närmsta visste om att vi åkte ibäg. Som om vi rymde. Men det kändes samtidigt oerhört roligt och spännande. Som ett tryck över hjärtat som sakta släppte.

Några timmar senare anlände vi till Falun. Trots att vi ett tag var helt lost pga urusel vägbeskrivning upptäckte vi helt plötsligt att vi av en slump hade åkt rakt mot hotellet och befann oss utanför entren! Nästan som om det var meningen ;)

Med Alf i handen utan att skämmas (ok E skämdes lite då) gick vi in och fick nyckeln till vårt rum. Eftersom vi båda vet att när man är stressad och nervös går man oftast fel så gick vi ut för att leta upp klinken så att vi inte skulle behöva ha panik på själva äggplocksdagen. Kliniken låg bara några hus bort så det gick fort.

Resten av kvällen tillbringade vi tätt intill varandra i sängen där vi såg på film i min laptop och åt choklad. Redan då var jag jättenervös inför det som väntade och klarade inte av att koncentrera mig. Jag hann också nojja några gånger över hur mycket eller lite det kändes i magen. Tack och lov har jag en helt underbar sambo som lugnade mig gång på gång. Vilket tålamod han hade! Det skulle bli så skönt att få det gjort. Magen kändes otroligt full och det gjorde ont bara av att sätta sig ner.

Vi gick och la oss värmda av både tanken och bevisen på att ni finns där för oss.

Både jag och E sov jättedåligt under natten. Flera gånger vaknade jag till och undrade vart jag var. När jag kom på att äggplocket närmade sig gick pulsen upp och jag låg och svettades ett tag innan jag kunde somna om. Våra mobiler larmade med en sekunds mellanrum och klockan 7 var det dags att kliva upp. Alf satt redan i hallen och var lugn som en filbunke. Det kunde man verkligen inte säga att jag var.

Nervös!

Efter en lätt frukost bestående av en skål jordgubbsyoghurt begav vi oss till kliniken. I parken precis bredvid hotellet fick vi slå följe med en dagisklass som var på väg in mot staden. Det tog vi som ett bra tecken. I nya fina fräscha lokaler fick vi anmäla oss hos en trevlig receptionist. E fick skriva på ett intyg där han godkände att hans spermier fick befrukta mina ägg. Sen fick vi sitta i väntrummet ett tag innan en trevlig sköterska tog med oss till ett rum som vi delade med en kvinna och hennes man och en liten tjej på fyra år. Tydligen hade de tagit med sig dottern på äggplocket. Det verkade som om den lilla tjejen var en av klinikens mirakel. Hon var en jättefin liten flicka men hon och föräldrarna pratade konstant och gick in och ut ur rummet hela tiden. Mannen verkade väldigt nervös för han åt mackor och gick på toaletten konstant.

Jag fick ta på mig jättesnygga sjukhuskläder och det hela började kännas väldigt nervöst och spännande.

Sköterskan kom in till oss och förklarade vad som skulle hända härnäst. Jag bad om lugnande innan ingreppet och det gick bra. Hon bad mig lägga mig ner på sängen och så satte hon en infart i mitt armveck. E sa att hon sprutade in något också men det uppfattade aldrig jag eftersom jag låg och tittade upp mot fönstret.

Sen satt vi där och väntade. Jag hade fått en liten hutt med lugnande att ta men den skulle inte ner förän kvart i 10 och vi hade noll på tiden eftersom det inte fanns en klocka någonstans. E satt på en stol bredvid min säng och strök mig över benen. Kvinnan i sängen bredvid vår blev hämtad för sitt plock. Två panodil hade jag svalt och en halv banan han slinka ner innan en ung sköterska kom för att hämta E så att han fick lämna sitt prov. Medans E var borta låg jag själv och försökte uppskatta hur mycket klockan var. Längtade efter den där hutten med lugnande. Tillslut gick jag ut på toaletten och hann kika in i ett fikarum där jag såg att det äntligen var dags! Jag nästan sprang tillbaka till rummet och drog i mig medicinen som smakade bitter grape. Sen satt jag på sängen och väntade på att pulsen skulle gå ner. Vilket den inte hann göra innan E var tillbaka. Lite skärrad var han men lättad att den delen var över. Det verkade som om den unga sköterskan hade varit mer nervös än vad han hade varit.

Kvinnan vi delade rum med kom tillbaka och verkade väldigt pigg vilket gjorde mig lite lugnare. Eller så var det medicinen. Vår sköterska öppnade plötsligt draperiet och så var det dags för oss! Jag fick gå på toaletten igen och fastän det bara var kanske 15 minuter sedan jag gick så kunde jag kissa jättemycket. Antar att även blåsan var nervös. Vi blev invisade till ett mörkt och varmt rum där det spelades lugn musik. Doktor Ulrik hälsade på oss med händerna i vädret redo att sätta igång. Jag la mig i gynstolen och fick en varm kudde på magen. Doktorn började tvätta mig med något där nere. Detta kändes ganska mycket eftersom jag var så öm.

" Fasiken också, om bara detta gör ont kommer det inte att bli nådigt" - hann jag tänka innan Ulrik plötsligt sa "Nu lägger jag bedövning här". Jag tittade förvirrat på skärmen och såg en liten liten nål som punkterade slidväggen och en bit in i äggstocken på höger sida. Det kändes nästan ingenting. Fyra till fem små stick på vardera sida. Förvånat tittade jag på sköterskan som satte en spruta i infarten och sa att hon skulle ge mig något som gör mig lite snurrig. Så sprutade hon in en vätska och jag kände ingenting.

Sekunden efter kände jag. Som om jag färdades lite lite längre bak i medvetandet. Som om jag fortfarande var med i rummet men liksom lite längre in i huvudet. När sköterskan eller Ulrik frågade vad vi jobbade med hade jag varit jätteseg att svara så E hade skämts lite. Det var som om orden behövde färdas längre för att nå mig. Sen fick jag tänka lite längre innan jag kunde svara också. Jätteknepigt men väldigt skönt.

Doktor Ulrik tyckte att jag hade många fina äggblåsor och helt plötsligt hade han börjat punktera dom. Kvinnan bakom luckan ropade "ägg" och sköterskan sa att nu hade de hittat det första ägget. Ett otroligt lugn infann sig och jag tog E´s hand. Inte för att det gjorde ont utan för att det var så fint. Plocket kändes knappt någonting och vi kunde följa allt som hände hela tiden. Det enda som oroade mig var att under hela tiden, då sköterskan lämnade rör på rör till kvinnan bakom luckan fick vi bara höra 5 ägg. När vi var klar fick jag en binda och fick sitta upp i stolen ett tag så att det värsta snurret kunde lägga sig. Innan jag blev utledd till rummet frågade jag hur många ägg de hade nu och fick än en gång höra 5. Innan vi gick ut tackade vi alla och jag fick höra att jag var en tålig tjej :)

Väl tillbaka i sängen var jag härligt snurrig, glad och väldigt väldigt trött. E och jag la oss båda två tillsammans på sängen och på några sekunder hade vi somnat i varandras famn. Vi vaknade av ett ryck när den unga sköterskan drog bort draperiet för att ge oss E´s provsvar. Jag var både snurrig och yrvaken och hade dregglat ner hela E´s axel vid det här laget. Provet såg ganska bra ut. 16milj/ml. 20 miljoner är ju gränsen för vad som anses normalt men eftersom E hade 60% rörlighet (40% är normalt) så de hade beslutat att göra ett "vanligt IVF" där de blandar spermierna med äggen.

Efter ytterligare ca 10 minuter kom vår sköterska in och jag låg fortfarande kvar på sängen. Hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag var lite yr och hade somnat. Det var helt normalt och berodde nog på den lugnande medicinen. "Det blev totalt 15 ägg!" sa hon plötsligt och jag var tvungen att säga "VA!?".
"Ja, du har svarat så bra på medicinen och du är ung så därför blev det många ägg" - fick jag till svar. Jag och E tittade på varandra och båda såg ut som glada frågetecken.

Efter lite information om hur jag ska göra med Crinonen och vad som gäller framöver fick vi bege oss när vi kände oss redo. Innan vi gick fick jag lämna ett blodprov från den andra armen. Detta har de tydligen börjat med nu och de kollar sköldskörtelhormonet på alla patienter. Jag hade alltså två stuckna armar, en öm mage och ett lättat hjärta när vi började plocka ihop våra saker för att gå.
 

Vid det här laget var vi hungriga så vi tog med oss varsin macka på vägen till jackorna och skorna. Den åt jag på på vägen ut och precis när vi öppnar dörren för att gå möter vi doktor Ulrik och jag (fortfarande lite yr) tappar min macka! Som tur är lyckas jag fånga upp den innan den tar i marken och mummlar till E: "oj vilka reflexer". Då svarar plötsligt Ulrik "ja det gjorde du bra". Pinsamt.

På väg mot bilen nästan skuttade vi av glädje och lättnad. Symboliskt nog var vädret mycket finare och framför oss i parken sprang en liten ekorre. Under färden hem meddelade jag de viktigaste att det gått bra. Resten av släkt och vänner behöver inte veta så mycket. Det känns bäst så, att de inte vet tex vårt testdatum. (6 November!)

Nu är den första delen avklarad och jag är så glad över att det var en positiv upplevelse. Vet inte om jag orkar samla kraft och göra om allting fler gånger om plocket gjort fruktansvärt ont. Vi är glada över resultatet och väntar med spänning och nervositet över samtalet från kliniken imorgon. Förhoppningsvis får vi komma tillbaka på Måndag och inte på Fredag. Längre än så varken orkar eller vågar vi tänka.

Tack igen för alla kommentarer! Ni är fantastiska allihopa.

Nu är vi hemma igen. 15 ägg fick de ut vilket kom som en total överaskning eftersom de sa att det var 5 st när vi var inne hos farbror doktorn.

E´s prov var lite sämre än hos TF. 16 miljoner/ml. Tror han hade lite över 5 ml men det kompenserades av att rörligheten var så bra (60% rörlighet). Det blir därför vanlig IVF och de kommer att ringa under morgondagen och säga när det blir återföring.

Allt som sagts om Falun stämmer verkligen och hela äggplocket var en positiv upplevelse. Vi trodde verkligen inte att vi skulle få ut så många ägg så båda två är väldigt glada idag. Och trötta så nu ska vi somna i soffan. Ett långt inlägg med bilder kommer imorgon.

Tack för alla fina kommentarer, tankar och tummar. Ni är så fina <3

Kram!

Åh vad dåligt jag sov inatt! Mest pga all förväntan men också på grund av att jag mådde illa av Ovitrellen. Blä. Ni vet ju kanske att jag har världens kräkfobi och därför gick jag och la mig snabbt som attan för att somna innan det eventuellt blev värre. Tyvärr så lyckades jag inget vidare utan det resulterade i att jag istället drömde att jag kräktes. Morotsstuvning var det kommer jag ihåg för det äcklade mig redan igår när mamma valde det till lunch. Som alltid i drömmarna är jag inte rädd för att kräkas och det är aldrig obehagligt men så fort jag vaknar till får jag ångest. "Tänk om det är en sanndröm!" och sen kan jag inte somna om.

När jag tillslut masade mig ur sängen hade jag sovit oroligt nästan hela natten och som toppen på moset har jag också ont i halsen. Typiskt att man ska klara sig från familjens förkylning fram tills NU. Hoppas att det inte påverkar något och att E klarar sig! Han som måste prestera imorgon.

Nu jobbar jag fram till 12 och sen drar vi iväg mot Falun. Allt är packat och klart. Det känns helt galet att det verkligen är imorgon det är dags. Nästan lite magiskt ibland. Den känslan fick jag iaf morse när jag gick ut till bilen... OM det skulle vara så att vi lyckas bli gravida på detta försöket... då är morgondagen den dag då vårt första barn blir till. Det är nästan en obegriplig tanke. Tänk att kunna berätta det för sina barn. "På Onsdagen klockan 9 fanns du inte och då regnade det men klockan 12 hade du blivit till och då sken solen". Jag är ju realist och varken E eller jag tror så värst jättemycket på att vi helt plötsligt skulle ha turen på vår sida. Men det är fortfarande en fin tanke. Den kommer nog att finnas där oavsett vilket IVF-försök vårt barn blir till på.

Cecilia sms:ade mig igår och berättade att Matilda på "barn till varje pris" hade pratat om mitt inlägg om Narnia igår. Självklart gick jag in på svtplay och letade fram det klippet. Jag blev alldeles varm i hjärtat och väldigt rörd av att se att hon fått någon form av tröst av det jag skrev. Ibland glömmer jag att det finns så många fler än de jag följer som läser min blogg och jag hoppas att vår historia kan stödja fler än Matilda.

Nu pimplar jag te och försöker jobba. Det går inte så bra. Att jobba alltså. Te kan jag dricka fastän jag ständigt tänker på äggplocket imorgon.

Det gick bra idag också. Trots att jag var så himla nervös innan. Jag sprang på toaletten två ggr under vår vistelse på kliniken som kanske varade i 30 minuter :) Väl i stolen fick vi äntligen se att det fortfarande fanns jättemånga ägg. Dock inte så många väldigt stora. Räknade till 6 st på 19mm i höger äggstock och kanske 4-5 st i vänster. Resten av äggen var något mindre. Det var svårt att se och räkna bland alla ägg. Förstår inte hur han lyckades hålla koll på alla. Slemhinnan låg på lite över 13mm så det måste ju vara bra.

Jag var mest bara lättad att jag inte haft någon spontan ägglossning att jag helt glömde fråga hur många ägg som skulle kunna plockas ut. TF skrev ner något hastigt på ett papper och sa iallafall att det såg jättebra ut och att vi nog kommer att få några till frysen.

"När äggen svarar så här bra på medicinen och när äggstockarna ser ut som dina blir det förr eller senare en graviditet. Det är bara en fråga om tid. Om det blir på första eller andra försöket." Så sa han och det ser jag absolut inte som en sanning. Men det lättade lite på både mitt och E´s hjärta. Det känns alltid bra när någon tror på oss. Att mitt i allt som ofta är svart få höra från någon insatt att det ser bra ut och att det kommer att lyckas. Stooor skillnad från att höra det av någon ramdom person som säger det för att konversationen inte ska bli för känslosam.

Idag ringer Falun och ger mig ett datum. TF var inte riktigt säker på om det blir på Onsdag eller om de vill att jag ska vänta någon extra dag.

Snart är det alltså dags!!!! Vore roligt om de får ut mer än de ca 11 som jag tror TF räknade till idag.

Shit, redan imorgon är det dags för VUL igen och redan nu är jag nervös å det grövsta. Här hemma har jag nog pratat hål i stackars E´s huvud. Det har kännts bra att jag har så ont i magen eftersom det är ett tecken på att det händer något. Samtidigt har jag nojjat över att det känns precis som ägglossningsvärk. Tänk om äggen släpper spontant as we speak?! Ena sekunden är magen uppblåst som en ballong och det gör ont att sitta vanligt eftersom äggstockarna "tar i". Ena sekunden känns det inte alls så mycket. Då nojjar jag över det.

Skillnaden från en vanlig ägglossningskänsla är att äggstockarna och livmodern är otroligt ömma, hela tiden. Det är jobbigt att gå på toaletten och äl-flytningarna är inte av denna värld. Ibland gör det ont bara av att röra sig. Brösten är lite ömma och bröstvårtorna är mycket känsligare. Som de brukar vara EFTER en ägglossning.

Klockan 8,30 sitter vi hos TF. Då måste det finnas många ägg på g. Det bara måste det! Nu vill jag ha en tid för äggplock och vara på väg.

Hemma har vi en filt. Den är röd (oväntat va?). Jag och E fick den av E´s mellansyster förra julen och den hänger fortfarande kvar på soffan. Den är fluffig och verkligen jättehärlig att vira omkring sig på kvällen.

Men. På något mystiskt sätt lämnar den efter sig röda garntrådar som följer med överallt. Och jag menar verkligen överallt! Vi hittar dom i bilen, i E´s mustach, i väskor, skor och långt in i  garderoben. Vi har alltid skrattat åt det men sent igår när jag satt sömnig på toaletten hoppade jag till ordentligt när jag tittade ner i trosorna och såg blod! Efter någon sekund förstod jag att det var garn från den röda filten som tagit sig ner där. Men herregud innan jag förstod vad det var.

Förstår ni vilket problem denna filt kan orsaka under ruvartiden?! Det får bli en sväng till IKEA eller liknande för att köpa en ersättningsfilt. En filt i en mindre katastrofal färg.

Idag sprutar jag för 10:e gången och jag längtar! tills på Måndag så att vi kan få en tid för äggplock. Nu börjar det göra ont att gå, för att inte nämna sätta sig ner. Det är som en ägglossning som aldrig ger med sig. Magen är uppsvälld som om det vore dags att berätta för släkt och vänner att vi är gravida. Samtidigt är jag glad för varje ilning och varje värkande steg jag tar. För det händer saker.

Det går frammåt.

Är det normalt att det känns typ som ägglossning i magen såhär när man sprutar inför äggplock? Det gör ont när jag sätter mig ner och jag har ÄL-flytningar precis som vid en ägglossning... det kan väl inte bli så att äggen lossnar innan det är dags? Det fanns ju inget ägg som var stort nog än...

Tillbaka från VUL hos TF. Jag var jättenervös innan jag satte mig i stolen! Så tog han lång tid på sig innan han förde staven mot äggstockarna också. Var nästan säker på att det skulle så dåligt ut. Men det gjorde det inte! :D

Det såg inte superbra ut heller eftersom inga ägg hade växt på sig ordentligt. Men mycket ägg fanns det. Runt 20st i varje äggstock! Jag som trodde att jag hade runt 12st i varje. Måste ha fattat TF fel någon gång. Alla dess ska såklart inte växa på sig, men gärna runt en 10-15 st.

Återbesök på Måndag kl 8.30 och sänkning av dosen till 150 ie. Slemhinnan var på 8mm. Nästa gång kommer jag om möjligt att vara ÄNNU mer nervös. Då måste ju flera st ha "gasat iväg" och växt till sig. När jag gick ut från kliniken ringde jag E på en gång och berättade att det gått rätt så bra. Jag hörde hur glad han blev och hur han andades ut. :)

Hoppas lite försiktigt på ett äggplock nästa Onsdag. Nu har jag så otroligt mycket på jobbet att jag nästan drunknar. Hinner inte svara på era fina kommentarer men TACK <3!